tisdag 8 maj 2018

Den värdefulla tiden...

Det kan vara mycket som ransoneras i livet, och däribland tid. Kommer den att räcka till? Den behövs för att bli frisk. Det kommer ta tid får jag ständigt höra, men samtidigt skapar känslan av att närma sig deadline för när jag måste vara frisk och funktionell en stress. Det är väl allmänt känt att det är strikt reglerat hur länge man får vara sjuk. Att jag pumpat in makalösa mängder skatt i välfärden lär inte göra någon skillnad.

Kommer jag vakna en morgon inom godkänd tid och upptäcka att minnet funkar igen? Kommer jag läsa en text obehindrat och upptäcka att jag både tagit in alla ord och minns vad det stod i den? Kommer jag plötsligt kunna skriva utan att det saknas ord här och där? Det är jobbigt att tvingas läsa om gång på gång för att rätta. Det tar sån TID! Kommer jag att kunna räkna igen inom godkänd tid - eller åtminstone sluta att blanda ihop siffror? Kommer jag tåla minsta lilla press utan att hjärnan stänger av och tjutet i öronen ökar? Inom godkänd tid alltså?

Jag gör vad jag kan för att bli frisk igen. Vilar samt rör på mig efter förmåga. Bekymrar mig inte om sk måsten, för jag glömmer det mesta ändå - fortfarande. Men jag testar min förmåga eftersom just att läsa, skriva och röra på mig är några av mina intressen. Det gäller bara att kunna svälja frustrationen att det inte funkar som förut. Häromdagen testade jag att göra en fysisk aktivitet som jag med lätthet klarade innan jag blev sjuk. Ville känna efter vad fysiken har för status nu. Jag blev totalt däckad i dagar :( Men men, nu vet jag den gränsen. Det dröjer ett tag innan jag provar på att aktivera mig som förr igen...

Nu har värmen äntligen kommit, så det är skönt att vara utomhus. Trädgården är inte skött, men den blommar ändå - om än ganska rufsigt. Det är oerhört avkopplande att bara finnas till ihop med fyrfotingarna. Dom är vänliga själar som inte bryr sig om att jag är extremt vimsig och långsam. Jag behöver inte skämmas över att jag är som jag är i deras sällskap. Jag ska väl inte skämmas, men det är ändå pinsamt när jag blir trött i huvudet, och när jag ibland inte kan prata vettigt. Jag klarar inte att lyssna längre stunder utan att hjärnan börjar stänga av och jag glömmer vad jag hört. Om någon pratar mycket och oavbrutet blir jag helt väck i huvudet. Så även om doktorn ordinerat mig att vara social är det fortfarande tystnaden som är vilsam. Kanske kan jag åka till nån tyst retreat och socialisera...? ;) Det är också pinsamt att inte alltid funka såsom det förväntas i olika sammanhang, för jag ser ju helt "normal" ut. Det kan väcka irritation istället för hänsyn hos folk som inte vet hur det ligger till.

En förbättring är att jag kan lyssna lite på musik, och här delar jag med mig av en mycket fin låt:

https://youtu.be/q5Z0Q9zX0nQhttps://youtu.be/q5Z0Q9zX0nQ

Jag bjuder också på några vårbilder från min vardag ihop med fyrfota vänner :)




Hästarna pysslar om varandra.
Löven spricker ut och fort går det.
Lite mat efter att ha busat ett tag tillsammans.



















2 kommentarer:

  1. Hej Anna!Tack för underbara bilder..! Vill skicka dig en varm, systerlig och medmänsklig kram! Jag berörs av det du skriver, för jag har varit där själv där du nu är i livet... Med min högkänslighet i botten blev blev smällen hård när jag gick i väggen, och precis som du beskriver, så föll koncentration, närvaro och minne bort, lyckligtvis delvis. Men det kändes hemskt att t.ex inte riktigt minnas vad man läst, när man förut haft ett bra minne. Men den enkla sanningen är ju att kroppen stänger ner vitala funktioner för att skydda och rädda från skador på hjärnvävnad och annat. Och det är ju rena visdomen. Men man får träna det här igen, men först när kropp och själ ger klartecken. Så den där förbaskade tidspressen....! Ingen ska behöva ha den,det motverkar ju hela läkningen... Var envis och stå på dig och låt INGEN läkare få dig att sticka ut näsan i arbetslivets press innan du är genomläkt i alla delar av dig, det slår bara tillbaka! Stor kram till dig och allt gott från mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära Ann för omtanken och för att du delar med dig av din erfarenhet <3 Ja det är väl så att hjärnan och kroppen stänger ner för att skydda sig. Det är väl välkänt att det tar tid att återhämta sig från extrem och långvarig stress och press, så det är obegripligt att det finns en förutbestämd tillfrisknandetid som nog dom flesta vet är otillräcklig. Det är inte lata och arbetsskygga människor som hamnar i den här situationen, så det borde vara individens tillfrisknande som står i fokus och inte byråkrati. Men jag får väl se hur läkt jag hinner bli... Stor kram till dig!

      Radera