tisdag 26 september 2017

Ett sexövergrepp blir partipolitik - Hanna Wigh och den hemlige förbrytaren...

Om det är något jag hatar så är det sexuella övergrepp. De kvinnor som utsätts blir skadade för livet, och förtjänar så oerhört mycket mera stöd och rättvisa än vad samhället vanligen erbjuder. När Hanna Wigh gick ut med sin berättelse igår blev jag lika upprörd som jag brukar bli när jag hör och läser om utsatta kvinnor.

Men ju mera jag har lyssnat och läst, desto mera förvirrad har jag blivit i det här fallet. Oavsett vad man tycker om SD som parti, så är det just partiet, dess politik och bristande regeringsduglighet som lyfts fram i första rummet. Övergreppet som en enskild individ för åratal sedan utsatte henne för hamnar på något sätt i skymundan. Det är inte ens polisanmält, och vem gärningsmannen är återstår för hela landet att spekulera kring. Varför inte berätta vem det handlar om istället för att skapa spekulationer mot de män som faktiskt inte har utsatt henne för det sexuella övergreppet?

Rädsla kan naturligtvis utgöra ett hinder för att tala fritt - men om man ändå talar ut om sin situation inför miljontals människor, så varför inte tala ut helt och hållet? Varför inte låta den skyldige få framträda i dagens ljus istället för att kasta skugga på alla? När man ändå talar ut inför hela Sverige.

Visst - jag har inte varit närvarande och sett vad som har hänt, men nog slår mig tanken att personligen skulle jag inte ha gått in ensam i ett undanskymt rum med en man som jag vet har för vana att sextrakassera kvinnor. Och om jag nu ändå av misstag hade hamnat ensam i ett rum med en sådan otäck man, så inte sjutton hade jag stått orörlig och låtit honom rota i mitt underliv.
Men låt säga att jag hade blivit paralyserad av rädsla och låtit äcklet göra sitt. Då vet jag att jag skulle ha polisanmält övergreppet - trots att min anmälan i den framtida bevissituationen skulle ha stått "ord mot ord". Det är ju tyvärr ofta det som är problematiskt med att bevisa sexuella övergrepp - att gärningsmannen går fri på grund av att ord står mot ord. Men ska man avstå från att anmäla sexövergrepp pga risken att man inte blir trodd av rättsväsendet?

Nu - såhär åratal senare - har händelsen polisanmälts av partiet, men utan att veta vem gärningsmannen är. Varför nöjer sig Hanna med att ge "letrådar" om vem han är? Varför säger hon det inte bara rakt ut?! Varför inte bara krossa ett sådant äckel inför hela Sveriges ögon?

Hela historien är förvirrande och konstig. Ena stunden är Hanna en hängiven riksdagsledamot och företrädare för partiet och dess politik. Nästa dag upptäcker hon plötsligt att hon inte kan stå för politiken, och att partiet inte är regeringsdugligt. Detta pga den hemlige sexförbrytarens onda gärning mot henne i ett undanskymt rum. Vaknar en sådan insikt så plötsligt? Borde hon inte ha kommit på dessa tankar för längesen? Och om hon nu faktiskt gjorde det - varför har hon fortsatt att vara verksam inom partiet? Är det för att månadslönen är så hög? För Hanna har ju faktiskt brukat våld på sin själ när hon agerat hängiven företrädare för ett parti hon sedan någon dag tar så tydligt avstånd från.

Jag har personligen svårt att förstå hur sexövergreppet som en hemlig individ har begått mot henne är kopplat till partipolitiken. Vilken är egentligen anledningen till att Hanna inte polisanmälde övergreppet, utan istället valde att gå ut i media med händelsen - åratal senare? Hur ska förövaren kunna straffas om han inte polisanmäls? Det Hanna gör är att hon med hjälp av media "anmäler" hela partiet.

Men det var väl inte hela partiet som förgrep sig på henne? Vad vill Hanna ha ut av sitt agerande? Rättvisa eller hämnd?


lördag 23 september 2017

Försörjning av pedofilprofetdyrkande harem - skattebetalarnas nya förpliktelse...

Det sägs att man aldrig ska upphöra att förvåna sig - och det är faktiskt sant. Just när man trodde att landets makthavare inte kunde bli sjukare uppdagades det att diskrimineringen av svenska folket inte har någon bortre gräns.

Det har normaliserats att många gamla svenskar lever i fattigdom och knappt har råd med mat och mediciner. Likaså att människor med funktionshinder och sjukdomar fråntas samhällets stöd, och tvingas leva ett svårt och ovärdig liv - och kanske rentav dö när oförmågan att klara sig själv i alla situationer sätter punkt för livet. Att svenska hemlösa lika gärna kan få svälta och frysa ihjäl är också normalt i "välfärdslandet" Sverige.

Det har också normaliserats att alla samhällsfunktioner körs i botten pga resursbrist. Det finns inte pengar att betala vårdpersonalen anständiga löner och skapa en dräglig arbetssituation. Men det finns pengar att vårda alla i hela världen som vill flytta hit. Det finns inte pengar till att göra svenska poliskårens löner och arbetssituation drägliga, men det finns oändligt mycket pengar till att försörja makalösa mängder kriminella i förorterna - medan de utövar sitt favoritnöje att attackera blåljuspersonal och bränna bilar. Svenska kvinnors frihet är hårt beskuren och våldtäkter har normaliserats som vardagsmat i landet som inte har råd med en tillräckligt stor poliskår. Det finns inte ens resurser att utreda barnvåldtäkter då förövaren är känd. Men det finns gott om pengar till att försörja alla de äckel som pga sin medeltida kvinnosyn anser sig ha rätt att våldta alla som inte bär förtryckartrasa.

En svensk är värdefull för makthavarna så länge den fungerar som kassako till skattkistan. Den som inte längre bidrar till skattkistan - oavsett anledning - är inte värd något för makthavarna, utan är endast någon som tar pengar och resurser från alla som vill flytta in i landet men inte bidragit med en krona. Detta verkar dock en stor del av den hjärntvättade och godhetsknarkande befolkningen vara tillfreds med.

Förr fanns det något som kallades kösystem, vilket innebar att man fick sina önskemål och behov tillgodosedda i turordning. Detta system är till stora delar avskaffat nu. Åtminstone vad det beträffar svenska folkets behov. För om man som svensk t ex behöver en bostad kan man få vänta oerhört länge på sin tur. Alla som vill flytta till Sverige och bli försörjda har nämligen förtur. Det spelar ingen roll hur stor bostadsbristen är, och att ungdomar hindras från att studera när dom inte har någonstans att ta vägen. Allt från vuxenbarn som ska ha lägenhet och barnvakt, till hela harem stora nog att fylla ett mindre hotell har förtur på bostadsmarknaden.

Men som om det inte är illa nog att svenskar diskrimineras på bostadsmarknaden: Numera tvingas skattebetalarna köpa lyxlägenheter för mångmiljonbelopp när pedofilprofetdyrkande män tar med sig hela sitt harem av fruar och mängder av barn till Sverige, för att få leva livet som försörjda av folket som diskrimineras av sina egna makthavare. En lägenhet var ska fruarna ha, och skattebetalarna TVINGAS stå för notan!

En svensk som vill bosätta sig i något av landets "finare" områden måste antingen ha en mycket god inkomst för att kunna finansiera sitt bostadsköp, eller ha föräldrar/släktingar som lämnar en dyrbar bostad efter sig. Med lite tur kanske någon vinner på tipset, men dom flesta får nöja sig med att drömma om saker som förblir ouppnåeliga för den som har låg eller medioker inkomst.

Men om man bestämmer sig för att ta sitt harem med sig - eller för att flytta hit utan harem för den delen - och slå sig ner i Sverige, är det andra förutsättningar som gäller. Då köper makthavarna så många lägenheter som önskas, och folk som bjuder på bostäderna budar mot sina egna pengar - skattepengarna. Snyltare som aldrig har bidragit med en krona - och i de flesta fall aldrig kommer att göra det heller - trissar upp bostadspriserna utan att ens delta i budgivningarna.

Det är SJUKT, SJUKT och åter SJUKT att diskrimineringen av svenska folket har gått så här långt. Hur ska detta horribla elände sluta?!
Det är inte tillåtet med månggifte i Sverige, men ändå legitimeras pedofilprofetdyrkarnas äktenskap här. Det är inte tillåtet med barnäktenskap i Sverige. Men ändå legitimeras det att pedofilprofetdyrkarnas barn lever som gifta och föder barn här. Tyvärr är det ju så att pedofilprofetdyrkarna med eller utan harem förökar sig i en rasande takt jämfört med svenskarna, och att det är helt normalt att rasim riktas mot svenskar på oräkneliga sätt. Så frågan är när flyktingströmmen börjar gå från Sverige istället. Kanske dags att börja planera för den framtida flykten och börja plugga något nytt språk snart.





fredag 22 september 2017

I väntan på...

På vad kan man fråga sig. Det är rätt så mycket egentligen... Bättre tider - på många sätt.
Att bli pigg och må bra igen. Men då måste jag först få en normal arbetssituation. Att få lust med sånt som jag tycker är roligt igen. Men då måste jag börja må bättre först. 
Att Kola ska bli bra igen. Kanske blir han aldrig det. Dagens klinikbesök var inte särskilt upplyftande, och rädslan över att tvingas förlora ännu en av mina fyrfota vänner sätter sig som ett strypgrepp runt halsen. Man får inte förlora hoppet - om något. Men ibland blir det för mycket av det mindre goda samtidigt. Man hinner inte hämta sig från det ena förrän det andra slår till. De fyrfotas sjukdomar och skador ska hanteras samtidigt som jag ska orka med min egen brist på hälsa, värk och mediciner jag mår pest av. Jag har låtit mig pressas bortom min egen hållbarhetsgräns, och nu straffar det sig. 

Så jag väntar på bättre tider. På hälsa och frihet. På glädje och ork. Och under tiden biter jag väl ihop och ser glad ut - som jag brukar.




söndag 10 september 2017

Dramaknarkare - kan det bli tröttsammare...

Ibland händer det att man får nog. Anledningarna kan variera, men känslan är densamma. Den starka och obevekliga känslan av att det räcker nu. Jag har fått nog. Det finns människor som måste ha drama omkring sig. Människor som skapar drama där det inte finns, och som rör upp ett nytt så snart ett pågående lugnar ner sig. Det bara måste skapas stormar i vattenglaset. Jag är inte en av dessa. Jag vill ha lugn och ro omkring mig.

Bästa sätten för dramaknarkaren att tillfredsställa sitt behov är att hitta på anledningar till att känna sig förorättad, eller att leta fel och svårigheter. Förorättad kan man t ex bli om man tvingas lyssna på vad andra har att säga. Fel och svårigheter kan man hitta i exakt precis alla möjligheter. Finns där inga står alltid lögnen till tjänstvillig hjälp. Det är bara att likt en veckotidningsreporter haspla ur sig en massa egentillverkade påståenden, för att sedan hetsigt försvara påhoppen som sanningar.

Nu är jag fullständigt utled på att vända andra kinden till, och att tvingas vara änglalikt snäll och lugn för att någon med instabit psyke inte ska triggas till att varva upp ännu mer. Jag har inte tid, ork eller lust i den överväldigande slitsamma vardagen att tvingas tänka ut lösningar på hur jag bäst ska slicka skorna på en människa som har problem med sig själv. 

It's time to walk away. 

Jose N Harris sätter ord på vad jag känner nu.

fredag 1 september 2017

Balsam för själen när livet känns jävligt...

Livet är ständigt fullt av kontraster. Ljusa stunder följs av mörka, och ibland skiftar dom snabbt. Ena stunden är man omgiven av människor man trivs oerhört bra med, och känner glädje och trivsel. Man känner samhörighet och uppskattning. I  nästa ögonblick blir man utskälld och förnedrad av någon som i vredesmod plötsligt och oväntat tappar sin självkontroll. I vissa sammanhang kan man bli respekterad och lyssnad på, medan man i andra sammanhang blir avbruten och behandlad som ett störande barn.

Stundtals arbetar man med att få slut på mobbning och konflikter som drabbar andra, och däremellan kan man vara utsatt själv. För ibland är det så bra att vara stark och driftig, men det är lika dåligt när man blir kränkt och förnedrad av någon som inte kan hantera sin avsky mot någon annans styrka.
Mobbning är aldrig okey, men det går bra att titta bort om en stark människa drabbas. För samtidigt som det alltid är den kränkta människans upplevelse som räknas, kan upplevelsen tillintetgöras om man kan behäfta personen med skuld. För medan sanningen är ädel och fin, så är lögnen behändig och användbar. Om man klagar och ljuger till rätt öron blir lögner till sanning. Lögner skapar tystnad, men endast för ovetande öron. Tystnad kan inte sägas emot.

En dag i livet kan vara fylld av både glädje och pina. Den kan vara givande och vidrig. Fullständigt beroende av vem eller vilka man har omkring sig. Vänlighet och välvilja från flertalet lyfter, medan enstaka individer tynger ner. En illvilja väger minst lika mycket som tjugo välviljor. Man laddar om, skakar av sig, kämpar vidare, och pang - där satt den igen - den ständigt upptrappade kränkningen.

Nu sitter jag på en stubbe i hagen med mina fyrfota vänner tätt intill mig. Min lilla rackarhäst lägger hö på mitt huvud och trasslar in det i mitt hår medan han tuggar. Hästarna njuter av min närvaro lika mycket som jag njuter av deras. Sorgsenheten skingras sakta, men lite blir kvar. Kvällen är stilla och lugn. Bland de sannaste av vänner råder fullständig frid. Det finns bara här och nu oavsett vad som händer i världen. I hagen finns ingen falskhet och inga lögner. I hagen kommer ingen ljuga eller skälla. Ingen irriterar sig på vad jag har att säga.

I hagen finns balsam för själen när livet känns jävligt.







tisdag 29 augusti 2017

När frihetslängtan gör sig påmind...


Det sägs att man vänjer sig så fort vid att friheten är slut, att man snart inte ens minns att man nyss haft semester. Nåväl, det gäller inte mig. För även om mina arbetsdagar är långt ifrån tråkiga, så skulle jag ibland bara vilja få göra precis vad jag vill. Tänk att få ta vara på alla de dyrbara dagar som råkar bjuda på vackert väder. Tänk att få njuta i frihet av en hel lång sommar. Eller varför inte flytta dit det är sommar året runt. Aptiten på att verkligen få leva fullt ut tycks aldrig minska. Äventyren kan aldrig bli för många, och nya saker måste provas.

Som tur är har jag med enstaka undantag människor omkring mig om dagarna som ger mig glädje och energi. Det behövs verkligen när det är så extremt mycket som ska göras. Dessutom har jag mina fyrfotingar som balsam för själen. Men någon Svensson kommer jag aldrig lyckas bli, och tur är väl det eftersom jag inte ens har lust.

Ikväll bjuder jag på ett av sommarens allra vackraste ögonblick, och en låt vars titel påminner om mig själv. I'm The Other Kind...

fredag 4 augusti 2017

När den dyrbaraste tiden går mot sitt slut...

Det finns ingen tid som går så fort som semestern, och jag gör mitt bästa för att förtränga att den snart är slut. Ett långt år av längtan måste passeras för att få åtnjuta några veckor i frihet, och när semestern väl har startat flyger dagarna förbi.
I år gjorde vi något som kändes riktigt bra, nämligen att resa iväg samma dag som jag gick på semester. Det var svårt att hinna förbereda resan pga att jag hade så galet mycket arbete att fritiden inte räckte till. Så ej heller orken. Men vi kom iväg, och det var ett fantastiskt bra sätt att snabbt rensa huvudet och komma in i den avkopplade känslan. Det blev till att börja med en resa till Kroatien, vilken jag kommer att berätta mera om i ett annat inlägg. Därefter gav vi oss iväg på tur med husbilen.

Nu har jag en sista dyrbar helg framför mig, och för varje timma som går känns tiden alltmera värdefull. Samtidigt som det skriker av motvilja inom mig mot att tvingas tillbaka till selen igen, är friheten i varje minut extra kännbar. När jag är ute i naturen - oavsett om det är till häst eller till fots - känns himlen extra rymlig, dofterna känns starkare, synintrycken vackrare och friheten känns så påtaglig - som om jag vore ett med den prunkande grönskan omkring mig. Det är som om nuet är både en välsignelse och en plåga. Jag vill frysa tiden men den tuggar sig obevekligt framåt - mot frihetens slut.

Men nu ska jag fortsätta att njuta av det som återstår av min ledighet. Jag bjuder på en bild av en av sommarens allra härligaste stunder - till häst i skogen i Kroatien. I sadeln känns livet som allra bäst :)


torsdag 3 augusti 2017

Mansfria festivaler - när vansinnet går över styr...

Åter igen visar svensk sk "feminism" upp sitt fula ansikte, och den här gången i form av mansfria festivaler. Visst, Sverige har blivit en framstående nation inom området våldtäkter och ofredande av kvinnor, men väldigt långt ifrån alla män är "tafsare" och våldtäktsmän. Ändå ska alla män straffas genom att portas från festivaler. I PK-Sverige är det som bekant tabu att ens tänka högt om vilka de respektlösa och översexuella männen faktiskt är, och genom en påtvingad tystnad sopas det lavinartat växande problemet under mattan.

Istället för att porta alla män från festivaler - vilket är såväl diskriminerande som en oerhörd skymf mot alla män som på intet sätt behandlar kvinnor illa - är det dags att lära förövarna vad som gäller.

Våldtäktsmän och tafsare har funnits överallt i alla tider, och den som tillåter sig att acceptera faktum vet att betéendet är normalt och legitimt bland män som är fostrade inom kulturer där kvinnor förtrycks och betraktas som lägre stående varelser. Det är ett faktum att Sverige under senare år bokstavligt talat har översvämmats av testosteronstinna "barn", som enligt pedofilprofetens onda och kvinnoföraktande läror har rätt att tafsa på och våldta kvinnor som inte döljer sig i förtryckartrasor. Detta vägrar landets alla "goda" människor - och framför allt "feministerna" att kännas vid.
Svenska "feminister" har dragit det absurda till sin yttersta gräns genom att sympatisera med användandet av förtryckartrasor, samt genom att motverka att utsatta kvinnor befrias från hedersförtryck.

Så till det senaste mycket sjuka påfundet inom svensk "feminism": Programledaren och komikern Emma Knyckare kläckte sin idé om mansfria festivaler, och trots att uteslutande av män är att anse som diskriminering - vilken är olaglig - nappade genast Falkenbergs kommun. I Metro står att läsa att Kristján Fannar - destinationsutvecklare hos Falkenbergs kommun - tycker att idén att diskriminera precis ALLA män för att vissa inte sköter sig är "spännande". Att lagbrott av vissa kan uppfattas som spännande är väl inte okänt, men dock förvånande i detta sammanhang.

I dagens Sverige samverkar en mängd av samhällets funktioner med islamiseringen av Sverige. Tillmötesgående badinrättningar har olika badtider för kvinnor och män. Det har visat sig förekomma skolbussar där flickor och pojkar separeras, och så även skolor där t ex idrott ses som legitim för könsseparering av barnen. Småflickor kläs i förtryckartrasor. Barnäktenskap accepteras. Djur halalslaktas i allt större omfattning, och om man vill vara säker på att slippa äta halalkött får man snart bara äta fläskkött. Svenska kyrkan donerar pengar till moskébyggande. Islamister ges inflytande inom svensk politik. Listan kan göras lång, men NU RÄCKER DET!!! Feminister och andra fiender till det jämställda, fria och demokratiska samhället har redan fått på tok för mycket inflytande. Anpassningen av Sverige till den medeltida pedofilideologin måste stoppas nu!!

Det är dags att omskola alla män som lever i tron att kvinnor får skändas fritt med pedofilprofetens välsignelse, om dom inte döljer sig under förtryckartrasor. Män som ser fria kvinnor som ett lovligt byte ska tvångsutbildas med kunskap om jämställdhet mellan könen, vad som är acceptabelt och vad som är TOTALT FÖRBJUDET betéende vid umgänge med kvinnor. De män som inte vill låta sig utbildas med denna kunskap, och de som vägrar att acceptera den kunskap de har fått till sig är de som ska portas - ur landet!!

Vad lär sig alla män som är fostrade till att förakta fria kvinnor av att skötsamma och respektfulla män portas från festivaler?!?! Inte ett jäkla skit!!

Det är dags att göra något åt problemet med män som fostrats att förakta och skända kvinnor, och detta innefattar inte att straffa de män som inte gör det!!



http://touch.facebook.com/sharer.php?u=http://www.expressen.se%2Fgt%2Fexperten-mansfria-festivalen-ar-olaglig%2F&t=Experten%3A%20Mansfria%20festivalen%20%C3%A4r%20olaglig

söndag 25 juni 2017

Är det bättre att komma för tidigt än att komma för sent?

Att komma för sent är ju inte alltid så uppskattat, och det ska det väl inte vara heller om det råkar vara så att man spiller bort någon annans tid. Det kan vara väldigt irriterande om ett antal personer har samlats för ett möte, och får sitta och vänta istället för att göra något produktivare.
Men om det faktiskt inte har någon betydelse om man dyker upp prick på sekunden har jag personligen ingen större lust att stressa ihjäl mig. Då är det bättre att bestämma en ungefärlig tid, och ta saker som dom kommer.

Men lika ofta som man hör att någon irriterar sig på den som är sen - lika sällan hör man någon klaga på att någon kommer för tidigt. Visst behöver man ha lite tid till godo om man t ex ska åka någonstans eller har någonting inbokat. Det är ju bättre att få vänta en stund inför något man har inbokat än att missa sin tid. Det är inte minuterna inför klippningen eller tandläkarbesöket jag tänker på här, utan på folk som alltid envisas med att dyka upp för tidigt till bjudningar.

Om det är någonting jag stör mig kraftigt på, så är det när man har sagt en tid för t ex en middagsbjudning eller ett kalas, och vissa bara måste dyka upp tidigare. Man har stressat för fullt med att fixa till hemmet, kanske fått fara iväg i ilfart och handla något man har missat, lagat mat, dukat, och försökt få undan stöket på köksbänkarna. Det som återstår är att fixa till sig själv så att man inte dyker upp i dörrhålet som en svettig och fläckig värdinna.

Det är nånstans där det händer. Under den tiden man har reserverat för SIG SJÄLV. När man precis har virat badlakanet kring sig hör man hur det knackar på dörren. Eller man har precis börjat föna sitt dyngsura hår när det knackar på. Man kanske befinner sig badrummet och har precis påbörjat sin makeup.

Istället för att man får göra sig klar enligt sin planering, tvingas man börja socialisera innan man är färdig, och det blir ibland väldigt svårt att komma ikapp. Det känns lite sisådär roligt att lämna gästerna för att dra sig undan och torka håret.

Varför är det helt ok att komma för tidigt? För mig är det mera störande än när man kommer för sent.


lördag 17 juni 2017

Profitörer ska inte gnälla!!

Så länge skattepengarna strömmar in i asylindustrin klappar sig ägarna till landets alla boenden belåtet på magen. Det är bara att ta betalt och se glad ut, för skattekistan fylls ständigt på av landets mjölkkor - skattebetalarna - och statsskulden kan man öka när och hur mycket man vill. Så inga rumspriser eller lägenhetshyror är för höga, och turister samt bostadsbehövande kan helt enkelt ta sig i röven. Deras pengar behöver man inte. Dom betalar inte bra nog helt enkelt.

Men möjligheterna att skära guld med täljkniv inom asylindustrin har börjat krympa, och för den som är van vid att generösa intäkter i form av skattemedel strömmar in i verksamheten, blir det ju förstås en omställning när man inte längre girigt kan suga i sig av skattepengarna. Plötsligt står man där och ska förtjäna sina intäkter på samma sätt som man gjorde innan asylindustrin drog igång, och det är inte bara att städa innan nästa boende eller hyresgäst flyttar in - nej man kan behöva sanera och renovera också.

En som beklagat sig i Folkbladet är Håkan Petersson som drivit Skogsvikens Hotell och Pensionat i Kolmården. Migrationsverket behöver inte längre hans 50 platser, och nu står hotellet tomt, inrökt, oerhört slitet och sönderslaget. Det finns på grund av hotellets nuvarande skick ingen möjlighet att ta emot turister, och rent krasst kan jag tänka att han förtjänar inte att få några sådana till sig heller. Om turister hade varit hans intresse hade det varit sådana han hade ägnat sig åt.

Om han har varit lite förnuftig under tiden som de trygga och feta intäkterna rann in så har han satt undan en slant att renovera för. Det är förvisso djupt stötande att människor som tas emot med öppna armar till ett All-Inclusive liv i Sverige förstör sitt boende på detta sätt. Varför måste man ta sönder allt man har omkring sig? Gjorde dom så i sina egna hem också? Krossade dom sina handfat och speglar ibland när andan föll på? Eller nöjde dom sig med att tvätta sig och titta sig i spegeln? Men oavsett om dom vandaliserade sina forna hem eller inte, så är det väl känt att rum och bostäder som hyrs ut inom asylindustrin riskerar att slitas hårt och behandlas hårdhänt. Renovering är något man måste ha med i kalkylen eftersom boendes tacksamhet och skötsamhet inte är garanterad. Håkan Petersson och personalen har dessutom enligt egen utsago kallats t ex rasister och nazister var och varannan dag om något inte passat de stackars boende. Så kanske kan en del av sparpengarna vara välinvesterade i lite terapi eller annan själavård.

Hursomhelst är det bara äcklande när profitörer gnäller av sig till tidningar så snart pengabrunnen har sinat. Dom har skott sig på bättre förtjänta och behövande ett bra tag nu, och hade inga betänkligheter mot att svaga svenska grupper ställdes åt sidan för att finansiera obegränsade kostnader inom asylindustrin. Så istället för att jämra sig till tidningarna - ta ut en slant av sparpengarna som skattebetalarna gav er och renovera. Sen är det bara att börja hyra ut igen - på skäliga villkor som förr till människor som betalar för sig.



torsdag 15 juni 2017

Filosoferar på trätrappan...

Gräset som nyss är klippt är vildvuxet igen, och fåglarna kvittrar frenetiskt. Ännu en dag med övertid är avklarad, och jag pustar ut på trätrappan bakom huset. En glassbytta står uräten bredvid mig, men jag är lika hungrig som jag var då första skeden spred njutning i munnen.

Det dåliga vädret har flytt sin kos, och solens strålar bländar mig. Det är nån form av bjudning hos grannarna i huset bredvid, och grannfruns osedvanligt gälla röst tränger med sedvanlig skärpa genom syreatomer och trumhinnor. En humla flyger snabbt och surrande förbi, medan en geting lojt rör sig omkring mig.

Känslor av frid och irritation krockar inom mig, och jag önskar att jag vore på semester. Eller åtminstone ensam med fåglarna och insekterna. Ljud av frid kolliderar med samtalsämnen som inte intresserar mig. Som tränger sig in i min trötta hjärna. "Åh jag ooorkar inte" ljuder grannfruns laserröst genom trädgården och fram till min trappa. "Inte jag heller" vill jag oombedd ropa tillbaka. Men jag gör det inte, för då skulle jag bli lika påträngande som det påtvingade babblet bredvid.

Stundens tankar illustreras med bilder av soldränkta pioner och vildvuxet gräs.




lördag 3 juni 2017

Plötsligt tar det slut för alltid...

Det har aldrig varit tystare inhuset, och inga tassande steg följer mig på gården. Till och med luften omkring mig känns tom - som om fåglarna håller andan.
Baloo som alltid varit så frisk, glad och livlig blev plötsligt väldigt sjuk. Han som varit så kärnfrisk i alla år. Nu sover han för alltid. Det finns så mycket att skriva, men jag orkar inte få fram orden... 
Sov så gott älskade vän... Nu är du och Molly tillsammans igen.





tisdag 30 maj 2017

Mage som en sopsäck...

Ganska nyligen var jag med i hälsoutmaningen Motionsracet, och som vanligt när jag ger mig bara den på något gick jag in för utmaningen med liv och lust. Jag må vara ganska stillasittande i arbetet, men fyrfotingarna och deras skötsel ger mig hyfsat med motion. Men att t ex hållbarhetsträna en häst genom långa skrittpass är inte nämnvärt fysiskt ansträngande.

Motionsracet gjorde mig medveten om alla tänkbara små sätt att samla poäng. Man kan träna sin kropp i många situationer där man annars inte rör på sig. Man kan också öka ansträngningen i sådant man brukar göra, och lägga till lite tid när man hinner.

Utmaningen resulterade i många poäng, för lite sömn för att få tid att motionera extra mycket, samt en ständigt ökande hunger som vid bejakande ökade volymen i min magsäck rejält. Nu när Motionsracet är över har jag först kortvarigt under nästan euforisk njutning frossat i kakor och bullar, återgått till mina vanliga motionsvanor, och sist men inte minst brottats med en förskräckligt stor aptit. Om jag inte lyckas tygla frosseriet kommer jag att få bada i vassen i sommar!

Idag åt jag upp min lunch till frukost. Kunde helt enkelt inte vänta på att få sätta i mig min lasagne. Så därför fick jag åka till en lunchrestaurang där en portion lax med räksås och färskpotatis intogs under njutning. Arbetsdagen blev lång, så när jag kom hem var jag vrålhungrig. Ännu en bit lasagne slank lätt ner och landade som bomull i magen...

Nu lovar jag mig själv att ta kontroll över aptiten, för nya kläder tänker jag absolut inte köpa!

Ikväll bjuder jag på en något oaptitlig bild på en av mina rejäla måltider, nämligen kvällens lasagne :-)




När batterierna måste laddas...

Ikväll var behovet av batteriladdning extra stort, och det finns inget bättre sätt att återhämta sig än en ridtur i skogen. När vi gav oss iväg var jag så trött att jag undrade hur jag skulle orka ta en tur, men efter en stund i sadeln kändes allt så mycket bättre. Strunt samma att klockan blev mycket. Jag behövde verkligen den här stunden av ren och oförfalskad livskvalitet.

Skogen doftade underbart av liljekonvaljer och barr, medan kvällssolens strålar silades genom den lysande grönskan. De barrtäckta stigarna dämpade ljudet av hovarna, och luften var fylld av munter fågelsång. Tänk att kunna stoppa tiden och befinna sig i det bästa nuet så länge man vill. Pari var pigg och glad, och smittade mig med sin energi.

Nu har klockan precis passerat midnatt och jag måste somna om jag ska orka upp imorgon. Jag inser hur mycket jag saknar att skriva. Orden känns som penseldrag i min hjärna där berättelser om allt jag vill sätta på pränt tar form. Jag har prioriterat bort skrivandet ganska länge, men känner att jag på något sätt måste göra plats för det i mitt liv igen.

Här kommer några bilder av livsnjutning :-)


Två gråa öron lyssnar uppmärksamt på mitt småprat om allt möjligt :-) Hästar är goda lyssnare ;-)


Pari tittar nyfiket ut över ett fält :-)


Bilden på björkskogen blev väldigt suddig, men jag delar med mig av den ändå för att den liknar en vacker tavla :-)





söndag 28 maj 2017

Det där sketna ordet "bara"...

Tänk att ett så harmlöst litet ord kan vara så irriterande. Men frågan är om inte det mesta kan bli irriterande av att missbrukas.

Ett sammanhang där ordet retar mig allra mest är när det används för att förringa något man själv t ex tycker är jobbigt, ansträngande eller rentav övermäktigt. Då är det "bara" att prioritera, men man ska ju "bara" prioritera rätt också.

För vem vill bli bortprioriterad egentligen? Vilken uppgift ska man eller får man tillåta sig att prioritera bort när ingen uppgift anses mindre viktig och allt måste bli gjort? Tänk om de prioriteringar man gör anses helt fel av någon annan? Då är det "bara" att stålsätta sig mot missnöjet som uppstår för att man "bara" gjorde det man måste - prioriterade. För hur man än vänder och vrider på saker så sitter man alltför ofta fast i andra människors klor, och det är då dom som har makten över timmarna som förbrukas i det egna livet.

Låt säga att man har så verkligen sjukt mycket att göra att man är chanslös att hinna ens en bråkdel. Då är det "bara" att säga ifrån. Man måste "bara" lära sig att säga nej. 

Men vad händer när man säger ifrån? Att man verkligen inte hinner. Jo, då man får höra att det "bara" är att prioritera. Man kan ju inte göra eller hinna allt. Men tyvärr är det så att det som prioriterades bort kommer det att hållas koll på, och man kommer att få veta att man måste göra "bara" det här också. Man kan få goda råd om hur man löser en uppgift man inte borde behöva ägna sig åt på "bara" några minuter. Men om man har mängder av såna påtvingade uppgifter - då blir ju summan av allt som "bara" tar några minuter totalt sett flera timmar. Tid som inte finns men ändå måste användas. Och när man använder tiden till alla dessa "bara" blir de ordinarie uppgifterna lidande - de som är kärnverksamheten och som ska leda saker framåt. Så vad gör man för att försöka förhindra detta? Jo man får helt enkelt "bara" förlänga sina arbetsdagar rejält. Man får prioritera bort sin fritid - eller sin sömn. Det viktiga är att man bibehåller sitt goda humör oavsett hur uttröttad och maktlös man än känner sig. Gud förbjude att man ilsknar till när någon visar upp en praktföreställning i oförstående. I mellanmjölkens land knyter man näven i fickan och biter ihop. 

Vad får man egentligen ut av att "bara" säga nej? Jo, man får ett ögonblicks lättnad, en stor portion oförstående, och några goda råd innefattande hur 'bara" det är att göra det man just sa nej till. Säger man nej riskerar man också med mycket stor sannolikhet att börja betraktas som besvärlig. T ex om man säger nej till att ta med sig datorn hem på semestern och sköta jobbet på distans. Semesterlagen gäller nämligen inte för alla. Vi är inte lika inför lagen. Den som jobbar övertid nästan varje dag ska helt enkelt inte förvänta sig att få sin lagstadgade batteriladdning under fyra veckor - åtminstone inte utan att bli illa sedd av någon totalt oförstående. Ordet nej verkar vara så oanvänt att vissa blir förvirrade av att höra det.

Så det är "bara" att böja sig under kravmaskineriet och inse att det blir aldrig bättre. För så länge endast vissa människor har förmågan att känna empati och förståelse - men långt ifrån alla - kommer man alltid till det lilla ordet "bara" att tvingas göra mera än vad som är rimligt, och det kommer aldrig att hjälpa att säga ifrån. Det är min erfarenhet såhär långt i livet.









måndag 1 maj 2017

Äntligen är det vår, och en spännande sådan också! :-)

Man ska ju inte ropa hej förrän man är över bäcken, men nog sjutton måste väl vintern ha checkat ut nu! Solen strålar och värmer så starkt att påskens snöoväder känns overkligt långt borta. Tänk att få ta semester nu, och återvända till arbetet i oktober - som tidigast :-D Men i brist på den möjligheten får jag försöka utnyttja fritiden på bästa sätt, och göra vad jag kan för att slippa att jobba slut på energin fullständigt. Om det vore mitt eget val skulle det vara lätt.




I år håller jag mitt löfte till mig själv och tar mig ut på tävlingsbanorna igen. Pari är först ut för säsongen, vilket främst beror på att Rackaren behövde ny sadel igen, och den tycks ta evigheter att tillverka. Båda hästarna var i träning tills jag insåg att Rackarens sadel - som han fick ny förra året - inte passar längre :-/ Som grädde på moset är det svårt att hitta någon sadel alls som passar honom. Men det nya tränset passar honom bra, och han är riktigt söt i turkos färg :-)



Pari är riktigt nöjd. Till Rackarens förtret får han mycket mera tid med matte eftersom hans sadel passar bra så att vi kan rida långturer. Han har redan klarat av årets första distansritt. Det blev en mjukstart på två mil på Sämsholmsritten, och den avklarades med stor iver :-) Snart väntar en fyramilare på Billingeritten, och det känns jättespännande! :-) Om allt går bra blir det ytterligare en fyramilare på Laxåritten.







Just nu sitter jag i solen, lyssnar på fågelkvitter och känner mig ganska slö. Jag har haft feber till och från under helgen och magen har varit ond, men jag har med hjälp av lite medikamenter ändå kunnat njuta av Valborgshelgen. Det har blivit många härliga timmar i sadeln med trevligt sällskap :D Om jag hade bäddat ner mig på heltid istället för att unna mig denna livsnjutning skulle jag ha mått dåligt på andra sätt istället.


Gräset är nu klippt för första gången i år, och luften fylldes av sommardoft medan Baloo jagade klipparen tills tungan hängde som en slips :-) Själv satt jag på trätrappan och svettades - fylld av förundran över att något som skulle ha varit fullständigt utmattande för min del, kunde vara så roligt för någon som har björnpäls på sig. Det är nog dags att ta fram klipparen igen och skala fram sommarfrisyren.


Så snart det blivit lite svalare ute ska jag ta mig ut på en liten ridtur igen. Det gäller att samla på sig så mycket livsnjutning det går under helgen. Snart börjar en ny vecka där det inte går att få in ett bladmått mellan allt som står på schemat. Men det förtränger jag just nu...




tisdag 14 februari 2017

När snillet Anders Ygeman kastar skuld över folket...

När poliskåren står maktlös inför det mellanösternliknande och eskalerande våldet i samhället, och rikspolischefen är ett stort skämt vars främsta förmåga består i att uppvisa sin oduglighet - då rycker Anders Ygeman in med goda råd för att stävja samhällets förfall.

Nu ska nämligen medborgarna tänka till i sin vardag för att få slut på våldsvågen som håller på att dränka landet. Ygeman har kommit på att svenska folket håller på med en massa dumheter som göder den organiserade brottsligheten i landet, och om medborgarna upphör med sitt skadliga beteende kommer våldtäkterna, dödsskjutningarna, bilbränderna och alla de försåtliga attackerna mot landets blåljuspersonal att upphöra. Svenska mellanösternförorter kommer att bli lugna och fredliga igen - så som det var förr - om folket bara ser till att sluta upp att göda kriminaliteten.

Så vad gör då alla vi Svenssons som bidrar till att kvinnor inte kan gå säkra utomhus längre, att bilen kan brinna upp när man minst anar det, att ambulansen kanske inte kommer fram i tid för att den blev stenad av stackars ungdomar som saknar fritidsgård, och att man kan bli skjuten när man väntar på bussen?

Jo, vi undviker frisersalonger och klipper oss för en femtiolapp hos någon svartarbetare som kan hantera en sax och kam hjälpligt. Det är ett under att inte landets salonger har gått i konkurs i brist på betalningsvilliga kunder.

En annan sak vi gör som främjar brottsvågen är att vi åker svarttaxi. När vi förstulet smyger oss in i någon fulåkares bil och betalar en småpeng för att förflytta oss en bit - ja då är vi medskyldiga till någon våldtäkt eller två. Det är ett under att inte hela den "vita" taxirörelsen har gått i konkurs i brist på kunder som vill betala för sig. Kan det vara färdtjänsten och landstingets sjukresor som håller liv i branschen?

Ett stort problem är folkets vana att snorta kokain om helgerna. När folket mangrant smyger sig ut till gatulangarna om helgerna för att få sig en av årets minst femtiotvå strängar - jag då är vi alla medskyldiga till att polisen får sin dagliga dos av stenar vräkt över sig.

Tänk att någon som sitter i regeringsställning kan vara så urbota imbecillt korkad. Istället för att se sanningen i vitögat, konstrueras orsaker och lösningar för att slippa ta av skygglapparna. 
Det är så enkelt att om man gör ett befolkningsskifte på en plats, så kommer det nya folkets levnadsvanor att prägla platsen. Om man fyller upp landets förorter med Mellanöstern och Afrika, så kommer inte förorterna längre att fungera som svenska förorter har gjort tidigare. No go-zonernas anknytning till Sverige är mottagandet av försörjning, nyttjande av det sociala skyddsnätet och attackerna mot blåljuspersonalen som rings ut för jämnan för att ligister behöver sysselsättning.

Innan Ygeman greppar efter ett halmstrå och beskyller folket för att vara knarkare och snåljåpar, bör han allvarligt fundera på varför alla våldsverkare får hålla på med det dom gör. Varför plockas dom inte in i fängelse och deporteras från landet? Hur svårt kan det vara egentligen att rensa upp i skiten? Har inte poliser sina tjänstepuffror med sig när dom åker ut till dagens stenregn? Det är väl bara att sätta en bit bly i benet på var och en av de huliganer som visar sig med stenar och tändstickor i högsta hugg, för då är det färdigsprunget och dags att fylla baksätet på polisbilarna istället för att ta fram brandsläckaren.

Hur länge ska det fortsätta att daltas med samhällets allra sämsta avskum?!?! Ska folket tvingas starta medborgargarden för att få slut på eländet?? Tyvärr är det väl så illa, för när man får höra något så korkat som att man ska sluta att åka svarttaxi, sluta klippa sig för en femtiolapp och sluta snorta kokain för att inte göda brottsligheten - dvs att man ska sluta göra saker man inte gör för att få slut på våldet - då har regeringen sjunkit under bottenslammet!!



https://www.facebook.com/dialog/share?app_id=126591270700240&display=popup&href=http%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fa%2Flx8OG&redirect_uri=http%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fa%2Flx8OG

söndag 15 januari 2017

Tacksamhet och jäkelskaper...

Det har blivit väldigt lite skrivande den senaste tiden, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. En stor orsak är att paddan inte längre vill samarbeta, och då blir det inte något lunchbloggande. Måste lösa det bekymret, men har inte haft tid att leta efter en ny padda. Dagarna är fullspäckade, och på kvällarna är jag trött - fruktansvärt trött. Axeln är bättre, så jag behöver inte fördärva magen längre med antiinflammatorisk medicin. Men jag klarar fortfarande inte att lyfta och bära som förut, och särskilt inte på höjd, som t ex när höpåsarna ska fyllas i näten uppifrån och skakas ur. Men hur störande det än må vara att inte ha fått tillbaka sin funktionalitet till 100% ännu, så är jag iallafall glad att jag är så mycket bättre. Jag har inte ens berättat på jobbet hur ont jag har haft, utan bitit ihop och kämpat på trots sömnbrist och en axelvärk som skiftade över i magvärk.

Men nu går jag och axelskrället mot ljusare tider, och jag har försiktigt börjat rida igen. Förra helgen åkte vi på vår första utflykt det här året, och jag konstaterade att det kändes lite i axeln. Men jistanes så roligt det var att vara tillbaka i sadeln igen!! Det har bara blivit ett par tre ridpass i veckan, och jag känner mig så lyckligt lottad som har så snälla hästar. Trots att dom fått vila så länge är det ingen som har busat till det eller varit stökig pga överskottsenergi. Fleur rids inte ännu, för hon måste läka ett tag till, men Kola har Mikis ridit, och den pållen är alltid lika snäll. Araberna är det bara jag som rider. Rackaren har fått några skritturer i skogen, och han är pigg och glad. Pari tog jag ut på en skrittrunda först idag, för han är inte skodd och marken har varit bedrövligt isig. Men nu har han fått boots med broddar, och han fick skritta omkring avsuttet på den isfläckiga och frusna ridbanan för att vänja sig vid sina nya "skor" innan vi åkte på tur idag.

Trots allt som har jäklats den senaste tiden med inflammationen, vattenskadan i huset som fortfarande inte är reparerad, mycket arbete, trötthet och mörker på fritiden är jag ändå tacksam. För hästarna ger så mycket glädje, och tar hand om mig så väl när jag för stunden inte är i mitt bästa fysiska skick. Jag tycker att det är fantastiskt att man som idag kan lasta in Pari som är ett ungt arabiskt fullblod i transporten efter drygt två månaders vila, lasta av honom på en annan plats, sitta upp och ge sig ut på en skrittur och hästen är lugn som en filbunke. Han bar mig fint som om jag vore en äggkartong, och inte ens när vi skrittade över ett stort öppet fält gjorde han minsta försök att öka farten - trots att jag såg på honom att han gärna hade velat sträcka ut i lite fart. Men nu ska vi skynda långsamt. Min axel ska hålla, och hästarna ska nystartas med skritträning för att inte få skador efter att ha vilat så länge. Hoppet om att komma ut på tävlingsbanorna i år har inte slocknat, utan vägen dit har blivit lite längre. Men nog sjutton ska vi ta oss dit!! :-)

Solnedgång över slätten.
Rackarhästen jättenöjd och glad efter årets första skogstur :-)
Ännu en härlig utflykt, och denna gång i gnistrande snö :-)
Det blev inga kort tagna under turen med Pari, så han får vara med på bild när vi övar avsuttet på ridbanan :-)

Nyfiken i en strut! :D
Rackarhästen väntar utanför affären :-)
Parkeringsplatser är alltid lika spännande! :D













söndag 1 januari 2017

Sån tur att det blev hemskt ruskväder!!

Nyår är en högtid som inte är alla förunnat att få njuta av, men i år blev inte plågan lika stor och utdragen som vanligt :-) Vädret var verkligen hemskt, och eftersom folk ogärna ger sig ut i spöregn och blåst, blev det inte ett oupphörligt smällande i många timmar. Det smälldes några raketer här och där på eftermiddagen trots att det blåste så det tjöt runt husknutarna, men då hade det inte börjat regna än. Folk är bevisligen inte rädda att deras hus ska brinna ner. Vem vet - dom kanske har ruttna hus som dom kan tänka sig att bli av med. Själv rastade jag hästar i tur och ordning i timtal i rejält hård vind på ridbanan, för att inte uppdämd överskottsenergi skulle förstärka några reaktioner på de stundande fyrverkerierna.

Medan kvällens spöregn smattrade mot fönsterrutorna fick vi äta en god middag i lugn och ro. Aldrig tidigare har jag varit så glad över vedervärdigt väder. Hästarna togs in tidigare än vanligt för säkerhets skull. Bonden har nyligen tagit in ny östkraft i huset bredvid hagarna, och vi visste inte om dom uppför sig bättre än galningarna som flyttade.

Vid tolvslaget kunde dock inte ens vädret hindra folk från att elda upp sina matpengar, och smällandet höll på ett tag. Eftersom ledarhästen lider mest av oljudet, och smittar yngligen med sin oro, såg jag till att hålla ledaren så lugn det gick. Rackarhästen stod som vanligt obekymrad men nyfiken och lyssnade mitt i sin box. Fleur likaså. Pari reagerade lite, men var lugnare än förra året då det lät som bombanfall över stallet i flera timmar. 

Så nyåret blev bättre än förra året, och särskilt eftersom brandrisken i stallet inte var stor som den brukar vara. Men raketskjutande bredvid stallet kommer jag inte tolerera en gång till - det är ett som är säkert!! Nu har jag fått tillräckligt nog av att ha dårar som jäklas på andra sidan tomtgränsen.

Jag hoppas att mina läsare har haft ett bra nyår, och önskar alla en God Fortsättning på 2017!! :-)