söndag 28 maj 2017

Det där sketna ordet "bara"...

Tänk att ett så harmlöst litet ord kan vara så irriterande. Men frågan är om inte det mesta kan bli irriterande av att missbrukas.

Ett sammanhang där ordet retar mig allra mest är när det används för att förringa något man själv t ex tycker är jobbigt, ansträngande eller rentav övermäktigt. Då är det "bara" att prioritera, men man ska ju "bara" prioritera rätt också.

För vem vill bli bortprioriterad egentligen? Vilken uppgift ska man eller får man tillåta sig att prioritera bort när ingen uppgift anses mindre viktig och allt måste bli gjort? Tänk om de prioriteringar man gör anses helt fel av någon annan? Då är det "bara" att stålsätta sig mot missnöjet som uppstår för att man "bara" gjorde det man måste - prioriterade. För hur man än vänder och vrider på saker så sitter man alltför ofta fast i andra människors klor, och det är då dom som har makten över timmarna som förbrukas i det egna livet.

Låt säga att man har så verkligen sjukt mycket att göra att man är chanslös att hinna ens en bråkdel. Då är det "bara" att säga ifrån. Man måste "bara" lära sig att säga nej. 

Men vad händer när man säger ifrån? Att man verkligen inte hinner. Jo, då man får höra att det "bara" är att prioritera. Man kan ju inte göra eller hinna allt. Men tyvärr är det så att det som prioriterades bort kommer det att hållas koll på, och man kommer att få veta att man måste göra "bara" det här också. Man kan få goda råd om hur man löser en uppgift man inte borde behöva ägna sig åt på "bara" några minuter. Men om man har mängder av såna påtvingade uppgifter - då blir ju summan av allt som "bara" tar några minuter totalt sett flera timmar. Tid som inte finns men ändå måste användas. Och när man använder tiden till alla dessa "bara" blir de ordinarie uppgifterna lidande - de som är kärnverksamheten och som ska leda saker framåt. Så vad gör man för att försöka förhindra detta? Jo man får helt enkelt "bara" förlänga sina arbetsdagar rejält. Man får prioritera bort sin fritid - eller sin sömn. Det viktiga är att man bibehåller sitt goda humör oavsett hur uttröttad och maktlös man än känner sig. Gud förbjude att man ilsknar till när någon visar upp en praktföreställning i oförstående. I mellanmjölkens land knyter man näven i fickan och biter ihop. 

Vad får man egentligen ut av att "bara" säga nej? Jo, man får ett ögonblicks lättnad, en stor portion oförstående, och några goda råd innefattande hur 'bara" det är att göra det man just sa nej till. Säger man nej riskerar man också med mycket stor sannolikhet att börja betraktas som besvärlig. T ex om man säger nej till att ta med sig datorn hem på semestern och sköta jobbet på distans. Semesterlagen gäller nämligen inte för alla. Vi är inte lika inför lagen. Den som jobbar övertid nästan varje dag ska helt enkelt inte förvänta sig att få sin lagstadgade batteriladdning under fyra veckor - åtminstone inte utan att bli illa sedd av någon totalt oförstående. Ordet nej verkar vara så oanvänt att vissa blir förvirrade av att höra det.

Så det är "bara" att böja sig under kravmaskineriet och inse att det blir aldrig bättre. För så länge endast vissa människor har förmågan att känna empati och förståelse - men långt ifrån alla - kommer man alltid till det lilla ordet "bara" att tvingas göra mera än vad som är rimligt, och det kommer aldrig att hjälpa att säga ifrån. Det är min erfarenhet såhär långt i livet.









4 kommentarer:

  1. Jättebra skrivet Anna! Så klokt!

    SvaraRadera
  2. Mycket bra skrivet! Kan också se rött ibland när jag hör ordet "bara"!

    Kram Kim :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kim! Skönt att jag inte är ensam om att reagera mot detta missbrukade ord!
      Kram Anna :-)

      Radera