tisdag 30 maj 2017

Mage som en sopsäck...

Ganska nyligen var jag med i hälsoutmaningen Motionsracet, och som vanligt när jag ger mig bara den på något gick jag in för utmaningen med liv och lust. Jag må vara ganska stillasittande i arbetet, men fyrfotingarna och deras skötsel ger mig hyfsat med motion. Men att t ex hållbarhetsträna en häst genom långa skrittpass är inte nämnvärt fysiskt ansträngande.

Motionsracet gjorde mig medveten om alla tänkbara små sätt att samla poäng. Man kan träna sin kropp i många situationer där man annars inte rör på sig. Man kan också öka ansträngningen i sådant man brukar göra, och lägga till lite tid när man hinner.

Utmaningen resulterade i många poäng, för lite sömn för att få tid att motionera extra mycket, samt en ständigt ökande hunger som vid bejakande ökade volymen i min magsäck rejält. Nu när Motionsracet är över har jag först kortvarigt under nästan euforisk njutning frossat i kakor och bullar, återgått till mina vanliga motionsvanor, och sist men inte minst brottats med en förskräckligt stor aptit. Om jag inte lyckas tygla frosseriet kommer jag att få bada i vassen i sommar!

Idag åt jag upp min lunch till frukost. Kunde helt enkelt inte vänta på att få sätta i mig min lasagne. Så därför fick jag åka till en lunchrestaurang där en portion lax med räksås och färskpotatis intogs under njutning. Arbetsdagen blev lång, så när jag kom hem var jag vrålhungrig. Ännu en bit lasagne slank lätt ner och landade som bomull i magen...

Nu lovar jag mig själv att ta kontroll över aptiten, för nya kläder tänker jag absolut inte köpa!

Ikväll bjuder jag på en något oaptitlig bild på en av mina rejäla måltider, nämligen kvällens lasagne :-)




När batterierna måste laddas...

Ikväll var behovet av batteriladdning extra stort, och det finns inget bättre sätt att återhämta sig än en ridtur i skogen. När vi gav oss iväg var jag så trött att jag undrade hur jag skulle orka ta en tur, men efter en stund i sadeln kändes allt så mycket bättre. Strunt samma att klockan blev mycket. Jag behövde verkligen den här stunden av ren och oförfalskad livskvalitet.

Skogen doftade underbart av liljekonvaljer och barr, medan kvällssolens strålar silades genom den lysande grönskan. De barrtäckta stigarna dämpade ljudet av hovarna, och luften var fylld av munter fågelsång. Tänk att kunna stoppa tiden och befinna sig i det bästa nuet så länge man vill. Pari var pigg och glad, och smittade mig med sin energi.

Nu har klockan precis passerat midnatt och jag måste somna om jag ska orka upp imorgon. Jag inser hur mycket jag saknar att skriva. Orden känns som penseldrag i min hjärna där berättelser om allt jag vill sätta på pränt tar form. Jag har prioriterat bort skrivandet ganska länge, men känner att jag på något sätt måste göra plats för det i mitt liv igen.

Här kommer några bilder av livsnjutning :-)


Två gråa öron lyssnar uppmärksamt på mitt småprat om allt möjligt :-) Hästar är goda lyssnare ;-)


Pari tittar nyfiket ut över ett fält :-)


Bilden på björkskogen blev väldigt suddig, men jag delar med mig av den ändå för att den liknar en vacker tavla :-)





söndag 28 maj 2017

Det där sketna ordet "bara"...

Tänk att ett så harmlöst litet ord kan vara så irriterande. Men frågan är om inte det mesta kan bli irriterande av att missbrukas.

Ett sammanhang där ordet retar mig allra mest är när det används för att förringa något man själv t ex tycker är jobbigt, ansträngande eller rentav övermäktigt. Då är det "bara" att prioritera, men man ska ju "bara" prioritera rätt också.

För vem vill bli bortprioriterad egentligen? Vilken uppgift ska man eller får man tillåta sig att prioritera bort när ingen uppgift anses mindre viktig och allt måste bli gjort? Tänk om de prioriteringar man gör anses helt fel av någon annan? Då är det "bara" att stålsätta sig mot missnöjet som uppstår för att man "bara" gjorde det man måste - prioriterade. För hur man än vänder och vrider på saker så sitter man alltför ofta fast i andra människors klor, och det är då dom som har makten över timmarna som förbrukas i det egna livet.

Låt säga att man har så verkligen sjukt mycket att göra att man är chanslös att hinna ens en bråkdel. Då är det "bara" att säga ifrån. Man måste "bara" lära sig att säga nej. 

Men vad händer när man säger ifrån? Att man verkligen inte hinner. Jo, då man får höra att det "bara" är att prioritera. Man kan ju inte göra eller hinna allt. Men tyvärr är det så att det som prioriterades bort kommer det att hållas koll på, och man kommer att få veta att man måste göra "bara" det här också. Man kan få goda råd om hur man löser en uppgift man inte borde behöva ägna sig åt på "bara" några minuter. Men om man har mängder av såna påtvingade uppgifter - då blir ju summan av allt som "bara" tar några minuter totalt sett flera timmar. Tid som inte finns men ändå måste användas. Och när man använder tiden till alla dessa "bara" blir de ordinarie uppgifterna lidande - de som är kärnverksamheten och som ska leda saker framåt. Så vad gör man för att försöka förhindra detta? Jo man får helt enkelt "bara" förlänga sina arbetsdagar rejält. Man får prioritera bort sin fritid - eller sin sömn. Det viktiga är att man bibehåller sitt goda humör oavsett hur uttröttad och maktlös man än känner sig. Gud förbjude att man ilsknar till när någon visar upp en praktföreställning i oförstående. I mellanmjölkens land knyter man näven i fickan och biter ihop. 

Vad får man egentligen ut av att "bara" säga nej? Jo, man får ett ögonblicks lättnad, en stor portion oförstående, och några goda råd innefattande hur 'bara" det är att göra det man just sa nej till. Säger man nej riskerar man också med mycket stor sannolikhet att börja betraktas som besvärlig. T ex om man säger nej till att ta med sig datorn hem på semestern och sköta jobbet på distans. Semesterlagen gäller nämligen inte för alla. Vi är inte lika inför lagen. Den som jobbar övertid nästan varje dag ska helt enkelt inte förvänta sig att få sin lagstadgade batteriladdning under fyra veckor - åtminstone inte utan att bli illa sedd av någon totalt oförstående. Ordet nej verkar vara så oanvänt att vissa blir förvirrade av att höra det.

Så det är "bara" att böja sig under kravmaskineriet och inse att det blir aldrig bättre. För så länge endast vissa människor har förmågan att känna empati och förståelse - men långt ifrån alla - kommer man alltid till det lilla ordet "bara" att tvingas göra mera än vad som är rimligt, och det kommer aldrig att hjälpa att säga ifrån. Det är min erfarenhet såhär långt i livet.









måndag 1 maj 2017

Äntligen är det vår, och en spännande sådan också! :-)

Man ska ju inte ropa hej förrän man är över bäcken, men nog sjutton måste väl vintern ha checkat ut nu! Solen strålar och värmer så starkt att påskens snöoväder känns overkligt långt borta. Tänk att få ta semester nu, och återvända till arbetet i oktober - som tidigast :-D Men i brist på den möjligheten får jag försöka utnyttja fritiden på bästa sätt, och göra vad jag kan för att slippa att jobba slut på energin fullständigt. Om det vore mitt eget val skulle det vara lätt.




I år håller jag mitt löfte till mig själv och tar mig ut på tävlingsbanorna igen. Pari är först ut för säsongen, vilket främst beror på att Rackaren behövde ny sadel igen, och den tycks ta evigheter att tillverka. Båda hästarna var i träning tills jag insåg att Rackarens sadel - som han fick ny förra året - inte passar längre :-/ Som grädde på moset är det svårt att hitta någon sadel alls som passar honom. Men det nya tränset passar honom bra, och han är riktigt söt i turkos färg :-)



Pari är riktigt nöjd. Till Rackarens förtret får han mycket mera tid med matte eftersom hans sadel passar bra så att vi kan rida långturer. Han har redan klarat av årets första distansritt. Det blev en mjukstart på två mil på Sämsholmsritten, och den avklarades med stor iver :-) Snart väntar en fyramilare på Billingeritten, och det känns jättespännande! :-) Om allt går bra blir det ytterligare en fyramilare på Laxåritten.







Just nu sitter jag i solen, lyssnar på fågelkvitter och känner mig ganska slö. Jag har haft feber till och från under helgen och magen har varit ond, men jag har med hjälp av lite medikamenter ändå kunnat njuta av Valborgshelgen. Det har blivit många härliga timmar i sadeln med trevligt sällskap :D Om jag hade bäddat ner mig på heltid istället för att unna mig denna livsnjutning skulle jag ha mått dåligt på andra sätt istället.


Gräset är nu klippt för första gången i år, och luften fylldes av sommardoft medan Baloo jagade klipparen tills tungan hängde som en slips :-) Själv satt jag på trätrappan och svettades - fylld av förundran över att något som skulle ha varit fullständigt utmattande för min del, kunde vara så roligt för någon som har björnpäls på sig. Det är nog dags att ta fram klipparen igen och skala fram sommarfrisyren.


Så snart det blivit lite svalare ute ska jag ta mig ut på en liten ridtur igen. Det gäller att samla på sig så mycket livsnjutning det går under helgen. Snart börjar en ny vecka där det inte går att få in ett bladmått mellan allt som står på schemat. Men det förtränger jag just nu...