söndag 15 januari 2017

Tacksamhet och jäkelskaper...

Det har blivit väldigt lite skrivande den senaste tiden, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. En stor orsak är att paddan inte längre vill samarbeta, och då blir det inte något lunchbloggande. Måste lösa det bekymret, men har inte haft tid att leta efter en ny padda. Dagarna är fullspäckade, och på kvällarna är jag trött - fruktansvärt trött. Axeln är bättre, så jag behöver inte fördärva magen längre med antiinflammatorisk medicin. Men jag klarar fortfarande inte att lyfta och bära som förut, och särskilt inte på höjd, som t ex när höpåsarna ska fyllas i näten uppifrån och skakas ur. Men hur störande det än må vara att inte ha fått tillbaka sin funktionalitet till 100% ännu, så är jag iallafall glad att jag är så mycket bättre. Jag har inte ens berättat på jobbet hur ont jag har haft, utan bitit ihop och kämpat på trots sömnbrist och en axelvärk som skiftade över i magvärk.

Men nu går jag och axelskrället mot ljusare tider, och jag har försiktigt börjat rida igen. Förra helgen åkte vi på vår första utflykt det här året, och jag konstaterade att det kändes lite i axeln. Men jistanes så roligt det var att vara tillbaka i sadeln igen!! Det har bara blivit ett par tre ridpass i veckan, och jag känner mig så lyckligt lottad som har så snälla hästar. Trots att dom fått vila så länge är det ingen som har busat till det eller varit stökig pga överskottsenergi. Fleur rids inte ännu, för hon måste läka ett tag till, men Kola har Mikis ridit, och den pållen är alltid lika snäll. Araberna är det bara jag som rider. Rackaren har fått några skritturer i skogen, och han är pigg och glad. Pari tog jag ut på en skrittrunda först idag, för han är inte skodd och marken har varit bedrövligt isig. Men nu har han fått boots med broddar, och han fick skritta omkring avsuttet på den isfläckiga och frusna ridbanan för att vänja sig vid sina nya "skor" innan vi åkte på tur idag.

Trots allt som har jäklats den senaste tiden med inflammationen, vattenskadan i huset som fortfarande inte är reparerad, mycket arbete, trötthet och mörker på fritiden är jag ändå tacksam. För hästarna ger så mycket glädje, och tar hand om mig så väl när jag för stunden inte är i mitt bästa fysiska skick. Jag tycker att det är fantastiskt att man som idag kan lasta in Pari som är ett ungt arabiskt fullblod i transporten efter drygt två månaders vila, lasta av honom på en annan plats, sitta upp och ge sig ut på en skrittur och hästen är lugn som en filbunke. Han bar mig fint som om jag vore en äggkartong, och inte ens när vi skrittade över ett stort öppet fält gjorde han minsta försök att öka farten - trots att jag såg på honom att han gärna hade velat sträcka ut i lite fart. Men nu ska vi skynda långsamt. Min axel ska hålla, och hästarna ska nystartas med skritträning för att inte få skador efter att ha vilat så länge. Hoppet om att komma ut på tävlingsbanorna i år har inte slocknat, utan vägen dit har blivit lite längre. Men nog sjutton ska vi ta oss dit!! :-)

Solnedgång över slätten.
Rackarhästen jättenöjd och glad efter årets första skogstur :-)
Ännu en härlig utflykt, och denna gång i gnistrande snö :-)
Det blev inga kort tagna under turen med Pari, så han får vara med på bild när vi övar avsuttet på ridbanan :-)

Nyfiken i en strut! :D
Rackarhästen väntar utanför affären :-)
Parkeringsplatser är alltid lika spännande! :D













2 kommentarer:

  1. Skulle jag tvingas skriva bloggen på något annat än ett riktigt tangentbord hade jag garanterat blivit galen - och inte bloggat dagligen som nu. Att sitta på en ordentlig stol, med ett riktigt tangentbord och en rejäl skärm är mer eller mindre en fördel. IPaden kan användes till att läsa mindre texter eller titta på bilder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja nog är det otroligt mycket bekvämare och dessutom enklare att sitta vid datorn med ett tangentbord och skriva! :-) Men jag har vant mig riktigt bra vid att använda paddan, och det kan vara riktigt avkopplande att sätta sig i ett lugnt hörn och skriva en liten stund när jag äter :-)

      Radera