söndag 15 januari 2017

Tacksamhet och jäkelskaper...

Det har blivit väldigt lite skrivande den senaste tiden, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. En stor orsak är att paddan inte längre vill samarbeta, och då blir det inte något lunchbloggande. Måste lösa det bekymret, men har inte haft tid att leta efter en ny padda. Dagarna är fullspäckade, och på kvällarna är jag trött - fruktansvärt trött. Axeln är bättre, så jag behöver inte fördärva magen längre med antiinflammatorisk medicin. Men jag klarar fortfarande inte att lyfta och bära som förut, och särskilt inte på höjd, som t ex när höpåsarna ska fyllas i näten uppifrån och skakas ur. Men hur störande det än må vara att inte ha fått tillbaka sin funktionalitet till 100% ännu, så är jag iallafall glad att jag är så mycket bättre. Jag har inte ens berättat på jobbet hur ont jag har haft, utan bitit ihop och kämpat på trots sömnbrist och en axelvärk som skiftade över i magvärk.

Men nu går jag och axelskrället mot ljusare tider, och jag har försiktigt börjat rida igen. Förra helgen åkte vi på vår första utflykt det här året, och jag konstaterade att det kändes lite i axeln. Men jistanes så roligt det var att vara tillbaka i sadeln igen!! Det har bara blivit ett par tre ridpass i veckan, och jag känner mig så lyckligt lottad som har så snälla hästar. Trots att dom fått vila så länge är det ingen som har busat till det eller varit stökig pga överskottsenergi. Fleur rids inte ännu, för hon måste läka ett tag till, men Kola har Mikis ridit, och den pållen är alltid lika snäll. Araberna är det bara jag som rider. Rackaren har fått några skritturer i skogen, och han är pigg och glad. Pari tog jag ut på en skrittrunda först idag, för han är inte skodd och marken har varit bedrövligt isig. Men nu har han fått boots med broddar, och han fick skritta omkring avsuttet på den isfläckiga och frusna ridbanan för att vänja sig vid sina nya "skor" innan vi åkte på tur idag.

Trots allt som har jäklats den senaste tiden med inflammationen, vattenskadan i huset som fortfarande inte är reparerad, mycket arbete, trötthet och mörker på fritiden är jag ändå tacksam. För hästarna ger så mycket glädje, och tar hand om mig så väl när jag för stunden inte är i mitt bästa fysiska skick. Jag tycker att det är fantastiskt att man som idag kan lasta in Pari som är ett ungt arabiskt fullblod i transporten efter drygt två månaders vila, lasta av honom på en annan plats, sitta upp och ge sig ut på en skrittur och hästen är lugn som en filbunke. Han bar mig fint som om jag vore en äggkartong, och inte ens när vi skrittade över ett stort öppet fält gjorde han minsta försök att öka farten - trots att jag såg på honom att han gärna hade velat sträcka ut i lite fart. Men nu ska vi skynda långsamt. Min axel ska hålla, och hästarna ska nystartas med skritträning för att inte få skador efter att ha vilat så länge. Hoppet om att komma ut på tävlingsbanorna i år har inte slocknat, utan vägen dit har blivit lite längre. Men nog sjutton ska vi ta oss dit!! :-)

Solnedgång över slätten.
Rackarhästen jättenöjd och glad efter årets första skogstur :-)
Ännu en härlig utflykt, och denna gång i gnistrande snö :-)
Det blev inga kort tagna under turen med Pari, så han får vara med på bild när vi övar avsuttet på ridbanan :-)

Nyfiken i en strut! :D
Rackarhästen väntar utanför affären :-)
Parkeringsplatser är alltid lika spännande! :D













söndag 1 januari 2017

Sån tur att det blev hemskt ruskväder!!

Nyår är en högtid som inte är alla förunnat att få njuta av, men i år blev inte plågan lika stor och utdragen som vanligt :-) Vädret var verkligen hemskt, och eftersom folk ogärna ger sig ut i spöregn och blåst, blev det inte ett oupphörligt smällande i många timmar. Det smälldes några raketer här och där på eftermiddagen trots att det blåste så det tjöt runt husknutarna, men då hade det inte börjat regna än. Folk är bevisligen inte rädda att deras hus ska brinna ner. Vem vet - dom kanske har ruttna hus som dom kan tänka sig att bli av med. Själv rastade jag hästar i tur och ordning i timtal i rejält hård vind på ridbanan, för att inte uppdämd överskottsenergi skulle förstärka några reaktioner på de stundande fyrverkerierna.

Medan kvällens spöregn smattrade mot fönsterrutorna fick vi äta en god middag i lugn och ro. Aldrig tidigare har jag varit så glad över vedervärdigt väder. Hästarna togs in tidigare än vanligt för säkerhets skull. Bonden har nyligen tagit in ny östkraft i huset bredvid hagarna, och vi visste inte om dom uppför sig bättre än galningarna som flyttade.

Vid tolvslaget kunde dock inte ens vädret hindra folk från att elda upp sina matpengar, och smällandet höll på ett tag. Eftersom ledarhästen lider mest av oljudet, och smittar yngligen med sin oro, såg jag till att hålla ledaren så lugn det gick. Rackarhästen stod som vanligt obekymrad men nyfiken och lyssnade mitt i sin box. Fleur likaså. Pari reagerade lite, men var lugnare än förra året då det lät som bombanfall över stallet i flera timmar. 

Så nyåret blev bättre än förra året, och särskilt eftersom brandrisken i stallet inte var stor som den brukar vara. Men raketskjutande bredvid stallet kommer jag inte tolerera en gång till - det är ett som är säkert!! Nu har jag fått tillräckligt nog av att ha dårar som jäklas på andra sidan tomtgränsen.

Jag hoppas att mina läsare har haft ett bra nyår, och önskar alla en God Fortsättning på 2017!! :-)