söndag 25 juni 2017

Är det bättre att komma för tidigt än att komma för sent?

Att komma för sent är ju inte alltid så uppskattat, och det ska det väl inte vara heller om det råkar vara så att man spiller bort någon annans tid. Det kan vara väldigt irriterande om ett antal personer har samlats för ett möte, och får sitta och vänta istället för att göra något produktivare.
Men om det faktiskt inte har någon betydelse om man dyker upp prick på sekunden har jag personligen ingen större lust att stressa ihjäl mig. Då är det bättre att bestämma en ungefärlig tid, och ta saker som dom kommer.

Men lika ofta som man hör att någon irriterar sig på den som är sen - lika sällan hör man någon klaga på att någon kommer för tidigt. Visst behöver man ha lite tid till godo om man t ex ska åka någonstans eller har någonting inbokat. Det är ju bättre att få vänta en stund inför något man har inbokat än att missa sin tid. Det är inte minuterna inför klippningen eller tandläkarbesöket jag tänker på här, utan på folk som alltid envisas med att dyka upp för tidigt till bjudningar.

Om det är någonting jag stör mig kraftigt på, så är det när man har sagt en tid för t ex en middagsbjudning eller ett kalas, och vissa bara måste dyka upp tidigare. Man har stressat för fullt med att fixa till hemmet, kanske fått fara iväg i ilfart och handla något man har missat, lagat mat, dukat, och försökt få undan stöket på köksbänkarna. Det som återstår är att fixa till sig själv så att man inte dyker upp i dörrhålet som en svettig och fläckig värdinna.

Det är nånstans där det händer. Under den tiden man har reserverat för SIG SJÄLV. När man precis har virat badlakanet kring sig hör man hur det knackar på dörren. Eller man har precis börjat föna sitt dyngsura hår när det knackar på. Man kanske befinner sig badrummet och har precis påbörjat sin makeup.

Istället för att man får göra sig klar enligt sin planering, tvingas man börja socialisera innan man är färdig, och det blir ibland väldigt svårt att komma ikapp. Det känns lite sisådär roligt att lämna gästerna för att dra sig undan och torka håret.

Varför är det helt ok att komma för tidigt? För mig är det mera störande än när man kommer för sent.


lördag 17 juni 2017

Profitörer ska inte gnälla!!

Så länge skattepengarna strömmar in i asylindustrin klappar sig ägarna till landets alla boenden belåtet på magen. Det är bara att ta betalt och se glad ut, för skattekistan fylls ständigt på av landets mjölkkor - skattebetalarna - och statsskulden kan man öka när och hur mycket man vill. Så inga rumspriser eller lägenhetshyror är för höga, och turister samt bostadsbehövande kan helt enkelt ta sig i röven. Deras pengar behöver man inte. Dom betalar inte bra nog helt enkelt.

Men möjligheterna att skära guld med täljkniv inom asylindustrin har börjat krympa, och för den som är van vid att generösa intäkter i form av skattemedel strömmar in i verksamheten, blir det ju förstås en omställning när man inte längre girigt kan suga i sig av skattepengarna. Plötsligt står man där och ska förtjäna sina intäkter på samma sätt som man gjorde innan asylindustrin drog igång, och det är inte bara att städa innan nästa boende eller hyresgäst flyttar in - nej man kan behöva sanera och renovera också.

En som beklagat sig i Folkbladet är Håkan Petersson som drivit Skogsvikens Hotell och Pensionat i Kolmården. Migrationsverket behöver inte längre hans 50 platser, och nu står hotellet tomt, inrökt, oerhört slitet och sönderslaget. Det finns på grund av hotellets nuvarande skick ingen möjlighet att ta emot turister, och rent krasst kan jag tänka att han förtjänar inte att få några sådana till sig heller. Om turister hade varit hans intresse hade det varit sådana han hade ägnat sig åt.

Om han har varit lite förnuftig under tiden som de trygga och feta intäkterna rann in så har han satt undan en slant att renovera för. Det är förvisso djupt stötande att människor som tas emot med öppna armar till ett All-Inclusive liv i Sverige förstör sitt boende på detta sätt. Varför måste man ta sönder allt man har omkring sig? Gjorde dom så i sina egna hem också? Krossade dom sina handfat och speglar ibland när andan föll på? Eller nöjde dom sig med att tvätta sig och titta sig i spegeln? Men oavsett om dom vandaliserade sina forna hem eller inte, så är det väl känt att rum och bostäder som hyrs ut inom asylindustrin riskerar att slitas hårt och behandlas hårdhänt. Renovering är något man måste ha med i kalkylen eftersom boendes tacksamhet och skötsamhet inte är garanterad. Håkan Petersson och personalen har dessutom enligt egen utsago kallats t ex rasister och nazister var och varannan dag om något inte passat de stackars boende. Så kanske kan en del av sparpengarna vara välinvesterade i lite terapi eller annan själavård.

Hursomhelst är det bara äcklande när profitörer gnäller av sig till tidningar så snart pengabrunnen har sinat. Dom har skott sig på bättre förtjänta och behövande ett bra tag nu, och hade inga betänkligheter mot att svaga svenska grupper ställdes åt sidan för att finansiera obegränsade kostnader inom asylindustrin. Så istället för att jämra sig till tidningarna - ta ut en slant av sparpengarna som skattebetalarna gav er och renovera. Sen är det bara att börja hyra ut igen - på skäliga villkor som förr till människor som betalar för sig.



torsdag 15 juni 2017

Filosoferar på trätrappan...

Gräset som nyss är klippt är vildvuxet igen, och fåglarna kvittrar frenetiskt. Ännu en dag med övertid är avklarad, och jag pustar ut på trätrappan bakom huset. En glassbytta står uräten bredvid mig, men jag är lika hungrig som jag var då första skeden spred njutning i munnen.

Det dåliga vädret har flytt sin kos, och solens strålar bländar mig. Det är nån form av bjudning hos grannarna i huset bredvid, och grannfruns osedvanligt gälla röst tränger med sedvanlig skärpa genom syreatomer och trumhinnor. En humla flyger snabbt och surrande förbi, medan en geting lojt rör sig omkring mig.

Känslor av frid och irritation krockar inom mig, och jag önskar att jag vore på semester. Eller åtminstone ensam med fåglarna och insekterna. Ljud av frid kolliderar med samtalsämnen som inte intresserar mig. Som tränger sig in i min trötta hjärna. "Åh jag ooorkar inte" ljuder grannfruns laserröst genom trädgården och fram till min trappa. "Inte jag heller" vill jag oombedd ropa tillbaka. Men jag gör det inte, för då skulle jag bli lika påträngande som det påtvingade babblet bredvid.

Stundens tankar illustreras med bilder av soldränkta pioner och vildvuxet gräs.




lördag 3 juni 2017

Plötsligt tar det slut för alltid...

Det har aldrig varit tystare inhuset, och inga tassande steg följer mig på gården. Till och med luften omkring mig känns tom - som om fåglarna håller andan.
Baloo som alltid varit så frisk, glad och livlig blev plötsligt väldigt sjuk. Han som varit så kärnfrisk i alla år. Nu sover han för alltid. Det finns så mycket att skriva, men jag orkar inte få fram orden... 
Sov så gott älskade vän... Nu är du och Molly tillsammans igen.





tisdag 30 maj 2017

Mage som en sopsäck...

Ganska nyligen var jag med i hälsoutmaningen Motionsracet, och som vanligt när jag ger mig bara den på något gick jag in för utmaningen med liv och lust. Jag må vara ganska stillasittande i arbetet, men fyrfotingarna och deras skötsel ger mig hyfsat med motion. Men att t ex hållbarhetsträna en häst genom långa skrittpass är inte nämnvärt fysiskt ansträngande.

Motionsracet gjorde mig medveten om alla tänkbara små sätt att samla poäng. Man kan träna sin kropp i många situationer där man annars inte rör på sig. Man kan också öka ansträngningen i sådant man brukar göra, och lägga till lite tid när man hinner.

Utmaningen resulterade i många poäng, för lite sömn för att få tid att motionera extra mycket, samt en ständigt ökande hunger som vid bejakande ökade volymen i min magsäck rejält. Nu när Motionsracet är över har jag först kortvarigt under nästan euforisk njutning frossat i kakor och bullar, återgått till mina vanliga motionsvanor, och sist men inte minst brottats med en förskräckligt stor aptit. Om jag inte lyckas tygla frosseriet kommer jag att få bada i vassen i sommar!

Idag åt jag upp min lunch till frukost. Kunde helt enkelt inte vänta på att få sätta i mig min lasagne. Så därför fick jag åka till en lunchrestaurang där en portion lax med räksås och färskpotatis intogs under njutning. Arbetsdagen blev lång, så när jag kom hem var jag vrålhungrig. Ännu en bit lasagne slank lätt ner och landade som bomull i magen...

Nu lovar jag mig själv att ta kontroll över aptiten, för nya kläder tänker jag absolut inte köpa!

Ikväll bjuder jag på en något oaptitlig bild på en av mina rejäla måltider, nämligen kvällens lasagne :-)




När batterierna måste laddas...

Ikväll var behovet av batteriladdning extra stort, och det finns inget bättre sätt att återhämta sig än en ridtur i skogen. När vi gav oss iväg var jag så trött att jag undrade hur jag skulle orka ta en tur, men efter en stund i sadeln kändes allt så mycket bättre. Strunt samma att klockan blev mycket. Jag behövde verkligen den här stunden av ren och oförfalskad livskvalitet.

Skogen doftade underbart av liljekonvaljer och barr, medan kvällssolens strålar silades genom den lysande grönskan. De barrtäckta stigarna dämpade ljudet av hovarna, och luften var fylld av munter fågelsång. Tänk att kunna stoppa tiden och befinna sig i det bästa nuet så länge man vill. Pari var pigg och glad, och smittade mig med sin energi.

Nu har klockan precis passerat midnatt och jag måste somna om jag ska orka upp imorgon. Jag inser hur mycket jag saknar att skriva. Orden känns som penseldrag i min hjärna där berättelser om allt jag vill sätta på pränt tar form. Jag har prioriterat bort skrivandet ganska länge, men känner att jag på något sätt måste göra plats för det i mitt liv igen.

Här kommer några bilder av livsnjutning :-)


Två gråa öron lyssnar uppmärksamt på mitt småprat om allt möjligt :-) Hästar är goda lyssnare ;-)


Pari tittar nyfiket ut över ett fält :-)


Bilden på björkskogen blev väldigt suddig, men jag delar med mig av den ändå för att den liknar en vacker tavla :-)





söndag 28 maj 2017

Det där sketna ordet "bara"...

Tänk att ett så harmlöst litet ord kan vara så irriterande. Men frågan är om inte det mesta kan bli irriterande av att missbrukas.

Ett sammanhang där ordet retar mig allra mest är när det används för att förringa något man själv t ex tycker är jobbigt, ansträngande eller rentav övermäktigt. Då är det "bara" att prioritera, men man ska ju "bara" prioritera rätt också.

För vem vill bli bortprioriterad egentligen? Vilken uppgift ska man eller får man tillåta sig att prioritera bort när ingen uppgift anses mindre viktig och allt måste bli gjort? Tänk om de prioriteringar man gör anses helt fel av någon annan? Då är det "bara" att stålsätta sig mot missnöjet som uppstår för att man "bara" gjorde det man måste - prioriterade. För hur man än vänder och vrider på saker så sitter man alltför ofta fast i andra människors klor, och det är då dom som har makten över timmarna som förbrukas i det egna livet.

Låt säga att man har så verkligen sjukt mycket att göra att man är chanslös att hinna ens en bråkdel. Då är det "bara" att säga ifrån. Man måste "bara" lära sig att säga nej. 

Men vad händer när man säger ifrån? Att man verkligen inte hinner. Jo, då man får höra att det "bara" är att prioritera. Man kan ju inte göra eller hinna allt. Men tyvärr är det så att det som prioriterades bort kommer det att hållas koll på, och man kommer att få veta att man måste göra "bara" det här också. Man kan få goda råd om hur man löser en uppgift man inte borde behöva ägna sig åt på "bara" några minuter. Men om man har mängder av såna påtvingade uppgifter - då blir ju summan av allt som "bara" tar några minuter totalt sett flera timmar. Tid som inte finns men ändå måste användas. Och när man använder tiden till alla dessa "bara" blir de ordinarie uppgifterna lidande - de som är kärnverksamheten och som ska leda saker framåt. Så vad gör man för att försöka förhindra detta? Jo man får helt enkelt "bara" förlänga sina arbetsdagar rejält. Man får prioritera bort sin fritid - eller sin sömn. Det viktiga är att man bibehåller sitt goda humör oavsett hur uttröttad och maktlös man än känner sig. Gud förbjude att man ilsknar till när någon visar upp en praktföreställning i oförstående. I mellanmjölkens land knyter man näven i fickan och biter ihop. 

Vad får man egentligen ut av att "bara" säga nej? Jo, man får ett ögonblicks lättnad, en stor portion oförstående, och några goda råd innefattande hur 'bara" det är att göra det man just sa nej till. Säger man nej riskerar man också med mycket stor sannolikhet att börja betraktas som besvärlig. T ex om man säger nej till att ta med sig datorn hem på semestern och sköta jobbet på distans. Semesterlagen gäller nämligen inte för alla. Vi är inte lika inför lagen. Den som jobbar övertid nästan varje dag ska helt enkelt inte förvänta sig att få sin lagstadgade batteriladdning under fyra veckor - åtminstone inte utan att bli illa sedd av någon totalt oförstående. Ordet nej verkar vara så oanvänt att vissa blir förvirrade av att höra det.

Så det är "bara" att böja sig under kravmaskineriet och inse att det blir aldrig bättre. För så länge endast vissa människor har förmågan att känna empati och förståelse - men långt ifrån alla - kommer man alltid till det lilla ordet "bara" att tvingas göra mera än vad som är rimligt, och det kommer aldrig att hjälpa att säga ifrån. Det är min erfarenhet såhär långt i livet.









måndag 1 maj 2017

Äntligen är det vår, och en spännande sådan också! :-)

Man ska ju inte ropa hej förrän man är över bäcken, men nog sjutton måste väl vintern ha checkat ut nu! Solen strålar och värmer så starkt att påskens snöoväder känns overkligt långt borta. Tänk att få ta semester nu, och återvända till arbetet i oktober - som tidigast :-D Men i brist på den möjligheten får jag försöka utnyttja fritiden på bästa sätt, och göra vad jag kan för att slippa att jobba slut på energin fullständigt. Om det vore mitt eget val skulle det vara lätt.




I år håller jag mitt löfte till mig själv och tar mig ut på tävlingsbanorna igen. Pari är först ut för säsongen, vilket främst beror på att Rackaren behövde ny sadel igen, och den tycks ta evigheter att tillverka. Båda hästarna var i träning tills jag insåg att Rackarens sadel - som han fick ny förra året - inte passar längre :-/ Som grädde på moset är det svårt att hitta någon sadel alls som passar honom. Men det nya tränset passar honom bra, och han är riktigt söt i turkos färg :-)



Pari är riktigt nöjd. Till Rackarens förtret får han mycket mera tid med matte eftersom hans sadel passar bra så att vi kan rida långturer. Han har redan klarat av årets första distansritt. Det blev en mjukstart på två mil på Sämsholmsritten, och den avklarades med stor iver :-) Snart väntar en fyramilare på Billingeritten, och det känns jättespännande! :-) Om allt går bra blir det ytterligare en fyramilare på Laxåritten.







Just nu sitter jag i solen, lyssnar på fågelkvitter och känner mig ganska slö. Jag har haft feber till och från under helgen och magen har varit ond, men jag har med hjälp av lite medikamenter ändå kunnat njuta av Valborgshelgen. Det har blivit många härliga timmar i sadeln med trevligt sällskap :D Om jag hade bäddat ner mig på heltid istället för att unna mig denna livsnjutning skulle jag ha mått dåligt på andra sätt istället.


Gräset är nu klippt för första gången i år, och luften fylldes av sommardoft medan Baloo jagade klipparen tills tungan hängde som en slips :-) Själv satt jag på trätrappan och svettades - fylld av förundran över att något som skulle ha varit fullständigt utmattande för min del, kunde vara så roligt för någon som har björnpäls på sig. Det är nog dags att ta fram klipparen igen och skala fram sommarfrisyren.


Så snart det blivit lite svalare ute ska jag ta mig ut på en liten ridtur igen. Det gäller att samla på sig så mycket livsnjutning det går under helgen. Snart börjar en ny vecka där det inte går att få in ett bladmått mellan allt som står på schemat. Men det förtränger jag just nu...




tisdag 14 februari 2017

När snillet Anders Ygeman kastar skuld över folket...

När poliskåren står maktlös inför det mellanösternliknande och eskalerande våldet i samhället, och rikspolischefen är ett stort skämt vars främsta förmåga består i att uppvisa sin oduglighet - då rycker Anders Ygeman in med goda råd för att stävja samhällets förfall.

Nu ska nämligen medborgarna tänka till i sin vardag för att få slut på våldsvågen som håller på att dränka landet. Ygeman har kommit på att svenska folket håller på med en massa dumheter som göder den organiserade brottsligheten i landet, och om medborgarna upphör med sitt skadliga beteende kommer våldtäkterna, dödsskjutningarna, bilbränderna och alla de försåtliga attackerna mot landets blåljuspersonal att upphöra. Svenska mellanösternförorter kommer att bli lugna och fredliga igen - så som det var förr - om folket bara ser till att sluta upp att göda kriminaliteten.

Så vad gör då alla vi Svenssons som bidrar till att kvinnor inte kan gå säkra utomhus längre, att bilen kan brinna upp när man minst anar det, att ambulansen kanske inte kommer fram i tid för att den blev stenad av stackars ungdomar som saknar fritidsgård, och att man kan bli skjuten när man väntar på bussen?

Jo, vi undviker frisersalonger och klipper oss för en femtiolapp hos någon svartarbetare som kan hantera en sax och kam hjälpligt. Det är ett under att inte landets salonger har gått i konkurs i brist på betalningsvilliga kunder.

En annan sak vi gör som främjar brottsvågen är att vi åker svarttaxi. När vi förstulet smyger oss in i någon fulåkares bil och betalar en småpeng för att förflytta oss en bit - ja då är vi medskyldiga till någon våldtäkt eller två. Det är ett under att inte hela den "vita" taxirörelsen har gått i konkurs i brist på kunder som vill betala för sig. Kan det vara färdtjänsten och landstingets sjukresor som håller liv i branschen?

Ett stort problem är folkets vana att snorta kokain om helgerna. När folket mangrant smyger sig ut till gatulangarna om helgerna för att få sig en av årets minst femtiotvå strängar - jag då är vi alla medskyldiga till att polisen får sin dagliga dos av stenar vräkt över sig.

Tänk att någon som sitter i regeringsställning kan vara så urbota imbecillt korkad. Istället för att se sanningen i vitögat, konstrueras orsaker och lösningar för att slippa ta av skygglapparna. 
Det är så enkelt att om man gör ett befolkningsskifte på en plats, så kommer det nya folkets levnadsvanor att prägla platsen. Om man fyller upp landets förorter med Mellanöstern och Afrika, så kommer inte förorterna längre att fungera som svenska förorter har gjort tidigare. No go-zonernas anknytning till Sverige är mottagandet av försörjning, nyttjande av det sociala skyddsnätet och attackerna mot blåljuspersonalen som rings ut för jämnan för att ligister behöver sysselsättning.

Innan Ygeman greppar efter ett halmstrå och beskyller folket för att vara knarkare och snåljåpar, bör han allvarligt fundera på varför alla våldsverkare får hålla på med det dom gör. Varför plockas dom inte in i fängelse och deporteras från landet? Hur svårt kan det vara egentligen att rensa upp i skiten? Har inte poliser sina tjänstepuffror med sig när dom åker ut till dagens stenregn? Det är väl bara att sätta en bit bly i benet på var och en av de huliganer som visar sig med stenar och tändstickor i högsta hugg, för då är det färdigsprunget och dags att fylla baksätet på polisbilarna istället för att ta fram brandsläckaren.

Hur länge ska det fortsätta att daltas med samhällets allra sämsta avskum?!?! Ska folket tvingas starta medborgargarden för att få slut på eländet?? Tyvärr är det väl så illa, för när man får höra något så korkat som att man ska sluta att åka svarttaxi, sluta klippa sig för en femtiolapp och sluta snorta kokain för att inte göda brottsligheten - dvs att man ska sluta göra saker man inte gör för att få slut på våldet - då har regeringen sjunkit under bottenslammet!!



https://www.facebook.com/dialog/share?app_id=126591270700240&display=popup&href=http%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fa%2Flx8OG&redirect_uri=http%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fa%2Flx8OG

söndag 15 januari 2017

Tacksamhet och jäkelskaper...

Det har blivit väldigt lite skrivande den senaste tiden, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. En stor orsak är att paddan inte längre vill samarbeta, och då blir det inte något lunchbloggande. Måste lösa det bekymret, men har inte haft tid att leta efter en ny padda. Dagarna är fullspäckade, och på kvällarna är jag trött - fruktansvärt trött. Axeln är bättre, så jag behöver inte fördärva magen längre med antiinflammatorisk medicin. Men jag klarar fortfarande inte att lyfta och bära som förut, och särskilt inte på höjd, som t ex när höpåsarna ska fyllas i näten uppifrån och skakas ur. Men hur störande det än må vara att inte ha fått tillbaka sin funktionalitet till 100% ännu, så är jag iallafall glad att jag är så mycket bättre. Jag har inte ens berättat på jobbet hur ont jag har haft, utan bitit ihop och kämpat på trots sömnbrist och en axelvärk som skiftade över i magvärk.

Men nu går jag och axelskrället mot ljusare tider, och jag har försiktigt börjat rida igen. Förra helgen åkte vi på vår första utflykt det här året, och jag konstaterade att det kändes lite i axeln. Men jistanes så roligt det var att vara tillbaka i sadeln igen!! Det har bara blivit ett par tre ridpass i veckan, och jag känner mig så lyckligt lottad som har så snälla hästar. Trots att dom fått vila så länge är det ingen som har busat till det eller varit stökig pga överskottsenergi. Fleur rids inte ännu, för hon måste läka ett tag till, men Kola har Mikis ridit, och den pållen är alltid lika snäll. Araberna är det bara jag som rider. Rackaren har fått några skritturer i skogen, och han är pigg och glad. Pari tog jag ut på en skrittrunda först idag, för han är inte skodd och marken har varit bedrövligt isig. Men nu har han fått boots med broddar, och han fick skritta omkring avsuttet på den isfläckiga och frusna ridbanan för att vänja sig vid sina nya "skor" innan vi åkte på tur idag.

Trots allt som har jäklats den senaste tiden med inflammationen, vattenskadan i huset som fortfarande inte är reparerad, mycket arbete, trötthet och mörker på fritiden är jag ändå tacksam. För hästarna ger så mycket glädje, och tar hand om mig så väl när jag för stunden inte är i mitt bästa fysiska skick. Jag tycker att det är fantastiskt att man som idag kan lasta in Pari som är ett ungt arabiskt fullblod i transporten efter drygt två månaders vila, lasta av honom på en annan plats, sitta upp och ge sig ut på en skrittur och hästen är lugn som en filbunke. Han bar mig fint som om jag vore en äggkartong, och inte ens när vi skrittade över ett stort öppet fält gjorde han minsta försök att öka farten - trots att jag såg på honom att han gärna hade velat sträcka ut i lite fart. Men nu ska vi skynda långsamt. Min axel ska hålla, och hästarna ska nystartas med skritträning för att inte få skador efter att ha vilat så länge. Hoppet om att komma ut på tävlingsbanorna i år har inte slocknat, utan vägen dit har blivit lite längre. Men nog sjutton ska vi ta oss dit!! :-)

Solnedgång över slätten.
Rackarhästen jättenöjd och glad efter årets första skogstur :-)
Ännu en härlig utflykt, och denna gång i gnistrande snö :-)
Det blev inga kort tagna under turen med Pari, så han får vara med på bild när vi övar avsuttet på ridbanan :-)

Nyfiken i en strut! :D
Rackarhästen väntar utanför affären :-)
Parkeringsplatser är alltid lika spännande! :D













söndag 1 januari 2017

Sån tur att det blev hemskt ruskväder!!

Nyår är en högtid som inte är alla förunnat att få njuta av, men i år blev inte plågan lika stor och utdragen som vanligt :-) Vädret var verkligen hemskt, och eftersom folk ogärna ger sig ut i spöregn och blåst, blev det inte ett oupphörligt smällande i många timmar. Det smälldes några raketer här och där på eftermiddagen trots att det blåste så det tjöt runt husknutarna, men då hade det inte börjat regna än. Folk är bevisligen inte rädda att deras hus ska brinna ner. Vem vet - dom kanske har ruttna hus som dom kan tänka sig att bli av med. Själv rastade jag hästar i tur och ordning i timtal i rejält hård vind på ridbanan, för att inte uppdämd överskottsenergi skulle förstärka några reaktioner på de stundande fyrverkerierna.

Medan kvällens spöregn smattrade mot fönsterrutorna fick vi äta en god middag i lugn och ro. Aldrig tidigare har jag varit så glad över vedervärdigt väder. Hästarna togs in tidigare än vanligt för säkerhets skull. Bonden har nyligen tagit in ny östkraft i huset bredvid hagarna, och vi visste inte om dom uppför sig bättre än galningarna som flyttade.

Vid tolvslaget kunde dock inte ens vädret hindra folk från att elda upp sina matpengar, och smällandet höll på ett tag. Eftersom ledarhästen lider mest av oljudet, och smittar yngligen med sin oro, såg jag till att hålla ledaren så lugn det gick. Rackarhästen stod som vanligt obekymrad men nyfiken och lyssnade mitt i sin box. Fleur likaså. Pari reagerade lite, men var lugnare än förra året då det lät som bombanfall över stallet i flera timmar. 

Så nyåret blev bättre än förra året, och särskilt eftersom brandrisken i stallet inte var stor som den brukar vara. Men raketskjutande bredvid stallet kommer jag inte tolerera en gång till - det är ett som är säkert!! Nu har jag fått tillräckligt nog av att ha dårar som jäklas på andra sidan tomtgränsen.

Jag hoppas att mina läsare har haft ett bra nyår, och önskar alla en God Fortsättning på 2017!! :-)