fredag 28 oktober 2016

Idag tappade jag andan...

Under det år som har gått sedan jag miste min kära vän, har det nog inte gått en enda dag utan att jag tänkt på henne. Näthinnorna har bevarat bilden av henne så väl, att jag fortfarande kan se henne överallt där hon brukade finnas. Tomrummet efter Molly är fortfarande stort och påtagligt, och det kommer det nog vara under åratal framöver. Hon var så speciell på så många sätt.

När jag öppnade FB idag, fick jag i sedvanlig ordning en påminnelse om vad jag lagt ut tidigare:

Dina minnen på Facebook
Anna, vi bryr oss om dig och de minnen du delar här. Vi tänkte att du kanske skulle vilja se tillbaka på det här inlägget som publicerades för 1 år sedan.

Jag brukar i vanliga fall bara titta till på minnesuppdateringarna och bläddra vidare, men idag tappade jag andan. Det blev alldeles tungt i bröstkorgen. Dagens minne var inlägget jag skrev och delade efter att Molly fått somna in. Min tappra, kära lilla vän som togs av cancern. Hon ville inte ens visa hur sjuk hon var, utan lyckades vifta på svansen in i det sista. Jag önskar att hon hade varit mindre tapper, och visat tidigare hur hon egentligen mådde, för jag skulle gjort allt för att försöka bota henne innan det var för sent. Allt.

Till minne av den underbaraste vän man någonsin kan önska sig.

























2 kommentarer:

  1. Det är verkligen en stor sorg när någon/något man älskar försvinner från ens liv. Min lillasyster brann upp i en villabrand och det kändes fruktansvärt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är det, och när det sker på ett så obeskrivligt hemskt sätt känns alla ord för små och otillräckliga...

      Radera