fredag 2 september 2016

Det där med män som inte frågar...

När Åsa Beckman ägnat tillräckligt mycket tid åt att smyglyssna på andra gästers konversationer under en frukost på ett B&B i Frankrike, började 50 års irritation stiga upp i kroppen, och fick henne att känna sig som en lavalampa. Upprördheten gav upphov till en indignerad artikel med doft av offerkofta i DN den 1/9, i vilken hon ondgör sig över att det ofta är kvinnor som ställer frågor, medan män inte ställer motfrågor. De två avlyssnade paren på den lilla serveringen kom att bli en del av Åsas underlag för hur samtal går till mellan mänsklighetens alla tvåkönade par.

Citat ur artikeln:

Den här obalansen gör mig galen: att det är kvinnor som frågar och män som inte gör det. Att det är kvinnor som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt.

Förutom att jag tycker att det fult att smyglyssna på andra människors samtal, kan jag samtidigt undra vad någon har med andras konversationer att göra. Den som anser att motparten inte visar intresse tillbaka i ett samtal är ju faktiskt fri att berätta det för den som upplevs ointresserad. Personligen kan jag tycka att det blir något martyraktigt över den som outröttligt frågar och frågar, trots att den själv upplever sig ointressant.

Jag undrar också varför man måste ställa frågor hela tiden? Om man nu inte upplever att den man samtalar med ställer motfrågor - varför gör man inte så istället att man på eget initiativ berättar om något. Måste man samtala om personliga saker? Det finns väl miljontals andra ämnen att prata om än sådant som rör det personliga?

Den ena kvinnan på serveringen ställer frågor till sin partner om hans tidigare kärleksliv. Dom förmodas nyligen ha träffats och tros befinna sig i sondera-tidigare-liv-fasen. Trots att han svarar på hennes frågor ställer han inga motfrågor. Men tänk om han INTE VILL veta något om hennes tidigare kärleksliv? Tänk om det finns människor som faktiskt mår bättre av att inte veta alla detaljer om sin nya partners amorösa förflutna?? Eller tänk om hon redan hade berättat precis allt minst fem gånger??? Det kanske inte fanns något kvar att fråga om.

Själv är jag av den uppfattningen att folk som "frågebombar" sin samtalspartner alltför ofta helt enkelt är rysligt nyfikna. Dom klär in nyfikenheten i vad som ska framstå som ett slags osjälviskt intresse för den andra personen, när dom i själva verket är ute efter att mätta ett eget behov. 
Jag har råkat ut för åtskilliga kvinnor - och även några män - som frågar på både in- och utandningen, och man hinner inte ens ställa en motfråga innan en ny fråga har avfyrats. Frågorna täcker bredast möjliga spektrum, och gäller allt från uppväxt- och familjeförhållanden till civilstatus, vad gör maken och vad jobbar jag med. När den nyfikna parten har mättat sitt behov (eller åtminstone försökt eftersom jag inte låter mig korsförhöras), är jag så utmattad att lättnaden över att förhöret äntligen har upphört gör att motfrågorna glöms bort. Eller rentav förträngs. Det är faktiskt inte ovanligt att jag tappar allt intresse för människor som korsförhör mig om allt och ingenting. Närgångna förhör känns helt enkelt som oönskade intrång i min personliga sfär.

Förutom att det finns nyfikenhet så finns det något som heter integritet. Man kan känna sig trängd av att någon oupphörligen ställer frågor, och den känslan kan göra att man inte känner för att prata alls. Det kan faktiskt vara så att det är frågandet i sig som tar död på samtalet.

Så till Åsa Beckman och eventuella andra kränkta frågvisa kvinnor som förväxlar begreppen utfrågning och konversation, vill jag bara säga att försök att bygga meningar utan frågetecken efter. Man kan faktiskt samtala både mycket och länge utan att djuploda i en annan människas liv. Om man tar ett steg tillbaka och låter sin samtalspartner berätta det den har lust med - när den har lust - så kommer man i sinom tid att få veta saker för att personen vill berätta - inte för att den känner sig tvungen. Och det som inte blir berättat kanske personen inte vill att man ska veta? Det kanske måste finnas en respekt för det?

Så beträffande Åsa Beckmans uppmaning "Kvinnor, nu är det dags att börja frågestrejka!", kan jag bara säga att mig gör det ingenting om uppmaningen hörsammas. Jag tycker nämligen inte om nyfikenhet och korsförhör, och av den anledningen utsätter jag inte mina medmänniskor oavsett kön eller relation för någondera.



http://www.dn.se/nyheter/asa-beckman-kvinnor-nu-ar-det-verkligen-dags-att-borja-fragestrejka/?utm_source=facebook&utm_medium=page&utm_campaign=dn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar