måndag 26 september 2016

Premiär, och det gick jättebra!!! :D

Det känns alltid väldigt spännande när man ska starta en häst för första gången. Hur ska det gå? Kommer det gå bra? Hur mycket och hur länge man än har förberett sig, så är det omöjligt att veta hur det kommer bli i "skarpt" läge. Men det finns en slags tjusning i den här spänningen, och man känner sig på nåt sätt lite extra levande när man tar det där steget ut i det okända :-)

Den här gången var det Paris tur att få smaka på distansen för första gången. Han är fyra år, och har ännu inte åldern inne för att börja tävla på riktigt, men vi fick delta på en prova på-tävling. Sträckan var 12 km, och planen var att rida långsamt för han är inte färdigtränad att ridas med fart - även om han själv vill det ;-) En distanshäst byggs upp långsamt och länge om man har hållbarheten som prioritet före snabba snabba segrar.

Det ena syftet med att delta var miljöträning, för tävlingsmiljön kan man ju inte träna på vare sig hemma eller hos tränare. Spänningen som både häst och ryttare känner när man står inför start känner man ju inte annars, och det är så mycket som händer i tävlingsmiljön som är nytt och som hästen ska klara av. Det andra syftet var att ta reda på lite mera i detalj vad vi behöver träna på inför den kommande säsongen.

Eftersom banan bitvis gick på bilvägar valde vi i sista stund att låta även Kola delta med Mikis som ryttare. Pari är ännu inte tränad att ridas på bilvägar, och jag ville inte riskera att ensamma hamna i trafik. Kola är en väldigt rutinerad och trygg häst som jag ridit distans med tidigare, och pålitlig i alla situationer. En riktig toppenhäst som man kan lasta av varsomhelst, och som går som en klocka överallt. En sådan är guld värd att ha med som sällskap, för det viktiga var att allt skulle ske under trygga och kontrollerade former som skulle ge Pari en god erfarenhet inför den kommande tävlingssäsongen.

Lyckligtvis blev det en jättebra erfarenhet, som gav såväl träning som vetskap om vad vi behöver finslipa :-) Pari var supercool på tävlingsområdet, och ändå intresserad och nyfiken på vad som hände omkring oss. Vid besiktningarna travade han upp med sådan glödande entusiasm och jättestora spänstiga steg, att jag nästan fick springa benen av mig för att hinna med honom. Vid framridningen var han pigg i stegen, och när vi stod inför start verkade han förstå var som var på gång. Han blev ännu piggare efter start, och faktiskt ganska stark att hålla ett tag. Det är något vi måste träna på. Det var planerat i förväg i vilket tempo vi skulle rida, och i början av ritten blev jag ganska svettig av att hålla oss till planen. Men jag är en envis rackare jag också, så snitthastigheten för ritten slutade planenligt :-) Vi var inte trötta när vi kom i mål och vi hade det riktigt roligt tillsammans :-)

Idag bjuder jag på några bilder från premiären! :-)

Grabbarna urlastade efter resan :-)

Jag och en mycket pigg Pari ska till framridningen :-)

Hela gänget i mål, och båda hästarna godkända! :D













fredag 23 september 2016

Att utmana sig själv...

Jag är i grund och botten en väldigt orädd person, men har kommit på mig själv med att ha hamnat lite i en "komfortzon" inom ett visst område. I grund och botten tror jag det handlar om att jag blev "försiktig" efter älgkrocken, för jag har inte velat drabbas av flera skador. Jag fick ju trots allt skador som jag får dras med resten av livet. Det tog längre tid än vad jag trott att komma över olyckan, och när jag trodde att jag gjort det någotsånär, så hade jag egentligen inte det. Den har funnits med mig i mitt undermedvetna, och styrt mig utan att jag tänkt på det.

Men nu har olyckan äntligen börjat släppa greppet om mig, och jag blev medveten om det när jag plötsligt insåg att jag har börjat agera alltmera som jag gjorde förr. Jag har plötsligt börjat våga utmana mig själv lite mera, och bit för bit kliva ur den begränsande komfortzonen. Den utökade träningen har bidragit till att börja "återställa" mig till personen jag var förr. Det är lättare att våga mera när man kan lita på sin fysiska förmåga.

För den som aldrig varit i toppform kanske det inte gör så stor skillnad att tappa lite fysisk prestationsförmåga. Men om man varit riktigt stark är det en omställning som påverkar mer än bara kroppen. Men nu känner jag verkligen att jag är på väg tillbaka igen, och det är en underbar upptäckt. Jag vet hur jag i mesta möjliga mån kan undvika att få ont, och jag vet hur jag förebygger det onda. Jag vet också att det inte är någon katastrof att få värk, för den har jag redan lärt mig att leva med utan grämelse.

Nu väntar spännande utmaningar, och för första gången sedan jag kraschade in i den stora grå så vågar jag drömma stora drömmar! :-)


måndag 19 september 2016

Hur svårt kan det vara att bestämma sig???

Ibland blir jag bara så trött på veliga människor. Såna som aldrig kan ta ett beslut utan att dra ut på processen i evigheters evigheter. Det ska till alla hängslen, livremmar och fallskärmar som går att uppbåda för att dom ska kunna bestämma sig, och ibland räcker inte ens det. Inga fakta är övertygande nog, och någon magkänsla verkar inte existera. Eller så lyssnas det inte på den. Den är förmodligen överröstad av den stora oron över allt som säkert kommer gå snett om man beslutar sig.
Oavsett om veligheten orsakas av feghet, osäkerhet, själviskhet eller något annat så är den iallafall irriterande. Jag är inte den som tar beslut utan att tänka först - och väga in både fakta och känsla - och uppmuntrar inte till förhastade och riskabla beslut. Men kanske är det så att den som i sitt yrke måste ta beslut, men drar ut på dessa riktigt absurt länge, bör sysselsätta sig med något som inte kräver att man klarar att bestämma sig...



torsdag 15 september 2016

Att hoppas eller inte hoppas...?

Ibland hör jag människor säga att dom inte vill hoppas på något, för då kan man bli besviken. Själv brukar jag hoppas när det är någonting jag vill, och ofta går jag ännu längre än så - jag förutsätter att det ska gå bra och tar ut lite glädje i förskott. Men vid enstaka tillfällen kan jag också bli lite återhållsam med förhoppningarna, nämligen om det gäller något som verkligen är väldigt betydelsefullt. I såna lägen vill inte heller jag bli besviken, så jag brukar åtminstone inte förutsätta att saker kommer att bli exakt som jag vill.

Men överlag tycker jag att det är bättre att hoppas och ta ut glädjen i förskott. För om hoppet infrias får man ju glädja sig två gånger. Först när man visualiserar hur det ska gå, och sen blir ju glädjen ännu större när allt går vägen. Trots allt är ju det sämsta som kan hända att man glädjer sig en stund i "onödan". Om man inte hoppas, och saker inte går som man vill får man ju inte glädja sig alls ;-)




tisdag 13 september 2016

Nya prioriteringar...

Den senaste tiden har skrivandet fått stå tillbaka till förmån för träning. Det är inte bara det att jag lägger ännu mera tid på hästträning nu när Pari får mera tid, utan jag lägger betydligt mera tid på att träna mig själv. Eftersom jag inte har möjlighet att åka till nåt gym mellan stallskötsel och ridning, försöker jag ta vara på skvättar av tid som uppstår här och där. En stund då och då kan verka lite, men man hinner ett antal repetitioner av en utvald övning. Just nu är det mycket fokus på att muskla upp bålen som alltid varit mindre muskulös än benen. Dessa vill jag inte ha flera muskler på, för då kommer jag själv att likna en häst - dvs en Ardennerhäst ;-) Det som blir mest lidande av att jag tränar mera är skrivandet, men jag ska se hur jag kan skruva på mitt schema så att skrivandet får tillbaka sin plats.

Pari har visat sig vara en häst som tycker om att hålla högt tempo, och dom stärkande skrittpassen håller sådan fart att stackars Kola måste trava ifatt oss med jämna mellanrum. Det är en långbent pojke med driv i sina långa steg, så det är inte lätt att hålla jämna steg med honom ;-) Traven försöker jag hålla långsam så att han får jobba ordentligt istället för att driva iväg, men när han svävar iväg i den långsammaste stegfrekvensen han orkar bära sig i, går det ändå fortare än för dom andra hästarna. Dessutom vill han ofta hålla högre fart än vad jag vill, och ibland blir han frustrerad och kan busa till det för att få ösa på lite. Men han är väldigt duktig, lyhörd och nästan alltid väldigt skötsam, så det gäller bara att hålla kontroll på gasen ;-) Det blir helt enkelt att lägga in lite mera dressyr i träningen, men det kommer av naturliga skäl bli mera sådan när kvällarna blir kolsvarta och terrängen frusen och knölig.

Målsättningen känns iallafall fortfarande lika stark - vi ska ut på tävlingsbanorna nästa säsong, och om denna häst inte har några dolda hälsoproblem så är det bara mig det beror på hur vi lyckas. Men när jag bestämt mig för något så har jag.






fredag 9 september 2016

Bulle Byracka gästbloggar: Kolla in mina bebisminnen!! :-)

Eftersom matte inte har haft så mycket tid att skriva på sistone, erbjöd jag mig att hjälpa till med hennes blogg. Matte var först lite tveksam, och undrade vad jag skulle skvallra om den här gången. Jag hade ju knappt hunnit bli förlåten för rabarberbilden, innan jag berättade hur hon gör när jag vill dricka vatten ur trädgårdsslangen. Men jag lovade dyrt och heligt att inte skriva något avslöjande om matte den här gången...hihi!!

Idag hittade jag några bilder som matte tog på mig när jag var 10 veckor gammal :-) Jag tyckte förstås att jag var jättestor redan då, men om man jämför med hur ståtlig jag är nu, så var jag bara en liten plutt på den tiden - fast en listig liten plutt förstås! Matte brukade säga åt mig att jag inte fick äta saker som jag hittade på gården, som t ex småstenar och daggmaskar, men det gjorde jag iallafall. Då kunde det hända att jag blev dålig i magen och fick dricka majsvälling för att bli bra igen. Jag brukade säga ifrån att jag minsann inte var någon bebis som skulle dricka välling, men hon gjorde ändå så stora portioner åt mig att jag nästan kunde bada i bunken. Se här så mycket jag lapade i mig!


Jag tyckte förstås att en stor kille som jag skulle äta någon rejäl mat, som t ex korv. Vad tror ni att min matte gjorde då? Jo, hon köpte låtsaskorvar åt mig!! Först undrade jag varför dom var så sega och smaklösa, men sen förstod jag förstås att hon hade lurat mig!!


Se här hur jag kämpade för att tugga sönder korvarna innan sanningen gick upp för mig!!


Jag berättade förstås för matte att jag hade listat ut hennes lurendrejeri med korvarna, och hävdade bestämt att nu borde jag minsann få en köttbit som plåster på såren. Javisst ska du få det sa hon då. Men vad hände tror ni? Jo, hon gav mig en stenhård benknota med lite gott i mitten! Hur jag än kämpade så gick det inte att tugga sönder den!! Se här hur jag gnagde på kanten! Jag försökte i flera år att äta upp den utan att den gick sönder, och sen försvann den nånstans ute på gården!


Så eftersom matte ändå bara bjöd på oätliga saker, tänkte jag att det var bäst att önska sig leksaker istället. Då fick jag en boll, och den var jätterolig!! Först försökte jag äta upp både bollen och snöret, men sen insåg jag att man faktiskt kan leka med den :-)


Titta här så fint jag trixade med bollen! Jag var en riktig hejare på att svinga runt den i snöret!


Nu ser jag att matte försöker smygtitta på vad jag skriver, så jag säger snabbt hej då för den här gången - innan hon ber mig ta bort det jag skrev om fuskkorvarna och benknotan...hihi!!






onsdag 7 september 2016

Njuter av framstegen...

Någon enstaka gång - när något går väldigt bra - kan jag nästan bli lite vidskeplig. Det brukar ju sägas att om något verkar vara för bra för att vara sant, så är det oftast det. Eller så kan ju något oförutsett hända eller visa sig - så som det har gjort förr.

Men just nu är det extra roligt att träna "smågrabbarna" som jag kallar araberna - inte för att dom är så små, utan för att dom är yngst i flocken ;) Unge Pari börjar bli en stor gosse nu, och har fått börja följa med på utflykterna med transporten till andra ridvägar. I söndags var det premiär för honom att lastas av på en ny plats, och göras iordning vid transporten. Det var förstås spännande med allt nytt i omgivningen, men han knatade på i täten och var hur pigg och glad som helst :-) Vi rider inga långa sträckor ännu, och håller ett lugnt tempo. Tanken är att han ska stärkas sakta men säkert inför vad vi hoppas kommer bli långa distanser. Dessutom är miljöträningen viktig, och den går hittills jättebra :-)

Rackaren har äntligen en sadel som han (åtminstone just nu) trivs bra med, och jobbar mera energiskt än någonsin. Häromkvällen drog vi till skogs något senare än planerat, och när vi lastade av hästarna var det bara 40 minuter kvar av dagsljuset. Dessutom var det ett väldans oväsen på platsen, och vi undrade vad maskinerna som vi inte kunde se höll på med. Det visade sig när vi red in mot skogen att det pågick avverkning för fullt i området där vi planerat att rida. Men vi fortsatte ytterligare än bit och rundade maskinerna. Efter en stund blev det tyst, och vi trodde att arbetet var klart för kvällen. Men det var det inte, utan det vara bara rast. Mörkret sänkte sig sakta över skogen, och när vi skulle tillbaka höll avverkningen på för fullt igen. Maskinerna hade väldigt starka belysningar som skymtade fram mellan träden och stundtals bländade oss, men vi navigerade oss fram ganska bra ändå i mörkret. Vi hade förstås reflexkläder på oss, ifall någon undrar ;)
Jag tycker det är ganska fantastiskt att hästarna håller sig lugna och fina i mörker i en ny miljö fylld av buller och brak, samt starka lampor och ljusstrålar som rör sig mellan träden :-)

Nu hoppas jag innerligt att allt kommer fortsätta flyta på, så att vi kommer ut på tävlingsbanorna nästa säsong!

Pari mumsar hö efter kvällens ridtur :-)




Rackaren och jag flöjtar runt lite efter en av våra skogsturer :-)
I det här ögonblicket går han lite bakom hand, men jag har ännu inte fått bilderna där han gick jättefint.










fredag 2 september 2016

Det där med män som inte frågar...

När Åsa Beckman ägnat tillräckligt mycket tid åt att smyglyssna på andra gästers konversationer under en frukost på ett B&B i Frankrike, började 50 års irritation stiga upp i kroppen, och fick henne att känna sig som en lavalampa. Upprördheten gav upphov till en indignerad artikel med doft av offerkofta i DN den 1/9, i vilken hon ondgör sig över att det ofta är kvinnor som ställer frågor, medan män inte ställer motfrågor. De två avlyssnade paren på den lilla serveringen kom att bli en del av Åsas underlag för hur samtal går till mellan mänsklighetens alla tvåkönade par.

Citat ur artikeln:

Den här obalansen gör mig galen: att det är kvinnor som frågar och män som inte gör det. Att det är kvinnor som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt.

Förutom att jag tycker att det fult att smyglyssna på andra människors samtal, kan jag samtidigt undra vad någon har med andras konversationer att göra. Den som anser att motparten inte visar intresse tillbaka i ett samtal är ju faktiskt fri att berätta det för den som upplevs ointresserad. Personligen kan jag tycka att det blir något martyraktigt över den som outröttligt frågar och frågar, trots att den själv upplever sig ointressant.

Jag undrar också varför man måste ställa frågor hela tiden? Om man nu inte upplever att den man samtalar med ställer motfrågor - varför gör man inte så istället att man på eget initiativ berättar om något. Måste man samtala om personliga saker? Det finns väl miljontals andra ämnen att prata om än sådant som rör det personliga?

Den ena kvinnan på serveringen ställer frågor till sin partner om hans tidigare kärleksliv. Dom förmodas nyligen ha träffats och tros befinna sig i sondera-tidigare-liv-fasen. Trots att han svarar på hennes frågor ställer han inga motfrågor. Men tänk om han INTE VILL veta något om hennes tidigare kärleksliv? Tänk om det finns människor som faktiskt mår bättre av att inte veta alla detaljer om sin nya partners amorösa förflutna?? Eller tänk om hon redan hade berättat precis allt minst fem gånger??? Det kanske inte fanns något kvar att fråga om.

Själv är jag av den uppfattningen att folk som "frågebombar" sin samtalspartner alltför ofta helt enkelt är rysligt nyfikna. Dom klär in nyfikenheten i vad som ska framstå som ett slags osjälviskt intresse för den andra personen, när dom i själva verket är ute efter att mätta ett eget behov. 
Jag har råkat ut för åtskilliga kvinnor - och även några män - som frågar på både in- och utandningen, och man hinner inte ens ställa en motfråga innan en ny fråga har avfyrats. Frågorna täcker bredast möjliga spektrum, och gäller allt från uppväxt- och familjeförhållanden till civilstatus, vad gör maken och vad jobbar jag med. När den nyfikna parten har mättat sitt behov (eller åtminstone försökt eftersom jag inte låter mig korsförhöras), är jag så utmattad att lättnaden över att förhöret äntligen har upphört gör att motfrågorna glöms bort. Eller rentav förträngs. Det är faktiskt inte ovanligt att jag tappar allt intresse för människor som korsförhör mig om allt och ingenting. Närgångna förhör känns helt enkelt som oönskade intrång i min personliga sfär.

Förutom att det finns nyfikenhet så finns det något som heter integritet. Man kan känna sig trängd av att någon oupphörligen ställer frågor, och den känslan kan göra att man inte känner för att prata alls. Det kan faktiskt vara så att det är frågandet i sig som tar död på samtalet.

Så till Åsa Beckman och eventuella andra kränkta frågvisa kvinnor som förväxlar begreppen utfrågning och konversation, vill jag bara säga att försök att bygga meningar utan frågetecken efter. Man kan faktiskt samtala både mycket och länge utan att djuploda i en annan människas liv. Om man tar ett steg tillbaka och låter sin samtalspartner berätta det den har lust med - när den har lust - så kommer man i sinom tid att få veta saker för att personen vill berätta - inte för att den känner sig tvungen. Och det som inte blir berättat kanske personen inte vill att man ska veta? Det kanske måste finnas en respekt för det?

Så beträffande Åsa Beckmans uppmaning "Kvinnor, nu är det dags att börja frågestrejka!", kan jag bara säga att mig gör det ingenting om uppmaningen hörsammas. Jag tycker nämligen inte om nyfikenhet och korsförhör, och av den anledningen utsätter jag inte mina medmänniskor oavsett kön eller relation för någondera.



http://www.dn.se/nyheter/asa-beckman-kvinnor-nu-ar-det-verkligen-dags-att-borja-fragestrejka/?utm_source=facebook&utm_medium=page&utm_campaign=dn

torsdag 1 september 2016

När den "goda" diskrimineringen skördar sina offer...

Förr visade man godhet bl a genom att vara givmild och hjälpsam mot människor som hade det svårt. Men under senare år har det tillkommit ett nytt sätt att visa "godhet", och som är så mycket enklare än att öppna plånboken eller sträcka ut en hjälpande hand - nämligen att diskriminera och mobba medmänniskor vars åsikter inte faller helt inom den politiskt korrekta ramen. För mobbning och kränkande särbehandling är numera inte endast legitimt i det svenska samhället, utan också hedervärt - så länge man ger sig på rätt offer. Det har också kommit att bli mycket viktigt att skylta med sin egenupplevda "godhet", och den som lyckas förstöra en medmänniskas liv genom sitt agerande blir hyllad till skyarna i media. För man kan väl säga att man faktiskt förstör någons liv, när man genom att diskriminera och mobba någon t ex ser till att offret förlorar sitt arbete?

Ett mycket skrämmande exempel på den "goda" diskrimineringen, är de mycket hårda konsekvenser som drabbat den tidigare Bopperssångaren Peter Jesewski pga att han var öppen med sin politiska inställning. Den här gången var det Best Westernhotellet Gustav Fröding i Karlstad som utsåg sig till åsiktspolis, och drog sitt strå till stacken genom att straffa en medmänniska som inte begått något brott, utan endast utövat sina demokratiska och lagstadgade rättigheter. Peter fick ett antal spelningar inställda, vilket i praktiken innebär att han förlorat sitt arbete hos hotellet.

Är det verkligen den här typen av samhälle som alla subjektivt "goda" människor vill ha? Ett samhälle där straffet faller hårt över alla "oliktänkande"? Ett samhälle där människor måste förtiga sina politiska åsikter för att inte förlora sitt arbete eller sina sociala relationer. Ett samhälle som bokstavligt talat försöker kväva ihjäl alla oönskade uppfattningar.

Det svenska samhället som tidigare med stolthet kunde kalla sig demokratiskt, närmar sig med stormsteg att bli en diktatur, och det står alla fritt att utse sig själva till åsiktspoliser och aktivt bekämpa alla som tar snedsteg ut ur den politiskt korrekta ramen. Utvecklingen är riktigt otäck.

Hur är det möjligt att ett land som tar emot och ger asyl till politiska flyktingar, samtidigt utövar politisk diskriminering och mobbning av "oliktänkande" inom den egna befolkningen? Vad är nästa steg i utvecklingen? Att svenskar tvingas söka asyl i andra länder för att undkomma hårda konsekvenser av förbjuden politisk åskådning?

Alltför många självupplevt "goda" människor är i själva verket extremt trångsynta, fördomsfulla och faktiskt onda - ibland riktigt onda. Den ondskan kommer att sätta allt djupare spår i vårt en gång demokratiska och fria land, där vi en gång hade såväl åsiktsfrihet som yttrandefrihet - utan straffande konsekvenser.



http://touch.facebook.com/sharer.php?u=http://www.expressen.se%2Fnyheter%2Fstodet-till-sd-kostar-honom-en-halv-miljon%2F&t=St%C3%B6det%20till%20SD%20kostar%20honom%20en%20halv%20miljon