fredag 20 maj 2016

Hur står det till med Ditt civilkurage?

Kanske en konstig fråga, men efter dagens läsning i Ekokuriren om ännu ett våldsbrott - "Polisen söker vittnen till grov kvinnomisshandel" - måste jag undra. Den här gången drabbades en 23-årig kvinna på väg hem från affären i Eskilstuna. Överfall och våldtäkter är tyvärr numera vardagsmat i vårt en gång ganska fridfulla samhälle, men dom sker inte alltid utan vittnen. I fallet med den 23-åriga kvinnan som fick allvarliga skador, då tre män i åldrarna 20-24 år slog ner henne och bland annat hoppade på henne, så fanns det vittnen till händelsen, men alla har inte gett sig till känna.

Eftersom det betydligt oftare finns vittnen till våldsbrott som begås, än det finns folk som ingriper mot det dom ser så undrar jag varför det är på det viset. Bevisligen är det ju flera som har förmågan att titta undan när en medmänniska skadas och skändas till kropp och själ, än det är som agerar för att hjälpa en människa i nöd.

För många svenskar är det oerhört viktigt att PRATA om att man måste hjälpa människor i nöd. Men vilken nöd kan man anse är att klassa som så svår att det blir omöjligt att INTE agera eller ingripa??

Är det den nöd man tar del av via media, och som finns långt borta? Den som inte kräver mer än ett verbalt deltagande på sociala medier för att man ska kunna helgonförklara sig själv som omtänksam? Eller är det den nöd man ser framför sina ögon då en människa våldtas, misshandlas och skändas till kropp och själ?

Varje gång frågan om det svaga eller obefintliga civilkuraget i samhället dyker upp, är det väldigt många som med hetta i orden bedyrar att just dom självklart skulle ingripa om någon antastas inför deras ögon. Men hur kommer det sig då att inte alla vittnen GÖR något åt det dom ser?? Hur kommer det sig att det inte är ovanligt att människor väljer att vrida undan blicken, och låter det horribla brottet mot en medmänniska fortgå ostört? 

Gör passiva vittnen en snabb kalkyl över konsekvenser som kan uppstå, vilken fylls av övervägande minusposter för den potentiella räddarens egen del? Är det rädsla som förlamar den som kunde ha hjälpt den nödlidande? Rädsla för att själv bli skadad? Eller för att tvingas vittna? Kanske rädsla för framtida konsekvenser som hämnd och förföljelse? Eller handlar det om bekvämlighet? Empatibrist?

Själv har jag ingripit då jag bevittnat överfall och misshandel. Jag är ganska liten, och inte alls någon stor och biffig muskelknutte. Men i en situation där en människa skadas och plågas inför mina ögon kan jag inte passivt se på eller vända undan blicken och lämna platsen. Ifall någon undrar kan jag säga att - ja, i ett fall har jag råkat riktigt illa ut själv för att jag gjorde vad jag kunde för att rädda en annan människa. Men ångrar mig ändå inte, för jag reagerade rent instinktivt, och om jag återigen skulle försättas i en likadan situation skulle jag göra samma sak igen.

Men jag undrar då och då om någon skulle göra samma sak för mig om jag blev överfallen och misshandlad eller våldtagen. Skulle någon rädda mig? Hur är det med Ditt civilkurage?

Skulle Du rädda mig om det bara var dig jag hade att hoppas på, om någon var i färd med att göra mig riktigt riktigt illa...?



http://ekokuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.4076117-polisen-soker-vittnen-till-grov-kvinnomisshandel

2 kommentarer:

  1. Man får ju innerligen hoppas att merparten av medborgarna verkligen skulle ingripa i en sådan situation och inte bara fegt vända bort blicken...men jag är tyvärr inte säker på att det är så :-( För min egen del så är det så djupt rotat att stå upp för de svaga och utsatta att jag är övertygad om att jag skulle göra det, nåt annat skulle kännas otänkbart. Du ska ha all heder av att du gjort vad du kunnat även om det varit på din egen bekostnad!! Och som svar på din fråga - ja det kan du lita på att jag skulle! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar! :-) Det känns bra att veta att det finns någon som skulle komma till undsättning om det otänkbara händer!

      Radera