tisdag 31 maj 2016

Kvällens prakträddning...

Nu när sommaren äntligen har återvänt, bestämde jag mig efter en stunds velande för att äta kvällsmat utomhus. Det var inte så att jag valde mellan köksbordet och trädgårdsstolen, utan det var snarare så att min hunger kom i konflikt med min lathet ;-) Jag hade satt mig i den gassande värmen på trätrappan bakom huset, och det dröjde ingen längre stund i kvällssolens sken innan jag liksom fastnade på brädorna. Medan magens protestskrik blev allt högre och frekventare, blev kroppen allt ovilligare att flytta sig från sin position.

Men hungern gick som segrare ur kampen över lättjan, och en omelett bestående av tre ägg och en skaplig bit Brieost snoddes ihop med ett resultat som blev godare än vackert. Nöjd och belåten tog jag tallriken med mig ut till solstolen och den lilla pallen jag använder som bord. Nu var jag riktigt sugen, och ställde ifrån mig tallriken medan jag gjorde det bekvämt för mig i den något oändamålsenliga stolen. 

Plötsligt kom Baloo flygande som en projektil från ingenstans med siktet inställt på min tallrik. Jag kastade mig mot min mat, och lyckades med en halv sekunds marginal rädda den ur den annars så sparsmakade jyckens käftar. Omeletten måste ha luktat godare än vanligt, för jag fick därefter förtära den till lystna blickar som syftade till att väcka mitt samvete och bjuda på en bit. Men nej, det gjorde jag inte, för jag hade gjort för lite mat och var lika hungrig när jag slutade äta som när jag började.

Tyvärr har jag förstås ingen bild på kvällens prakträddning, och så ej heller på omeletten som snabbt förtärdes i en kombination av skrämsel och sugande hunger.

Så jag bjuder istället på bilder av den som utförde kvällens fräcka stöldförsök...;-)





måndag 30 maj 2016

Ibland märks det direkt att man kommer bli bästa vänner...

Ikväll har jag gått igenom en massa bilder i en gammal mobiltelefon, och då hittade jag den här bilden. Fotot i sig är kanske inte så märkvärdigt, men stunden som sådan var väldigt speciell. Den föreställer nämligen mitt första möte med Rackarhästen. Han är en snäll och vänlig häst, men inte särskilt intresserad av andra människor än mig. Jag vet inte om han alltid har varit en enmanshäst, eller om han har blivit en sån i min ägo. Men första gången vi träffades blev jag ensam en stund med honom i stallet, och då luktade han mig länge och eftertänksamt i näsan med en näsborre i taget. Sedan dess har vi varit vänner, och den vänskapen har vuxit sig så stark att jag känner vad han känner, och vi är på något sätt mentalt uppkopplade mot varandra.

Att få dela en så stark vänskap med ett djur är ett stort privilegium som jag är mycket tacksam för att få uppleva.


Är alla ligister som kastar sten på blåljuspersonal föräldralösa???

Jag tycker att frågan är befogad, för trots att jag hänger med hyfsat i medias nyhetsrapportering, kan jag inte i pk-blaskorna läsa mig till att ligisternas föräldrar förväntas ta något ansvar för sina avkommor. Föräldrarna nämns ytterst sällan trots att kaoset ökar i allt flera städer och förorter, och då dom nämns är det för att den som plötsligt minns deras existens har någon ursäkt på lager som måste ut och vädras.  Det är snyfthistorier om att ungdomarna inte har något att göra som får första parkett på mediascenen i Pk-land. Därutöver har dom ingen utbildning - trots att Sverige är fullt av gratis skolor som dom skulle kunna ägna lite av sin tid åt att besöka för att lära sig något och skapa sig en bättre framtid. Dom bortglömda föräldrarna kanske rentav kunde hjälpa till att styra deras steg mot klassrummen. Men föräldrarna har ju förstås heller ingen utbildning, och utan sådan kan man ju inte räkna ut att barn ska gå till skolan. Det förstår väl vilken god svensk som helst. Man är som outbildad förälder även ursäktad för att man inte ser till att de avkommor man satt till världen läser läxor och umgås kring andra sysslor än allmänfarlig förstörelse. Som svensk förväntas man förstå att det enda rätta är att tycka synd om skadegörare och parasiter, vars leverne och ödeläggande man tvingas finansiera via skattsedeln.

Man ska alltid serveras kräkmedlet om att den som är sysslolös pga att den inte har en välutrustad fritidsgård att gå till, är ursäktad för att den bränner bilar och annat som kan locka samhällets hårt ansträngda räddningsresurser till platsen, för att bli utsatta för skadegörelse och hälsofara. Den som lyckas pricka någon med en sten i huvudet är förlåten, om det inte fanns en fritidsgård inom 50 meter från trappuppgången till familjens lägenhet.

När kan man anse att det är nog med ursäkter för ouppfostrade unga män, som inte begriper att man själv har ett ansvar för sitt liv och vilken riktning det tar, utan likt fågelungar förväntar sig att bli matade med allt man vill ha ut av livet?

När blev det samhällets fel att vissa människor avstår från att fostra sina barn?? För personligen kan jag inte anse annat än att man som förälder struntar i fostran, då unga män kan ägna sin tid åt att anlägga bränder och starta tumult, för att sedan kasta stenar på polis- och räddningstjänstpersonal.

Hur många tjejer finns det bland alla stenkastare och pyromaner? Inte särskilt många - eller hur. Är det ingen mer än jag i detta totalt fördummade land som undrar varför det ägnas så mycket tid åt att fostra och kontrollera flickor och unga kvinnor, medan männen får löpa amok i samhället?? Tänk om föräldrarna skulle tvingas betala för all kostsam skadegörelse som deras ouppfostrade barn ställer till med. Det skulle väl förvisso bli skattebetalarna som får finansiera föräldrarnas betalning i vilket fall som helst, men det kanske skulle motivera till en liten ansträngning att hålla koll på gossebarnen också?

Det får vara nog nu med allt klemande och ursäktande av ansvarslösa människor som vägrar se sin egen del i hur deras liv utvecklas!! Det har genom tiderna växt upp många uttråkade ungdomar i detta land. Tvärt emot vad alla som är lite godare än andra tror, så finns det många som haft en uppväxt med synnerligen blygsamma ekonomiska resurser, i mindre bemedlade bostadsområden. Men att anlägga bränder och kasta stenar på polisbilar och ambulanser var ändå inte en fritidssyssla. Sluta att ursäkta detta farliga, skadliga och kostsamma uppförande!!! Det krävs krafttag för att rensa upp bland allt elände - inte ursäkter, kaffebjudningar och balettföreställningar!!!


söndag 29 maj 2016

Är det okey med bilder av illa dolda buktande skrev?

Kanske en konstig fråga, men eftersom det bland många är så populärt att skylta med sina privatare kroppsdelar på sociala medier, så undrar jag var gränsen går.

Det är inget litet antal kvinnor som tar utmanande bilder för allmänhetens ögon på sina uppstoppade bröst, sparsamt dolda bakom någon minimal tygbit, och med klyftan maximalt pushad mot telefonens kameralins. Ibland blir mänskligheten även serverad något kort under kjolen, så att världen ska få veta att vederbörande spenderar dagen utan trosor. Andra bilder föreställer rumpor som synbarligen trånsjukt höjer sig från sängen mot ägarens smartphone. Allt detta serveras med ett garnityr av plutande läppar och inbjudande blickar under mer eller mindre tjock make-up.

Jag vill tvärtemot vad många säkert nu tror inte moralisera över att vissa känner ett omättligt behov av att exponera sina kroppar inför allas ögon. Vad jag däremot vill undra lite över är varför. Vilket syfte har den som lägger ut den sortens bilder av sig själv? För att ens göra det måste man ju tycka att man ser skäligen bra ut. Det går åt en smula hybris. Men vad är man ute efter när bilderna läggs ut? Är det en ljummen reaktion, typ "jaha, där sitter hon och puffar upp sina bröst i sin lilla spets-bh". Eller är det "jisses vilken läcker brud!! Henne skulle jag vilja sätta på - hårt och länge!!".

Om det inte vore för många kvinnors äcklade reaktioner på mäns respons på den här sortens bilder, skulle jag tro på det sistnämnda. Men det blir ju helt fel, för jag har noterat att det finns tjejer som lägger ut bilder på sig själva där som ser ut som pilska löptikar, men blir ytterst förolämpade när dom lyckas väcka reaktionen som sådana får av grannskapets hanhundar.

Jag vill ABSOLUT INTE säga att jag finner några ursäkter för att män skickar penisbilder till tjejer. För det är bara äckligt och skamlöst. Men hur intima bilder kan man anse att män "får" lägga ut på sig själva utan att väcka kvinnors ilska, äckelkänslor och allmän förtret?

Kan man anse det vara okey att män lägger ut bilder på buktande skrev, illa dolda under för små kalsonger? Kanske med liiite av klockspelets hud skymtande fram vid någon otillräcklig tygkant? Vilken del av organet kan män i så fall tillåta att lite förföriskt titta fram, utan att bli sedda som snuskiga och osedliga?

Jag anser att det finns en obalans i vad allmänheten förväntas finna sig i eller inte beträffande kvinnors och mäns exponering av sina kroppar, och personligen tycker jag inte att denna obalans är okey. Alla som avbildar sig själva såsom suktande efter sexuella inviter, får kanske leva med omaket att bilderna kan väcka oönskade reaktioner - oavsett syftet med publiceringen.


lördag 28 maj 2016

En syn som sällan får skådas... ;-)

Att jag inte är särskilt huslig av mig är ingen hemlighet, och därav publiceras ytterst sällan bilder av puttrande grytor och rykande varma bakverk vare sig i min blogg eller på FB. Det är inte så att jag inte kan baka och laga mat - för det kan jag - utan det finns så mycket annat som är roligare att göra. Nu är det ju inte så att jag aldrig gör något att äta, men det mesta är enligt min uppfattning inte intressant eller tilltalande nog att föreviga. Jag kan inte tänka mig att någon suktar efter bilder på ihopslängda omeletter och kladdiga pastarätter ;-) Jag har väl möjligen lagt ut någon bild på något som bubblat över gratängkanten, med fula rinningar på formen som följd - för att bryta perfektionismen på nätet ;-)

Men den stora rabarberskörden har obevekligt tvingat mig till spisen, och jag har gjort paj som jag ägnat mera tid åt att äta än att fotografera. Eller rättare sagt - det blev inga foton, för jag kastade mig med skeden i formen så snart pajen togs ur ugnen. Naturligtvis brände jag mig som alltid på tungan, för vissa misstag tycks jag inte alls lära mig av ;-)
Men jo, jag blåste visst på den efterlängtade tuggan först - bara inte tillräckligt länge.

Idag har jag dock återigen ägnat en liten stund åt omhändertagande av rabarberna som aldrig tycks ta slut, och dagen till ära kokade jag tre liter kräm. Så för att ge mig själv en liten klapp på axeln bjuder jag på en syn som sällan får skådas - en bild av något som jag har tillverkat på spisen ;-)




Jistanes vad tiden går fort ibland...

Den här veckan har sprungit iväg makalöst fort, och jag har inte alls varit i fas med tiden. Saker jag hade velat göra blev inte gjorda, och andra saker blev gjorda i sista stund eller lite för sent. Nu råkar det ju också vara den bästa tiden av året, och då vill jag passa på att njuta lite av naturens skönhet :) Men förhoppningsvis är jag snart i fas igen...






fredag 27 maj 2016

Härdsmälta i tankeverkstan...

Idag har jag både haft och inte haft lust att skriva. Det finns hur många saker som helst på kö att sätta på pränt, men samtidigt är det för många saker. Att läsa nyheter ger oräkneliga uppslag, men allteftersom galenskaperna inom politiken och i samhället ökar lavinartat, tränger ämnena ut varandra ibland. Idag har det varit en sån dag då det varit omöjligt att välja ett ämne ur mängden. Vardagliga små händelser konkurreras ut av allt elände som händer och sker. Nyhetsrapporteringen är upprörande och deprimerande. För stunden orkar jag inte ens tänka på eländet, och än mindre ork har jag för tillfället att skriva om alla absurda saker som sker.

Så idag låter jag tankeverkstan vila, och kommer igen med ett nytt inlägg imorgon. Fram tills dess bjuder jag på en tanke som slår mig ibland:











onsdag 25 maj 2016

Det blir mycket smaskens att se fram emot! :)

Jag är inte den som bakar särskilt ofta, men några pajer om året brukar det bli :) Nu har jag äntligen kommit mig för att skörda rabarberna, och det blev många stjälkar att ta vara på. Tänk att några enstaka plantor kan ge en så stor skörd :) Tanken var väl egentligen att jag skulle göra en stor paj ikväll, men så blev det inte. Jag var helt enkelt för trött. Men imorgon kväll ska det festas på nybakad paj och vaniljsås! :)




tisdag 24 maj 2016

Tro´t eller ej - idag får Jonas Sjöstedt och V min respekt!

Det sägs att man aldrig ska säga aldrig. En sak jag aldrig trodde att jag skulle göra är att sympatisera med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet. Såväl deras politik som Sjöstedts retorik brukar sällan väcka bättre känslor än irritation hos mig. Dock är det så att lika lite som jag var (och är) intresserad av ett svenskt EU-medlemskap då det begav sig - lika lite är jag intresserad av ett svenskt Nato-medlemskap. Ja, jag vet att värdlandsavtalet inte är ett medlemskap i Nato, men det är ett steg i riktning mot ett sådant, och det är illa nog. Tyvärr har jag inga rosa glasögon att ta på mig för att lyckas se den krigslystna världspolisen USA som godhetens väktare. Utan sådana glasögon, och utan att ha påverkats av den massiva indoktrineringskampanjen som pågår för ett Nato-medlemskap, ser jag bara en stormakt som agerar med väpnade resurser där det finns ekonomiska intressen att slå vakt om. En beräknande stormakt som skapat mycket elände som Europa får betala priset för.

Skrämselpropagandan som syftar till att få svenska folket att darra i knäna när dom hör "Ryssland" och "Putin", och förskräckt längta in i Natos famn, flödar fritt. När propagandamaskineriet har jobbat klart ska ingen förvirrad stackare gå omkring och fantisera om ett alliansfritt Sverige, som får föra en hyfsat egen utrikespolitik.

Tänk att det bara är Sjöstedt och V som vägrar att låta sig ryckas med i skrämselkampanjen. Att det bara är denne irriterande man och hans parti som kan beakta dom negativa konsekvenserna av ett Nato-medlemskap.

Så vad hände med att SD skulle stödja Vänsterpartiets yrkande om en vilandeförklaring av värdlandsavtalet med Nato? Varför backade partiet i sista minuten i en så stor och viktig fråga? Även om dom trodde att en vilandeförklaring skulle vara meningslös, så handlar det faktiskt om att visa sitt ställningstagande - vilket det ju inte visats brist på vilja att göra tidigare. Personligen är jag benägen att tro att SD:s tungor håller på att slicka sig bruna i den obegripligt vettlösa Batras bakre skåra. För vilket annat skäl kan det finnas att göra ett sånt 180-graders lappkast i sista stund? Oj oj, Batra vill hellre regera med extremisterna MP!!! Ve och fasa!!! Vad ska vi ta oss till??? Vi måste snabbt hitta en fråga att prostituera oss i så att Batra hellre väljer oss än MP!!! Det gäller ju att inte stöta sig med den hycklande veklingen till partiledare!!!

Svensk politik har blivit en riktigt sjuk sandlåda fylld av amatörer och hederslösa kappvändare. Och otroligt nog verkar just den störiga terriern Sjöstedt vara den som lyckas stå rakast i vinden med ett hårt grepp om kappan.







måndag 23 maj 2016

Den bästa tiden är nu...

Ännu en dag är slut, och ännu en sommar har börjat. Jag sitter på trätrappan med en tallrik ostkaka, och lyssnar på lövens prasslande i vinden. Solen har gått ner, men det är inte riktigt mörkt, och luften är mättad av syréndoft. Trots att det är ganska sent känns det behagligt att sitta ute i t-shirt, och det är faktiskt skönare ute än inne. Tänk om det ändå kunde fortsätta att vara såhär härligt ute - för alltid. För mig finns det ingen årstid som kan mäta sig med sommaren. Det må vara vackert med flammande höstfärger och gnistrande snö, men lummig grönska och doftande blommor - det är bland det bästa som finns! :-)

Här kommer några bilder av gårdens fägring :-)
















Gnälliga människor - en pina...

Visst måste folk få prata av sig ibland, och visst kan vi väl alla behöva lätta våra hjärtan någon gång. Men hur ofta och mycket är lagom egentligen? Kanske finns det inga lagom doser av klagande och negativitet, utan det kanske är upp till lyssnarens öron att avgöra vad dom tål.

Personligen har jag alltid haft ganska tåliga öron, och har kunnat lyssna relativt outtröttligt på samtal om allsköns problem. Jag blir ofta frågad om goda råd, och försöker utifrån mitt perspektiv och min förmåga att vara så behjälplig jag kan.

Tyvärr får jag väl bekänna att jag har börjat tröttna rätt så rejält på människor som jag har kommit att uppfatta som rent ut sagt gnälliga. Outhärdligt och plågsamt gnälliga. För vad annat kan man kalla dom som verkar nästintill oförmögna att se positivt på någonting, och som svårligen lyckas uppbåda en gnutta glädje även om dom borde ha förmågan att kunna känna sådan ibland.

Självklart har folk all rätt i världen att gå omkring och vara negativa och allmänt buttra om dom känner för det, men måste dom UTTALA alla sina dystra tankar?? Måste den ändlösa harangen av outsinliga bekymmer med allt mellan himmel och jord ständigt nämnas, stötas, blötas och bollas? Går det inte att sticka emellan med något positivt då och då? Kanske berätta om något roligt som har hänt, om en dag i livet som inte var sämre än alla andras, om något som var trevligt, något att se fram emot, nåt som smakade gott, lät bra, luktade gott, var spännande eller - ja vad som helst... Något...

Inget som är tråkigt blir roligt för att man nöter ut ämnet utan att GÖRA något för att det ska bli roligare. Man får inte mindre ont för att man pratar om sina krämpor ständigt och jämt. Nej ingenting blir egentligen bättre av att man spyr galla omkring sig för jämnan.

Med detta sagt är jag inte ute efter att folk ska knipa igen munnen och aldrig nämna om något inte är bra. Jag vill bara inte bli utsliten i öronen av dom som knappt kan prata om något annat...






söndag 22 maj 2016

Ibland blir det äventyrligt...

Idag drog det ut på tiden rejält innan vi kom iväg hemifrån för att rida, och när hästarna lastats av och sadlats var det inte så mycket ljus tid kvar av den här dagen. Men vi gav oss in på slingrande stigar i den lummiga skogen, och ökade så småningom tempot för att hinna tillbaka till transporten innan det blev kolsvart ute. Dock blev ritten lite längre än vad som uppskattats, och till sist blev det för mörkt för att hålla någon högre fart. Rackaren och Kola var riktigt pigga och glada, och fick trava och galoppera så länge det kändes rimligt säkert. Men när vi kom ut på en grusväg som kändes väldigt lång var det så mörkt att dom motvilligt fick skritta mesta delen av vägen. Väl framme vid bilen var det så svart att man fick lysa med telefonen för att se utrustningen som skulle plockas av. Men lite äventyr kan vara kul ibland, och hästarna tyckte det var jätteroligt! :-)

Dagens inlägg skrevs i bilen på telefonen med pytteliten text och klumpiga fingrar, så jag hoppas det är läsbart.


lördag 21 maj 2016

Ibland blir det äventyrligt...

Idag drog det ut på tiden rejält innan vi kom iväg hemifrån för att rida, och när hästarna lastats av och sadlats var det inte så mycket ljus tid kvar av den här dagen. Men vi gav oss in på slingrande stigar i den lummiga skogen, och ökade så småningom tempot för att hinna tillbaka till transporten innan det blev kolsvart ute. Dock blev ritten lite längre än vad som uppskattats, och till sist blev det för mörkt för att hålla någon högre fart. Rackaren och Kola var riktigt pigga och glada, och fick trava och galoppera så länge det kändes rimligt säkert. Men när vi kom ut på en grusväg som kändes väldigt lång var det så mörkt att dom motvilligt fick skritta mesta delen av vägen. Väl framme vid bilen var det så svart att man fick lysa med telefonen för att se utrustningen som skulle plockas av. Men lite äventyr kan vara kul ibland, och hästarna tyckte det var jätteroligt! :-)

Dagens inlägg skrevs i bilen på telefonen med pytteliten text och klumpiga fingrar, så jag hoppas det är läsbart.





fredag 20 maj 2016

Hur står det till med Ditt civilkurage?

Kanske en konstig fråga, men efter dagens läsning i Ekokuriren om ännu ett våldsbrott - "Polisen söker vittnen till grov kvinnomisshandel" - måste jag undra. Den här gången drabbades en 23-årig kvinna på väg hem från affären i Eskilstuna. Överfall och våldtäkter är tyvärr numera vardagsmat i vårt en gång ganska fridfulla samhälle, men dom sker inte alltid utan vittnen. I fallet med den 23-åriga kvinnan som fick allvarliga skador, då tre män i åldrarna 20-24 år slog ner henne och bland annat hoppade på henne, så fanns det vittnen till händelsen, men alla har inte gett sig till känna.

Eftersom det betydligt oftare finns vittnen till våldsbrott som begås, än det finns folk som ingriper mot det dom ser så undrar jag varför det är på det viset. Bevisligen är det ju flera som har förmågan att titta undan när en medmänniska skadas och skändas till kropp och själ, än det är som agerar för att hjälpa en människa i nöd.

För många svenskar är det oerhört viktigt att PRATA om att man måste hjälpa människor i nöd. Men vilken nöd kan man anse är att klassa som så svår att det blir omöjligt att INTE agera eller ingripa??

Är det den nöd man tar del av via media, och som finns långt borta? Den som inte kräver mer än ett verbalt deltagande på sociala medier för att man ska kunna helgonförklara sig själv som omtänksam? Eller är det den nöd man ser framför sina ögon då en människa våldtas, misshandlas och skändas till kropp och själ?

Varje gång frågan om det svaga eller obefintliga civilkuraget i samhället dyker upp, är det väldigt många som med hetta i orden bedyrar att just dom självklart skulle ingripa om någon antastas inför deras ögon. Men hur kommer det sig då att inte alla vittnen GÖR något åt det dom ser?? Hur kommer det sig att det inte är ovanligt att människor väljer att vrida undan blicken, och låter det horribla brottet mot en medmänniska fortgå ostört? 

Gör passiva vittnen en snabb kalkyl över konsekvenser som kan uppstå, vilken fylls av övervägande minusposter för den potentiella räddarens egen del? Är det rädsla som förlamar den som kunde ha hjälpt den nödlidande? Rädsla för att själv bli skadad? Eller för att tvingas vittna? Kanske rädsla för framtida konsekvenser som hämnd och förföljelse? Eller handlar det om bekvämlighet? Empatibrist?

Själv har jag ingripit då jag bevittnat överfall och misshandel. Jag är ganska liten, och inte alls någon stor och biffig muskelknutte. Men i en situation där en människa skadas och plågas inför mina ögon kan jag inte passivt se på eller vända undan blicken och lämna platsen. Ifall någon undrar kan jag säga att - ja, i ett fall har jag råkat riktigt illa ut själv för att jag gjorde vad jag kunde för att rädda en annan människa. Men ångrar mig ändå inte, för jag reagerade rent instinktivt, och om jag återigen skulle försättas i en likadan situation skulle jag göra samma sak igen.

Men jag undrar då och då om någon skulle göra samma sak för mig om jag blev överfallen och misshandlad eller våldtagen. Skulle någon rädda mig? Hur är det med Ditt civilkurage?

Skulle Du rädda mig om det bara var dig jag hade att hoppas på, om någon var i färd med att göra mig riktigt riktigt illa...?



http://ekokuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.4076117-polisen-soker-vittnen-till-grov-kvinnomisshandel

torsdag 19 maj 2016

Hur kan man vara både fantasifull och fantasilös samtidigt?

I grund och botten har jag en ganska livlig fantasi, och kan med lätthet föreställa mig hur något ser ut som jag får berättat för mig. Att läsa böcker känns nästan som att se på film, för jag kan se berättelserna jag läser utspela sig för min inre syn. Tyvärr är väl fantasin till mindre glädje då någon berättar något äckligt, och jag mot min vilja kan föreställa mig de mest osmakliga detaljer man kan tänka sig...

Så hur kan det då komma sig att jag är så fantasilös i ett annat sammanhang? Nämligen när det gäller att fundera ut vad jag skulle vilja göra med min framtid. Jag har nämligen länge velat göra något nytt, dvs något som jag inte har gjort förut. Det är så lätt att tänka på något nytt som ett nytt jobb - och så kan det ju förstås vara - men det får inte vara något som kör in i gamla uppkörda hjulspår. Det ska vara något helt nytt.

För längesen gick det en programserie som hette "Enkel biljett". Jag brukade titta och beundra alla människor som plötsligt en dag bestämde sig för att bryta sig ut ur ekorrhjulet, och göra livet spännande. Det var människor som sa upp sig, sålde sitt hem och drog iväg till ett annat land för att börja om. Dom lämnade en grå vardag med regn och rusk och krävande eller kvävande arbeten, och flyttade till vackra platser i varma länder. Det köptes gårdar med valnötsodlingar, olivodlingar eller förfallna men charmiga byggnader som gav möjlighet att öppna Bed & Breakfast. Oftast visste dom ingenting om att odla eller om den lokala turistnäringen. Men dom kämpade, renoverade, läste på, lärde sig nya språk och marknadsförde sig. Vedermödorna var många och bakslag blev det såklart ibland, men det fanns hos dessa människor en kämparanda och ett mod som jag beundrar. Modet att lämna det trygga och invanda, kasta sig ut i det okända och landa på fötterna igen.
I ett nytt liv som blev så annorlunda, men samtidigt så mycket mera givande för dom som lyckades.

Kanske har jag olika sorters fantasi i hjärnan? En sort som t ex bjuder på sig själv när jag skriver min bok, och en annan motvillig och trulig fantasi som inte vill hjälpa till att fundera ut ett nytt livsäventyr. Jag borde väl ändå kunna koppla ihop de båda? Ska jag kanske skriva en dokumentär om mitt liv - den biten som inte har hänt ännu - och sen följa min berättelse?

Idag bjuder jag på bilder från sista sommaren på ranchen i Mexico. Jag har alltid velat bo på en ranch, och det var med största svårighet jag åkte därifrån. Även om vistelserna inte var för evigt, så levde jag min dröm när jag var där :)




Jag & Mikis pustar ut i skuggan efter några timmar i sadlarna :-)



onsdag 18 maj 2016

Förstår snåljåpar att dom är snåla?

Det där med att vara snål är ju inget som ses som en positiv egenskap, men ändå är den inte helt ovanlig. När det pratas om snålhet och snåla människor är det lätt hänt att samtalet kommer att handla om folk som "har så mycket, men inte vill dela med sig". Det kan också handla om folk som "inte vill låna ut pengar fast dom har så mycket".

Personligen vill jag inte lägga mig i vad folk gör med sina pengar, för det är inte mitt bekymmer. Snålhet blir inte mitt bekymmer förrän jag drabbas av den. För mig handlar snålhet nämligen inte bara om pengar, utan den handlar rent allmänt om obalansen mellan att ge och ta, tjänster och gentjänster, och inte minst oviljan att ge eller göra något tillbaka för den man får av. Oförmåga att visa någon form tacksamhet för det man får är också en slags snålhet för mig, även om det kanske låter långsökt för andra.

Jag vill tro att dom flesta som delar med sig av det dom har, gör det relativt osjälviskt. Det kan handla om att bjuda en besökare på mat eller fika, och den man delar med sig av födan till kommer ganska ofta. Personligen kan jag tycka att det känns ganska pinsamt att slå mig ner till bords och stoppa i mig vad som nu står framför mig, utan att bjuda någon som kommit på besök. Men om besökaren kommer ofta då? Är det för mycket att önska sig att den som alltid får ta för sig av vad som ställs fram, kunde komma på tanken att bjuda tillbaka?

Det finns också exempel på människor man ofta lånat ut någonting till. Någon som fått använda något man äger nästan obegränsat utan att behöva betala med vare sig pengar, arbete eller tjänster. Det kan vara något som personen sparar mycket pengar på att låna, istället för att själv köpa. Det kan också vara något som personen inte skulle kunna köpa, så man lånar ut det man har - för att man har det, och för att man kan. För att man vill dela med sig och glädja någon annan.
Men är det för mycket att önska sig att den som har fått låna ofta eller mycket skulle kunna tänka sig att visa lite uppskattning på något sätt? För jag har konstaterat att bara för att man själv delar med sig av det man har, är det ingen självklarhet att den som får åtnjuta dessa ägodelar kommer på tanken att göra någonting tillbaka. Är det t ex för mycket att önska sig att personen kan hjälpa till med något någon gång - gratis.

Det finns människor som gärna tar emot, t ex hjälp, men när man själv behöver hjälp är det inget man erbjuds utan att fråga och man förväntas dessutom betala för sig - fastän man själv hjälpte personen gratis. I värsta fall får man betala ett rejält tilltaget pris dessutom. Den snåle som själv fick gratis hjälp passar skamlöst på att ta för sig.

Jag kan ju ha min uppfattning om vad som kännetecknar en snåljåp, dvs att det är en person som gärna tar emot men inte gärna ger något tillbaka. Men kanske har jag fel? Kanske är det bara jag som är naiv och korkad nog att tro att det ska vara naturligt att vilja visa uppskattning när man fått mycket, ofta och länge? Fattar inte snåljåpar att dom är snåla? Eller känner dom sig helt enkelt bara berättigade?


tisdag 17 maj 2016

Avdankade politiker - moralens främsta lågvattenmärken...

Att vara politiker måste verkligen vara ett riktigt guldjobb. Hur dåligt man än presterar, och hur skadlig man än är för sitt land, kan man vara säker på en sak - när tiden som odugling är över blir man rikligen belönad. Stora fallskärmar vecklar ut sig, och miljonregnet faller över de oförtjänta på skattebetalarnas bekostnad. Medan vanligt folk som mister jobbet tvingas överleva på en skral liten A-kassepeng i väntan på nytt jobb, kan politiker fortsätta att leva ett liv i högönsklig välmåga.

Hur kan det komma sig att avdankade politiker tillåts att snika och snylta åt sig miljoner av skattepengarna när dom avgår??? Om vanligt folk säger upp sig oavsett anledning blir det en karenstid på ett antal veckor innan småpengarna ens börjar betalas ut. Politikerna är dessutom väldigt eniga om att ingen ska kunna leva ens drägligt på A-kassan. Nej, hungrig varg jagar bäst, så den effektivaste sporren i sidan på lata arbetslösa är just att tvingas koka soppa på en spik.

Så varför gäller inte samma regler för politiker?? Varför tillåts denna grupp att leva i en ständig gräddfil från början till efter uppdragstidens slut?? Har politikerna tagit på sig rollen att vara landets nya adel? 

En sak är iallafall säker - lika liten som politikers förmåga är att känna moral, lika stor är den att känna berättigade. När dom skamlöst roffar åt sig av skattebetalarnas pengar istället för att leva fattigt på A-kassa som vanligt folk gör - då pinkar dom sina väljare rakt i ansiktet. Dom tömmer skamlöst blåsan uppifrån sin piedistal. 

Varför protesterar inte folk mot maktmissbruket? Är svenskar så konflikträdda, eller handlar det bara om lathet och bekvämlighet?


Ett av snikenhetens många fula trynen.

måndag 16 maj 2016

Hur trött kan man vara egentligen...

Milde tid så trött jag är... Har sovit bort två hela långa kvällar på raken, och känner inga tecken på att bli piggare. Visst finns det hur många saker som helst att skriva om, men orken att skriva är lika obefintlig som orken med allt annat är för tillfället. Regn och iskalla vindar hjälper heller inte direkt upp energinivån.

Försökte fota lite i trädgården innan horisontalläget intogs, men frös så mycket om fingrarna att jag snart gav upp. Jag tycker inte att det var för snabbt gjort av mig att lägga undan vinterhandskarna när värmen kom, men nu behövs dom igen :-/ Får väl hoppas på bättring snarast - både vad det orken och vädret beträffar...

Som en positiv kontrast till mitt i övrigt trista inlägg, bjuder jag på bilder av ett vildvuxet men vackert blommande gammalt äppelträd :-)








söndag 15 maj 2016

Var det rätt låt som vann? :-)

Många svarar naturligtvis ja, men Ukraina var inte en av mina favoriter. Inte för att jag inte tyckte om bidraget - för låten var bra på sitt sätt - utan för att det fanns andra jag tyckte var bättre. Att följa Melodifestivalen varje år ingår i kategori livsnjutning för mig, och jag tycker att det här årets Eurovision Song Contest bjöd på flera bra bidrag än någonsin. För första gången hade jag ingen solklar favorit.

Några bidrag som jag verkligen tyckte om åkte ut i semifinalerna, vilket jag tyckte var synd. Jag hade gärna t ex sett Albanien och Norge i finalen. Hursomhelst har jag förmodligen lite udda smak, för flera av mina favoriter tog sig inte särskilt långt. Georgien tyckte jag var bland dom bästa men det bidraget fick endast ett fåtal poäng. Polen som var en annan favorit låg risigt till ända tills folket fick säga sitt, och då kom upprättelsen :-) För min del hade Australien gärna fått kamma hem segern, för det var en bra låt framförd av en fantastisk sångerska. Men hursomhelst bjöd kvällen på riktigt bra underhållning - pausnumren inräknade :-)

Här kommer några suddiga bilder på artister som jag tyckte var bra, men det fanns flera :-) Tyvärr blev det inte ens användbara kort på alla, för jag har inte en bra kamera som klarar av när motiven är i rörelse med ständigt skiftande belysning ;-) Snart får jag väl helt enkelt skaffa mig en sån...


Australien
Georgien

Tjeckien
Israel

Italien

Polen

Ryssland
Bulgarien
Armenien
Serbien
Nederländerna