torsdag 21 april 2016

Jag är så avundsjuk...

Jag vill egentligen inte vara ännu en utövare i mängden av den svenska avundsjukan, men det finns människor som jag är sanslöst avundsjuk på. Inte för att dom nödvändigtvis är rikare, snyggare eller framgångsrikare än andra, utan för att dom bor i skogen. Det finns nämligen få saker jag trivs bättre med än just att få vara i skogen. Dofterna, stillheten, tystnaden som bryts av kvittrande fåglar och knakande ljud när man trampar på torra kvistar, och solljuset som letar sig ner genom trädkronorna - ja allt är som ett balsam för själen. Man känner sig lugn, harmonisk, och som ett med tiden och naturen.

I skogen lever man i nuet, tankarna blir klarare, kreativiteten växer och livets insikter blir starkare och tydligare. Man kommer verkligen i kontakt med sig själv, sin inre röst och sitt autentiska jag. Åtminstone en gång i veckan åker jag till skogen, och varje gång jag är där tar det emot lika mycket att åka därifrån. Varje hus jag rider förbi vill jag flytta in i, och varje trädgård jag passerar kan jag se mig själv sitta och dricka kaffe i.

Tänk att någon gång kunna få öppna min egen ytterdörr och känna doften av barr och mossa. Vilken dröm att kunna sadla hästarna och bara ge sig ut på mjuka stigar. Hästarna älskar skogen lika mycket som jag gör, och är alltid lika glada att få åka dit. Dom frustar förnöjsamt när vi ger oss ut på vindlande stigar, och man riktigt känner deras livsglädje när vi travar och galopperar i kurvor och backar. Man känner deras kraft och styrka, och en stark närhet när man gör något man tycker så mycket om tillsammans.

En gång i tiden när jag var yngre skrev jag poesi, och idag ska jag bjuda på något så ovanligt som några ord ur min lilla diktsamling. Jag skrev dikten "Naturen" under en tung period av livet som just skogen hjälpte mig att ta mig igenom. Så här kommer den:

Naturen

Vår natur skänker kraft, ro och styrka,
skänker stillhet att möta en sorg.
Mycket tungt samlas i livets korg.
Den ger andrum såsom i en kyrka.

Vinden viskar i träden, jag hör den,
säger här finns det underbar frid.
Här finns massor av vilande tid.
Jag vill njuta och kommer igen.

Skogens dofter väcker längtan, jag känner,
jag vill stanna jag vill ej tillbaka.
Här finns lugnet som över mig vaka.

Här finns tystnad långt bort ifrån vänner.



Bilden är tagen på Omberg, ett mycket vackert naturreservat. 





2 kommentarer:

  1. Tack för att du i vanlig ordning bjuder på tänkvärd läsning, och den här gången dessutom avrundat med vacker poesi! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :-) Det är alltid lika roligt när det jag skriver uppskattas :-)

      Radera