onsdag 13 april 2016

Ibland hjälper det inte att ha många bokstäver...

Vissa saker tänker man inte på så länge dom fungerar. Men ibland har man otur, och den kan envist hålla i sig. I det här fallet handlar det om hovar, som är väldigt känsliga för att skoningen blir korrekt utförd. Trots att jag alltid försökt hitta så bra hovslagare som möjligt, verkar alla sko olika. Den förste som började sko Rackarhästen "ärvde" jag från stället där jag var och köpte honom, och det visade sig till min stora förvåning att han var outbildad. Jag hade tagit för givet att man använder utbildade hovslagare, och särskilt inom "professionell" hästverksamhet, men så var det inte. Det slutade med att vi fick ta hästen till klinikhovslagare upprepade gånger för att få ordning på de problem denne hovslagare orsakade genom att verka fel och sko honom så trångt att han knappt kunde gå.

Efter denna trista historia anlitade jag den mest välutbildade hovslagare som stod till buds, och tanken var att han skulle sko likadant som på kliniken, men riktigt så blev det inte. Resultatet verkade först hyfsat, men jag var inte nöjd med att han verkade så lite och att tålängden började dra iväg. Dessutom funkade det inte heller att ta ledigt en heldag för att han behövde två timmar per häst för att sko - vilket inte eller hästarna var glada över. 
Vi blev rekommenderade en annan hovslagare som förvisso var utbildad, men som var den snorkigaste och drygaste människa man kunde få hem till sitt stall. Han fick Rackarens hovar att fungera, men förstörde Kolas genom att verka ner honom så hårt att han inte kunde gå efter första skoningen, för att sedan spika honom i kötthoven vid den andra skoningen. Kola fick lida mycket, men han sa bara "shit happens". När det var dags att sko igen skickade han en "partner" i firman för att han hade ont om tid när han höll på att öppna hovslageri i en annan stad. Partnern skulle vara utbildad och erfaren - vilket var mitt krav - men visade sig vara självlärd, och skodde så illa att Rackaren knappt kunde gå på bakhovarna. Nu var vi definitivt färdiga med detta hovslageri.

Föregående supervälutbildade hovslagare tog över igen, men två timmar är lång tid för en häst att stå precis blickstilla, och humöret hos vederbörande är inte det lättsammaste. Man skulle kunna säga att han har väldigt nära till sin ilska. Förutom att hästar som alltid varit lättskodda nu började visa rädsla och obehag inför och under skoning pga hans dåliga humör, gapande och bestraffningar, släpptes hovarna iväg att bli långa samtidigt som det sattes på trängre skor för att dom inte skulle trilla av (vilket inte varit ett problem). En nyskodd häst såg gammelskodd ut, eftersom det verkades så lite att det inte ens fanns rester nog kvar på golvet för hunden att försöka stjäla. Jag sa ifrån att skoningen inte fungerade, för att det blev för mycket brytning i hovlederna på Rackaren, som dessutom slog ihop sina långa hovar så att det slamrade hela tiden när han rörde sig i form. Tre veckor efter skoning var han knappt ridbar pga att han blev ansträngd i lederna, så det var bara att sluta träna. Jag ringde och berätta om problemen, men det fick bara höra att "Äsch, rid honom inte i form då. Jag har inte tid att komma nu. Jag får ta ner honom mera om tre veckor". Kola i sin tur gick snett på sina hovar, och en framhov började vrida sig inåt i tån vilket den aldrig tidigare gjort. Hans långa framhovar högg i marken när han gick, och stegen var korta och snubbliga. Nu började det kännas smått desperat, och jakten på någon som kan sitt jobb och dessutom hade tid med oss intensifierades. Det finns inte så många utbildade hovslagare i trakten där vi bor, och de få som finns är väldigt fullbokade. För mig är det oacceptabelt att det får gå för lång tid mellan skoningarna pga att det aldrig finns några tider, att hovslagaren nästan aldrig ringer upp när man har försökt boka tid, eller inte kommer som det har utlovats.

Nu är hästarna skodda igen av en annan person som klinikhovslagaren rekommenderade, och det ser bra mycket bättre ut. Det kommer att ta ytterligare ett par skoningar att få ner längden på hovarna dit den ska vara, men det som är gjort ser redan bättre ut. Kola ser inte sned och vind ut längre, och förhoppningsvis känner han sig snart helt bra i frambenet som vreds inåt pga skillnaden i längd mellan yttre och inre trakt. Han hugger inte tårna i marken längre, och tar ut stegen bättre. Rackarhästen är inte lika ansträngd i lederna längre, och slamrar inte ihop hovarna hela tiden även om det fortfarande sker ibland. Det gick ju inte att ta ner allt som behövdes vid ett tillfälle.

Hur tusan är det möjligt att det kan skilja så fruktansvärt mycket i kunskap hos en yrkeskår som det gör hos hovslagare? Bevisligen hjälper det ju inte att gå på hur mycket utbildning någon har. Jag har tidigare tänkt att ju flera bokstäver en hovslagare har i hovslagarföreningens förteckning desto bättre. Men det kan man tydligen inte heller använda som ett urvalskriterium... Så nu när träningen har gått på sparlåga en längre tid pga hovrelaterade bekymmer, är jag så evinnerligt tacksam över att ÄNTLIGEN ha hittat en bra hovslagare. Såna växer inte på träd, och är guld värda!











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar