lördag 2 april 2016

Dags att lägga ner bloggen...?

Förutom sånt som jag måste ägna mig åt i livet för att det ska snurra vidare, så brukar jag också ägna mig åt sånt som jag tycker är roligt. Som jag ser det måste man göra det för att få balans i livet och må bra.
Ibland är saker verkligen genuint roliga, och det finns ingen tvekan om att man vill ägna sig åt dessa saker. Det känns bara så rätt ända in i själen. Men så händer det åtminstone mig någon gång att jag märker att det saknas något i det roliga - det känns bra men ändå inte...

Jag har alltid haft för vana att med jämna mellanrum rannsaka saker jag gör. Det har gällt både arbetsliv och fritidssysslor, för om det är något som inte känns riktigt rätt kanske man inte ska fortsätta på samma spår. Eller kanske göra saker på ett annat sätt som känns mera rätt. Sådana stunder av rannsakan har t ex fått mig att byta jobb då jag märkt att en arbetsgivare har ägnat sig åt olagliga saker, som jag som anställd inte kan ställa upp på utan att smutsa ner den jag är. Att bryta mot lagen blir ju inte rätt bara för att man blir tillsagd att göra det, och får lön om man gör det.

När det kommer till fritidsintressen så har det också alltid varit viktigt att ägna sig åt saker som känns rätt, för fritiden har i så många år varit strikt begränsad, och då måste åtminstone jag få ut så mycket det går av den. Värdefull livstid får inte passera som en transportsträcka, för varje dag som kom och gick var faktiskt livet.

Så igår började jag plötsligt att fundera på det här med mitt bloggande. Det började med att jag funderade på vad jag vill berätta. Jag skrev om dom här tankarna i mitt förra inlägg. Dock tog inte tankarna slut därefter, utan jag började fråga mig själv varför jag bloggar överhuvudtaget. Svaret har tills igår varit så enkelt och självklart - för att jag älskar att skriva. Det har jag alltid gjort. Allt som bubblar i huvudet vill ut genom fingrarna, och jag har känt en slags brinnande entusiasm som har fått mig att skriva allt oftare och mera. Efter förra semestern började jag tom lunchblogga så ofta jag kunde för att frigöra tid att skriva. Så varför ens fundera på varför jag bloggar...?

Jo sent igår kväll, precis innan jag skulle somna, dök tanken upp: Till vilken nytta bloggar jag egentligen? Jag hade just läst en annan bloggares mycket tänkvärda inlägg, och insåg att orden i detta inlägg beskrev en känsla jag omedvetet haft en längre tid angående mitt skrivande. Inlägget finns i en blogg som heter Anns Andrum, och heter: "En sak har jag lärt mig nu: Att VEM som säger betyder mer om det som sägs...! Hon har så rätt - att sociala medier är en ytterst väl fungerande sorteringscentral. Jag har varit med om det hon skriver om, och känner igen mig väldigt väl i det hon skriver. Så plötsligt var det gamla svaret att jag älskar att skriva inte riktigt tillräckligt.

Har jag lust att skicka ut inlägg efter inlägg på sorteringsbandet som det faktiskt vanligen trillar av? Jag är ytterst glad och tacksam för den lilla trogna skara av läsare som jag har. Bara vetskapen om att dessa personer tar sig tid att läsa det jag skriver är glädjande, och det är så roligt och givande att få kommentarer och byta några ord med varandra då och då.

Men let´s face it: Min blogg är inte av allmänt intresse. Varför håller jag på och sprider ut ointressant text i hela det gigantiskt stora cyberspace, när jag lika gärna kan göra som jag alltid har gjort - nämligen skriva i min lilla bok och i min dator. För behovet av att skriva kommer jag alltid att ha, men det betyder inte att det ute i cyberspace finns ett behov av att läsa det jag skriver. Att hålla på och skicka ut mängder av text som nästan alla människor - med några få av mig uppskattade undantag - tycker är ointressant, är som att stå på en teaterscen och hålla föreställningar med en nästan tom salong varje kväll. Så då frågar jag mig om jag genom bloggandet tillfredsställer något slags personligt behov av att få synas. Men svaret är nej, för jag är - tvärtemot vad man kanske kan tro - en väldigt privat person.

Mina lilla läsarskara är huvudsakligen vänner på FB, så även om jag slutar blogga kommer vi fortsätta att samspråka även utan mina delningar av blogginlägg. 

Jag ska ge mig själv en stund att fundera på om jag verkligen ska lägga ner bloggandet. Men för stunden känns det som att jag faktiskt vill göra det.




4 kommentarer:

  1. Jag har tänkt som du också, men så plötsligt får jag en kommentar på min blogg, och känslan av meningslöshet ger med sig. Tycker också om att titta tillbaka och se hur mitt skrivande har utvecklat sig sedan de första blogginläggen för några år sedan. Gillar också anteckningsbok, och skriver där också. Men bloggen gör det hela tydligare. Lycka till med ditt beslut! Inget är ändå för evigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sylvia! Det verkar som att jag inte är ensam om den här sortens funderingar, och det känns på något sätt bra att veta det. Tack för din kommentar!
      Mvh
      Anna

      Radera
  2. Förstår vad du menar, jag har funderat i samma banor. Men på nåt sätt skriver jag mer och oftare, och det känns mer tillfredsställande, om jag publicerar det i min blogg. Och ibland händer det ju att någon ur min lilla läsarskara blir berörd, och det känns så roligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mona! Det känns skönt att få veta att jag inte är ensam om mina funderingar. Det kanske är så att det är naturligt att ha "skrivarsvackor?" Tack för din kommentar!
      Mvh
      Anna

      Radera