lördag 30 april 2016

Så stolt över min spanjorska :-)

Med Nyårsafton i färskt minne såg jag inte fram mot Valborgsmässoafton. Övergången till det nya året skedde till fyrverkerier som överträffade allt vi upplevt sen vi flyttade till gården. I stallet lät det som tredje världskriget brutit ut, och när ledarhästen började springa runt i sin box, blev även den annars så lugne Pari övertygad om att något hemskt höll på att hända, och stod på bakbenen i boxen. Grannarna hade lovat att inte dra igång eländet före tolvslaget, men tyvärr gillar dom att titta djupt ner i flaskan och struntade i löftet. Så vi fick kasta på oss kläder och rusa ut när vi trodde att det skulle vara lugnt.

Ikväll lät vi hästarna vara ute. Det kan ju verka chansartat, men tanken var att dom skulle få se vad det var som smällde och dundrade. Fleur är en riktigt stabil dam när det gäller, och hetsar inte upp sig när helsiket brakar lös. Så hon fick ta hand om Pari i hagen närmast fyrverkerierna. Rackarhästen är den som bryr sig näst minst, så han fick gå i hagen bredvid med Kola. Detta för att Kola som är ledarhäst och blir stressad av fyrverkerier inte skulle få möjlighet att påverka Pari igen.

Så började det mörkna, och jag hoppades innerligt att jag gjorde rätt som satte all min tillit till att Fleur skulle hålla Pari lugn, och hjälpa honom att bli orädd igen som förut. Jag såg för min inre syn hur han panikslaget stått på bakbenen några månader tidigare, men jag mindes också hur jag ridit min spanjorska ensam på nyårsafton med raketer blixtrande och dundrande omkring oss, hur hon litade på mig och bar mig hem utan att tappa fattningen. Så jag valde att vägra tänka på sprängda staket, och hästar rusande vilt i mörkret.

Fyrverkerierna drog igång. Regnbågens alla färger blixtrade på himlen, medan det smattrade och dundrade så vibrationerna kändes i kroppen. Fleur sprang fram mot fyrverkerierna och stod stilla som en högrest staty i frontlinjen. När Pari oroligt började röra på sig vallade hon med största bestämdhet in honom snett bakom sig, så att han lugnt och stilla fick stå och betrakta fyrverkerierna under fullständig kontroll. Så fort han rörde sig blev han förflyttad tillbaka igen. Lugnet smittade även Kola, som stod i bakgrunden med Rackaren tätt intill sig. 

När alltsammans var över var Fleur stolt så det strålade om henne, och jag berömde henne riktigt ordentligt. Pari var lugn som en filbunke precis som förr. Kola och Rackaren stod också lugna i sin hage bredvid.

Fleur må vara en riktig yrhätta och egensinnig och envis som få. Hon är dessutom näst lägst i rang, vilket hon visserligen aldrig riktigt accepterat. Men när det verkligen gäller är hon en riktig klippa. Ikväll har hon styrt upp situationen så att nyårskaoset inte upprepades igen, och jag är så stolt över henne!! :-)

Ikväll togs det inga bilder, så jag bjuder istället på en bild av Fleur med busfnatt på ridbanan ihop med Pari :-)


fredag 29 april 2016

Det går åt rätt håll...

Idag har jag känt mig ytterligare lite bättre, men hostan vill inte ge med sig, och jag är fruktansvärt trött. Sådär trött att det känns som jag är tung som en betongsugga när jag ska göra något.

Som tur är kan hästarna roa sig lite själva i väntan på att orken ska återvända, vilket jag hoppas ska ske imorgon. Dom tycker alltid att det är roligt att bli utsläppta på ridbanan och busa tillsammans. Först brukar dom rulla sig noggrant så att dom får sand i hela pälsen, och sen brukar dom springa omkring och leka. Fleur brukar trots att hon är äldst ofta vara vildast av alla, men hon rusar ur sig ganska snabbt, och är sedan lugn och stillsam när dom andra fortsätter att jaga runt ett tag. Men nu har det väl kommit lite vårenergi i kroppen, för hon har livat runt längre än dom andra.

Jag har ibland undrat varför det är så kul att leka på ridbanan, för i hagarna är dom betydligt stillsammare.
Men huvudsaken är att dom kan ha lite roligt när jag är krasslig :-)














torsdag 28 april 2016

Livsnjutning när man är krasslig...

Trots att jag inte är riktigt frisk ännu, bestämde jag mig för att följa med och hämta hö. Det var råkallt, så det var nästan svårt att veta om det var vädret eller feber som fick mig att frysa - trots att jag hade varma kläder på mig. Men det var ändå ganska skönt att resa på sig och komma ut en liten sväng, och det var extra mycket mödan värt eftersom bondens får hade fått massor av små bedårande söta lamm. Jag blev nästan en smula stöldbenägen när jag satt och kliade dom små ljuvligt söta ulltussarna bakom öronen ;-) Särskilt ett litet lamm kunde inte få nog av att bli kliat, och vred sitt lilla huvud på sned för att jag skulle komma åt att klia på rätt ställen :-) Tänk att få smussla in ett av dom innanför jackan och förstulet smita därifrån...

Jag önskar att flera ulltussar hade kommit med i bilderna, men dom gick lite ut och in och alla rymdes inte där jag satt :-)





Det är alltid lika trevligt att ha fått hem nytt hö, och det luktar så gott :-) Den här torra tufsen ser inte mycket ut för världen, men den är riktigt stor och väldigt tung.

onsdag 27 april 2016

Hur KAN ett land spotta på de som har byggt upp det??

Så är det dags för ett pulshöjande inlägg igen, för dagens läsning av artikeln "Samhällets prioriteringar ur en polismans ögon" i Bohusläningen, gjorde mig återigen mycket upprörd över hur Sverige - den sk "humanitära stormakten" - behandlar sina åldringar som har varit med och byggt upp landet. För detta land är allt annat än en humanitär stormakt för många människor som är födda och har levt sina liv här.

Vad är det för mening med att bli gammal i detta land, om man inte får behålla hälsan och kan klara sig själv ända till slutet? Det är ju uppenbarligen helt legitimt att gamla människor lever i misär, och får sluta sina liv på de ovärdigaste sätt man kan tänka sig. Vad är det för FUNDAMENTALT FEL på ett land som betraktar gamla människor som sopor - som tärande restprodukter knappt värda att hålla vid liv? Eller ännu värre - vad är det för fel på ett land som kallt selekterar vilka människor som är värda omsorg och omtanke, och öppet diskriminerar alla - tärande svenskar - som drar det kortaste strået?

Medan åldringar förgäves väntar på att bli omhändertagna när dom inte längre klarar sig själva, går skattemedlen till makalösa mängder "barnvakter" åt män som fyller landets alla HVB-boenden inom den superlukrativa asylindustrin.

Har äldre också dygnetruntservice av 17 personal som tar hand om 26 personer? Eller har dom flera kanske, eftersom dom inte likt de friska och stridslystna unga männen klarar sig själva? En åldring som måste ha hjälp med uppstigning, läggning, på- och avklädning, hygienskötsel, intagande av mat och mediciner mm borde ha mera resurser än vad som krävs för att hindra argsinta unga män från att slåss och missbruka köksknivarna. 

Men nej, det viktigaste i landet Sverige numera är att alla unga män i hela världen som har lust att bo i Sverige, ska få komma hit och få barnvakt. Det är så respektlöst att magen vrider sig när jag tänker på alla gamla som känner förtvivlan över sin svåra situation, och som får dö med samma förtvivlan för att samhällets restprodukter inte får kosta något att underhålla. Och till er godhetsknarkare som just kippar efter luft för framföra det uttjatade mantrat om att inte ställa grupper mot varandra - gör inte det då för helsike!!! För det är just det som sker varje dag i hela detta land, eftersom det inte finns obegränsade resurser att spendera på allt och alla. Det kallas att prioritera, och numera prioriteras alla världens unga män som behöver barnvakt i Sverige.

Frågan är om inte dom demenssjuka är de som har mest tur av alla, för om man ändå ska vanäras och vanvårdas på livets höst måste det vara bättre att inte vara medveten om eländet. Kanske borde Sverige införa aktiv dödshjälp för alla som inte står ut längre med att diskrimineras när dom inte klarar sig själva? Tänk vilken avlastning för detta land att bara slippa alla lastgamla, svårt sjuka, dödssjuka, handikappade och alla andra som stjäl resurser från det växande barnvaktsbehovet i Sverige.

Fy f-n säger bara!! Tyck vad ni vill alla ni som är lite godare än alla andra, men det här landet måste vara ett av jordens allra sjukaste, när man spottar och pinkar på dom som har byggt upp det!!



http://bohuslaningen.se/asikt/debattochinsandare/1.4915892-samhallets-prioriteringar-ur-en-polismans-ogon?articleRenderMode=image&image=bigTop

tisdag 26 april 2016

Drabbad av nåt...

En liten förkylning kan jag hanka mig fram med utan större bekymmer, men den senaste verkar gå åt fel håll. Trots att jag i förra veckan åkte och köpte diverse receptfria medikamenter mot nästäppa och hosta har jag inte blivit bättre. Den stelfrusna ridturen i söndags kanske inte gjorde mig så gott när jag redan var risig.

Nu ligger jag nerbäddad och har ont i halsen, musklerna, huvudet, och - ja var har jag inte ont förresten? Som grädde på moset är hostan ännu värre, och vartenda andetag kliar. Känner mig föga underhållande när jag skriver detta, utan snarare en smula gnällig. Jag är inte den som gillar att vältra mig i prat om sjukdomar och krämpor, eftersom jag inte tror att tröttsamt klagande kommer att göra mig friskare.

Det är så många saker jag skulle vilja skriva om idag, men just nu orkar jag inte. Så jag satsar på att stänga de två gröna och försöka sova mig frisk. Den lille lömske John Blund verkar inte vara i närheten, men i väntan på sömnen får jag väl helt enkelt bara vila :)


måndag 25 april 2016

När vanliga skattebetalare ska SKINNAS på pengar...

Tyck vad ni vill nu - ni som är mycket godare än alla andra - men det här är min blogg, och i denna utövar jag min yttrandefrihet. Just nu är jag så j-a förbannad rent ut sagt.

Att gå till tandläkaren har aldrig varit billigt, men nu slår OCKRET banne mig rekord!! Maken kom hem från ett tandläkarbesök idag, under vilket undersökningen visade att han hade tre SMÅ hål som han inte ens hade märkt, samt lite tandsten. Så det bokades raskt in återbesök till tandläkaren samt till tandhygienisten. Då han frågade vad det hela skulle kosta totalt blev svaret 9900kr!!!! Nästan TIOTUSEN kronor!!! Det är ju fullständigt CHOCKERANDE!!! Hur i helsike är det möjligt??? Han ska inte rotfylla tänderna eller sätta in någon ny brygga!!!

Låt säga att han hade varit en tiggare som INTE likt min man betalat skatt under många år till samhället. Då skulle kalaset ha kostat femtio kronor!!! En spottstyver. En piss i rymden.

Hur är det möjligt att diskrimineringen av svenska folket kan få fortgå på det här sättet?!?! Varför reagerar inte alla hjärntvättade människor på att samhället öser ut skattepengar på folk som aldrig bidragit med en krona i landet?!?! Pengar som bl a kunde ha använts till att göra tandläkarbesök till något som ALLA har råd med!! Och nu pratar jag inte om ÄKTA flyktingar - vilket tyvärr inte alla som kommer hit är. Så dra inte igång den repade grammofonskivan om syrierna tack. Dom är en LITEN del i mängden av alla som kommit hit. 

Varför är det normalt att många svenskar får dra ut tänder för att dom inte har råd att laga trasiga sådana?!?! Varför är det normalt att svenska pensionärer som betalat skatt i MÅNGA år inte ska ha råd att ha en hel tanduppsättning i munnen?!?! Varför är det acceptabelt att SKINNA svenskar som behöver laga trasiga tänder, medan folk från andra länder bara behöver kliva in på närmaste tandläkarmottagning och få sina ruttna tänder lagade?!?! Ja varför är det överhuvudtaget acceptabelt att många svenskar inte unnas ta del av olika delar av "den svenska välfärden"?

Det får vara nog nu!!! Det är dags att börja jobba svart i protest mot diskrimineringen!!! 




söndag 24 april 2016

Idag var jag visst lite överoptimistisk...

Idag höll jag envist fast vid att det är vår, trots att alla tecken tydde på det motsatta. Vaknade upp till en blygrå himmel, och just när jag obekymrat förväntade mig att molnen skulle skingras började det snöa istället. Små smattrande hagelkulor följdes av ett förvånansvärt rikligt snöfall, men lyckligtvis smälte snön bort lika snabbt som den föll.

Även denna dag stod det lite rejälare träning på schemat, men idag var det inte tänkt att hålla fart, utan snarare styrketräning genom långsam klättring i backar, samt skritträning. Kanske borde helgens träningspass ha skiftat dagar med varandra, för vädret skulle ha passat bättre med aktiviteterna på det viset...

Under eftermiddagen klarnade himlen upp, och solen tittade äntligen fram :-) Det var riktigt skönt mellan husen, och vädret kändes perfekt för att ge sig av. Bilen stod färdiglastad, så det var bara att lasta hästarna och köra iväg :-) Jag klädde mig som jag har gjort den senaste tiden, i en bomullspolotröja och en fleecejacka. I bilen var det så varmt och gott att jag nästan fick paltkoma av den nyss intagna och rejält tilltagna portionen med pasta. Så gissa hur förvånad jag blev när vi kom till skogen. Det var verkligen kallt där!! Jag frös så mycket att jag omgående tog på mig säkerhetsvästen i ett försök att hålla mig varm, och tröstade mig med att jag nog skulle få upp temperaturen så snart jag tagit mig upp på hästryggen. Men så blev det inte. Hästarna blev varma i backarna, medan kylan spred sig i lekamen. Händerna började snabbt frysa, och jag insåg att jag borde ha tagit på mig elhandskarna. Därefter spred sig kylan över benen. 

När vi kom tillbaka till bilen igen framgick det av termometern att det bara var någon enda plusgrad. Och jag som nästan var sommarklädd!! Idag hade jag varit fullständigt överoptimistisk beträffande väder och klädsel, så inte undra på att jag frös... Men hästarna tyckte att det var skönt, och oavsett omständigheterna hade vi ändå roligt :-)

Ikväll bjuder jag på några bilder från ridturen :-)




Rackarhästen ville inte stanna och bli fotad idag heller ;-)


Kola mumsar hö efter ett gott arbete :-)

lördag 23 april 2016

Fart - ett sätt att känna sig levande...

Även om jag har lyckats bli lugnare med åren, så får jag erkänna att jag tycker om lite fart och fläkt ibland ;-) Idag var det huvudsakligen torrt på stigarna i skogen, så det gick äntligen att öka tempot på vissa sträckor utan att riskera att halka. Dagens tur var också lite mera kuperad, och av någon anledning verkar hästarna älska att dra på rejält i uppförsbackar. Idag blev det stundtals kanske rentav lite mera än planerat av det goda, för när hästarna äntligen kunde hålla fart på stigarna utan glid under hovarna blev det rena rama glädjefnattet.

Kola har alltid varit hetare än rackarhästen, men nu har det nog börjat växa horn i pannan på den lille grå. Från att ha varit en ganska sävlig häst (vilket även Kola var en gång i tiden), har han fått en kopiös smak för att ösa på rejält. Förr var Kola överlägset mycket snabbare i backarna pga sin kraftiga bakdel, men nu hänger rackaren på så det nästan brinner under hovarna. Själv blir jag nästan euforisk när jag känner accelerationen på slingrande stigar i kuperad terräng. Farten får mig att känna mig så levande!!

Idag blev det bara ett par foton, för det var fullt upp med ridningen ;-) Det ena tog Mikis när jag red, men när jag skulle stanna Rackaren för en bild hade han inte lust att bli fotad - som vanligt ;-) Jag försökte vända och ställa upp den ovillige rackaren, och hade nästan lyckats när lagringsutrymmet i telefonen tog slut. Så jag får helt enkelt bjuda på en suddig bild och en "krångelbild". Men roligt hade vi den lille envise och jag ;-)




fredag 22 april 2016

Att ha eller inte ha förväntningar...

Visst är det konstigt det där med förväntningar. Ibland har man jättehöga förväntningar inför något man ska göra eller något som ska hända, och när man sedan befinner sig i stunden känns det bara - jaha... Det var det... Det blev inte alls så där givande, roligt eller spännande som man hade tänkt sig.

Så finns det andra tillfällen som är helt tvärtom. Förväntningarna är låga, eller man har kanske inga alls. Det är något som bara ska göras, eller som man rentav ska få "överstökat". Att det skulle bli intressant, givande eller roligt finns inte med i tankarna.

Idag var det en sån dag som blev betydligt bättre än jag hade förväntat mig. Den började på ett väldigt stressande sätt med bilstrul så att jag höll på att missa ett jätteviktigt möte. Tillsist kom jag på vad som var fel och kunde ta mig iväg med andan i halsen. Jag hann väl köra någon mil innan jag kom på att jag glömt stänga av vattnet efter påfyllning i en balja i ena hagen. Det fanns inte tid att vända, utan det var bara att försonas med tanken på att komma hem till en tom brunn. Så vad skulle kunna hända härnäst måtro? Skulle mötet gå åt skogen kanske?

Lyckligtvis blev det inte så, utan allt gick långt över förväntan på alla sätt. Kanske är det så att det är bäst att inte ha några särskilda förväntningar? För då slipper man ju bli besviken, och i bästa fall blir allt mycket bättre än vad man trott...





torsdag 21 april 2016

Jag är så avundsjuk...

Jag vill egentligen inte vara ännu en utövare i mängden av den svenska avundsjukan, men det finns människor som jag är sanslöst avundsjuk på. Inte för att dom nödvändigtvis är rikare, snyggare eller framgångsrikare än andra, utan för att dom bor i skogen. Det finns nämligen få saker jag trivs bättre med än just att få vara i skogen. Dofterna, stillheten, tystnaden som bryts av kvittrande fåglar och knakande ljud när man trampar på torra kvistar, och solljuset som letar sig ner genom trädkronorna - ja allt är som ett balsam för själen. Man känner sig lugn, harmonisk, och som ett med tiden och naturen.

I skogen lever man i nuet, tankarna blir klarare, kreativiteten växer och livets insikter blir starkare och tydligare. Man kommer verkligen i kontakt med sig själv, sin inre röst och sitt autentiska jag. Åtminstone en gång i veckan åker jag till skogen, och varje gång jag är där tar det emot lika mycket att åka därifrån. Varje hus jag rider förbi vill jag flytta in i, och varje trädgård jag passerar kan jag se mig själv sitta och dricka kaffe i.

Tänk att någon gång kunna få öppna min egen ytterdörr och känna doften av barr och mossa. Vilken dröm att kunna sadla hästarna och bara ge sig ut på mjuka stigar. Hästarna älskar skogen lika mycket som jag gör, och är alltid lika glada att få åka dit. Dom frustar förnöjsamt när vi ger oss ut på vindlande stigar, och man riktigt känner deras livsglädje när vi travar och galopperar i kurvor och backar. Man känner deras kraft och styrka, och en stark närhet när man gör något man tycker så mycket om tillsammans.

En gång i tiden när jag var yngre skrev jag poesi, och idag ska jag bjuda på något så ovanligt som några ord ur min lilla diktsamling. Jag skrev dikten "Naturen" under en tung period av livet som just skogen hjälpte mig att ta mig igenom. Så här kommer den:

Naturen

Vår natur skänker kraft, ro och styrka,
skänker stillhet att möta en sorg.
Mycket tungt samlas i livets korg.
Den ger andrum såsom i en kyrka.

Vinden viskar i träden, jag hör den,
säger här finns det underbar frid.
Här finns massor av vilande tid.
Jag vill njuta och kommer igen.

Skogens dofter väcker längtan, jag känner,
jag vill stanna jag vill ej tillbaka.
Här finns lugnet som över mig vaka.

Här finns tystnad långt bort ifrån vänner.



Bilden är tagen på Omberg, ett mycket vackert naturreservat. 





onsdag 20 april 2016

Gottade mig väl visst lite för tidigt...

Idag hade jag tänkt att skriva ett inlägg om att jag har lyckats publicera trehundra inlägg. Jag satt och smakade en smula självbelåtet på den för mig respektingivande siffran, och kunde inte riktigt begripa att just jag har skrivit så mycket om allt möjligt. Om någon skulle be mig att skriva trehundra inlägg på raken skulle det kännas som en fullkomligt omöjlig uppgift. Inte för att det vore svårt att hitta så många saker att skriva om i dessa händelserika tider, utan för att det skulle ta för mycket tid.

Men tyvärr så gottade jag mig lite för tidigt, för jag hann inte ens skriva min "jubileumsrubrik" förrän jag insåg att mina trötta ögon hade läst fel. Det blir trehundra inlägg inklusive 10 utkast som har lyckats klara mig undan mina återkommande raderingar. Inläggen ligger där i listan och bidar sin tid. Kanske blir dom publicerade - kanske inte. Men det känns ju inte riktigt rätt att fira inlägg som kanske aldrig får sväva ut i cyberspace för att roa, beröra eller uppröra.

Så jag får helt enkelt ge mig till tåls med min förnöjsamhet i några dagar till ;-)


tisdag 19 april 2016

När är det omdömeslösa tomhylsan Romsons tur att avgå?!

Åsa Romson har förmodligen gjort sig känd som den minister vars hårrötter är allra lättast att beskåda då hon gäspar. I SVT:s "Gomorron Sverige" lyckades hon idag återigen uttala sig på ett sätt som är så obeskrivligt korkat att jag börjar undra om hon har något allvarligt fel i hjärnan. Är hon riktigt frisk?

Idag var det alltså dags att vädra hårrötterna igen. Romson pratade om "11 september-olyckorna" och lyckades därmed att fullständigt och totalt förminska det som normala människor anser är fruktansvärda terrordåd. Det denna nästan kriminellt omdömeslösa tomhylsa kallar "olyckor" råkar nämligen vara de obegripligt och fasansfullt grymma terrorattentaten den 11 september 2001 i USA, i vilka tusentals oskyldiga människor fick sätta livet till på de hemskaste sätt man kan tänka sig.
Det som Romson kallade "olyckor" var terrorattentat som förändrade vår värld.

Hur grova "felsägningar" kan en  minister häva ur sig - och hur ofta - utan att lämpligheten för ministerposten ifrågasätts?? 

Det är ju nämligen så att det är människors tankar, värderingar och syn på saker i livet som styr deras tungor.
Ska det vara så omöjligt att begripa det?? Det händer allt som oftast att folk säger saker som dom "inte menar", men med handen på hjärtat - tänkte inte personen de sagda orden i den stunden som de flög ut som grodor från tungan? Eller finns det på riktigt människor vars tunga är fullständigt frikopplad från hjärnan?? Är det i så fall just dessa personer som ska få det viktiga uppdraget att styra ett land?

Romson är och förblir olämplig att sitta i en regering. Om man åtminstone kunde tänka att det mest är synd om henne själv när hon skämmer ut sig själv så totalt gång på gång på gång... Men hon är ju tyvärr inte en samhällsmedborgare i mängden, utan hon är Sveriges vice statsminister! Hur är det möjligt?? Det är upprörande att en så stor kompetensbrist och omdömeslöshet ens är laglig i en regering!!









måndag 18 april 2016

När för mycket blir ingenting alls...

Så var det tydligen dags igen för en sån där dag då skrivämnena trängde ut varandra. Jag har påbörjat inlägg, men innan jag ens kommit i närheten av slutet har det dykt upp annat som har känts intressantare att skriva om. Det händer så mycket nuförtiden att hälften vore mer än nog. Resultatet av att ha för mycket att vilja skriva om, blev alltså ingenting vettigt alls. Förmodligen är jag väl för trött i både knoppen och kroppen, för dagen har varit slitsam i ordets rätta bemärkelse. 

Ikväll hade jag - säkert inte oväntat - tänkt att rida, men det bedrövliga vädret med regn och hård kall blåst fick mig att avstå. Jag hade helt enkelt inte ork och vilja att bli nedkyld, utan unnade mig att vila lite istället. Ibland har även jag stunder då jag bara vill dra en filt över mig och slappa - även om det inte händer så ofta. Tyvärr fick jag sällskap av en påse nachochips i soffan, så nu är jag ångerfull och törstig ;-) Förhoppningsvis kommer denna vilsamma kväll ge den goda effekten att jag är piggare imorgon. 

Eftersom jag inte har fotograferat något idag, bjuder jag på en bild tagen nyligen när vädret var härligt nog för en stunds slappande på farstukvisten :-) Tyvärr utgör väl inte mina fula och lortiga ridskor något hänförande vackert motiv, utan det hade väl kanske varit bättre att låta kaffekoppen ståta i förgrunden istället ;-) Men det var ju solljuset jag var ute efter att föreviga, så det är bara att bortse från denna konstnärliga miss ;-)





söndag 17 april 2016

När världens fattigaste betalar välbeställdas löner...

Har girigheten någon bortre gräns? Jag skulle vilja påstå att en sådan gräns inte existerar. Varje gång jag hör talas om osmakligt giriga handlingar lovar jag mig själv att inte bli förvånad, men till sist vandrar skam så ogenerat på torra land att jag blir fly förbannad!
Att snuskigt rika svenskar smusslar undan sina förmögenheter i skatteparadis för att slippa bidra till landets välfärd, är fruktansvärt själviskt och omoraliskt. Samtidigt blev jag inte förvånad, för det är vanligt att människor blir allt girigare vartefter deras förmögenheter växer.

Men jag kunde inte låta bli att bli förvånad när det den 15 april stod att läsa bl a i Expressen att socialdemokraten och socialistkapitalisten Veronica Palm ska profitera på grövsta och osmakligaste sätt på världens ALLRA FATTIGASTE BARN genom att ta ett hårresande högt arvode för att vara ordförande i Rädda Barnen. Texten var väl förvisso inte formulerad på det viset, men vad annat kan man säga att det handlar om när en girig människa ser sig berättigad till 48600 kr/mån = 561600 kr/år för sitt ordförandeskap.

Folk skänker pengar till Rädda Barnen för att hjälpa världens allra fattigaste barn. Det är pengar som ska gå till mat, mediciner och annat som världens mest nödlidande små barn behöver för att kunna leva och överleva!!! 
HUR KAN MAN DÅ SJUNKA SÅ DJUPT ATT MAN SKOR SIG PÅ DOM SOM HAR DET ALLRA SÄMST I VÄRLDEN???

Hon skulle ha sig ett så fett kok stryk att hon inte kan sitta på arslet på länge!! Därefter borde hon rullas i tjära och fjädrar!! Och detta gäller alla hennes gelikar!! Folk skänker väl för tusan inte pengar till välgörenhetsorganisationer för att göda välbeställda girigbukar som vill bli rikare!!

Det värsta är att Rädda Barnen inte är ensamma om att låta de allra fattigaste betala ut skyhöga löner åt folk som tycker att välgörenhetsarbete ska vara mycket mera högavlönat än vilket vanligt förvärvsarbete som helst. Jag skulle vilja veta vilken organisation som INTE gör det. Själv överväger jag mycket starkt att sluta vara månadsgivare, för tyvärr har girigheten slagit sina smutsiga klor även i Unicef.

Giriga människors ruttenhet står mig upp i halsen!!








lördag 16 april 2016

Lite livsnjutning idag :-)

En dag som började med regn från en grå himmel, blev riktigt bra när det väl klarnade upp. Dagen till ära lastade vi Rackarhästen och Kola och åkte iväg på utflykt för att njuta av vacker natur. Det gäller att passa på att tanka livsnjutning när tillfälle bjuds :-) Hästarna var som vanligt pigga och glada, och vem är inte det när man tar sig fram på vackra platser medan fåglarna kvittrar :-)

Ikväll bjuder jag på några bilder från dagens utflykt :-)



Rackaren påklädd och klar för att ge sig av :-)




Kola och Rackaren tillbaka vid transporten efter en skön och vacker tur :-)


Nyfiken Rackare håller koll på parkeringen när det handlas lite godsaker :-)



















fredag 15 april 2016

Blir man svensk av att bosätta sig i Sverige?

Så är det dags för ett pulshöjande inlägg igen, men det är nödvändigt när "godheten" drar sig förbi det absurdas bortre gräns. Snart vågar väl inte turister åka till Sverige och semestra av rädsla för att ett byte etnicitet ska ske då dom passerar gränsen.
Ja, jag vet att jag hårdrar detta ämne till sin yttersta spets nu, men vilka andra människor i HELA VÄRLDEN förutom svenskar anser att man byter etnicitet så fort man bosätter sig i ett annat land??

Medias rapportering om de IS-mördarmonster som valt att lämna Sverige för att "strida" - som det så vackert heter när pk-media vill försköna terrorism och folkmord - blir tyvärr mer än löjeväckande då det ständigt skrivs om "svenska" terrorister som (välförtjänt) har dödats under sina slaktarresor. "Svenska" terrorister är inblandade i de hemskaste av gärningar, och media känner sig så varma och änglalikt goda inombords när dom får smeta in ordet "svensk" i ögonen på alla sina läsare. Men förutom att icke hjärntvättade svenskar inte tycker att dessa avskyvärda mördare är svenskar, så lär inte dom själva heller tycka det. För vilket land är det egentligen mördarna anser sig tjäna när dom reser bort för att begå folkmord?

Jag måste faktiskt undra: Anser alla svenskar som har flyttat utomlands att dom numera inte är svenskar? Kallar sig alla svenskar som flyttat till Spanien för att njuta av sol och värme för spanjorer och spanjorskor numera? Personligen skulle jag anse mig vara svensk oavsett var i världen jag skulle bo. Om jag skulle flytta till Spanien så skulle jag helt enkelt anse att jag är en svensk som bor i Spanien. Om jag skulle få spanskt medborgarskap skulle jag anse mig vara en svensk med spanskt medborgarskap.
Och vet ni vad alla ni som inte kan tänka er detta - dom invandrare som jag har umgåtts med genom åren har inte kallat sig svenskar. Inte en enda av dessa invandrare har jag en enda gång hört kalla sig själv svensk. Jag har däremot - även om dom bott i Sverige i många år - hört dom kalla sig t ex grek eller grekinna. Och vet ni vad - dom har haft stolthet i rösten när dom sagt dessa ord. För av någon mystisk anledning tenderar många människor att bli ännu mera patriotiska när dom inte längre bor i sitt hemland.

Så varför envisas så många "goda" svenskar, och särskilt de godaste av dom alla - mediafolket - med att alla som flyttar till Sverige automatiskt och omedelbart blir svenskar? Bevisligen vill ju inte ens alla som kommer hit vara det. Tänk om man skulle skicka ut en enkät till invånarna i landets alla no go-zoner och fråga vad folk anser sig vara egentligen? Hur många enkäter skulle man få tillbaka som det står "svensk" på måtro?




torsdag 14 april 2016

Helt fel dag att sitta klistrad vid en dator...

Idag har det blivit så många timmar framför datorn att det känns som lederna har låst sig i sittande läge. Förutom att ögonen känns fyrkantiga och grusiga, och att linserna känns som torra nattvardsoblater, var det rent mentalt lite jobbigt att titta ut. Solen kan ju skina vilken dag som helst om året, men just denna dag lyckades den dessutom producera lite värme också. Det sitter en termometer bredvid ett av fönstren, och när jag såg vad den visade ville jag helst inte ens titta ut längre...

Som tur var har jag fått röra på min lekamen en liten stund ikväll, då jag red ett dressyrpass med Rackarhästen. Jag flyttade således min söndersuttna rumpa från en stol till en sadel, men den sistnämnda sittningen var inte fullt så statisk ;-) Rackaren var lite "springig" först och ville inte jobba så koncentrerat. Men efter en stunds uppvärmning fick vi kontroll på gaspedalen och formen, och sen jobbade han på riktigt fint och bra. Eftersom har är väldigt svag för smicker och beröm ansträngde han sig för att göra rätt, och var väldigt nöjd och belåten när vi var klara.

Men säg de nöjen som varar länge. Efter avslutat ridpass och utdelning av hö i hagarna var det bara att motvilligt slå sig ner vid datorn igen. När man har en deadline att hålla är det bara att bita ihop och köra på. Lyckligtvis blev jag nyss klar, för mina knastertorra ögon började gå i kors och ögonlocken blev tyngre för varje minut... Lite reservkraft har jag dock lyckats ansamla till dagens blogginlägg, och nu börjar det dra ihop sig till att gå ut i stallet och dela ut nattahö :) I natt hoppas jag på att få sova den utmattades hårda sömn... ;-)

Kvällens bilder föreställer termometern som nästan fördärvade min dag, samt Rackarhästen som trots sin belåtenhet efter ett gott arbete helst ville slippa att ställa upp på en bild ;-)











onsdag 13 april 2016

Ibland hjälper det inte att ha många bokstäver...

Vissa saker tänker man inte på så länge dom fungerar. Men ibland har man otur, och den kan envist hålla i sig. I det här fallet handlar det om hovar, som är väldigt känsliga för att skoningen blir korrekt utförd. Trots att jag alltid försökt hitta så bra hovslagare som möjligt, verkar alla sko olika. Den förste som började sko Rackarhästen "ärvde" jag från stället där jag var och köpte honom, och det visade sig till min stora förvåning att han var outbildad. Jag hade tagit för givet att man använder utbildade hovslagare, och särskilt inom "professionell" hästverksamhet, men så var det inte. Det slutade med att vi fick ta hästen till klinikhovslagare upprepade gånger för att få ordning på de problem denne hovslagare orsakade genom att verka fel och sko honom så trångt att han knappt kunde gå.

Efter denna trista historia anlitade jag den mest välutbildade hovslagare som stod till buds, och tanken var att han skulle sko likadant som på kliniken, men riktigt så blev det inte. Resultatet verkade först hyfsat, men jag var inte nöjd med att han verkade så lite och att tålängden började dra iväg. Dessutom funkade det inte heller att ta ledigt en heldag för att han behövde två timmar per häst för att sko - vilket inte eller hästarna var glada över. 
Vi blev rekommenderade en annan hovslagare som förvisso var utbildad, men som var den snorkigaste och drygaste människa man kunde få hem till sitt stall. Han fick Rackarens hovar att fungera, men förstörde Kolas genom att verka ner honom så hårt att han inte kunde gå efter första skoningen, för att sedan spika honom i kötthoven vid den andra skoningen. Kola fick lida mycket, men han sa bara "shit happens". När det var dags att sko igen skickade han en "partner" i firman för att han hade ont om tid när han höll på att öppna hovslageri i en annan stad. Partnern skulle vara utbildad och erfaren - vilket var mitt krav - men visade sig vara självlärd, och skodde så illa att Rackaren knappt kunde gå på bakhovarna. Nu var vi definitivt färdiga med detta hovslageri.

Föregående supervälutbildade hovslagare tog över igen, men två timmar är lång tid för en häst att stå precis blickstilla, och humöret hos vederbörande är inte det lättsammaste. Man skulle kunna säga att han har väldigt nära till sin ilska. Förutom att hästar som alltid varit lättskodda nu började visa rädsla och obehag inför och under skoning pga hans dåliga humör, gapande och bestraffningar, släpptes hovarna iväg att bli långa samtidigt som det sattes på trängre skor för att dom inte skulle trilla av (vilket inte varit ett problem). En nyskodd häst såg gammelskodd ut, eftersom det verkades så lite att det inte ens fanns rester nog kvar på golvet för hunden att försöka stjäla. Jag sa ifrån att skoningen inte fungerade, för att det blev för mycket brytning i hovlederna på Rackaren, som dessutom slog ihop sina långa hovar så att det slamrade hela tiden när han rörde sig i form. Tre veckor efter skoning var han knappt ridbar pga att han blev ansträngd i lederna, så det var bara att sluta träna. Jag ringde och berätta om problemen, men det fick bara höra att "Äsch, rid honom inte i form då. Jag har inte tid att komma nu. Jag får ta ner honom mera om tre veckor". Kola i sin tur gick snett på sina hovar, och en framhov började vrida sig inåt i tån vilket den aldrig tidigare gjort. Hans långa framhovar högg i marken när han gick, och stegen var korta och snubbliga. Nu började det kännas smått desperat, och jakten på någon som kan sitt jobb och dessutom hade tid med oss intensifierades. Det finns inte så många utbildade hovslagare i trakten där vi bor, och de få som finns är väldigt fullbokade. För mig är det oacceptabelt att det får gå för lång tid mellan skoningarna pga att det aldrig finns några tider, att hovslagaren nästan aldrig ringer upp när man har försökt boka tid, eller inte kommer som det har utlovats.

Nu är hästarna skodda igen av en annan person som klinikhovslagaren rekommenderade, och det ser bra mycket bättre ut. Det kommer att ta ytterligare ett par skoningar att få ner längden på hovarna dit den ska vara, men det som är gjort ser redan bättre ut. Kola ser inte sned och vind ut längre, och förhoppningsvis känner han sig snart helt bra i frambenet som vreds inåt pga skillnaden i längd mellan yttre och inre trakt. Han hugger inte tårna i marken längre, och tar ut stegen bättre. Rackarhästen är inte lika ansträngd i lederna längre, och slamrar inte ihop hovarna hela tiden även om det fortfarande sker ibland. Det gick ju inte att ta ner allt som behövdes vid ett tillfälle.

Hur tusan är det möjligt att det kan skilja så fruktansvärt mycket i kunskap hos en yrkeskår som det gör hos hovslagare? Bevisligen hjälper det ju inte att gå på hur mycket utbildning någon har. Jag har tidigare tänkt att ju flera bokstäver en hovslagare har i hovslagarföreningens förteckning desto bättre. Men det kan man tydligen inte heller använda som ett urvalskriterium... Så nu när träningen har gått på sparlåga en längre tid pga hovrelaterade bekymmer, är jag så evinnerligt tacksam över att ÄNTLIGEN ha hittat en bra hovslagare. Såna växer inte på träd, och är guld värda!











tisdag 12 april 2016

Så var det dags för nattsudd igen...

Föregående kväll och natt var jag pigg som en lärka, och sömnen ville inte infinna sig förrän halva natten hade gått. Såna nätter är alltid lika irriterande, för det känns som om tiden går dubbelt så fort mot uppstigningen. När klockan ringde imorse var jag trött som en zombie och visste knappt vilken dag det var när jag skulle stiga upp.

Men till min stora förvåning lyckades jag på något sätt ändå hålla mig hyfsat pigg under dagen. Ända fram till 17-tiden. Då tog reservkraften tvärslut. Men dessvärre fanns det en sak som skulle klaras av under kvällen och som krävde en viss vakenhet. Så jag tog till ett gammalt beprövat men sällan framgångsrikt knep, nämligen att försöka äta mig pigg. En skapligt stor ostomelett och en rejäl bit ostkaka sköljdes ner med två stora muggar kaffe. Enligt min uppfattning borde energin i maten hjälpa igång den trötta lekamen och den ännu tröttare hjärnan. Men nej - så blev det förstås inte. Istället infann sig en paltkoma, som så snart det inplanerade var avklarat fick mig att inta ryggläge på soffan, där jag genast somnade hur gott som helst.

Men säg den goda sömn som varar länge... När det var dags att servera nattahö var det bara att pina sig upp igen, så nu är jag förstås pigg. Måtte jag slippa vara vaken halva natten igen...


måndag 11 april 2016

Dessa söta små lurviga bollar... :-)

Den som är riktigt observant har kanske redan listat ut att jag tycker humlor är väldigt söta. När jag var barn, och kanske något äldre än så, tyckte jag mest att dom var lite läskiga. Men nu är deras surrande närvaro förknippad med trivsel och en annalkande sommar :-)

Är det någon mer än jag som har lagt märke till hur lurviga humlor är? Det ser ut som om dom flyger omkring i en randig vinterpäls. Om man tittar riktigt noga kan man se att dom är lite "dammiga" i pälsen också. Än är det inte så mycket mer än några sorters blommor som har slagit ut, men dom verkar ändå bjuda på gott om pollen :-)

Idag bjuder jag på några bilder av en humla, och för den som tycker att det tröttsamt att betrakta ett antal sådana bilder, skickar jag även med några vitsippor :-) Telefonen bjuder kanske inte på den yppersta fotokvalité man önska, men jag hoppas att pälsen på småbollarna syns ;-)















söndag 10 april 2016

En fullspäckad dag...

Det är väl egentligen ingen dag som är sysslolös, men idag har det varit fullt upp oavbrutet hela dagen. Lyckligtvis har vädret varit riktigt fint, och efter hämtning av nya höbalar blev det lite livsnjutning också i form av en utflykt med Rackarhästen & Kola. Det är alltid lika härligt att åka iväg och rida i skogen, och idag märktes det verkligen att det är vår. Hästarna var pigga och glada, men stigarna var riktigt hala efter veckans regnskurar, så det blev att ta det lugnt och fint för att inte halka. Eftersom det är lite kuperat så blev det ändå lite "Bambikänsla" här och där, och framförallt med rackaren jag satt på. Han var mera upptagen av att titta efter kvistar att bita av, än att kolla vart han satte sina små hovar, så ibland fick jag andan i halsen. Särskilt när det lutade kännbart nerför och han inte överhuvudtaget ägnade stigen någon uppmärksamhet. Men vi har ju tagit oss fram helskinnade hittills, så han räknade kallt med att vi skulle fortsätta göra det - oavsett hur hemskt underlaget än må vara ;)

Idag var Rackarhästen väldigt rar mot mig när turen var klar och jag suttit av. Det fanns lite grönt gräs där vi stod, och det var han förstås sugen på. Men gissa om jag blev förvånad när han repade av en saftig tuss, lyfte på huvudet och försökte peta in tussen i munnen på mig! När jag inte öppnade munnen för att ta för mig av det goda, gnuggade han tussen mot mina läppar som om han ville be mig att öppna munnen och smaka! :D Det måste jag säga var fint gjort - om än en smula oväntat - för gräset hemma i hagarna har bara börjat att växa, så han borde ha velat ha det goda själv :-)

Några kort ville jag förstås ha, men när det var dags att plocka fram mobilen och fota var det inte alls intressant att vara med på bild. Det var bara gräset som hägrade, och rackaren gick motsträvigt med på att låta sig avbildas. Men han är söt även när han är motsträvig, så det gjorde inget ;-)

Det skulle ha varit skönt att lägga sig och vila en stund efter hemkomst, men tyvärr var det bara att kasta sig ner framför datorn pga saker som måste göras klara tills imorgon. Så efter tre timmars intensivt knapprande på tangentbordet och lite servering av nattahö på det, kommer jag att somna gott - ovaggad ;)