tisdag 29 mars 2016

Om ensamhet - att vilja skörda bättre än vad man sått...

Ibland blir jag bara så trött på alla präktiga människor som delar behjärtansvärda statusar på FB. Särskilt runt högtider blir det någon slags hysteri kring det här med umgänge, för då - om så aldrig någonsin annars - står familjeumgänge i centrum, och ämnet ensamhet kommer upp som ett återkommande ämne på sociala medier.

Ensamhet är problem som blir alltmera omtalat i Sverige, och särskilt den ensamhet som drabbar gamla människor - trots att dom flesta har barn, vilket förväntas ge umgänge och omtanke. Men av någon anledning så verkar det ofta inte bli så, och en del av dom som har sett sina barn som en slags försäkring mot ensamhet på ålderns höst blir besvikna - och kanske rentav bittra.
Svenska folket - som kanske inte alltid är så familjeorienterat när det kommer till kritan - visar förstås sitt stöd för de drabbade på minst ansträngande sätt, genom att dela behjärtansvärda statusar på FB. 

Men hur många funderar objektivt över varför det är som det är - utan att genast döma och kasta skuld på barnen? Hur många funderar på varför man ens kan bli ensam när man har barn?

För den som uppfostrat sina barn med all den kärlek, omtanke och trygghet ett barn någonsin kan önska sig, måste det vara oerhört smärtsamt att bli bortglömd på ålderns höst. Åtminstone om barnet eller barnen bor nära, och med lätthet skulle kunna infoga en stunds umgänge då och då i livet.
I dagens samhälle blir dock tyvärr ofta ett långt geografiskt avstånd en faktor som gör umgängestillfällena glesare än vad många skulle önska. Ungdomar, och även vuxna får jobb eller hittar partners på orter långt borta, och ibland är det föräldrar som via flytt lägger avstånd till sina barn. Den arbetssökande ska ta jobb varsomhelst i landet, och kärleken kan slå till på helt andra platser än vad folk har tänkt sig.
Ibland finns det enkla men svårhanterliga förklaringar till varför barnet inte alltid kan finnas till hands, och vartefter barnets förpliktelser i livet blir flera, och det får egna liv att ta hand om, blir det allt svårare att lösgöra tid i det vanligen fullspäckade vardagspusslet. Samhället ställer ofta flera krav på människor än vad det finns tid på dygnet att hantera. Utbrända blir flera och tyngda samveten blir tyngre.

Det jag har funderat på är dock helt andra saker, för det här med att svenskar inte alltid är så familjeorienterade drabbar faktiskt inte bara gamla människor.

Samtidigt som det är ett välkänt faktum att många människor får uppleva sina sista år i ensamhet, är det ett lika välkänt sådant att många barn tvingas växa upp utan kärlek och trygghet. Men det sistnämnda bekymret talas det inte lika mycket och öppet om. Att skuldbelägga föräldrar är inte lika rumsrent som att lägga skuld på deras avkommor. Själv undrar jag om det finns något samband mellan problemen. Det delas söta statusar på FB om hur föräldrar älskar sina barn, men gör alla det? Och har dom under deras uppväxt agerat på ett sätt så att barnen har förstått det?

Medan vissa människor bekymrar sig över att samkönade personer vill skaffa barn, är jag istället bekymrad över alla som skaffar barn av misstag. Eller mot sin partners uttryckliga vilja. För som jag ser det är det viktigaste kriteriet för om man bör skaffa barn eller inte, huruvida man kan och vill ge sitt barn kärlek. Alla andra mer eller mindre egoistiska motiv går bort för mig. Det är ganska svårt att bortse från att det barn som fått all kärlek och omtanke det behöver under uppväxten, med större sannolikhet kommer att ge densamma till sina föräldrar när rollerna vänds, och det är föräldern som behöver omsorg och omtanke.

Det tas för givet av många - och särskilt av alla som spyr sitt missnöje på FB över oomtänksamma barn - att födseln skapar starka band som kommer föräldrar till nytta lagom tills behov uppstår. Men personligen tror jag att det resonemanget främst förs av alla som slapp uppleva en kärlekslös uppväxt.

Det sägs ibland - lite förenklat enligt min uppfattning - att "som man sår får man skörda". Med det resonemanget kanske många vill skörda bättre än man sått?
Har alla gamla som känner sig ensamma sått defekta frön, vilka gav själviska plantor trots mycket vatten, värme och näring? Eller fanns det dom som helt enkelt inte tog särskilt väl hand om sin odling?

Har man rätt att förvänta sig kärlek, omtanke och lojalitet av det barn som växte upp med vetskap om att det var oönskat? Kan man förvänta sig kärlek av den som inte blev sådan given under uppväxten? 
För hur fult och tabubelagt det än är att säga detta, så var och är inte alla som har barn goda föräldrar - och vissa var och är riktigt dåliga sådana. 
Det finns många intressen i vår herres hage som ställts framför vissa uppväxande barns. Alkohol, droger och festande är exempel på sådant som ställt många barns välmående i skymundan. Andra saker är t ex prioritering av jaget, nya partners, ny familj, självförverkligande, karriär mm.
Hur många i detta land har växt upp under svåra sociala förhållanden eller vind för våg - kanske ibland med lite extra prylar som kompensation för utebliven föräldratid. Hur många har fått psykiskt eller fysiskt stryk - eller kanske båda delarna? Några stackare har tom blivit sexuellt utnyttjade, men gud förbjude att dom inte åker till ålderdomshemmet och besöker föräldern som begick övergreppen.
Och det fulaste av allt man kan ifrågasätta: Hur många har växt upp med att se på hur ett syskon favoriserats och fått mera eller all kärlek? Det finns föräldrar som alltid ringer till sitt ena barn, men aldrig till det andra. Det finns dom som ofta åker förbi utanför det ena barnets hem för att dom är på väg för att fika hos det andra. Vissa kommer knappt ihåg när det ena barnet fyller år, men gratulerar alltid det andra. Vissa glömmer nästan bort barnen i föregående relation när dom skaffat nya barn med en annan partner. Andra överger helt sonika det barn dom inte ville ha, utan anser att partnern har "lurat sig till". I dagens moderna samhälle förekommer det tom otroligt nog att föräldrar "skriver av sig" om och till sina barn på internet, såsom FB när något "rinner över". Förälderns missnöje med sitt barn luftas inför allmänhetens ögon.
Allt detta kan låta deprimerande, och rentav tvivelaktigt, men jag skulle kunna räkna upp många människor som inte har haft den där kärleksfulla och goda uppväxten som dom borde ha haft, och rentav människor som har känt ett slags utanförskap i sin egen familj.
Men av någon anledning förväntas den som kom i sista hand att smälta allt och generöst ge av den omtanke som den själv har saknat.

Det finns många vuxna vars själar sargades under barnaåren, och mången terapisoffa har med tiden blivit nedsutten av alla människor som behövde bearbeta sin barndom, och den påverkan den haft på den vuxna individen genom livet. Även om de föräldrar som avhandlats sedan länge är förlåtna, kanske det kan vara så att det där "heliga" bandet inte finns i relationen. Någon gång under livets resa gick det kanske av, eller försvagades - eller så uppstod det inte plötsligt bara för att föräldern fyllde många år.

Observera att jag är absolut inte ute efter att döma, och jag säger inte heller att alla som är gamla (eller oavsett ålder) och ensamma - har sig själva att skylla. För så är det verkligen inte. Det finns många som är oförtjänt ensamma av olika orsaker. Men i vissa fall kan det faktiskt vara så att dom som upplever skörden som dålig, bör ta sig en tankeställare på hur dom har skött sin sådd. 

Och till alla er präktiga människor som delar era fördömanden på FB i syfte att framställa er som lite omtänksammare än andra: Ni vet faktiskt inte vad som leder era medmänniskor till sina handlingar och val här i livet. Kanske hade ni gjort likadant själva om ni gått i den fördömdes skor...






6 kommentarer:

  1. Återigen ett bra inlägg. Känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag har alltid varit familjens svarta får där min syster alltid varit så mycket bättre, dom har så trevligt osv. Mig ringer dom till då något ska lösas, eller då dom behöver bli uppassade på sin semester.. Jag har valt att ta avstånd. Fina statusar på fb. Varför talar man inte om för sina barn eller sin man hur fantastiska dom är istället för att skriva på sociala medier???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Madde! Ja tyvärr blir det här problemet som så många andra sådana väldigt ensidigt belyst, och det tas ställning från alla håll och kanter utan vetskap om hur folks relationer ser ut - och hur dom blev som dom är. Jag blir nästan irriterad på alla dessa behjärtansvärda statusdelningar på FB. Vad gör folk i verkligheten egentligen för att bekämpa ensamhet, mobbning, diskriminering mm? Om dom gjorde något på riktigt istället för att knappa vidare budskap via datorn skulle nog världen se rätt så annorlunda ut...
      Mvh
      Anna

      Radera
  2. Kan bara hålla med dig om detta. Känner mig totalt ensam i min värd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Det verkar vara flera som lider av ensamhet än vad många tror, och därför är det ett så viktigt ämne att våga prata om.
      Mvh
      Anna

      Radera
  3. Alltid lika bra tänkvärda inlägg. I mitt fall är det så att jag valt att flytta många mil ifrån familj & släkt och därmed ofta missar när de träffas pga att jag inte hela tiden kan ta mig ner till småland, men det är självvalt och känner mig ändå inte ensam. Har alltid haft bra relation med familjen och telefonen g¨r varm här hemma.

    Men många borde nog tänka på hur de har behandlat sina barn innan de klagar på att de får sitta ensamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Ja människor har i åratal blivit alltmera rörliga - både av egen fri vilja och pga samhällets krav. Många verkar tänka att det bara är yngre människor som flyttar pga jobb eller kärlek, men även medelålders och äldre rör på sig och "flyttar ifrån" tillgängligheten till sina vuxna barn. När det som i ditt fall är av eget val och relationerna inte tar skada så är allt lyckligtvis frid och fröjd, och tänk om det kunde fungera så bra för alla.
      Du har rätt i att det finns dom som borde tänka på hur dom har behandlat sina barn innan dom klagar på sin ensamhet. Folk överlag har ganska lätt att tycka synd om försummade barn som växer upp utan kärlek under mer eller mindre svåra förhållanden. Medlidandet avtar sedan vartefter vissa av dessa barn växer upp till tonåringar som utagerar känslomässiga problem. Oavsett om barnen med tiden får problem i samhället eller inte, så blir det så småningom väldigt svårt för en dömande omgivning att förstå att dessa uppväxtförhållanden inte skapade den förväntade grunden för en framtida god relation mellan det vuxna barnet och föräldern.
      Det händer också att föräldrar flyttar långt bort, och blir bittra när inte barnen med lätthet kan åka och hälsa på.
      Tyvärr är det här ett ämne som är lite tabubelagt att ta upp, för det är inte alla som förstår att det jag skriver om inte gäller alla människor - utan vissa - och att inlägget inte alls handlar om att alla ensamma gamla människor får skylla sig själva. Men jag är glad för alla som läser och förstår :)
      Mvh
      Anna

      Radera