söndag 27 mars 2016

Fem månader av saknad...

Så är den här - första våren utan kära lilla Molly, och det är precis som förväntat märkligt tomt utan henne. Det sägs att tiden läker alla sår, men vissa läker onekligen långsamt. Men ibland vet jag inte vad som känns värst - att minnas och sakna, eller att glömma... Jag vill inte glömma min fantastiska och trofasta vän, samtidigt som det gör så ont att tänka på henne. Men tänker gör jag fortfarande varje dag, för hon finns överallt i de tomrum hon lämnade efter sig. Hon finns som en skugga överallt där hon brukade vara. Minnet av hennes tjocka lena päls finns kvar i mina händer. Hennes milda och vänliga blick finns kvar i mina ögon. Jag kan inte ens se golvljusstaken i vardagsrummet utan att tänka på att den står i vad som var hennes favorithörna av huset. Nu står ljusstaken prydligt mitt i hörnet, men förr stod den skjuten åt sidan för att göra plats åt min kära vän.

Minnen av alla sorter väller över mig, men jag kommer inte att skriva ner dom nu. Idag har jag bara tillåtit mig själv att verkligen känna hur saknaden känns, och åt att tillåta mina tankar att vandra runt bland alla minnen - trots att det gör så ont.

Molly jag hoppas att du har det bra i hundhimlen. Jag saknar dig så min älskade lilla vän...


2 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen mig! Det är idag tre månader sedan vår Astra fick somna in och hon är så saknad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja våra fyrfota vänner lämnar verkligen ett kännbart tomrum efter sig.
      Mvh
      Anna

      Radera