torsdag 31 mars 2016

Ett litet framsteg som inte blev bevisat... ;-)

Ikväll när jag var ute noterade jag till min stora belåtenhet att det ännu inte var riktigt mörkt vid klockan halv nio. Det tycker jag är ett av vårens största framsteg, efter en lång tid av famlande i mörker - ofta dessutom på lerig mark. Under den sämsta av den mörka tiden höll jag på att dratta på ändan ett antal gånger i den ena hagen för att det var så halkigt i slänten. Då det dessutom blåste så att det flög hötussar ur flaxande påsar vid prakträddningarna av byxbaken, kunde humöret bli en smula naggat i kanten...

Men ikväll var det även vindstilla efter en dag i blåstens tecken, och jag njöt av att faktiskt kunna se någonting när jag kånkade ut påfyllning till hönäten. Njutningen avtog dock snabbt när jag såg att hästarna med flit och iver passat på att rulla sig i den lera som åter uppstod efter dagens regn. Antingen är dom otacksamma för allt arbete med att hålla pälsarna borstade och fina, eller så är det helt enkelt så skönt att bli borstad att inget tillfälle förspills att skapa behov av grundlig borstning ;-)

Jag bestämde mig snabbt för att ta några kort på lortgrisarna där de stod vid foderhäcken, för att dokumentera att himlen ännu inte var helt mörk vid halv nio-tiden. Men mobilkameran hade inga planer på att låta mig samla in några bildbevis på en osedvanligt ljus vårhimmel, utan tog motsträvigt lika mörka bilder som vilken vinterkväll som helst. Men leran ville den gärna föreviga, så även om jag personligen inte vill se den som ett vårtecken är den nogsamt dokumenterad nu ;-)


Kola står och ser allmänt mallig ut för att han lyckats göra en helkropps lerinpackning...


Se så fin han är!! Bara väntar på att matte ska få slita hårt med piggeborsten... ;-)


Men matte, ge mig inte onda ögat när jag gjort mig så fin... ;-)



Skenet bedrar - Trilskis gjorde lerinpackning på allt utom huvudet... ;-)


Tur att Trilskans färg smälte ihop med mörkret, för då syns det inte hur lortig hon är ;-)








onsdag 30 mars 2016

Är man en god människa för att man är självgod?

Frågan kan verka konstig, men är ack så befogad i detta land. För samtidigt som orden "Gillar olika" har blivit ett mantra för alla som vill skylta med sin egenupplevda tolerans och godhet, är det mera vanligt än sällsynt att människor som "gillar olika" uppvisar mycket snäva ramar för sin tolerans. "Gillar olika" har kommit att stå för självgodhet och intolerans, eftersom det inom de "godas" ramar sällan ryms några människor som inte delar deras personliga åsikter till punkt och pricka. Eftersom självgodheten får de intolerantaste av de "goda" att tro sig veta exakt precis hur andra människor tycker, tänker och fungerar blir det oerhört lätt att dela in sina medmänniskor i fack, bestående av just av de som är onda respektive goda. Människors egenskaper delas in i svart eller vitt, och någon gråskala däremellan finns inte. Människan som sådan upphör att vara en komplex individ. Det finns dom som viger varje dag av sitt liv åt att vaska fram och hänga ut exempel på människor som inte passar in i den lilla "goda" ramen.

Ett exempel på när människor som åtminstone kan förväntas vara intelligenta, uttalar sig på ett sätt som får mig övertygad om att deras hårrötter syns när dom gäspar, är en artikel i SvD skriven av Göran Brante och Maria Wiberg. En lektor och en lärare ifrågasätter om en sverigedemokrat kan arbeta inom svensk skola. Dessa två snillen spekulerar enligt följande citat ur artikeln:
"Kan en sverigedemokrat arbeta inom svensk skola? Tänker, eller ens kan, vederbörande kompromissa vad gäller läroplanernas direktiv och därmed låta sina värderingar stå tillbaka under arbetstid? Eller tänker hen gå emot de direktiv som gäller för den svenska skolan?"

Förutom att det skulle behöva ske åsiktsregistrering i bästa diktaturanda, för att säkerställa att inte någon av alla dessa kanske 25% av befolkningen, som anses stöpta i exakt samma form - oavsett ålder, kön, ursprung, utbildning, samhällsklass osv - råkar anställas, så lyser författarnas uppfattning igenom väldigt tydligt:

En sverigedemokrat är alltså olämplig som lärare. Det som enligt de två godhetens väktare definierar en sverigedemokrat som människa, är att dess dåliga värderingar alltid står i främsta rummet - oavsett situation, yrkesval osv. En sverigedemokrat saknar förmåga att kompromissa, och går emot allt som inte passar in i dess omänskliga syn på mänskligheten. En sverigedemokrat kan inte följa en arbetsgivares direktiv och regler.
Frågan är om en sverigedemokrat ens är en människa längre...

Det skulle var intressant att få veta hur de båda gravt intoleranta författarna ställer sig till människor som lärare i svenska skolan, då de har religiösa övertygelser som kan anses gå stick i stäv med skolans värdegrund. Med samma idiotiska resonemang skulle inte endast politisk åsiktsregistrering vara tillräcklig, utan även religiös sådan skulle bli nödvändig. Men det kanske inte de båda godhetsknarkarna tänkte på...?

Så vad är det då som gör en människa lämplig som lärare i svenska skolan? Räcker det att personen i fråga röstar på något av landets politiskt korrekta partier? Är eleverna därmed garanterade god undervisning och behandling? Är rätt politiskt åskådning en garanti för att läraren är en god människa? Då kommer nästa fråga: vad ska skolan göra med de lärare som under yrkeslivet plötsligt har blivit olämpliga genom att byta bort sin godkända politiska åskådning? Fast det kanske inte är ett problem? Det kanske inte finns några lärare som är sverigedemokrater? Man försöker kanske med artikeln att skapa en storm i ett vattenglas?

Jag funderar vidare. Har den religiösa övertygelsen betydelse för om en lärare är lämplig i svenska skolan? Vilken övertygelse är i så fall lämplig? Det kanske godhetsknarkarna måste ta beslut om, eftersom det inte är alla religiösa uppfattningar som gifter sig fint med skolans värdegrund. 

Personligen anser jag att artikeln är sådant skitsnack att den luktar bajs. En lärare kan arbeta inom svenska skolan om den är duktig på sina ämnen, bra på att undervisa, en god ledare, rättvis och inte favoriserar vissa elever till nackdel för andra. Den ska motverka mobbning bland eleverna, och absolut aldrig ignorera när sådan sker.

Artikelförfattarna lägger möda på att orera om sverigedemokraters oförmåga att värna om mångfalden. Men handlar mångfald bara om etnicitet?? Har inte mångfalden ett bredare spektra än så? Kanske inte, för om så vore fallet så kanske det skulle värnas lika varmt om att skolflickor slipper kallas "Hora" och "Fitta", att den som har något "extra kilo" på kroppen slipper kallas "tjockis" eller "fetto", att den som ens antas gilla någon av samma kön slipper kallas "bögjävel" eller "flata" osv. Människor har blivit mobbade och diskriminerade i alla tider, och långt innan sverigedemokraterna ens existerade.

Jag kan garantera att "rätt" politisk åskådning hos en lärare INTE är en garanti för att man som elev ska få god undervisning och behandling. När jag gick i skolan fanns sverigedemokraterna inte ens med på den politiska kartan, men jag kan försäkra att det fanns både bra och dåliga lärare även på den tiden. Trots bristen på sverigedemokrater i lärarkåren har jag tom blivit mobbad - av lärare. Öppet inför hela klassen. Jag kan försäkra att det är inte ett dugg trevligare att blir mobbad inför hela klassen av någon som röstar på "rätt" parti än av någon som röstar på "fel" parti.  

Samhället är bokstavligt talat nerlusat av människor som anser att dom är godare än andra, så varför är då inte samhället en genomgod plats för ALLA?! För den gruppen av människor som har identifierats och utpekats som samhällets onda, borde knappast kunna vara tillräcklig för att skapa allt elände av alla sorter som finns.

När ska alla godhetsknarkare börja förstå att de egenskaper som kan anses icke goda kan finnas i alla människor - oavsett politisk åskådning. För det är väl inte så att alla mobbare som finns i landets skolor, på arbetsplatser, i bostadsområden, föreningar mm är sverigedemokrater?! Ingen kan väl vara dum nog att tro det?! 

Det är dags att de "goda" upphör att låta sin tid upptas av att förfölja oliktänkande, så att dom kan börja att bidra konkret med något gott i samhället. Det första dom bör göra är att ta sig en titt i spegeln och fundera på om alla deras ord, tankar och gärningar är goda - eller om även dom har någon liten förbättringspotential på det mänskliga planet. Brist på självrannsakan kan ställa hinder i vägen för äkta godhet.

I Sverige har nästan allt kommit att handla om invandring och flyktingar - hur ska deras behov tillgodoses så bra det bara går. Och ja, har man tagit sig an människor så måste man ta hand om dom. Men det finns även andra människor som behöver omtanke, och det finns många som utsätts för kränkande särbehandling av olika orsaker utan att samhället reagerar. Att tro att man får en VIP-biljett till himlen bara för att man viger sin tid åt att smutskasta människor pga politiska åsikter är bara imbecillt.

Vad är det som gör en människa god egentligen? Är det dess förmåga att se fel hos sina medmänniskor? Eller är det förmågan att kommunicera ut felen till allmänheten? Är vissa människors fel så stora att den som mobbar och diskriminerar dessa människor är god enligt principen "ändamålet helgar medlen?" För i så fall är det ju legitimt att mobba - så länge man har en "bra" anledning. Mobbning kan alltså vara god?
Vem har egentligen rätt att anse sig vara god?
Vem kan med rätta kalla sig tolerant? 

Det är dags att sluta sätta likhetstecken mellan politisk korrekthet och godhet, för det finns banne mig inget sådant däremellan!!! 



tisdag 29 mars 2016

Vårtecknen blir flera... :-)

Egentligen är jag inte särskilt förtjust i insekter - eller rättare sagt inte alls - men som vårtecken kan dom väl få duga ;-) Såvida det är trevliga insekter förstås, såsom humlor och fjärilar. Spindlar skulle jag helst vilja slippa, även om dom så vore det enda vårtecknet på hela jorden. Myggor, blinningar, getingar och fästingar klarar jag mig också utmärkt bra utan, även om det tycks vara omöjligt att slippa dessa små störande eländen när dom väl har vaknat till liv. Måtte det dröja...

Förutom trevliga vårtecken upptäckte jag ett oönskat sådant igår innan läggdags, nämligen en fluga. Det var inte vilken liten yrvaken fluga som helst heller, utan en sån där stirrig, högljudd och ganska fet fluga, som smått hysteriskt surrade runt mig i badrummet. Eftersom den var överallt samtidigt var det omöjligt att smäska till den med flugsmällan, så för att rädda min ömtåliga nattsömn smet jag snabbt som en vessla ut genom smalast möjliga dörrspringa, och stängde in den lilla fridstöraren i badrummet.

Så efter denna uppräkning av oönskade vårtecken bjuder jag nu på bilder av de jag uppskattar. Eftersom jag omöjligtvis kunde bestämma mig för vilken bild som bjuder på minst suddig humla, skickar jag med alla tre - vad gör man inte för att få slut på sin beslutsvånda... ;-)








Om ensamhet - att vilja skörda bättre än vad man sått...

Ibland blir jag bara så trött på alla präktiga människor som delar behjärtansvärda statusar på FB. Särskilt runt högtider blir det någon slags hysteri kring det här med umgänge, för då - om så aldrig någonsin annars - står familjeumgänge i centrum, och ämnet ensamhet kommer upp som ett återkommande ämne på sociala medier.

Ensamhet är problem som blir alltmera omtalat i Sverige, och särskilt den ensamhet som drabbar gamla människor - trots att dom flesta har barn, vilket förväntas ge umgänge och omtanke. Men av någon anledning så verkar det ofta inte bli så, och en del av dom som har sett sina barn som en slags försäkring mot ensamhet på ålderns höst blir besvikna - och kanske rentav bittra.
Svenska folket - som kanske inte alltid är så familjeorienterat när det kommer till kritan - visar förstås sitt stöd för de drabbade på minst ansträngande sätt, genom att dela behjärtansvärda statusar på FB. 

Men hur många funderar objektivt över varför det är som det är - utan att genast döma och kasta skuld på barnen? Hur många funderar på varför man ens kan bli ensam när man har barn?

För den som uppfostrat sina barn med all den kärlek, omtanke och trygghet ett barn någonsin kan önska sig, måste det vara oerhört smärtsamt att bli bortglömd på ålderns höst. Åtminstone om barnet eller barnen bor nära, och med lätthet skulle kunna infoga en stunds umgänge då och då i livet.
I dagens samhälle blir dock tyvärr ofta ett långt geografiskt avstånd en faktor som gör umgängestillfällena glesare än vad många skulle önska. Ungdomar, och även vuxna får jobb eller hittar partners på orter långt borta, och ibland är det föräldrar som via flytt lägger avstånd till sina barn. Den arbetssökande ska ta jobb varsomhelst i landet, och kärleken kan slå till på helt andra platser än vad folk har tänkt sig.
Ibland finns det enkla men svårhanterliga förklaringar till varför barnet inte alltid kan finnas till hands, och vartefter barnets förpliktelser i livet blir flera, och det får egna liv att ta hand om, blir det allt svårare att lösgöra tid i det vanligen fullspäckade vardagspusslet. Samhället ställer ofta flera krav på människor än vad det finns tid på dygnet att hantera. Utbrända blir flera och tyngda samveten blir tyngre.

Det jag har funderat på är dock helt andra saker, för det här med att svenskar inte alltid är så familjeorienterade drabbar faktiskt inte bara gamla människor.

Samtidigt som det är ett välkänt faktum att många människor får uppleva sina sista år i ensamhet, är det ett lika välkänt sådant att många barn tvingas växa upp utan kärlek och trygghet. Men det sistnämnda bekymret talas det inte lika mycket och öppet om. Att skuldbelägga föräldrar är inte lika rumsrent som att lägga skuld på deras avkommor. Själv undrar jag om det finns något samband mellan problemen. Det delas söta statusar på FB om hur föräldrar älskar sina barn, men gör alla det? Och har dom under deras uppväxt agerat på ett sätt så att barnen har förstått det?

Medan vissa människor bekymrar sig över att samkönade personer vill skaffa barn, är jag istället bekymrad över alla som skaffar barn av misstag. Eller mot sin partners uttryckliga vilja. För som jag ser det är det viktigaste kriteriet för om man bör skaffa barn eller inte, huruvida man kan och vill ge sitt barn kärlek. Alla andra mer eller mindre egoistiska motiv går bort för mig. Det är ganska svårt att bortse från att det barn som fått all kärlek och omtanke det behöver under uppväxten, med större sannolikhet kommer att ge densamma till sina föräldrar när rollerna vänds, och det är föräldern som behöver omsorg och omtanke.

Det tas för givet av många - och särskilt av alla som spyr sitt missnöje på FB över oomtänksamma barn - att födseln skapar starka band som kommer föräldrar till nytta lagom tills behov uppstår. Men personligen tror jag att det resonemanget främst förs av alla som slapp uppleva en kärlekslös uppväxt.

Det sägs ibland - lite förenklat enligt min uppfattning - att "som man sår får man skörda". Med det resonemanget kanske många vill skörda bättre än man sått?
Har alla gamla som känner sig ensamma sått defekta frön, vilka gav själviska plantor trots mycket vatten, värme och näring? Eller fanns det dom som helt enkelt inte tog särskilt väl hand om sin odling?

Har man rätt att förvänta sig kärlek, omtanke och lojalitet av det barn som växte upp med vetskap om att det var oönskat? Kan man förvänta sig kärlek av den som inte blev sådan given under uppväxten? 
För hur fult och tabubelagt det än är att säga detta, så var och är inte alla som har barn goda föräldrar - och vissa var och är riktigt dåliga sådana. 
Det finns många intressen i vår herres hage som ställts framför vissa uppväxande barns. Alkohol, droger och festande är exempel på sådant som ställt många barns välmående i skymundan. Andra saker är t ex prioritering av jaget, nya partners, ny familj, självförverkligande, karriär mm.
Hur många i detta land har växt upp under svåra sociala förhållanden eller vind för våg - kanske ibland med lite extra prylar som kompensation för utebliven föräldratid. Hur många har fått psykiskt eller fysiskt stryk - eller kanske båda delarna? Några stackare har tom blivit sexuellt utnyttjade, men gud förbjude att dom inte åker till ålderdomshemmet och besöker föräldern som begick övergreppen.
Och det fulaste av allt man kan ifrågasätta: Hur många har växt upp med att se på hur ett syskon favoriserats och fått mera eller all kärlek? Det finns föräldrar som alltid ringer till sitt ena barn, men aldrig till det andra. Det finns dom som ofta åker förbi utanför det ena barnets hem för att dom är på väg för att fika hos det andra. Vissa kommer knappt ihåg när det ena barnet fyller år, men gratulerar alltid det andra. Vissa glömmer nästan bort barnen i föregående relation när dom skaffat nya barn med en annan partner. Andra överger helt sonika det barn dom inte ville ha, utan anser att partnern har "lurat sig till". I dagens moderna samhälle förekommer det tom otroligt nog att föräldrar "skriver av sig" om och till sina barn på internet, såsom FB när något "rinner över". Förälderns missnöje med sitt barn luftas inför allmänhetens ögon.
Allt detta kan låta deprimerande, och rentav tvivelaktigt, men jag skulle kunna räkna upp många människor som inte har haft den där kärleksfulla och goda uppväxten som dom borde ha haft, och rentav människor som har känt ett slags utanförskap i sin egen familj.
Men av någon anledning förväntas den som kom i sista hand att smälta allt och generöst ge av den omtanke som den själv har saknat.

Det finns många vuxna vars själar sargades under barnaåren, och mången terapisoffa har med tiden blivit nedsutten av alla människor som behövde bearbeta sin barndom, och den påverkan den haft på den vuxna individen genom livet. Även om de föräldrar som avhandlats sedan länge är förlåtna, kanske det kan vara så att det där "heliga" bandet inte finns i relationen. Någon gång under livets resa gick det kanske av, eller försvagades - eller så uppstod det inte plötsligt bara för att föräldern fyllde många år.

Observera att jag är absolut inte ute efter att döma, och jag säger inte heller att alla som är gamla (eller oavsett ålder) och ensamma - har sig själva att skylla. För så är det verkligen inte. Det finns många som är oförtjänt ensamma av olika orsaker. Men i vissa fall kan det faktiskt vara så att dom som upplever skörden som dålig, bör ta sig en tankeställare på hur dom har skött sin sådd. 

Och till alla er präktiga människor som delar era fördömanden på FB i syfte att framställa er som lite omtänksammare än andra: Ni vet faktiskt inte vad som leder era medmänniskor till sina handlingar och val här i livet. Kanske hade ni gjort likadant själva om ni gått i den fördömdes skor...






söndag 27 mars 2016

Fem månader av saknad...

Så är den här - första våren utan kära lilla Molly, och det är precis som förväntat märkligt tomt utan henne. Det sägs att tiden läker alla sår, men vissa läker onekligen långsamt. Men ibland vet jag inte vad som känns värst - att minnas och sakna, eller att glömma... Jag vill inte glömma min fantastiska och trofasta vän, samtidigt som det gör så ont att tänka på henne. Men tänker gör jag fortfarande varje dag, för hon finns överallt i de tomrum hon lämnade efter sig. Hon finns som en skugga överallt där hon brukade vara. Minnet av hennes tjocka lena päls finns kvar i mina händer. Hennes milda och vänliga blick finns kvar i mina ögon. Jag kan inte ens se golvljusstaken i vardagsrummet utan att tänka på att den står i vad som var hennes favorithörna av huset. Nu står ljusstaken prydligt mitt i hörnet, men förr stod den skjuten åt sidan för att göra plats åt min kära vän.

Minnen av alla sorter väller över mig, men jag kommer inte att skriva ner dom nu. Idag har jag bara tillåtit mig själv att verkligen känna hur saknaden känns, och åt att tillåta mina tankar att vandra runt bland alla minnen - trots att det gör så ont.

Molly jag hoppas att du har det bra i hundhimlen. Jag saknar dig så min älskade lilla vän...


Belöningen för att krypa på knä...

Vad i hela fridens namn kan den vara måtro... ;-) Vad har jag haft för mig egentligen...


Nej, jag har inte varit berusad, och har ej heller lagt mig tillrätta för bön ;-) Jag har istället med sedvanlig flit dokumenterat vårtecken, vilket var såväl svårt som mödosamt en stormig dag som denna. Det är ju inte alltid vårtecknen behagar finnas på lättfotograferade platser, och om man ska lyckas åstadkomma nära nog hyfsade bilder med mobilkameran får man offra sig lite. Även om det innebär att krypa på knä på kladdig (nåväl åtminstone fuktig) mark täckt av allehanda naturens småskräp i form av torra kvistar, pinnar, småstenar, slirviga löv mm.

Jag har pressat mig in i risiga buskar vars grenar har fastnat i mitt hår - trots att jag dragit ihop det i en hästsvans. Men hård vind och spretig vegetation lösgjorde kalufsen som snart befann sig mera i min mun och mina ögon än i snodden. Men den sanna vårnörden ger inte upp för den skull, och när jag nått fram till kameralinsens mål var det bara att tålmodigt (hmm, kanske en smula otåligt) vänta på att de små blommorna skulle sluta att fladdra omkring.
Mobilkameran vill ogärna ge skärpa åt rörliga motiv, och en blåsig dag som denna håller sig inte blommorna stilla så värst många sekunder. Men även vinden tar pyttesmå pauser ibland, och då passade jag på minsann!

Så här kommer lönen för dagens möda: Blåsipporna på gården!! :-)

Vad kallar man rosa blåsippor förresten? Rosasippor?



















Idag har vi haft det gött! :D

Tänk att det kunde bli en sån strålande fin dag idag! Himlen har slösat med solsken, och detta var vi förstås tvungna att ta vara på :-) Man är ju inte direkt bortskämd med dagar som denna, så för att få ut optimalt mycket av den har vi varit utomhus hela dagen lång!

Ett säkert vårtecken är att det är njutbart att sitta i solen mot en husvägg och dricka kaffe. I mitt fall behöver inte kaffet känna sig ensamt, utan det får förstås sällskap av fikabröd. Jag är dock inte ensam om att tycka om bakverk, så jag fick försvara mina kakor och bullar mot Baloo:s upprepade försök att förskansa sig från min lilla kaffebricka ;-) En vacker dag som denna unnade vi oss ett sällsynt undantag från det där med god fostran, och den sugne jycken fick smaka både min bulle och översidorna på mina Ballerinakex. Jag är nämligen inte så förtjust i dom torra och trista översidorna ;-)

Nån nytta tyckte jag att Baloo kunde göra för att få fika, så jag talade om att han kunde ställa upp på några fina gemensamma bilder som tack. Tyvärr hade vi olika uppfattningar om den saken, och medan jag ville få till åtminstone en enda harmonisk bild som utstrålade livsnjutning, ville Baloo bara förse sig med sin ranson av kaffebrödet snarast möjligt. Att stackars jag ville ha några bra bilder brydde han sig inte det minsta om, så därav blev det inga såna heller. Åtminstone inga som utstrålar det där upphöjda lugnet som jag var ute efter ;-)

Hästarna fick leka av sig tillsammans på ridbanan, och efter lite rullande (som omintetgjorde vackra bilder på skinande blanka pälsar) och en del busande, så blev dom sömniga och stod och småslumrade i solskenet. 

Men vilan blev inte hur lång som helst, för vad vore en dag som denna utan en ridtur? Idag var det Rackarhästen och Kola som fick bära oss ut i naturen. Planen var en stillsam tur i lunkandets tecken till fåglars ljuva sång. Men två pigga hästar hade helt andra planer, så något lunkande blev det inte tal om. Båda två hade spring i benen som fick kontrolleras nogsamt där det var lerigt och halkigt. Rackarhästen frustade otåligt bakom Kola, som blev ytterligare uppiggad av att ha en hetsloppa bakom svansen. Farten hölls dock under kontroll i alla gångarter, och vi hade det riktigt rolig trots att vi glömde att lyssna på fågelsången ;-)

Nu hoppas vi på en lika fin morgondag!! :D


Är inte detta livsnjutning så säg... ;-)


Solen strålade från en klarblå himmel som min telefon inte har lyckats göra riktig rättvisa ;-)


Baloo tittar lystet på min goda kanelfyllda bullskiva ;-)


Jag försöker få Baloo att sitta fint bredvid mig för att ta en bild, men han är väldigt ointresserad...


Jag försöker ransonera bullbiten för att hålla kvar den obefintliga uppmärksamheten på fotandet... ;-)


Okey, matte ger upp - bullen är ändå slut... ;-)


Solen lyser på oputsade fönsterrutor - det dom alltid... ;-)


Mot denna vägg blev det riktigt varmt och skönt idag :-)


Utsikt från fikaplatsen mot ridbanan där hästarna står och solar sig :-)


Rackarhästen och Kola har sitt dagliga samtal om vem som bestämmer egentligen - trots att båda vet att det är Kola ;-)


Nej du matte, det blir inga bilder på blanka pälsar idag - så du bara vet det!! ;-)










fredag 25 mars 2016

Glad Påsk - och ett spännande besked!!

Så är det påsk igen, men något påskägg blev det inte för min del idag. Eftersom jag är en värsta sortens snaskråtta hade jag förstås ätit upp äggets innehåll redan innan denna helg inföll... Det räckte med att veta att jag hade ett väntande godisägg, för att min obefintliga karaktär skulle ta överhanden ;-)
Ägget är väl förvisso inte helt tomt om jag ska vara ärlig, för det ligger några bitar sötlakrits och ser övergivna ut i botten. Så hur kan det komma sig? Jo, jag gillar inte såna. Om jag hade gjort det hade även dom varit borta i onsdags ;-)
Men men, det finns ju mera godis i affären om det börjar rycka i snasktarmen igen. Tills dess har jag påsvis med nachochips av livnära mig av :-)
Det låter väl som att jag är ett riktig hälsofreak - eller hur? Frågan är om jag kommer orka äta någon påskmat när jag har stoppat så mycket onyttigheter i magen. Men vi brukar inte ha ett sånt där dignande påskbord som nästan liknar ett julbord, så det ska nog gå att få ner lite mat också ;-)

Tänkte även berätta att jag fått ett spännande besked! Min blogg Chez Anna är med i röstningen om att bli veckans blogg på Besökstoppen!! Det känns ju jättekul! :-) Jag tror inte att jag har någon chans med min lilla blogg mot dom andra bloggarna, och särskilt inte eftersom dom handlar om populära ämnen. Själv skriver jag ju bara vad som faller mig in för stunden, och det kan vara vad som helst - intressant eller ointressant, det blir vad det blir. Men det är ju iallafall kul att vara med i röstningen :-)

Så om du har lust att gå in och rösta på min blogg blir jag jätteglad!! Ikonen för att gå in på Besökstoppen ligger under "Kategorier" till vänster om inläggen i bloggen. Röstningen är nere i högra hörnet på Besökstoppens sida :-)


torsdag 24 mars 2016

Flera vårtecken!! :-)

Så här i påsktider känns det extra härligt och trevligt att konstatera att våren gör framsteg :-) Solen skiner, och blommorna som har tittat fram har slagit ut nu. Fjärilarna har vaknat till liv, och när jag ser dom fladdra runt från blomma till blomma får jag nästan lite sommarkänsla! Dessutom får jag åtnjuta alla dessa livgivande intryck till vacker fågelsång! :-) Detta kan man kalla livsnjutning av hög kvalité!

Även fyrfotingarna känner av att det är vår. Förutom att dom är mycket ystrare, så står dom gärna och småslumrar i solskenet. Allra helst när dom har lekt och busat av sig ett tag, och blivit lite slöa. Även Baloo kan njuta av solen nu, för än värmer den inte så mycket att det blir jobbigt för honom med tanke på hans tjocka päls. Men så snart det blir varmare kommer han få kort sommarpäls igen precis som förra året, för det är mycket skönare för honom än att försmäkta i en stor björnpäls när solen värmer.

Idag bjuder jag på några bilder av våren i påsktider på gården :-)


Fjärilar!! Vilket vårtecken!! :D


Snödropparna blommar för fullt :-)


Baloo håller koll på saker ;-) Han är en otroligt snäll och glad hund, men vaktar - det gör han... 


Pari och Fleur busar omkring :-) Dom får passa på att leka när hon inte brunstar... ;-)


Rackaren har myror i benen som vanligt ;-)


Hel gänget busar :-)


Massor av gula blommor lagom till påsk! :-)




Pari småslumrar i solen efter ett rejält bus :-)


Solen går ner över slätten.


 Baloo poserar fint på gårdsplanen :-)



onsdag 23 mars 2016

Fy vilken hemsk natt...

När jag för en gångs skull hade lyckats somna hyfsat tidigt, fick inte min välbehövliga sömn fortgå ostörd minsann.
Det började med att Mikis väckte mig och frågade om jag hade ställt ytterdörren öppen på vid gavel. Yrvaken kände jag att det var kallt i huset, och mumlade sömndrucket att nej, det hade jag inte gjort. Jag hade dragit igen den ordentligt. Först blev jag lite orolig och tänkte att vi kanske hade haft inbrott, men så kom jag på att vi kanske glömt att låsa, och då kan Baloo ha öppnat dörren.

Så jag somnade om igen, och mitt i natten kom nästa obehagliga överraskning. Tassande små fötter precis nedanför min hals!! En mus!! Om jag hade haft ett halsband på mig kunde den närgångna varelsen ha fastnat i det med sina små spretiga fötter!! Jag viftade iväg den lilla otäckingen samtidigt som jag flög upp, och den landade med en duns på golvet. Vid det här laget var jag klarvaken och möjligheten att lyckas somna om kändes långt borta. Att vifta iväg musen hade inte heller gjort den mindre bestämd i sina avsikter att hålla mig sällskap under natten, och jag kunde höra de små fötterna springa omkring i rummet, och göra sporadiska försök att klättra upp i gardinen.

Nu hade jag dessutom blivit vrålhungrig, och då är det ju ännu svårare att somna om... Så efter en stund av fruktlös väntan på sömnen resignerade jag, och gick ner till köket för att äta en macka. Det är ganska svårt att tillverka en sådan utan att tända lyset, och med detta tänt blev jag ännu mera klarvaken. Jag plockade fram limpan och osten, och just när jag trodde att jag inte kunde få en natt mera förstörd, såg jag något som jag hade önskat att få slippa - musen kom klättrande i godan ro uppför sladden till mikron!! Den stannade upp någon sekund för att titta på mig, och smet därefter in bakom ett skåp!!

Huuujedamej vilken hemsk natt!! Jag som alltid har tyckt att det är charmigt med gamla hus. Men nu är jag tveksam...


tisdag 22 mars 2016

När jihadisters frihet går före folks säkerhet...

Ännu ett par fruktansvärda terrordåd har chockat världen, och den här gången var det Belgiens tur att vara måltavla för ondskan. Svenska partiledare har likt världens övriga ledare fördömt dåden som skapade blodbad på flygplatsen och i tunnelbanan, och dessa fördömanden var förstås väntade. Man ska stå enade och samarbeta mot terrorismen, men vad innebär det egentligen mer än att sörjande, chockade och rädda människor får höra vackra ord?

För hur många politiker är villiga att verkligen göra något för att få bort de mordiska jihadisterna från samhället? Det heter att man försöker "punktmarkera" dessa vandrande säkerhetsrisker, men det finns ju faktiskt inte resurser till att göra detta, utan jihadisterna kan fundera ut, planera och genomföra sina vedervärdiga illdåd i godan ro.
Det heter att det måste finnas en juridisk grund för att vidta rättsliga åtgärder mot dessa terrorister, men landets lagstiftare har inte direkt jobbat sig svettiga för att skärpa lagarna på ett sätt som befriar samhället från de till antalet ökande vanvettiga mördarna. Nej det finns ju bättre sätt enligt de naivaste av de mest bortkollrade.

Vad samhällets makthavare har ägnat sig desto flitigare åt är att komma på hur man ska gulla med jihadisterna, och belöna dom för att dom åker utomlands och utbildar sig till "bättre" mördare, samt utövar sina barbariska lustar genom att ta livet av sina medmänniskor. Denna mordiska ohyra på två ben som släcker liv lika obekymrat som gemene man slår ihjäl en fluga, tros kunna botas i huvudet genom förtur i bostads- och jobbköer, samt med förtur till psykiatrin. Svenska skattebetalare finansierar IS-mördares liv och uppehälle, och får som belöning leva med att antalet mördare och potentiella mördare ständigt ökar i samhället. Men vad gör det? Sverige har väl aldrig varit tryggare?!

När har man rätt att tycka att vansinnet har nått sin bortre gräns?! Krävs det att Rosenbad sprängs i bitar?! Eller måste någon svensk flygplats eller tunnelbanestation drabbas av en terrorattack?! Hur många liv är politikerna beredda att låta gå till spillo innan terrorismen har eskalerat till en nivå där den även lyser igenom rosa glasögon?!

Naiva godhetsknarkare viftar föraktfullt bort risken för terrorattacker i Sverige, och vägrar att ens tänka tanken på att så kallade "svenskar" faktiskt reser från landet för att på brutala sätt släcka människors liv, och för att utbilda sig i att släcka liv. I ögonblick av ovälkommen klarsyn kopplas det irrationella medlidandet på, och de "stackars" massmördarna ska gullas tillrätta - i samma samhälle som de som flytt ifrån dom bor. Så kallade "svenskar" är med och driver människor på flykt till Sverige och resten av Europa. Så kallade "svenskar" är med och driver människor över Medelhavet i rangliga båtar som inte alltid kommer fram med levande last!!! Men så länge de "goda" kan vifta bort risken för terrorattacker som rasisters löjliga fantasier, kan man tydligen också blunda för vad de sk "svenskarna" begår för horribla gärningar där kriget pågår. Det viktiga är att ta riktigt väl hand om de vedervärdiga IS-mördarna när de återvänder till Sverige igen.

Det är dags att frihetsberöva ALLA jihadister NU!!!! Islamistiska extremister ska inte finnas i frihet!!! Det får vara nog med daltandet med denna mordiska ohyra!!! Skriv eller ändra de lagar som behövs för att ta dom i förvar, och gör det nu!!!

DET ÄR NOG NU!!!! JIHADISTERS FRIHET FÅR INTE GÅ FÖRE FOLKS SÄKERHET!!!