tisdag 2 februari 2016

Vem är normal egentligen...?

Är det bara jag som ibland funderar på vad som kännetecknar en "normal" människa? Innan psykiatrin började ställa diagnoser och sätta bokstavskombinationer på alla som inte är som svenssonmallen föreskriver, och som inte "passar in" bland alla som har lärt in sitt mellanmjölksbetéende perfekt, så fanns det bara olika personligheter.

Den som var väldigt ofokuserad och hade svårt att passa tider kanske bara var en "dagdrömmare", och den som var riktigt fyrkantig i sättet och lätt tappade humöret kanske bara var "envis och ilsken" av sig. Omgivningen märkte säkerligen även förr om någon var allmänt vimsig och en obotlig tidsoptimist, som aldrig lyckades passa en tid oavsett vad som skulle hända. Men man kunde kanske säga "den där han är ju som han är" på ett lite överslätande sätt. Någon gång hörde man någon skämtsamt säga att "den där han skulle nog till och med komma för sent till sin egen begravning".

I dagens samhälle ställs ofta hårda krav på att människor ska prestera. Åtminstone i arbetslivet, där det händer att vissa har så mycket att göra att det skulle räcka till att sysselsätta ett par tre personer i rimligt takt. Visst finns det även dom som har tid att släpa fötterna efter sig, men oavsett vilket så finns det vanligen ganska snäva ramar för hur folk ska vara för att "passa in". Ibland relateras tragiskt nog hela människovärdet till huruvida en person är produktiv eller inte. Närande eller tärande - det är frågan. Med dessa ord försöker jag inte att ursäkta några arbetsskygga latmaskar, utan det är bara allmänna tankar kring vad som utgör människovärdet. För även den mest produktiva person man kan tänka sig kan plötsligt råka ut för sjukdom, olycksfall och arbetslöshet. Vart tar människovärdet vägen då om man bara är vad man presterar? När man inte längre gör det "normala"?

Ibland undrar jag varför det är så viktigt att fastställa alla dessa diagnoser och etiketter på folk som "avviker" lite. Jag förstår självklart att människor som inte mår bra inombords och själva upplever att dom inte "fungerar" vill ha hjälp och behöver få sådan - både att förstå sig själva och för att må så bra dom kan. Jag försöker inte att förringa några neuropsykiatriska diagnoser, för dom är en del av vad en människa kan födas med eller drabbas av, såsom även hjärtfel, diabetes, mag- och tarmsjukdomar och tusen andra saker. Jag undrar snarare varför så ofta människor som anser sig vara normala tycker att det är så viktigt att fastställa vilka som inte är det. I vissa fall kan en människa som helt bryter mönstren och ljudligt tar stor plats "ställa till det" för sin omgivning. I ett klassrum får ju alla barnen svårt att tillgodogöra sig undervisningen om ett av barnen är "oregerligt" och oavbrutet "stör ut" undervisningen. Men förr fanns det små klasser med en handfull elever för barn som hade behov av extra stöd av olika  anledningar. Storleken på skolklasserna har växt rejält sedan jag själv var barn, och det gör det inte lättare för någon när det finns barn som är väldigt utagerande av olika skäl. Men idag heter inte lösningen pyttesmå klasser för barn med behov av mera läraruppmärksamhet, utan den heter "anpassa dig" med hjälp av BUP och gärna medicin. 

Så med detta sagt vill jag poängtera att jag tycker att det är bra att den som mår dåligt får en diagnos och hjälp. Det jag känner mig tveksam till är när man eftersträvar alla dessa diagnoser och bokstavskombinationer som ett sätt att slipa kanterna av personligheter, så att den som inte är "svenssonperfekt" i sitt sätt att vara ska formas till att bli det i möjligaste mån. Jag kan tycka att i ett samhälle med alla dess behov borde det finnas utrymme och möjligheter även för den som anses vara "annorlunda". Sverige är ju trots allt ett land där man "gillar olika". 

Det som fått mig att överhuvudtaget tänka på ämnet är att det i vårt samhälle finns människor som tycker att det är normalt att tänka på sig själva som icke normala. 

Om Emil i Lönneberga hade levt på riktigt ibland oss idag, hade han förmodligen inte betraktats som en kul och charmig liten go kille, som man blir glad av att se. Han hade nog fått en lång utredning på BUP, och stått på ständig medicinering.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar