onsdag 24 februari 2016

Vad är ett perfekt liv?

Eftersom det är så många som strävar efter ett sådant, funderar jag på när ett liv kan anses vara perfekt. Vad är perfekt? För många verkar det vara något ouppnåeligt som det strävas hårt efter, och som nästan knäcker en del människor genom vara synbart i andras liv, och hålla sig undan det egna. För många betyder ordet "perfekt" nämligen underförstått att allt alltid är strålande bra, och att man alltid är framgångsrik, välbeställd, älskad och lycklig mm. Det tittas på allt som andra har och jämförs. Det egna kommer alltid på skam. 

Det kämpas och slits för att uppnå det som andra lyckligt lottade har. För dom har det alltid bättre. Dom verkar lyckligare och har ett roligare liv - kanske med flera vänner, eller ett fint jobb med bättre lön. Kanske ett större, nyare, dyrare och finare hus. Eller en bil som passar in på samma beskrivning. Dom är snyggare, smalare, och bättre klädda. Åker på resor, byter åkgräsklippare och gardiner. 

Den som ständigt med avund betraktar andras liv, ställer samtidigt sitt eget liv i skuggan. Det blir ett slags underkännande av allt som vid lite eftertanke skulle kunna kännas bra. Det egna livet blir en transportsträcka, men mot vad - mot andras liv?

Lek med tanken att dom du jämför dig med, tittar på ditt liv på samma sätt som du ser på deras. Vad skulle andra se hos dig? 

Tänk om... 
...den som ler så lyckligt är ledsen inombords, och avundas ditt synbarligen harmoniska ansikte medan det kämpas med att hålla mungiporna uppe? 
...den som verkar ha så många vänner, och ett så rikt socialt liv, känner sig ensam inombords för att vännerna snarare är bekanta - och avundas de enstaka äkta vänner du har. 
...den som går till det "fina" och välavlönade jobbet vantrivs med att jobba övertid för jämnan, för den hinner ändå inte spendera de extra kronorna som giftermålet med arbetsplatsen inbringar, och avundas ditt "enklare" jobb som ger dig tid med familjen.
...den som bor i det stora, nya, dyra och fina huset ligger sömnlös om nätterna pga lånens storlek, och avundas dig som har ett tillräckligt bra hus, och slipper ligga vaken och orolig om nätterna. 
...den som har allt i ett pedant tipptopp-skick tycker att det är urjobbigt att hålla ordning på allt, och avundas dig som inte bryr dig, utan klarar att leva med lite ogräs i rabatterna.
...den som åker i den avundsvärda nya bilen kanske grämer sig för att ha blivit påtvingad en kostsam företagsbil, och avundas dig som får välja din egen bil, och slipper lägga en stor del av lönen på en icke självvald bil. 
...den som är sådär snyggt smal och klär i allt inte är riktigt frisk, och ser med avund på din kropp som det faktiskt inte är något fel på i verkligheten - bara i dina föreställningar. 
...den som förlorat ett bröst eller två till cancern kanske ser på dig, och avundas att du har dina kvar.
...den som ser dig med dina barn, och känner sorg över att den egna kroppen inte klarar att skapa sådana, avundas dig för att du har något som den aldrig kan få.
...den som byter prylar som en besatt i själva verket inte egentligen vill och ser nyttan, men gör det för att ha det som du...

För mig handlar "perfekt" om att trivas och må bra, och det kan ha väldigt lite med det yttre att göra - och absolut ingenting med vad andra har att göra. Personligen jämför jag mig inte med andra. Jag är den jag är, och jag har det jag har. Det finns dom som har det både bättre och sämre. Jag har tack och lov inget "prylbegär", men kan bli trött och utarbetad. Det kan man bli även när man trivs och har roligt - bara för att man av ren entusiasm kör slut på sig. Man kan också bli det då man ställs inför skyhöga krav som är omöjliga att leva upp till, men som man inte kan tacka nej till utan att riskera sin tillvaro. 
Men jag tycker att det är väldigt viktig att man inte tittar sig blind på vad andra har, utan ser på sitt liv med samma blick som man ser på andras - dvs att man objektivt tittar efter det som är bra, och vad man faktiskt har att vara tacksam för. Även när livet känns som allra jobbigast - för det kan vara skitjobbigt ibland - så finns det alltid något att vara tacksam för eller något att glädjas åt. Glädjeämnen finns i allt stort som smått om man öppnar sig och ser dom.

En sak är fullkomligt säker oavsett vems livsfasad man väljer att beskåda - hur fantastisk den än ser ut, så har var och en sitt kors att bära.


Bilden föreställer en perfekt stund i mitt liv - en promenad vid havet med älskade Molly under vår sista husbilssemester tillsammans. Hon lämnade oss i stor sorg och saknad oktober 2015.

 

   


6 kommentarer:

  1. Mycket bra inlägg! Håller verkligen med dig om att det viktigaste är att man är nöjd med sig själv och hur man lever sitt egna liv. Går inte att hålla på och jämföra sig med andra hela tiden. Mår jag bra som jag har det så är det perfekt helt enkelt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar så mycket :) Ja om man tänker så blir det så otroligt mycket lättare att uppleva livet som perfekt! :)
      Mvh
      Anna

      Radera
  2. Jag tänker att det väl knappast finns något sådant som ett "perfekt" liv. Livet går ju upp och ner och det ska det ju göra. Det jag önskar av ett bra liv är att jag vågar vara modig och göra det jag drömmer om och att jag slipper drabbas av riktigt tunga olyckor och sorger. Inget i livet är att ta för givet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen sant att inget i livet är att ta för givet. Tänker man så är det ännu lättare att vara tacksam för det man faktiskt har. Personligen tror jag att allas liv går upp och ner, oavsett hur perfekt allt ser ut på ytan. De mindre bra tiderna gör att man uppskattar de bättre tiderna desto mera. Jag tycker att det du önskar dig av livet är riktigt bra saker!
      Mvh
      Anna

      Radera
  3. Fin bild!

    http://jaggerdigminmorgon.blogg.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar så mycket! :-) Bilden betyder mycket för mig.

      Radera