söndag 21 februari 2016

Jag tror jag blir galen snart...

Ibland går inte saker riktigt som man hoppas. En sådan dag har just passerat. Förhoppningen var att Rackarhästen innan dagens slut skulle ha en passande sadel igen, men så blev det inte.
Som om inte det vore nog, så tappade han en framsko på ridbanan innan jag ens hann upp på ryggen och provrida någon av de sadlar som stod till buds. Men men, det märktes redan då jag från marken beskådade hans rörelser att ingen av sadlarna låg optimalt.

När det opassande utbudet ändå fanns på gården tänkte jag att Pari kunde få prova lite också. När det var hans tur bestämde sig grannarna för att skjuta lerduvor, vilket som tillägg till en rejäl blåst gjorde provningen en smula ofokuserad. Men det var ingen som passade honom heller, så skjutandet och vädrets onådiga makter satte inte hinder i vägen för en lyckad provning i vilket fall som helst.

Jag måste erkänna att det här med att leta ny sadel med jämna mellanrum börjar bli SÅ grymt tröttsamt att jag blir galen snart. Kanske har andra mera tur, och får uppleva att en sadel passar en längre tid. Det kanske rentav finns någon lyckligt lottad som har sluppit den återkommande sadeljakten. Men själv får jag inte vila länge mellan turerna i sadeldjungeln.

På ett logiskt plan så vet jag förstås varför jag tvingas till detta ständiga letande. När man skaffar unga hästar som är nyinridna eller oinridna, får man räkna med att dom kommer att ändra sig i kroppen under åratal framöver. Tunnisen breddar sig, ynglingen växer sig större, muskler byggs upp, kroppsformen ändrar sig säsongsvis mellan sommar och vinter mm. När jag bara hade en häst som jag köpte fullvuxen och färdigväxt räckte det bra med en sommarsadel och en vintersadel. Men så fick jag själv ont av dessa, och behövde byta för att både jag och hästen skulle uppleva komfort under våra turer. Men nu är hästarna flera, och dom yngsta ändrar sig kontinuerligt...

Det allra mest frustrerande är sadelletandet till Rackarhästen. Han har en rejäl manke som jag brukar kalla "fiskfenan" för den är både hög och långsträckt. Som om inte det vore nog, så har han dessutom kort rygg, så en ponnysadel i cutback modell skulle säkert passa bra - om min ändalykt kunde få plats i en sådan. Men jag är ju inte elva år längre, så om jag inte lyckas bli smal på gränsen till skinn och ben, är en ponnysadel utesluten. Om jag vore en smula mera fåfäng kanske jag kunde offra mig och bli benig om baken. Men å andra sidan hjälper inte snålt vadderade sittben till att höja komforten. Det verkar finnas flera långa än korta sadlar, och därtill ska fiskfenan rymmas. Kanske tvingas jag att bli mager så jag sliter kläderna inifrån trots allt :-/

Saken är den att Rackarhästen fick en sadel tillverkad åt sig för inte länge sedan för att passa honom perfekt. Men nu gör den inte det längre. Hästrackaren har blivit lite grövre i fronten så sadeln skulle behöva vara vidare, men är inte justerbar - och hamnar dessutom i bakvikt. Suck och dubbelstön!!! Att rida barbacka är inte att tänka på, för det här är en häst som ibland har kvicksilver under hovarna. 

Men men, det är som det är - ut i sadeldjungeln och på´t igen!!


Rackarhästen - lyckligt ovetande om mattes återkommande vedermödor i sadeldjungeln ;)

4 kommentarer:

  1. Vet hur det känns, hade en hel drös med sadlar hemma ett tag och några fel köp :P Kul att få läsa om en arab :) nouw.com/timelesselegance

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du gillar att läsa om en arab! :-) Det är härliga hästar och roligt att skriva om dom :-) Kikade in på din blogg och såg att du också skriver om araber, så jag kommer att läsa mera av det du skriver :-) Så då är jag iallafall inte ensam om det eviga jagandet efter sadlar :) Här finns det också en hel drös - både urvuxna och felköp - för av någon anledning blir dom inte sålda i samma takt som dom köps in...
      Mvh
      Anna

      Radera
  2. Hoppas du får tag på bra sadel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja det får jag verkligen hoppas :)
      Mvh
      Anna

      Radera