torsdag 25 februari 2016

Orkar nog inte resa mig igen...

Idag har det varit en riktigt fullspäckad dag, som började ännu tidigare än vanligt. Nu är jag verkligen trött, och har tillfälligt landat på sängen en stund, för att sträcka ut mig innan det är dags för dom avslutande sysslorna... Frågan är hur jag ska orka släpa mig upp igen, för helst vill jag bara somna nu.

Jag hann iallafall rida Pari en stund innan mörkret föll, så lite roligt har jag hunnit med också ;-) Korten blev väl inte de allra bästa, men jag får väl skylla mig själv eftersom jag inte får tummen ur och skaffar mig en riktig kamera ;)
Positivt är dessutom att Rackarhästen som gått med tre skor sedan helgen äntligen har en komplett uppsättning igen :-)




När man har varit duktig ska man bli klappad :-)


Kan någon gissa vad detta är?


En ledtråd är: något MYCKET irriterande. Bilden föreställer nämligen den tjocka is som bitvis gör ridbanan bättre lämpad för skridskoåkning än för ridning :-/ Två dagars rikligt blötsnöande för ett antal dagar sedan, följdes av omväxlande töväder med lite regn, och iskalla dagar med minusgrader. När det blaskiga snötäcket värmts till en tjock sörja, ökade kylan på och gjorde ridbanan hård och glashal. Fy tusan så trist!! Jag gjorde ett tappert försök att skotta bort så mycket jag kunde av sörjan innan den frös till, men det blev en övermäktig uppgift... När marken är frusen rinner inte vattnet undan som det gör på sommaren. Då kan det spöregna bäst det vill utan att det blir sjöbildning. Så tyvärr är det mest i ena änden det är isfritt, och rörelseutrymmet är starkt begränsat :-/ Det är inte bara ridbanan som ser ut så, utan även hagarna och grusvägarna.

När det är vinter så ska det vara vinter!! Marken ska vara täckt av snö som gör kvällarna ljusa och håller fyrfotingarna rena. Snön ska ligga kvar till våren, och då ska den snabbt smälta bort. Som det är nu är det fullkomligt värdelöst. Vintern hinner ju knappt börja innan väderväxlingarna sätter fart - snöfall, töväder, regn, lera, kyla, is, snö osv. Underlaget för ridning är helkass en stor del av tiden - åtminstone där jag bor. Trots att jag vet att det är totalt meningslöst att gnälla på vädret, så känner jag mig ändå lite grinig på det. Helst skulle jag vilja packa en lastbil med hästar och förnödenheter och dra till Spanien!

Men men, det är bara att bita ihop och köra på...


onsdag 24 februari 2016

Vad är ett perfekt liv?

Eftersom det är så många som strävar efter ett sådant, funderar jag på när ett liv kan anses vara perfekt. Vad är perfekt? För många verkar det vara något ouppnåeligt som det strävas hårt efter, och som nästan knäcker en del människor genom vara synbart i andras liv, och hålla sig undan det egna. För många betyder ordet "perfekt" nämligen underförstått att allt alltid är strålande bra, och att man alltid är framgångsrik, välbeställd, älskad och lycklig mm. Det tittas på allt som andra har och jämförs. Det egna kommer alltid på skam. 

Det kämpas och slits för att uppnå det som andra lyckligt lottade har. För dom har det alltid bättre. Dom verkar lyckligare och har ett roligare liv - kanske med flera vänner, eller ett fint jobb med bättre lön. Kanske ett större, nyare, dyrare och finare hus. Eller en bil som passar in på samma beskrivning. Dom är snyggare, smalare, och bättre klädda. Åker på resor, byter åkgräsklippare och gardiner. 

Den som ständigt med avund betraktar andras liv, ställer samtidigt sitt eget liv i skuggan. Det blir ett slags underkännande av allt som vid lite eftertanke skulle kunna kännas bra. Det egna livet blir en transportsträcka, men mot vad - mot andras liv?

Lek med tanken att dom du jämför dig med, tittar på ditt liv på samma sätt som du ser på deras. Vad skulle andra se hos dig? 

Tänk om... 
...den som ler så lyckligt är ledsen inombords, och avundas ditt synbarligen harmoniska ansikte medan det kämpas med att hålla mungiporna uppe? 
...den som verkar ha så många vänner, och ett så rikt socialt liv, känner sig ensam inombords för att vännerna snarare är bekanta - och avundas de enstaka äkta vänner du har. 
...den som går till det "fina" och välavlönade jobbet vantrivs med att jobba övertid för jämnan, för den hinner ändå inte spendera de extra kronorna som giftermålet med arbetsplatsen inbringar, och avundas ditt "enklare" jobb som ger dig tid med familjen.
...den som bor i det stora, nya, dyra och fina huset ligger sömnlös om nätterna pga lånens storlek, och avundas dig som har ett tillräckligt bra hus, och slipper ligga vaken och orolig om nätterna. 
...den som har allt i ett pedant tipptopp-skick tycker att det är urjobbigt att hålla ordning på allt, och avundas dig som inte bryr dig, utan klarar att leva med lite ogräs i rabatterna.
...den som åker i den avundsvärda nya bilen kanske grämer sig för att ha blivit påtvingad en kostsam företagsbil, och avundas dig som får välja din egen bil, och slipper lägga en stor del av lönen på en icke självvald bil. 
...den som är sådär snyggt smal och klär i allt inte är riktigt frisk, och ser med avund på din kropp som det faktiskt inte är något fel på i verkligheten - bara i dina föreställningar. 
...den som förlorat ett bröst eller två till cancern kanske ser på dig, och avundas att du har dina kvar.
...den som ser dig med dina barn, och känner sorg över att den egna kroppen inte klarar att skapa sådana, avundas dig för att du har något som den aldrig kan få.
...den som byter prylar som en besatt i själva verket inte egentligen vill och ser nyttan, men gör det för att ha det som du...

För mig handlar "perfekt" om att trivas och må bra, och det kan ha väldigt lite med det yttre att göra - och absolut ingenting med vad andra har att göra. Personligen jämför jag mig inte med andra. Jag är den jag är, och jag har det jag har. Det finns dom som har det både bättre och sämre. Jag har tack och lov inget "prylbegär", men kan bli trött och utarbetad. Det kan man bli även när man trivs och har roligt - bara för att man av ren entusiasm kör slut på sig. Man kan också bli det då man ställs inför skyhöga krav som är omöjliga att leva upp till, men som man inte kan tacka nej till utan att riskera sin tillvaro. 
Men jag tycker att det är väldigt viktig att man inte tittar sig blind på vad andra har, utan ser på sitt liv med samma blick som man ser på andras - dvs att man objektivt tittar efter det som är bra, och vad man faktiskt har att vara tacksam för. Även när livet känns som allra jobbigast - för det kan vara skitjobbigt ibland - så finns det alltid något att vara tacksam för eller något att glädjas åt. Glädjeämnen finns i allt stort som smått om man öppnar sig och ser dom.

En sak är fullkomligt säker oavsett vems livsfasad man väljer att beskåda - hur fantastisk den än ser ut, så har var och en sitt kors att bära.


Bilden föreställer en perfekt stund i mitt liv - en promenad vid havet med älskade Molly under vår sista husbilssemester tillsammans. Hon lämnade oss i stor sorg och saknad oktober 2015.

 

   


Det där med matlagningsprogram på radion...

Om jag skulle tvingas välja ut den meningslösaste av alla programsorter, så skulle matlagning i radio trängas för en plats på prispallen. Samtal kan vara intressanta, och musik kan vara medryckande och avkopplande samt en massa annat. Men matlagningsprogrammen - dom är ingenting. En slags meningslös utfyllnad av etern som inte ger annat än frustration över bristen på sinnlig njutning. För det verkar ju vara sådan som är syftet med programmen.

Programledaren brukar vara lika käck som alltid när ämnet gäller mat, och samtalar glättigt med kocken. Men ansträngningen som i brist på syn-, doft- och smakintryck blir så mycket större, faller platt som en pannkaka i brist på det uppräknade. 

Allt beskrivs lika noggrannt som när tandläkaren rabblar vilka tänder han gräver i med petpinnen, men därtill läggs en vidareförmedling av alla de intryck som via öronen ska sätta fart på lyssnarens fantasi och snålvatten. Ljudupptagningen verkar ske så nära pannornas och grytornas bottnar som möjligt, för att lyssnaren ska höra hur det vispar och fräser. Upplevelsen kryddas med adjektiv och ett förmodligen medvetet slamrande med husgeråden.

Om man orkar lyssna klart får man veta hur gott alltsammans blev medelst "mmmmande" och smaskande. Men själv känner man - ingenting. Ingen smak och ingen doft. Man har inte ens sett hur maten ser ut. Snacka om intetsägande. Det måste finnas bättre sätt att använda sändningstiden...




måndag 22 februari 2016

LUF - När uppmärksamhetsbehov skapar sjuklig dårskap...

Hur mycket idioti ska man tvingas ta del av innan ögonen ramlar ur sina hålor, och öronen trillar av?! Liberalernas Ungdomsförbund, LUF, med Cecilia Johnsson i spetsen, har just visat vad som händer när det mesta tokiga som kan sägas redan är sagt, och man ändå pga sjukligt uppmärksamhetsbehov vill lyckas toppa all utsliten dårskap.

Vilken mentalsjukdom kan den som föreslår legalisering av incest och nekrofili lida av egentligen?! Är det ens värt att ge sjukligt dåraktiga idéer som dessa någon uppmärksamhet?! För idéerna har inte väckts till liv i en frisk hjärna, vars syfte är att bidra med något gott till en ruttnande värld, utan i en mycket mycket sjuk sådan (eller flera).

Nog för att den som vill rikta strålkastarljuset mot sig inom politiken bör ha ett budskap som bryter sig igenom det allmänna mediebruset. Men detta ungdomsförbund måste bestå av de mest inavlade och felfostrade stackars varelser som har fötts till liv i detta land. Jag vet att detta är väldigt hårda ord, men den som föreslår legalisering av sexuellt umgänge mellan familjemedlemmar, och att det som grädde på moset ska vara lagligt att ligga med lik, förtjänar inte bättre. Punkt!!

Om detta är framtidens politiker, så Gud hjälpe alla som inte emigrerar...




https://www.facebook.com/dialog/share?app_id=126591270700240&display=page&href=http%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fnyheter%2Farticle22305329.ab&redirect_uri=http%3A%2F%2Fwww.aftonbladet.se%2Fnyheter%2Farticle22305329.ab

Vid tangentbordet är allt tillåtet... Eller?

En tidig lördagskväll tog jag en titt på Facebook. Jag skojade lite via en kommentar med en person som har humor, och som jag vet inte tar illa upp. Det hela var väldigt harmlöst tills en man som inte finns på min vänlista plötsligt och oväntat fick någon slags snedtändning. Personen ifråga blev väldigt oförskämd mot mig, och idiotförklarade det jag hade skrivit.
Det är flera saker i hans beteende som jag inte förstår:
Hur kan man komma sig för med att hoppa på någon på det elaka sättet han gjorde?
Vad hade han med det jag skrev att göra eftersom jag inte riktade mig till honom?
Varför tyckte han sig ha rätt att uppföra sig så illa som han gjorde?
Vilket problem behöver han medicinera?
Datorn verkar vara den störda människans bästa vän. Det är så lätt att via tangentbordet tömma ur sig snedvridna tankar som öga mot öga skulle vara omöjliga att yttra. Tänk så skönt att sitta hopkurad bakom skärmen och vräka ur sig det osägbara. Att gå till full attack mot någon när den är som minst förberedd. Personligen anser jag att man inte ska skriva saker som man inte skulle klara att säga till den det handlar om. Men ynkryggar går det tretton på dussinet av.
Den här idioten förstörde en del av min kväll, trots att jag rent förnuftsmässigt vägrade att låta mig påverkas. Personligen sitter jag inte och är beredd på att ett psykfall ska attackera helt utan anledning. Jag kommer aldrig mera att skriva något till någon som har den här vidriga personen på sin vänlista. För hur harmlös en kommentar än må vara så kan han snedtända igen, och den upplevelsen avstår jag mer än gärna.
En sak vet jag dock - att om någon skulle uppföra sig så makalöst illa mot någon av mina vänner så skulle vederbörande as BORT BORT BORT DIREKT från min vänlista. Utan tvekan och pardon.





söndag 21 februari 2016

Jag tror jag blir galen snart...

Ibland går inte saker riktigt som man hoppas. En sådan dag har just passerat. Förhoppningen var att Rackarhästen innan dagens slut skulle ha en passande sadel igen, men så blev det inte.
Som om inte det vore nog, så tappade han en framsko på ridbanan innan jag ens hann upp på ryggen och provrida någon av de sadlar som stod till buds. Men men, det märktes redan då jag från marken beskådade hans rörelser att ingen av sadlarna låg optimalt.

När det opassande utbudet ändå fanns på gården tänkte jag att Pari kunde få prova lite också. När det var hans tur bestämde sig grannarna för att skjuta lerduvor, vilket som tillägg till en rejäl blåst gjorde provningen en smula ofokuserad. Men det var ingen som passade honom heller, så skjutandet och vädrets onådiga makter satte inte hinder i vägen för en lyckad provning i vilket fall som helst.

Jag måste erkänna att det här med att leta ny sadel med jämna mellanrum börjar bli SÅ grymt tröttsamt att jag blir galen snart. Kanske har andra mera tur, och får uppleva att en sadel passar en längre tid. Det kanske rentav finns någon lyckligt lottad som har sluppit den återkommande sadeljakten. Men själv får jag inte vila länge mellan turerna i sadeldjungeln.

På ett logiskt plan så vet jag förstås varför jag tvingas till detta ständiga letande. När man skaffar unga hästar som är nyinridna eller oinridna, får man räkna med att dom kommer att ändra sig i kroppen under åratal framöver. Tunnisen breddar sig, ynglingen växer sig större, muskler byggs upp, kroppsformen ändrar sig säsongsvis mellan sommar och vinter mm. När jag bara hade en häst som jag köpte fullvuxen och färdigväxt räckte det bra med en sommarsadel och en vintersadel. Men så fick jag själv ont av dessa, och behövde byta för att både jag och hästen skulle uppleva komfort under våra turer. Men nu är hästarna flera, och dom yngsta ändrar sig kontinuerligt...

Det allra mest frustrerande är sadelletandet till Rackarhästen. Han har en rejäl manke som jag brukar kalla "fiskfenan" för den är både hög och långsträckt. Som om inte det vore nog, så har han dessutom kort rygg, så en ponnysadel i cutback modell skulle säkert passa bra - om min ändalykt kunde få plats i en sådan. Men jag är ju inte elva år längre, så om jag inte lyckas bli smal på gränsen till skinn och ben, är en ponnysadel utesluten. Om jag vore en smula mera fåfäng kanske jag kunde offra mig och bli benig om baken. Men å andra sidan hjälper inte snålt vadderade sittben till att höja komforten. Det verkar finnas flera långa än korta sadlar, och därtill ska fiskfenan rymmas. Kanske tvingas jag att bli mager så jag sliter kläderna inifrån trots allt :-/

Saken är den att Rackarhästen fick en sadel tillverkad åt sig för inte länge sedan för att passa honom perfekt. Men nu gör den inte det längre. Hästrackaren har blivit lite grövre i fronten så sadeln skulle behöva vara vidare, men är inte justerbar - och hamnar dessutom i bakvikt. Suck och dubbelstön!!! Att rida barbacka är inte att tänka på, för det här är en häst som ibland har kvicksilver under hovarna. 

Men men, det är som det är - ut i sadeldjungeln och på´t igen!!


Rackarhästen - lyckligt ovetande om mattes återkommande vedermödor i sadeldjungeln ;)

lördag 20 februari 2016

Att blogga - av lust eller tvång?

Är det bara jag som undrar varför det på olika bloggar med jämna mellanrum dyker upp inlägg vars syfte är att be om förlåtelse? Oftast står den skuldtyngda skribentens önskan om att bli förlåten redan i rubriken, och i inlägget som följer kan man läsa en eller flera ursäkter till blogginnehavarens försumlighet gentemot sina läsare.

Finns det heller ingen annan än jag som undrar varför det även dyker upp inlägg med syftet att skriva något i stil med att man "egentligen inte har något att skriva om, men snart ska det hända saker som jag ska berätta om".

Den här sortens inlägg får mig att undra om bloggaren ifråga drivs av skrivarglädje eller av någon sorts tvångskänslor att prestera många inlägg. Man kan ju trots allt i olika bloggar även läsa goda råd då och då, om hur man ska få sin blogg att växa, och dessa råd handlar ganska ofta om att man ska uppdatera varje dag, och helst ett antal gånger om dagen.

Men vad är det som är det viktigaste för läsare EGENTLIGEN? Är det att få ta del av en massa "tomma" inlägg och ursäkter från någon som tror att den "sviker sin läsarkrets" om inte bloggen tvångsmässigt och ångestdrivet uppdateras fem gånger om dagen? Kommer läsarna verkligen att sluta läsa bloggen om en "försumlig" bloggare drabbas av att bredbandet ligger nere ett dygn, eller om vederbörande hänger över toastolen med vinterkräksjuka i två långa dagar?

Inte för att det kanske egentligen är mitt bekymmer - och jag menar absolut inget illa med detta inlägg - men ibland undrar jag om många bloggares skrivglädje drunknar någonstans på vägen i någon slags prestationsångest.


Oväntat besök i soffan inatt...

Man skulle kanske kunna tro att det var ett välkommet besök, men så var det sannerligen inte. Det plockades inte fram någon Gevalia kan jag bara säga... Jag hade (inte oväntat) somnat på soffan, och sov likt ofta på fredagsnätter den utmattades hårda sömn. Mitt i natten vaknade jag förskräckt och allmänt omtöcknad av att någon rörde vid mitt ben! Jag insåg snabbt att det inte var fingrar jag kände mot min småfrusna hud, utan små fötter som tassade sig fram längs smalbenet!! En MUS!!!!
Jag sparkade till med benet, och musstackaren flög iväg i okänd riktning i mörkret, för att landa med en liten duns någonstans på trägolvet. Halvsittande och rysande tänkte jag att det nog skulle vara bättre att släpa sig upp till sängen istället, och förhoppningsvis få sova färdigt ifred.

Men hur skulle jag somna igen efter upprörande uppvaknande som detta? Det tålde att tänkas på. Så jag la mig ner med planen att fundera någon minut på vad som skulle vara bäst - att masa mig upp till övervåningen, eller att ligga kvar med risk att den sällskapssjuka musen skulle återvända till soffan.

Men jag behövde aldrig bestämma mig, för så fort huvudet landade på kudden somnade jag lika hårt igen.


Det blev naturligtvis inte tid att fota mitt oönskade nattsällskap, så bilden föreställer en annan objuden gäst som jag fångade in och kastade ut.

fredag 19 februari 2016

Vet någon varför bilderna inte alltid syns i länken när man länkar till FB?

Ibland händer det att bilden som tillhör inlägget bara blir en tom vit ruta när jag länkar till FB, och ibland hänger den inte med alls. Jag vet inte på vilket sätt jag själv skulle kunna tänkas göra fel, för det är ju inte så komplicerat att länka. Bilden finns och syns i själva inlägget, men alltså inte i länken. Det kan ju tyckas vara ett litet bekymmer, men jag tycker att det ser så torftigt ut när bilden inte visas. Får väl se om den hänger med den här gången. Min blogg finns på Blogger/Blogspot.

Om du som läser detta vet något om det här, så är jag tacksam för en kommentar med en förklaring!


torsdag 18 februari 2016

Är god kvalité, service och kundvänlighet utdöende?

Det är sannerligen inte alla inom handeln som har ebb i kassan. Detta trots att vissa borde ha det. Ett trevligt bemötande och god service lär ju gynna affärerna sägs det, men är det verkligen så? För om det stämmer - hur kan då vissa butiker inte bara överleva, utan vara lönsamma dessutom?
I vissa butiker finner man ägare och personal som inte orkar hälsa när man kommer in. Dom visar sin bristande sociala begåvning genom att vända bort blicken i sina uttråkade ansikten.
Det händer också att man inte får svar när man t ex frågar om en produkts innehåll. Inte för att svaret är okänt för mänskligheten, utan för att den tillfrågade inte orkar kontrollera den information som finns tillgänglig.
En annan sak man kan drabbas av är dryghet, och då särskilt i vissa bilhallar. Säljaren ser snorkig och arrogant ut i sin billiga, trådslitna kostym som inköpts för en låg lön. Hur kan det komma sig? Jo, anställningen går ut på att sälja ett riktigt dyrt märke, som vederbörande själv inte skulle ha råd att köpa, men man kom in i saluhallen i alltför anspråkslösa kläder för att ge intryck av att vara en presumtiv kund. (Och gick ut med pengarna kvar). Samma snorkighet kan man bemötas av i små dyra klädaffärer om man inte ser ut att ha råd med det som hänger på snurrorna. Då kan den hårdspacklade och uppklädda damen som egentligen gärna skulle vilja sälja något visa ett uppenbart ointresse.
Det finns butiker i vilka man är känd för att spendera hyggliga summor varje månad, men ack så bekymmersamt det blir om något snabbt och oförklarligt går sönder… När det t ex visar sig att den svindyra märkesjackan eller märkeströjan, som man knappt eller inte alls hunnit använda har åkt runt i en kinesisk symaskin med dålig trådspänning. Något lossnar så fort man tar i den, och vad får man höra? ”Vad gör du med dina kläder egentligen?”
Det brukar heta att man får vad man betalar för. Jag har alltid tolkat detta som att det går att köpa sig god kvalitet och service. Ja så var det förr, men det är det ofta inte längre har jag konstaterat. Kända och dyra märken produceras i lågkostnadsländer, och man betalar dyrt för att få samma kvalitet som man får om man köper plagiatet av märket billigt på vilken semesterort som helst. Ibland håller plagiaten betydligt högre kvalité. Allt handlar om att de stora och prestigefyllda märkena vill ha allt större vinst på sina kläder och andra produkter. Produktionen sker till priset av vilket skräp som helst, och konsumenten får betala som om plagget vore handsytt i någon liten ateljé i Italien. Ridkläder finns förvisso inte längs strandpromenaderna, så den typen av fynd kan man beklagligen inte göra. Dessa kläder måste vara handlarnas guldkalv. Dyra märken har blivit dyrare, och kvalitén har i vissa fall blivit bedrövligt dålig. Jag har köpt plagg som gick sönder såväl före första användning, som efter en handfull användningar. Detta trots ett ohyggligt pris som jag trodde borgade för god kvalité, och därmed många användningar. T ex blixtlås kan man ofta inte lita på längre oavsett pris. Jag har lyckats köpa både ridbyxor och jackor vars blixtlås inte höll för mycket mer än provningen i butiken.
Så hur kan handlarna leva gott på t ex dyra men skräpdåliga ridkläder? Jo, för att en massa unga flickor vars självkänsla är beroende av att dom är lika moderiktiga och fina som sina kompisar i stallet, dränerar sina föräldrars plånböcker. Ett par ridbyxor för 2500kr med glittrande strass på bakfickorna måste man väl ha? Ja tydligen. Och affärerna som lyckas tömma alla välmenande föräldrars plånböcker uppvisar – i en stor del av personalstyrkan – snorkighet.
Något som jag till varje pris undviker är att handla i butiker som är stora som fem fotbollsplaner, i vilka man får springa runt flera kilometer för att få hjälp. När man till sist hittar någon av de enstaka stressade anställda ska man stå i kö för att få hjälp dessutom. Det är lätt att räkna ut vad som händer om man behöver reklamera något. Den erfarenheten har jag hört många argsinta vittnesbörd om. Ändå handlar folk på dessa eländiga ställen. En vunnen hundralapp vid köpet blir lätt förlorade tusenlappar vid reklamationen.
Jag skulle kunna räkna upp oräkneliga exempel på uselhet inom handeln - bara matfusket är ett kapitel för sig - men nöjer mig här.
Avslutningsvis vill jag hedra alla trevliga, hjälpsamma och serviceinriktade butiker som får kunden att känner trivsel när man handlar. Det är långt ifrån alltid de dyraste butikerna det handlar om, och jag åker gärna omvägar för att handla i dessa.

onsdag 17 februari 2016

Våld som inlärningsmetodik...

Jag fick en gång en fråga om jag kunde rekommendera en bra tränare inom ett visst geografiskt område, åt en person som ville utbilda först sig själv och sedan sin unghäst. Intresset var western och även AR. Så jag funderade på om jag kände till någon tillgänglig person att anlita.
Funderingarna satte dock igång en del tankar, efter erfarenheter jag fått i olika sammanhang som t ex clinics. På vilket sätt vill man egentligen att ens häst ska utbildas? Hur vill man att hästen ska vara när den har utbildats? Vilken relation vill man ha till sin häst?
Jag vill personligen att hästen ska lära sig saker utan våldsinverkan och bestraffningar. För mig är det också viktigt att hästen får bibehålla sin personlighet. Jag vill ha en relation där jag förvisso är ledaren, men som bygger på samarbete och ömsesidigt förtroende.
Jag tror inte för ett ögonblick att en stressad häst blir lugnare av att den får motta rapp och slag med tillhyggen såsom spö, långa lädertyglar, ledrep etc. Jag tror heller inte att hästens samarbetsvilja eller förståelse vare sig väcks eller bibehålls med ovanstående metod. Okey, man kan med våld tvinga såväl människor som hästar och hundar till lydnad, men om man tänker kritiskt – är det ett bra sätt? Det finns bevisligen dom som tycker det. Det finns även människor som förväxlar inlärd hjälplöshet med lydnad, och upplever sig ha åstadkommit något bra. Men har dom det? Är det önskvärt att hästen uppträder nästintill apatiskt mellan sina verkställanden av människans kommandon?
Jag åkte vid ett tillfälle bort en helg med min ena häst för jag ville att vi skulle lära oss nya saker tillsammans inom western. Vid några tillfällen trotsade min häst, och jag förstod av vilka anledningar han gjorde det. Så jag ville jobba oss igenom situationerna på sedvanligt sätt utan våld. Det kan ta en stund, men det får det göra. Man får helt enkelt ha tålamod. 
Men nej, “Använd spö!!” var rådet, och nej det gjorde jag inte. Det fick ta den extra tiden det tog att lyckas då det trotsades. Då började kursledaren dra en massa dåliga skämt om rasen som min häst tillhör. Så jag frågade om inte vederbörande som är så duktig kunde rida min häst och visa oss hur saker ska gå till. Men svaret blev nej med motivationen att “Om det var min häst skulle den få SÅÅÅ mycket stryk!!!”. Jaha, så det var alltså receptet på god inlärningsmetodik från en känd och kunnig tränare. Då fick jag väl betacka mig.
Vid ett annat tillfälle åkte jag på westernclinic med en annan häst som jag ganska nyligen köpt precis nyinriden, så han var ganska ung och oerfaren. Även han trotsade vid några tillfällen, och jag misstänkte att det var något som inte var som det skulle med honom. Även denna tränare ville att jag skulle spöa hästen till lydnad, för "Han är gammal nog nu, ska jag hämta ett spö åt dig?" Jag tackade som vanligt nej, och visad lite tålamod gjorde min unge häst som det var tänkt. Efter att clinicen var klar fick tränaren rida hästen för att visa hur saker ska gå till (utan spö naturligtvis). Han gjorde inte ett dugg som hon ville, utan var motsträvig och stel som en eldgaffel. Med facit i handen kan jag säga att jag aldrig skulle ha förlåtit mig själv om jag hade spöat hästen. Eftersom jag misstänkte att något var fel körde jag honom till en klinik för en mycket omfattande undersökning. Det visade sig att han hade inflammationer i flera leder. Trots att vi inte hade känt varandra så länge, gjorde han det jag bad om när jag bad honom varsamt och snällt, men för tränaren - som red lite "tuffare" tänkte han inte plåga sig.

Det finns alltid en anledning när hästar "trotsar". Dom vill säga oss något, och det är upp till oss som ägare att lyssna och försöka förstå. Hästen kan ha ont, den kanske inte förstår vad vi menar, den kan vara osäker, rädd eller bara uttråkad. Men våld löser ingenting - inte i min värld iallafall. 
Jag tror säkert att dom flesta tränare utan att använda våld klarar av att få en envis häst att samarbeta med glädje. Men personligen tycker jag att det är väldigt tråkigt att betala för att få lära sig något, och den som ska vara kunnig rekommenderar våld som en utväg ur alla situationer då det "krånglar" lite.

Vad tycker du? 




tisdag 16 februari 2016

Det svenskaste i Sverige – vad kan det vara?

Midsommarstången kanske någon tänker. Röda stugor med vita knutar funderar kanske någon annan. Sill, potatis och snaps kanske? Listan kan göras lång, men högt upp i toppen finns två supersvenska fenomen, nämligen Den Svenska Avundsjukan och Jantelagen. Medan många svenskar oroar sig för bevarandet av det svenska kulturarvet, känner jag själv att det kunde behöva rensas lite i arvsmassan. Folk får så gärna äta sill, sjunga “Små grodorna”,  måla husen röda osv. Men den välkända svenska avundsjukan är det väl ändå ingen som kan vilja bevara? Eller är det tvärtom? Eftersom den är utbredd som en folksjukdom måste väl många tycka att den är ett betydelsefullt inslag i den svenska kulturen.
Men Jantelagen då? Är den värdefull nog att bevara? Nej, den liksom avundsjukan bidrar inte med något positivt alls, utan skapar negativitet i folksjälen. Så hur skulle Sverige klara sig utan sin Jantelag? Förmodligen skulle det bli svårt att bibehålla Sverige som ett “lagom” land. Det skulle plötsligt bli ok att sticka ut på ett alldeles eget sätt, att ta plats och att ta ut svängarna utanför den väldefinierade “Lagomramen”. Det skulle helt klart bli mindre hämmat, stelt och trist i befolkningen. Kanske skulle rentav lyckopillerkonsumtionen minska i landet.
Men åter till frågan om vad som är det svenskaste i Sverige. Jag tror att det är bristen på patriotism samt den kulturella självutplåningen. Alltför många svenskar tror att invandrare tar illa upp om Sverige värnar om sitt kulturarv. Det har t ex blivit fult att ha en liten svensk flagga på balkongräcket. Men när folk tolkar in dåliga saker i att stoltsera med sin flagga, sin nationalsång, sina högtidsfiranden i kyrkan mm, då återstår till sist Avundsjukan och Jantelagen – som definitivt inte är värda att bevara.

Musik som rör vid själen...

Det finns makalöst mycket bra musik - och lika mycket dåligt sådan - men den allra bästa tycker jag den är som verkligen berör. Den som säger mig något, eller kanske berättar något för mig om vem jag är. Sådan musik fångar upp sinnesstämningar, livssanningar, saknad och längtan. Den kan trösta men också väcka smärta, då den blir en påminnelse om tomhet efter något som inte blev som det var tänkt. När man inte själv höll i rodret och styrde sin väg. 

Ibland vet man inte ens i vilken riktning man ska styra, och man låter sig driva iväg. Ett ickeval blir också ett val vars resultat framtiden utvisar. Och när man trampar vidare på den stig som för länge sedan bara blev, kan musik som berör själen plötsligt tonsätta allt som kunde ha varit. Då blir den ett bitterljuvt eko av längtan.

I länken nedanför bilden finns en låt som betyder mycket för mig, och om du vill och orkar lyssna igenom den, så har dom sista meningarna ett viktigt budskap.


Bilden är förresten tagen vid Tåkern.

http://youtu.be/sRTXnAxlxTc


söndag 14 februari 2016

Då har man gottat sig lite....

Dagar som denna får en snasktarm som jag gotta sig lite extra, och nu har jag ätit mig pösmätt på smörgåstårta som jag har sköljt ner med ett glas gott vitvin. När man dessutom råkar vara glupsk så står inte fotografering av födan överst på listan, utan utan allt jag kan tänka på är att stoppa maten i munnen innan snålvattnet svämmar över ;-)

Men blommorna är inte ätbara - mig veterligt - så dom står orörda kvar i sin vas på bordet, och avhåller sig förhoppningsvis ifrån att nicka till dom närmsta dagarna. Jag har ställt dom på ett bord mitt i huset så att jag ska se dom så mycket som möjligt medan dom är fräscha ;-)

Nu blir det horisontalläge en stund innan stallet kallar. Dagen har även bjudit på ridning (vem skulle kunna gissa det) och det var lika roligt som alltid. Marken är stelfrusen och knölig igen, men vi tog det lugnt och fint. Dagen till ära har vi ju iallafall sluppit smuts och lera :-)


fredag 12 februari 2016

Milde tid så trött jag är...

Några extra slitsamma dagar, och några nätter med för lite sömn har tagit ut sin rätt tillsist. Jag är både hungrig och trött, men just nu orkar jag inte fixa nåt att äta. Har slängt mig raklång på sängen, men är så trött att jag inte ens kan sova. Får väl ligga och slappa tills det är dags att släppa ut hästarna igen. Jag tog in dom för att äta en stund och dricka varmt vatten, men sen ska dom ut ett tag till.
Men nu ska jag njuta av mitt horisontalläge tills plikterna kallar igen ;-)


Hoppsan!! Så kan det gå...

Det är inte ofta jag tar med mig något att äta till stallet, men i morse var jag vrålhungrig när jag skulle ut och servera frukost, och fick med mig en slarvigt ihopslängd smörgås i en plastpåse. Trots min hunger glömde jag först att ta fram den ur jackfickan, men det var kanske inte så konstigt för hästarna är ju sugna på sin mat, så den ser man ju alltid till att dela ut först av allt.

När alla fått vad dom skulle ha och täckena var på plats, kom jag på att jag hade glömt bort min macka. Så jag halade fram den ur fickan och placerade mig vid en hökärra för att avnjuta (nåväl, så delikat var den inte...) min frukost till ljudet av fridfullt hötuggande. Jag hade knappt hunnit knåpa upp knuten på påsen och lirka fram den halvtorra brödbiten med korv på, när jag märkte att det tuggande ljudet avtog. När jag lyfte blicken fann jag mig vara intensivt betraktad av tre par ögon.

Baloo hade satt sig på sitt allra finaste sätt framför mig, och talade med förväntansfulla ögon om att han gärna ville ha min smörgås - eller åtminstone få smaka på den. Pari och Rackarhästen var otroligt nyfikna och försökte nå ut ur sina boxar för att få lukta, så jag höll fram korvmackan och båda tyckte att den luktade misstänkt äckligt. Alla tre var så söta att jag kände att jag måste ta några kort.

Så jag fiskade fram telefonen ur innerfickan, och med den högintressanta mackan i handen började jag ta bilder. Min nya telefon är lite "hal" i formen, så det är svårt att fota och hålla i den med en hand. Plötsligt halkade den till mellan fingrarna, och när jag greppade tag i den för att den inte skulle göra en skadlig resa ner på betonggolvet såsom sin företrädare, tappade jag smörgåsen. Mitt framför nosen på Baloo, och dessutom med korven mot golvet och ner i en hötuss. Gissa vem som blev glad?

Så det blev ingen frukost i stallet för mig idag, men vad gör väl det när jag fick så söta bilder ;-)






















onsdag 10 februari 2016

Varför är det bättre att vara morgonpigg än kvällspigg?

Trots att man förmodligen har lika mycket vakentid och gör lika mycket nytta oavsett om man är morgonpigg eller morgontrött, verkar många betrakta de förstnämnda som lite "bättre" människor. Att vilja sova lite längre på morgonen betraktas ofta som slött - man är lite lat - men att gå och lägga sig tidigt är dygdigt. Själv har jag aldrig förstått varför, för vad är det som är så himla bra med att nicka till när kvällen knappt har börjat, bara för att man råkade vara pigg och vaken långt innan tuppen gal?

Morgonpigga människor är ofta inte sena att slänga ur sig gliringar till de morgontrötta. "Har du Aftonbladet med dig idag" kan de som känner sig allra präktigast säga som morgonhälsning till den som dyker upp i sista minuten på jobbet. Men sista minuten är ju faktiskt inte för sent. De morgonpigga kommer gärna för tidigt - ofta mycket för tidigt - och tycker att dom har gjort företaget en tjänst bara för att dom har befunnit sig i lokalen läsande en tidning, eller stillsamt kaffedrickande och skvallrande ihop med någon likasinnad och pigg kollega. Vissa sätter tom upp övertid för sitt socialiserande på morgonkvisten. 

De morgonpigga är heller inte sällan sena att dela med sig av hur tidigt dom vaknade, och hur mycket dom hann att göra innan arbetet. Vissa slöläser tidningen och tuggar mackan i slowmotion, medan andra tar stärkande promenader eller rentav hinner till gymmet. Kan man dessutom en måndagsmorgon tala om att man tog tvättstugetiden kl 07:00 på lördagsmorgonen har man fått en extra liten stjärna i himlen. Det är väl finfint att det finns människor som är pigga och duktiga i ottan, men det gör inte de som snoozar till sista minuten till sämre människor. 

Det är inte sämre att slöläsa tidningen på lunchen eller efter arbetet. Det går precis lika bra att ta stärkande promenader, gå till gymmet eller tvättstugan på kvällen. Dessutom kan jag personligen tycka att folk som sitter och småsover tidigt på kvällarna för att dom aldrig unnar sig att sova ut någon gång är en smula trista. Men det är ju upp till dom. Bara dom sparar lite på skrytet och låter bli att leka lustigkurrar på min bekostnad är det finemang ;-)  


tisdag 9 februari 2016

Pust vilket slit, men bra blir det...

Jag är inte den som är rädd för att ta i lite trots att jag är ganska klent byggd - åtminstone delvis, för ben har jag som en ardennerhäst ;-) När man tillbringar mycket tid vid en dator kan ju rumpan rentav bli söndersutten om man inte rör sig lite, så jag tar alla tillfällen som bjuds att få jobba lite fysiskt också ;-)

Idag kom underlaget som jag har beställt för att stärka upp ridbanan på ställen där jag märkt att den belastas extra hårt. Jag rastar ofta hästarna lösa på banan pga att underlaget i hagarna är omväxlande fruset och knöggligt eller blött och lerigt. Pållarna tycker att det är så härligt att få springa av sig och busa riktigt ordentligt, men det betyder att underlaget utsätts för riktigt tuffa tag.

Pari brukar göra sina showkonster i ganska hög fart, vilka inkluderar snabba tvärstopp från galopp till 180 graders piruettvändningar, och han har kontinuerligt hållit mig sysselsatt med reparationer efter sin vilda framfart. Han gör sina illnitar inom ett begränsat område, och hovarna bokstavligt talat skär ner genom sanden till duken likt varma smörknivar i en ask Bregott.

Nåväl, idag anlände 15 ton stenmjöl som ska stärka upp det utvalda "showområdet". Av dessa har jag skyfflat och krattat ut ca 3-4 ton skulle jag tro. Det har varit makalöst tungt och slitsamt, och jag har fått byta ut genomsvettiga kläder två gånger. Men det blir så himla bra att jag är helt lyrisk trots att jag är ganska slak nu. Jag råkar vara en sån person som kan jobba outtröttligt hur länge som helst. "Bara lite till..." tänker jag hela tiden när jag åtminstone borde ta rast en stund. Om jag skulle välja en låt som passar för mig när det gäller att arbeta med något jag gillar, så skulle det vara Rolling Stones "If you start me up" ;-)

Araberna har hållit mig sällskap på ridbanan under arbetets gång och gjort sig nyttiga på sitt lilla vis ;-) Rackarhästen har skrapat ut stenmjöl ur den stora högen, medan Pari har försökt att ta ifrån mig mina redskap. Jag har sagt till dom gång på gång att dom ska lämna mig ifred att arbeta, och leka med varandra eller nåt istället. Men dom är så sällskapssjuka och nyfikna att dom måste vara med hela tiden :-)

Men nu har jag pustat en stund och ätit macka, och plötsligt blev jag jättetrött. Så nu ska jag lägga mig raklång en stund och vila, för det har jag gjort mig förtjänt av :-)

Tyvärr var jag så flitig att jag glömde att fotografera dagens slit, så jag får bjuda på bilder ur "arkivet" ;-)


Nedan kan du se showmaster Pari i hyfsat stillsam action när ridbanan var under tillverkning ;-)









måndag 8 februari 2016

Varför är så många "goda" människor så hatiska?

Frågan skulle aldrig ha uppstått om den godhet många tror sig besitta vore äkta. Tänk så många som nästan blir höga av att tänka på hur bra människor dom är, samtidigt som dom i sin självgodhet agerar med ren ondska mot utvalda medmänniskor.

SVT Nyheter rapporterar om en mor och dotter som har blivit trakasserade i ett och ett halvt år pga att dom gick och lyssnade på SD:s torgmöte. 24 polisanmälningar har inte hjälpt för att få slut på trakasserierna, och rädsla tvingar nu familjen att flytta. Den sjuåriga dottern är rädd och vågar inte sova i sitt rum. Vardagsrummet vågar dom inte använda efter att en sten kastats rakt genom fönsterrutan och in i rummet. Detta är långt ifrån allt familjen har utsatts för i godhetens namn. För den som är god nog att hata SD är behörig att agera riktigt illasinnat utan att riskera sin VIP-biljett till pärleporten.

Det är i dagens svenska samhälle politiskt korrekt att uppföra sig precis hur illa man vill - bara man gör det mot "rätt" personer. Att gapa rasist, nazist och fascist till vem man behagar som inte upplevs lika god som den behjärtansvärda godhataren är hedervärt och därmed ursäktat. Medeltiden har sänkt sig över Sverige på mer än ett sätt, och ett av dessa är att häxjakterna har återupptagits för fullt igen. En gång i tiden kunde vem som helst skrika häxa åt vilken kvinna som helst, och snart därefter råkade hon synnerligen illa ut. Idag kan vänsteraktivister och annat "gott" löst folk, skrika ovan nämnda glåpord och förfölja politiskt "oliktänkande" bäst dom vill. Att engagera sig som politiker i "fel" parti är detsamma som att göra sig till måltavla för hat, hot, våld och skadegörelse. I värsta fall briserar en bomb utanför ytterdörren. Sverige får allt flera likheter med de länder som flyktingarna flyr ifrån. Dom lämnar länder med politiskt och religiöst förtyck, och kommer till ett land där dessa företeelser är lika "hedervärda" som i deras hemländer. Skillnaden är att Sverige påstås vara en demokrati. Men råder det verkligen demokrati i ett land som ser förföljelse och våld mot "oliktänkande" som något gott och hedervärt?

Vem tror alla dessa godhatare att dom är egentligen? Dessa mobbande förtryckare som säkert mår bra ända ner i skrevet när dom får trakassera sina utvalda offer. Finns det överhuvudtaget några sämre människor än dom som ser det som sin fulla rätt att göra andra människor illa - oavsett anledning.

När ska godhatarna lära sig att DET FINNS INGET GOTT HAT!!!!


lördag 6 februari 2016

Migrändags lagom till helgen... :-/

Det är inte ofta jag får migrän, men när anfallen kommer så är dom rejäla och sitter i hela tre långa dagar. Anledningen till att jag får dessa eländiga anfall är vanligen att jag varit väldigt "uppe i varv" en tid, och när jag sedan slappnar av riktigt ordentligt kommer anfallet som ett brev på posten.

Före helgen var det rätt så mycket som snurrade på för fullt, och natten till fredagen blev det inte ens mycket nattsömn innan klockan ringde. När jag skulle dela ut nattahö riktigt sent på torsdagskvällen upptäckte jag att det höll på att börja brinna i stallet. Det hade blivit varmgång i en hösilagebal som var av väldigt blandad kvalité. Det var både grovt och dyngsurt hö, och torrt fint hö i samma bale, och varmgången hade börjat i det blöta i botten av balen. När jag kom till stallet luktade det lite konstigt, och jag såg att det rök bakom hökärran där balen stod. Den hade bara varit öppen ett par dagar, och det är ett kallstall, så den borde inte ha gått varm så snabbt. Men det blöta i botten var skållhett, och skulle snart antända det torra. Så jag fick börja riva isär och kasta, bära och släpa iväg hundratals kilo hö. Efter ett par timmar var jag klar, och totalt urlakad av ansträngningen.

Jag trodde att jag skulle vara totalt slut på fredagen, men det var jag inte konstigt nog. Tvärtom kände jag mig pigg och energisk. På förmiddagen fick jag ett positivt besked som gjorde mig riktigt glad, och ett möte under eftermiddagen gick mycket bättre än förväntat. Plötsligt kände jag mig riktig avslappnad och belåten, och det skulle jag inte ha gjort...

Så detta är en helg i huvudvärkens och illamåendets tecken. Jag har ganska bra medicin, men den hjälper inte helt och gör mig väldigt sömnig. Men vädret har varit bedrövligt, så jag har inte missat något roligt utomhus iallafall ;)





torsdag 4 februari 2016

När är man feminist egentligen?

Jag har funderat en del på den frågan den senaste tiden med anledning av att så många som kallar sig feminister gör sig hörda i media nuförtiden. Men det är ytterst sällan jag hör dom säga något jag kan sympatisera med trots att jag är kvinna.

För vissa kanske svaret på min fråga kommer snabbt och enkelt, men det gör det inte för mig. Jag har väl förvisso inte levt ett typiskt "kvinnligt" liv, och som ganska ensam kvinna under många år i "männens värld" i arbetslivet har jag sett och upplevt en hel del som skulle behöva filas på ur ett jämställdhetsperspektiv. Tyvärr har jag inte haft så många stöttande "medsystrar" till hands under merparten av alla år. Åtminstone inte bland dom kvinnor som klättrar eller vill klättra på karriärstegen. Kanske tycker du som läser detta nu att jag verkar lite negativ när jag säger detta, men en anledning till att kvinnor kan ha svårare att göra karriär bland män är att dom inte "föser fram" varandra såsom män oftast gör. Kvinnor är inte så feministiska mot varandra i arbetslivets vardag när dom vill ta sig uppåt. Jag kanske låter generaliserande, men det är min upplevelse, och jag har många års erfarenhet.

Men den senaste tiden har frågor om kvinnors representation i styrelser, lika löner för lika arbete, "kvinnofällor"=karriärhinder, huruvida kvinnor ska raka benen mm förbleknat, och kvar är den stora debatten om hur skrämmande vanligt det är att kvinnor utsätts för sexuella övergrepp och våldtäkter i detta land. Jämställdheten hade ju kommit ganska långt i Sverige, även om den var långt ifrån fullständig. Men nu backar den snabbt och säkert på foten tillbaka till medeltiden.

Ja, det har alltid funnits och kommer alltid att finnas snuskiga svenska män, som tafsar på och våldtar kvinnor. Det vet väl alla - jag har själv råkat ut för tafsande äckel, så jag tänker inte förneka att dom existerar. Men svenska män FOSTRAS INTE från födseln till att ha klart för sig att kvinnor är lägre stående "ägodelar" som man kan behandla exakt precis hur man vill och gärna grymt.
Ja, det finns svenska män som misshandlar sina flickvänner/sambos/fruar, men dom sjuka jäklarna tillhör inte regeln i samhället, utan undantagen. Personligen har jag i mina yngre dagar råkat ut för ett par mobbare i skolan, och jag klådde upp båda två mer än vad dom någonsin trott var möjligt. Jag råkade också ut för att "bli ihop" med en kille som provade på att vara lite hårdhänt, och han fick sig också en smäll som han kanske inte har glömt än efter alla år.

MEN: Hur många svenska män anser att våldtäkt bara är en simpel rättighet som män har att kassera in hos kvinnor då andan faller på? Hur många svenska män anser att det är normalt att gifta sig och ha sexuellt umgänge med barn? Hur många svenska män mördar sina systrar och döttrar för att dom själva vill välja sin pojkvän? Hur många svenska män stenar ihjäl kvinnor för "brott" som inte ens är några brott?  Ja ta nu fram kulramen ni feminister därute som vägrar att erkänna allt vad kulturskillnader heter, och räkna så gott ni kan. Ni lär inte bli utslitna på fingertopparna.

Det intressanta är att det svenska rättssystemet alltid har diskriminerat kvinnor och ställt sig på förövarnas sida. Detta trots att det arbetar kvinnor inom det svenska rättsväsendet och inom politiken, och att man skulle kunna förvänta sig att dessa skulle göra något för att stärka kvinnors rättigheter.

Men nej, inom rättsväsendet och politiken lyser feminismen med sin frånvaro. Det råder becksvart mörker med ett undantag - advokaten Elisabeth Massi Fritz. Hon kan med rätta få kalla sig feminist, för hon sitter inte och svamlar om patriarkatet hit och dit, utan hon gör något i verkligheten. I rättssalarna.

Så vad är det som gör att jag faktiskt är riktigt förbannad på landets "feminister" just nu? Jo, det är det faktum att dom flesta verkar ha tappat bort sig fullständigt. Istället för att erkänna att Sverige fylls upp av unga och testosteronstinna män som är UPPFOSTRADE till att ta för sig av kvinnor, har dom tagit på sig rollen som vanliga godhetsknarkare, vars främsta uppgift är att likt media förneka och mörka att kulturskillnader ens existerar.

I arbetslivet får man gå kurser i "Kulturell medvetenhet" och "Interkulturell kommunikation" då man ska arbeta med människor från andra länder. I arbetslivet erkänns kulturella skillnader - men där finns det ju pengar att tjäna på att samarbetet löper smidigt.

Men när det kommer till samhällslivet - och det faktum att det en gång trygga och lite sömniga Sverige översvämmas av män som har en minst sagt medeltida kvinnosyn - och som lever efter sina övertygelser - höjer inte landets "feminister" sina röster för att få slut på de eskalerande sexuella övergreppen, som sker till följd av att många nya invånare ser beteendet som en mänsklig rättighet.

NEJ, "feministerna" gör det istället till sin nya livsuppgift att svartmåla svenska män. Dom är minsann likadana - minsta gemensamma nämnaren bland alla pilska äckel är könet. Ja det må vara hänt att alla män har samma typ av könsorgan, men det är ta mig tusan inte den främsta gemensamma nämnaren.

Jag känner faktiskt äckelkänslor när jag tänker på alla "feminister" som spyr galla över alla svenska män för att SLÄTA ÖVER och URSÄKTA all den importerade medeltida kvinnosyn som finns i detta samhälle nuförtiden. Överlag har de flesta svenska män jag har haft omkring mig i arbetslivet och privatlivet varit riktigt schyssta. Dom har stressat till och från dagis, handlat, lagat mat, städat, gjort saker med sina familjer på fritiden, varit omtänksamma och talat väl om sina kvinnor. Vänsterfeministerna drar skam över alla dessa reko män, och varför - jo, för att skapa sympati för rötägg som inte kan hålla fingrarna och könsorganet i styr. Det är osmakligt.

Detta blev ett långt inlägg, men nu får det vara nog med vänsterfeminismen. Den värnar INTE om oss kvinnor!!!




tisdag 2 februari 2016

Vem är normal egentligen...?

Är det bara jag som ibland funderar på vad som kännetecknar en "normal" människa? Innan psykiatrin började ställa diagnoser och sätta bokstavskombinationer på alla som inte är som svenssonmallen föreskriver, och som inte "passar in" bland alla som har lärt in sitt mellanmjölksbetéende perfekt, så fanns det bara olika personligheter.

Den som var väldigt ofokuserad och hade svårt att passa tider kanske bara var en "dagdrömmare", och den som var riktigt fyrkantig i sättet och lätt tappade humöret kanske bara var "envis och ilsken" av sig. Omgivningen märkte säkerligen även förr om någon var allmänt vimsig och en obotlig tidsoptimist, som aldrig lyckades passa en tid oavsett vad som skulle hända. Men man kunde kanske säga "den där han är ju som han är" på ett lite överslätande sätt. Någon gång hörde man någon skämtsamt säga att "den där han skulle nog till och med komma för sent till sin egen begravning".

I dagens samhälle ställs ofta hårda krav på att människor ska prestera. Åtminstone i arbetslivet, där det händer att vissa har så mycket att göra att det skulle räcka till att sysselsätta ett par tre personer i rimligt takt. Visst finns det även dom som har tid att släpa fötterna efter sig, men oavsett vilket så finns det vanligen ganska snäva ramar för hur folk ska vara för att "passa in". Ibland relateras tragiskt nog hela människovärdet till huruvida en person är produktiv eller inte. Närande eller tärande - det är frågan. Med dessa ord försöker jag inte att ursäkta några arbetsskygga latmaskar, utan det är bara allmänna tankar kring vad som utgör människovärdet. För även den mest produktiva person man kan tänka sig kan plötsligt råka ut för sjukdom, olycksfall och arbetslöshet. Vart tar människovärdet vägen då om man bara är vad man presterar? När man inte längre gör det "normala"?

Ibland undrar jag varför det är så viktigt att fastställa alla dessa diagnoser och etiketter på folk som "avviker" lite. Jag förstår självklart att människor som inte mår bra inombords och själva upplever att dom inte "fungerar" vill ha hjälp och behöver få sådan - både att förstå sig själva och för att må så bra dom kan. Jag försöker inte att förringa några neuropsykiatriska diagnoser, för dom är en del av vad en människa kan födas med eller drabbas av, såsom även hjärtfel, diabetes, mag- och tarmsjukdomar och tusen andra saker. Jag undrar snarare varför så ofta människor som anser sig vara normala tycker att det är så viktigt att fastställa vilka som inte är det. I vissa fall kan en människa som helt bryter mönstren och ljudligt tar stor plats "ställa till det" för sin omgivning. I ett klassrum får ju alla barnen svårt att tillgodogöra sig undervisningen om ett av barnen är "oregerligt" och oavbrutet "stör ut" undervisningen. Men förr fanns det små klasser med en handfull elever för barn som hade behov av extra stöd av olika  anledningar. Storleken på skolklasserna har växt rejält sedan jag själv var barn, och det gör det inte lättare för någon när det finns barn som är väldigt utagerande av olika skäl. Men idag heter inte lösningen pyttesmå klasser för barn med behov av mera läraruppmärksamhet, utan den heter "anpassa dig" med hjälp av BUP och gärna medicin. 

Så med detta sagt vill jag poängtera att jag tycker att det är bra att den som mår dåligt får en diagnos och hjälp. Det jag känner mig tveksam till är när man eftersträvar alla dessa diagnoser och bokstavskombinationer som ett sätt att slipa kanterna av personligheter, så att den som inte är "svenssonperfekt" i sitt sätt att vara ska formas till att bli det i möjligaste mån. Jag kan tycka att i ett samhälle med alla dess behov borde det finnas utrymme och möjligheter även för den som anses vara "annorlunda". Sverige är ju trots allt ett land där man "gillar olika". 

Det som fått mig att överhuvudtaget tänka på ämnet är att det i vårt samhälle finns människor som tycker att det är normalt att tänka på sig själva som icke normala. 

Om Emil i Lönneberga hade levt på riktigt ibland oss idag, hade han förmodligen inte betraktats som en kul och charmig liten go kille, som man blir glad av att se. Han hade nog fått en lång utredning på BUP, och stått på ständig medicinering.