lördag 16 januari 2016

En himla otur men tur ändå...

Så var det äntligen lördag, och dags att åka på utflykt med hästarna. Men ibland blir det verkligen inte som man har tänkt sig. Vädret var strålande soligt och vindstilla, och det var inte mer än tio minusgrader ute. Inte för att jag tycker att det är en skön temperatur, men den är iallafall bättre än -20 plågsamt kalla grader. Matsäcken var packad och vi rullade iväg.

Vi var nästan framme vid vårt mål när det plötsligt började kännas kallt i bilen, samtidigt som tempmätaren steg... Attans, inte bra alls!! Det var bara att svänga in på första bästa gårdsplan och hoppas att det fanns någon hemma som vi kunde be om vatten att fylla på i bilen. Jodå, vi hade tur, och efter vattenpåfyllning sjönk tempen. Det var dock uppenbart att det var något fel på bilen som inte var lämpligt att åka omkring med. Så det var bara att avbryta planerna på en vacker ridtur och försöka att långsamt och försiktigt rulla hemåt igen. Fy tusan så surt när man hade sett fram emot en kanondag!!

Nåväl, det sista sura hade inte hänt ännu - det hände ett par kilometer senare. Plötsligt steg tempen rejält igen, och det fanns inte ens någonstans att stanna... Med andan i halsen rullade vi sakta framåt, och till sist blev vi tvungna att parkera ekipaget längs vägen, för det var på vippen att börja koka under huven... Sen var det bara att återigen traska iväg till första bästa hus för att få vatten igen. Tyvärr hade vi inte kunnat ta med oss något från det förra stället vi stannade på, för tanten hade ingenting annat än en hink att fylla vatten i - och den lämnade vi förstås tillbaka.

Den här gången var det jag som stannade kvar hos hästarna, och iförd min reflexväst väntade jag bakom transporten ifall någon skulle missa att se våra varningsblinkers. Man vill ju inte ha sina fyrfota vänner kvaddade av någon ouppmärksam bilist som i värsta fall sitter och sms:ar under körningen.

En tag senare hade vi ett par dunkar vatten, och fyllde på igen. Dags att starta bilen. Men nej då, det gick inte! Hur tusan hade ett bra bilbatteri blivit så dåligt av att bilen stått med varningsblinkers igång ett tag?! Vem vet - det var bara att traska tillbaka till de snälla människorna som gav oss vattendunkarna. En stund senare tog mannen i huset med sig ett bilbatteri och följde med tillbaka till bilen, och vi lyckades kabla igång eländet.

Resten av färden gick långsamt med andan i halsen, ett falköga på tempmätaren och påfyllda vattendunkar i beredskap. Vi hade tur i oturen och lyckades iallafall ta oss hem. I värsta fall hade vi fått sadla hästarna och rida dom sista milen, men efter att jag hade stått och väntat ett tag vid vägkanten så var tårna rätt så rejält stelfrusna. Men det känns ändå tryggt att veta att man har hästar med många mil i benen som kan bära oss ganska långt om det kniper. Mindre tryggt är det att veta att bilar inte behöver bli stående någon längre stund längs vägkanten, innan någon som inte kan skilja på ditt och mitt stannar till och tar för sig. Bilen är illa nog att få plundrad, men transporten hade bara varit att häkta av och stjäla. Så lusten att lämna något längs vägen är minimal.

Men nu är vi hemma igen efter en frusen och misslyckad dag. Hästarna såg minst sagt snopna ut när dom lastades av hemma precis innan mörkret föll, för dom hade förväntat sig en tur i skogen. Det hade väl gått att ta en tur hemma, men tårna sa nej och magen var hungrig. Får helt enkelt ta den andra bilen och ge oss iväg imorgon igen.

Förväntansfulla inför dagens utflykt...
Rackarhästen moloken när han snuvats på utflykten.
Nyss urlastade och tröstäter lite ;-)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar