tisdag 19 januari 2016

Att krocka med en älg...

En kolsvart kväll den 1:a november 2012 hände något som ingen vill vara med om. Det var då Stora Grå plötsligt kom ut ur skogen, när jag var på väg hem efter några kundbesök. Mötet kom att förändra mitt liv för alltid.

Tänk er känslan när en älg kliver ut på vägen inom ett avstånd som får er att inse, att oavsett hur hårt ni trampar på bromsen, kommer 80km/h inte ens i närheten av att bromsas ner till 0...
För er som aldrig har upplevt ögonblicket före olyckan kan jag berätta att tiden bromsar in på ett märkligt sätt. Samtidigt som allt går blixtsnabbt går händelserna i slowmotion. Man hinner tänka även om det verkar omöjligt. Med för kort bromssträcka försökte jag slippa frontalkrocka, och styrde snabbt till vänster för att runda älgen. Tyvärr dök en mötande bil upp i kurvan, och i det ögonblicket tvingades jag göra ett val: krocka med bilen och ta med mig ett okänt antal personer till sista vilan, eller styra tillbaka mot älgen och endast avsluta mig själv om jag hade otur. Det är som tur är inte ofta man tvingas göra snabba val kring sin eventuella död.

Jag hade dock en oerhörd tur i oturen, som lever fortfarande och kan skriva detta. Undan- och tillbakamanövern gjorde att bilen träffade älgen med högra delen av fronten först, så istället för att få älgen rakt över bilen tog smällen hårdast i högersidan. Det tog tvärstopp och blev svart, men krockkudden löste inte ut.

Efter krocken följde en väldigt jobbig tid. Inte endast pga av skador, smärtor och allmän obrukbarhet, utan även på det mentala planet. När man upplever sin egen dödlighet kommer tankar som man inte annars brukar tänka. Olyckan i sig tog inte många sekunder av mitt liv, men min hjärna tvingade mig att återuppleva den gång på gång på gång... Det fanns en tid då jag trodde att jag aldrig skulle få slippa alla dessa flashbacks av något stort och grått som dök upp i strålkastarljuset. Jag kunde få flashbacks när som helst, och särskilt då jag åkte eller körde bil. Jag är en väldigt van bilförare som har åkt tusentals mil i tjänsten varje år, men plötsligt mådde jag så dåligt av att åka bil att jag kände att jag måste byta jobb. Det kändes tom ännu värre när jag åkte med andra, för då hade jag inte kontroll över körningen. Så fort jag upplevde att det gick för fort, eller om det inte var ljust ute, så grep skräcken tag i mig då Stora Grå plötsligt uppenbarade sig för min inre syn. Numera är jag nästan fri från flashbacks, men om jag skulle återgå till samma typ av jobb som tidigare är jag inte säker på hur det skulle funka.

Våren som följde efter krocken var jag fortfarande sjukskriven, men det var ändå en av de vackraste vårarna i mitt liv. Det verkade som att solen lyste starkare, fåglarna sjöng vackrare, och tulpanerna var ännu rödare än vanligt. Trots att jag fortfarande hade ont kändes alla positiva upplevelser mycket mera intensiva. Jag visste att jag skulle få leva med de skador jag fått under resten av livet, men kände samtidigt att jag inte kunde låta dom begränsa mig. När man har varit van vid att vara stark och vältränad, och leva ett aktivt liv som kräver styrka, kan det kännas oerhört frustrerande att vara begränsad av värk, och av att inte längre vara lika stark som förut. Men en dag när jag satt på hökärran och tittade ut på den soldränkta trädgården genom de öppna stallportarna bestämde jag mig för att oavsett hur jag kände mig för stunden, så skulle inte det tillståndet få prägla resten av mitt liv. Jag tänkte minsann bli stark igen, och göra allt som jag planerat före den ödesdigra dagen. Jag tänkte inte låta mig hindras av att jag fick ont av allt och ingenting, utan jag skulle lära mig att göra saker på ett annat sätt, och lära mig att kringgå mina begränsningar.

Idag kan jag säga att jag har lyckats ganska bra. Jag är fortfarande inte lika stark som förr, men tillräckligt stark för att klara vad jag vill göra. Jag får fortfarande förfärligt ont av att belasta min kropp fel, men oftast lyckas jag att göra rätt. Jag är fortfarande inte helt smärtfri i nackpartiet, men har lärt mig att leva med hur det känns. Olyckan har inte fått hindra mig vare sig i arbetslivet eller på fritiden, utan jag har gjort allt som jag gjorde innan, med ett undantag - jag kör inte tusentals mil om året längre.

Ingenting blir bättre av att man fastnar i att tycka synd om sig själv. Man får inte mindre ont, blir inte gladare och livet blir inte roligare. Man kan gräma sönder resten av sina dagar, eller man kan ta fram lite jävlar anamma och visa sig själv att man kan komma igen - om än i en lite annorlunda form. Ja, livet hade självklart varit enklare och skönare om olyckan aldrig hade hänt. Det är inget nöje att ha ont och vara stel. Men nu är det som det är, och jag klagar inte. Istället för att frossa i och älta min fysik har jag kämpat för att göra den till det bästa den kan bli efter sina nya förutsättningar, och jag har inte avstått från något jag vill göra. Jag är lite försiktigare som person nu, men jag jobbar på det också ;-)


Våren 2013 hemma på gården :)


Jag & Rackarhästen i august 2015. Vi har just klarat av 40km i stekande värme på Billingeritten :)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar