söndag 31 januari 2016

Mysig avkoppling :-)

Det finns många sätt att koppla av, men det närmaste har jag i stallet. För den som inte har upplevt det kan jag berätta att ett av dom njutbaraste ljuden som finns, är det stillsamma tuggandet av hö. Hästar som äter är så fridfulla - förutom när krubborna serveras, för då äter dom girigt och slafsigt ;-)

Frukosten är allra mysigast att servera för alla är nyvakna och pömsiga, och då är dom lite extra keliga. När tid finns brukar jag borsta dom riktigt fina, och kanske göra någon fläta i Rackahästens långa man. Vi råkar ha ganska morgontrötta pållar, förutom Pari som är lite snabbare att kvickna till. Fleur stiger inte upp i onödan, och brukar vara torvig ända in i öronen när hon sömndrucket tittar upp. Oftast är det rumpan man ser först, för den kommer upp när hon reser sig och sträcker sig. Därefter ser man en rufsig och torvig lugg över boxkanten.

Lilliman vill helst inte stiga upp alls på morgonen, och jag har ofta fått lägga extra tid på att få honom att vakna till. Han ligger kvar i torven och tycker bara det är skönt att bli klappad lite, och bryr sig oftast inte om när jag försiktigt försöker skaka liv i honom. Att det är frukostdags struntar han totalt i och somnar om istället, för han är sällan hungrig på morgonen. Alla får nattahö, och av detta har han alltid mycket kvar. Tyvärr är han ju väldigt mysig där han ligger och mornar sig, så jag har varit nära att komma för sent till jobbet många gånger när rackaren inte vill upp, äta frukost och ge sig ut. Det är nästan omöjligt att låta bli att sätta sig och klappa på honom när han ligger och sover. När grimman ska på hittar han på alla möjliga saker för att slippa gå ut, som att gå till saltstenen och slicka riktigt långsamt och länge på den, medan han sneglar på mig för att se om jag ska tröttna på att vänta.

Kola vill stå och mysa och tvätta mig innan vi går ut, och när han gör det blir han ännu sömnigare, och då vill han helst stanna inne. Så för att visa att han lika gärna kan stanna kvar i stallet går han långsamt som en snigel till hagen, och bidrar på sitt lilla sätt till att saker tar tid ;-)

Under tiden tycker Pari att nu får det väl ändå vara färdigsölat, för det är faktiskt dags att gå ut!! Han vill gärna bli ompysslad medan han äter, och påminner mig om jag glömmer att göra "tummetottar" på hönätet, men när han är klar vill han ut. Med "tummetottar" menas att jag drar ut öglor av hö genom några maskor i hönätet så att han lätt kommer igång att äta. Det tycker han om, och frustar förnöjsamt när jag gör dom. Om jag skulle råka ha bråttom och glömma denna viktiga rutin ställer han sig och stirrar på mig tills jag kommer på mitt misstag ;-)

Baloo är också med och serverar frukost, även om han inte är så behjälplig ;-) Han känner en slags skräckblandad förtjusning för hästarna, och hans favoritsällskap är Rackarhästen. Det pips och gnälls utanför hans box tills han blir insläppt att sitta bredvid hönätet och sällskapa. Stackars Pari brukar bli frustrerad över umgänget vid maten i boxen mittemot, för som om det inte är illa nog att socialiserandet inte sker i hans box, så står dörren öppen mittemot så att det går att beskåda umgänget och bli avundsjuk. Men Baloo har bestämt sig för att Rackarhästen är nr 1 och Kola är nr 2, och dom andra är ointressanta. Fleur kunde inte bry sig mindre, men Pari tycker att det är irriterande orättvist. Så jag försöker få Baloo att även bry sig om Pari lite, och nån slick på mulen har han fått i all hast.

Det är så lätt att trivas bland sina fyrfota vänner i stallet. Idag bjuder jag på några morgonbilder, som är tagna en liten stund innan gänget skulle ut. Täckena dom har fått ta på sig som skydd mot hårda och iskalla vindar med sporadisk nederbörd, är ingen vacker syn, för när snön smälter bort kommer leran fram - och den måste man tvunget rulla sig i... Men dom är söta ändå mattes alla lortgrisar ;-)



Rackarhästen & Baloo sällskapar.


Tittut säger Pari ;-)


Kola vill hellre mysa än att äta :-)



Måste man äta när man är trött...?


Pari äter sina sista strån :-)


Men hallå där!! Kom till mig också din orättvisa hund!!


Svarta Fleur är svår att fånga på bild :-) Det är lite mörkare i hennes box, för hon står i gamla stalldelen. Den envisa damen vägrade att flytta in i sin nya box bredvid grabbarna, så vi fick ge upp och låta henne flytta tillbaka. Jag flyttar inte sa Trilskis bestämt, och så fick vi hänga tillbaka alla hållare till hönät, hink och saltsten samt göra en ny torvbädd igen... Stoig? Nej inte alls ;-) Eller så var det kanske så att hon inte ville lämna ifrån sig en box som är 30 kvadratmeter stor...


Araberna tittar nyfiket fram över Fleurs öron :-)


Hej! Det är jag som är stallchefen ;-)


Det blev jobbigt att hjälpa till...bäst att vila sig lite... ;-)






fredag 29 januari 2016

Litar du på din intuition?

Personligen borde jag göra det betydligt oftare, eftersom den brukar visa sig ha rätt. Det har hänt många gånger att jag har fått en stark känsla inför en person eller en situation, men av olika anledningar har jag resonerat bort känslan för att mitt förnuft inte har velat tro på den. Det har vanligen handlat om situationer då jag känt en slags abstrakt obehagskänsla inför en människa redan vid det allra första mötet. Det har också kunnat vara inför en situation som jag ska välja att befinna mig i eller inte.

I grund och botten tror jag att det handlar om att jag inte vill misstro någon eller något om det inte finns uppenbara eller logiska skäl. Jag är en sådan person som vill tro gott om människor jag stöter på i livet tills motsatsen är bevisad. Dessutom vill jag ofta inte rata att göra något som skulle kunna vara bra, om det inte finns argument som talar för att det är dåligt. Tyvärr leder detta förnuftets resonerande med intuitionen ofta till att den sistnämnda får vika sig. Åtminstone då den av oförståeliga skäl talar om för mig att en människa som jag inte känner är en lömsk person jag bör akta mig för. Varför skulle jag lyssna på sådan negativitet när människan står där inför mig - trevlig, leende och synbarligen välvillig. Eller då intuitionen inte kan komma med några förklaringar till varför jag bör undvika något som jag vill göra.

Varje gång som intuitionen får säga "Vad var det jag sa!!" lovar jag den att lyssna nästa gång, så att jag slipper att ångra mig. I dom stunderna känns det så självklart att lyssna på den som alltid brukar ha rätt. Men så går det en tid, och tråkiga saker faller i glömska. Så även mitt löfte till min intuition.

Det har t ex hänt att jag har blivit varnad för människor, t ex "akta dig för den där personen, för rätt vad det är får du en kniv i ryggen". Inte ens då har jag aktat mig, utan har lyssnat på orden och ändå gett personen ifråga en chans att visa mig vem den är. Jag har varit lika trevlig mot människor jag har blivit varnad för, som mot människor jag bara har hört gott om. Det skulle ju kunna vara så att personen ifråga kanske inte har lust att sticka kniven i ryggen på mig, bara för att den har gjort så mot andra.

Tyvärr har denna vänlighet från min sida inte alltid varit till glädje för min del. För när jag har vägrat att döma någon pga vad både intuitionen och vad andra säger, har jag släppt hederslösa människor för nära. Kanske inte nära i ordets rätta bemärkelse, men tillräckligt nära för att få möjlighet att göra skada. Vissa människor är tyvärr inte godhjärtade, utan tar sina chanser att uppfylla sina syften, utan att för den skull visa någon som helst uppskattning gentemot den som har hjälpt dom att nå sina mål.

Intuitionen har ofta talat till mig i arbetslivet, för när man befinner sig i en ledande position, och särskilt om den är lite "högre", så kan man känna sig tämligen säker på att det finns folk i ens närhet som gärna skulle vilja ta över ens jobb. Karriärsuget lockar tyvärr fram det allra sämsta i många, och en sak som vissa människor kan vara utomordentligt duktiga på är att förställa sig. En del använder denna förmåga till något bra, blir skådespelare och vinner en Oscar. Andra tar med sig förmågan ut i samhället och i synnerhet i arbetslivet. Det är många karriärister som hade kunnat vinna en Oscar om det fanns ett pris att få för extrem falskhet.

Som tur är har intuitionen också fört något gott med sig då jag faktiskt har lyssnat på den. För det har också hänt att den har sagt att en person är bättre än sitt rykte, och då har jag haft glädje av att lyssna. Eller när intuitionen har sagt åt mig att inte ge upp i en situation då det funnits många välgrundade och logiska argument för att göra det. Ibland har jag fått kämpa fruktansvärt hårt, där det inte ens har verkat finnas några framkomliga vägar. Då har jag skapat vägar och sett till att ta mig fram dit jag vill oavsett hur hopplöst eller omöjligt något har verkat vara. I sådana situationer har jag lovprisat den vägledande känslan.

Så nu ska jag minsann börja följa min intuition fullt ut i den mån det går. Den är en pålitlig rådgivare.




torsdag 28 januari 2016

Vad är det viktigaste i Sverige just nu?

Så är det dags att tycka till igen, med risk att reta upp en och annan. Tänk om landets förvirrade makthavare skulle sätta sig och skriva en prioritetslista över vad som är det viktigaste för landet just nu. Vem vet - det har dom kanske redan gjort. Nu menar jag inte den förljugna listan med brutna vallöften, utan en lista som ärligt beskriver hur man faktiskt prioriterar saker i verkligheten.

Man kan spekulera hej vilt om vad som skulle stå på listan, och i vilken turordning, men samtidigt undrar jag om den inte skulle bli tom. För om sanningen skulle sättas på pränt och komma ut i dagens ljus, kanske ett gäng förvirrade makthavare skulle bäras ut ur Rosenbad och rullas i tjära och fjädrar.

Kanske skulle någon ärlig krake - finns det såna i regeringen eller hela sjuklövern förresten - plita dit dom nedersta raderna, dvs vad som är lägst prioriterat eller inte alls. Det borde inte vara så svårt, eftersom det är totalt uppenbart. Men samtidigt finns det ju en viss risk för den som skriver dessa rader att vederbörandes anseende tar skada. För om man skriver hemlösa på den allra nedersta raden, blir man inte stämplad som en person som saknar empati för samhällets allra svagaste och mest utsatta. Nej, den som skriver den punkten nederst kommer att bli stämplad som rasist - kan man vara något annat när man "ställer grupper mot varandra" - som godhetsknarkarna brukar säga. Och att bli stämplad som rasist är ju det absolut värsta en svensk någonsin kan råka ut för. Så bort med den punkten från listans botten.

På näst nedersta raden kanske någon djärv person skulle drista sig att skriva dit landets åldringar. För det finns ju en möjlighet att någon i en stund av navelskådande skulle kunna komma på att folk som är mellan nittio och hundra år gamla, nekas plats inom äldreomsorgen - även om dom inte ens är kapabla att trycka på sitt trygghetslarm. Men nej, är man rädd om sin politiska karriär så låtsas man att gamla människor i Sverige åtnjuter den respekt och omtanke som dom förtjänar på livets höst - och så avstår man att sätta punkten där den hör hemma. För vilken makthungrig politiker vill framstå som någon som "ställer grupper mot varandra" - en rasist?!!

Medan det allmänna kaoset växer som livskraftigt ogräs, frodas regeringens förmåga att lösa alla problem lika bra som en pelargon i Saharas öken. Det är inget nytt att det finns för få lediga jobb och bostäder i landet, och att maskorna i det sociala skyddsnätet är trasiga lite överallt. Det är heller inget nytt att integrationen av invandrare inte fungerar. Men problem som förr ansågs vara stora och i behov av att åtgärdas, har nu vuxit till ohanterliga proportioner. Till detta har dessutom lagts till att våld, mord och våldtäkter har blivit vardagsmat i ett en gång hyfsat tryggt och bitvis ganska sömnigt samhälle.

Det regeringen ägnar sig åt är bara "brandkårsutryckningar" i hopp om att bromsa upp de gigantiska problem som en huvudlös politik har skapat. Att regeringen skulle klara att lösa problemen är inte ens lönt att önsketänka. Tyvärr saknas kompetensen och förmågan totalt hos den makthavande samlingen. Det är inget annat än skamligt, och borde vara olagligt att en bunt inkompetenta amatörer tillåts att i hårresande fart förstöra ett helt land!!! Det är dags för nyval - NU!!!






Ett misstag jag gör då och då...

Kanske är det inte så allvarligt, men dock ändå rätt störande. Jag brukar nämligen ofta gå och lägga mig på en stund på soffan lite senare på kvällen när jag känner mig trött. Det är så mysigt att krypa ner under den mjuka och varma filten. Det vore naturligtvis bättre att alltid gå raka vägen till sängen istället för att mellanlanda på soffan, men avsikten är ju aldrig att bli kvar... Den tänkta stunden kan ibland bli väldigt lång, och det händer inte sällan att jag vaknar mitt i natten. Detta trots att jag alltid lovar mig själv att jag bara ska sträcka ut mig lite.

Felet är helt enkelt att soffan är för skön, och att det verkar vara sömnpulver i kuddarna. När jag så småningom vaknar och släpar mig uppför trappan till sängen via badrummet piggnar jag till för mycket, och sen tar det en evighet att somna om. Då är det lätt hänt att jag börjar läsa, och då är det ännu mera kört... Eller att jag får tag på paddan och börjar skriva, hujedamej så uppiggande...

Inget av detta vore ett bekymmer om inte klockan vore ovänlig nog att ringa på morgonen ;-) För även om jag sover hårt som en narkos när jag väl somnar, så blir antalet timmar sömn ofta lite i underkant. Men men, jag har mig själv att skylla, så det är bara att gäspa och hålla truten ;-)

Dags för skärpning!!


tisdag 26 januari 2016

Förbjuden vänskap i "fördomsfria" Sverige...

Jag tror att det är ganska många som tror att Sverige är mycket modernare och fördomsfriare i sin syn på kvinnligt och manligt, än vad det egentligen är. Ett exempel på där jag personligen inte har mötts av så mycket annat än ålderdomliga uppfattningar, är frågan om kvinnor och män kan vara vänner med varandra. Alltså kompisar utan någon sorts "fysiskt" umgänge. Du som läser det här nu kanske tänker att det är självklart - visst kan dom vara det. Och ja, så är det - under vissa förutsättningar har jag konstaterat. 

Som barn kan flickor och pojkar leka med varandra bäst dom vill utan att det betraktas som konstigt. När barnen blir tonåringar kan förvisso andra känslor än leklust uppenbara sig i relationerna mellan tjejer och killar, men dom kan fortfarande vara kompisar med varandra utan att någon stör sig på saken. Som vuxna kan män och kvinnor var kompisar och umgås hur mycket dom vill utan att väcka anstöt - så länge dom är singlar. 
För det är när en eller båda parterna i den platoniskt vänskapliga relationen hittar en partner, eller när två personer som är tillsammans med någon blir vänner, eller när en person som är tillsammans med någon blir vän med en singel av motsatta könet, som omgivningens misstänksamhet blixtsnabbt vaknar till liv.

Personligen har jag aldrig haft särskilt svårt att bli vän med människor av motsatta könet. Jag har haft - med betoning på haft - riktigt bra vänner, dvs sådana som jag betraktat som mina bästa vänner. Det har handlat om personer som jag har kunnat prata med om allt jag har velat, och som jag verkligen har uppskattat att ha som vänner i mitt liv. Men tyvärr har inte dessa vänskapsrelationer kunnat bestå - utom möjligen i en väldigt gles och ytlig form - pga att mina en gång nära vänner fick problem med sina närstående, partners, familj, släkt, och andra som tror att allt umgänge mellan vuxna män och kvinnor per automatik - förr eller senare - leder till sexuellt umgänge. Det har inte spelat någon som helst roll att jag själv är gift, att deras partners har vetat att jag är det, och att min make inte har något problem att jag är kompis med män. Nej, omgivningens smutsiga och snuskiga tankar har alltid tagit ut sin rätt, och så har bästa vännen blivit en ytlig bekantskap.

Jag måste säga att jag är ganska trött på att betraktas som någon sorts mansslukerska av folk med snuskig fantasi. Det är så ironiskt, eftersom jag faktiskt i grund och botten är en ganska pryd människa som inte har det minsta lilla intresse av att bryta upp andras relationer, äktenskap eller familjer. Jag trodde en gång i tiden att vänskap är något som inte känner gränser, utan kan finnas mellan alla människor oavsett kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning, social status osv. Men jag trodde sorgligt fel, för när mina "bästa vänner" drabbats av konflikträdsla har jag alltid fått stryka på foten.

Så vänskap mellan kvinnor och män är inte helt okomplicerad i "fördomsfria" Sverige... Kanske har du som just läst detta andra erfarenheter, men det här är mina.

Deprimerande nyhetsrapportering...

Jag tycker om att hålla mig uppdaterad om vad som händer i samhället och världen, men den senaste tiden har allt elände börjat att stå mig upp i halsen. Man kan inte öppna en tidning, sätta på radion eller på något sätt komma i kontakt med medias nyhetsrapportering utan att översköljas med elände. Sexuella övergrepp och våldtäkter, dödsskjutningar, knivmord, terrorattacker, bråk, våld, bränder, vanvård inom äldreomsorgen, politiskt kaos och mycket mera som jag inte ens orkar räkna upp har blivit vardagsmat. Otryggheten har brett ut sig i samhället som en tung, svart filt och som kvinna har man fått sin frihet hårt beskuren. Man kan inte längre gå ut och gå vart man vill och när man vill - iallafall inte om man vill slippa att råka illa ut.

Nyheterna är så hopplöst deprimerande att ta del av, att jag ibland funderar på att ta en timeout från dom. Men det går väl knappast ens att lyckas med, för Sveriges utförsåkning spikrakt ner i krondiket får man del av så länge man överhuvudtaget har ögonen och öronen öppna. Å andra sidan spelar det ju ingen roll om man vägrar att ta del av allt som sker, för det som händer kommer fortsätta att hända i vilket fall som helst.

Man kan kanske hävda att man inte måste bry sig om allt, och att man inte måste engagera sig. Men det är samtidigt omöjligt att låta bli. Jag har levt så länge att jag minns den tiden då jag kunde ta på mig skorna och gå ut och promenera på stan sent på kvällen utan att titta misstänksamt på mötande människor. Jag har också levt så länge att jag minns fikastunderna hos mormor då hemsamariten var där. Jag saknar tiden då jag brukade klaga på att Sverige var tråkigt, för att det enda som var öppet efter klockan 19:00 var brevlådan. Tänk att jag inte fattade hur lyxig tillvaron var på den tiden i min ungdom, då jag tyckte att en händelsefattig tillvaro bara var trist...


måndag 25 januari 2016

Ibland vill jag bara strunta i klockan...

Det finns perioder när jag tycker att det är bara FÖR trist att vara bunden av klockan. Nu är det dags att göra si, och nu är det dags att göra så. Man ska somna när man inte är trött, för att klockan är mycket. Man ska stiga upp när man är trött för att klockan ringer. Man ska äta när man inte är hungrig för att klockan säger att det är dags, eller man ska vara hungrig i väntan på att klockan ska ge sin tillåtelse. Man är sugen på att göra något, men det är för sent. Eller man har inte lust att göra något, men måste för att det är dags.

Är jag ensam om att avsky klockan ibland? Jo jag vet att man har sina förpliktelser att uppfylla här i livet, men ibland har jag lust att slänga klockan i soppåsen! 


fredag 22 januari 2016

Varför ringer man till någon mitt i natten?!

Jag vet inte vad gemene man brukar ha för samtalsvanor, men själv tycker jag inte att det är lämpligt att ringa till någon hur sent som helst - om man inte har något väldigt viktigt att säga. För min del kan det ta en stund att somna, och när jag väl sover vill jag få fortsätta med det.

Idag är jag trött som en zombie, och det var hemskt att stiga upp i morse. Jag blir lätt lite stressad när det ringer mitt i natten, för jag tror att det har hänt något hemskt eller allvarligt. Varför skulle annars någon ringa under en tid som dom flesta sover - förutom dom som jobbar natt. Att somna om kan ta mycket längre tid än vad det tog att somna från början, för när jag ändå har vaknat måste jag förstås gå på toa. När det är klart känner jag mig plötsligt vrålhungrig, och måste tassa ner i köket och ta en macka. Annars är det helt kört att somna igen. Till sist, när hela proceduren är klar, är jag förstås pigg och somnar gott först en stund innan klockan ringer.

Fortsättningsvis ska jag INTE glömma att stänga av mobilens ringsignal innan jag går till sängs. För jag vill INTE bli väckt för snicksnacka om ditten och datten mitt i natten.




onsdag 20 januari 2016

HJÄLP!! Har någon flyttat sin blogg och vill berätta hur det gick?

Hej alla bloggare! För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag vill ha tips om bra bloggplattformar. Jag fick ett antal tips, och därmed lite beslutsvånda.

Nu har jag en jättestor fundering som jag känner att jag måste få svar på innan jag törs skrida till verket, och jag hoppas att ni som redan har bytt bloggplattform någon gång har lust att hjälpa mig :-)

Hur fungerade bytet för er? Var det något som strulade till sig? Finns det något som kan vara bra att tänka på för att undvika krångel? Var det svårt eller lätt? Blev ni nöjda efter bytet eller ångrade ni er?

Jag kommer att bli mycket tacksam för svar!! :D


tisdag 19 januari 2016

Att krocka med en älg...

En kolsvart kväll den 1:a november 2012 hände något som ingen vill vara med om. Det var då Stora Grå plötsligt kom ut ur skogen, när jag var på väg hem efter några kundbesök. Mötet kom att förändra mitt liv för alltid.

Tänk er känslan när en älg kliver ut på vägen inom ett avstånd som får er att inse, att oavsett hur hårt ni trampar på bromsen, kommer 80km/h inte ens i närheten av att bromsas ner till 0...
För er som aldrig har upplevt ögonblicket före olyckan kan jag berätta att tiden bromsar in på ett märkligt sätt. Samtidigt som allt går blixtsnabbt går händelserna i slowmotion. Man hinner tänka även om det verkar omöjligt. Med för kort bromssträcka försökte jag slippa frontalkrocka, och styrde snabbt till vänster för att runda älgen. Tyvärr dök en mötande bil upp i kurvan, och i det ögonblicket tvingades jag göra ett val: krocka med bilen och ta med mig ett okänt antal personer till sista vilan, eller styra tillbaka mot älgen och endast avsluta mig själv om jag hade otur. Det är som tur är inte ofta man tvingas göra snabba val kring sin eventuella död.

Jag hade dock en oerhörd tur i oturen, som lever fortfarande och kan skriva detta. Undan- och tillbakamanövern gjorde att bilen träffade älgen med högra delen av fronten först, så istället för att få älgen rakt över bilen tog smällen hårdast i högersidan. Det tog tvärstopp och blev svart, men krockkudden löste inte ut.

Efter krocken följde en väldigt jobbig tid. Inte endast pga av skador, smärtor och allmän obrukbarhet, utan även på det mentala planet. När man upplever sin egen dödlighet kommer tankar som man inte annars brukar tänka. Olyckan i sig tog inte många sekunder av mitt liv, men min hjärna tvingade mig att återuppleva den gång på gång på gång... Det fanns en tid då jag trodde att jag aldrig skulle få slippa alla dessa flashbacks av något stort och grått som dök upp i strålkastarljuset. Jag kunde få flashbacks när som helst, och särskilt då jag åkte eller körde bil. Jag är en väldigt van bilförare som har åkt tusentals mil i tjänsten varje år, men plötsligt mådde jag så dåligt av att åka bil att jag kände att jag måste byta jobb. Det kändes tom ännu värre när jag åkte med andra, för då hade jag inte kontroll över körningen. Så fort jag upplevde att det gick för fort, eller om det inte var ljust ute, så grep skräcken tag i mig då Stora Grå plötsligt uppenbarade sig för min inre syn. Numera är jag nästan fri från flashbacks, men om jag skulle återgå till samma typ av jobb som tidigare är jag inte säker på hur det skulle funka.

Våren som följde efter krocken var jag fortfarande sjukskriven, men det var ändå en av de vackraste vårarna i mitt liv. Det verkade som att solen lyste starkare, fåglarna sjöng vackrare, och tulpanerna var ännu rödare än vanligt. Trots att jag fortfarande hade ont kändes alla positiva upplevelser mycket mera intensiva. Jag visste att jag skulle få leva med de skador jag fått under resten av livet, men kände samtidigt att jag inte kunde låta dom begränsa mig. När man har varit van vid att vara stark och vältränad, och leva ett aktivt liv som kräver styrka, kan det kännas oerhört frustrerande att vara begränsad av värk, och av att inte längre vara lika stark som förut. Men en dag när jag satt på hökärran och tittade ut på den soldränkta trädgården genom de öppna stallportarna bestämde jag mig för att oavsett hur jag kände mig för stunden, så skulle inte det tillståndet få prägla resten av mitt liv. Jag tänkte minsann bli stark igen, och göra allt som jag planerat före den ödesdigra dagen. Jag tänkte inte låta mig hindras av att jag fick ont av allt och ingenting, utan jag skulle lära mig att göra saker på ett annat sätt, och lära mig att kringgå mina begränsningar.

Idag kan jag säga att jag har lyckats ganska bra. Jag är fortfarande inte lika stark som förr, men tillräckligt stark för att klara vad jag vill göra. Jag får fortfarande förfärligt ont av att belasta min kropp fel, men oftast lyckas jag att göra rätt. Jag är fortfarande inte helt smärtfri i nackpartiet, men har lärt mig att leva med hur det känns. Olyckan har inte fått hindra mig vare sig i arbetslivet eller på fritiden, utan jag har gjort allt som jag gjorde innan, med ett undantag - jag kör inte tusentals mil om året längre.

Ingenting blir bättre av att man fastnar i att tycka synd om sig själv. Man får inte mindre ont, blir inte gladare och livet blir inte roligare. Man kan gräma sönder resten av sina dagar, eller man kan ta fram lite jävlar anamma och visa sig själv att man kan komma igen - om än i en lite annorlunda form. Ja, livet hade självklart varit enklare och skönare om olyckan aldrig hade hänt. Det är inget nöje att ha ont och vara stel. Men nu är det som det är, och jag klagar inte. Istället för att frossa i och älta min fysik har jag kämpat för att göra den till det bästa den kan bli efter sina nya förutsättningar, och jag har inte avstått från något jag vill göra. Jag är lite försiktigare som person nu, men jag jobbar på det också ;-)


Våren 2013 hemma på gården :)


Jag & Rackarhästen i august 2015. Vi har just klarat av 40km i stekande värme på Billingeritten :)



måndag 18 januari 2016

Det jobbiga med folk som ogillar hundar...

Ibland tror jag att folk stör sig på saker bara för att dom inte har något bättre att tänka på. En del människor har gjort det till sin livsuppgift att hålla koll på allt och alla, och visar öppet sitt missnöje när något irriterande kommer i deras väg. Den vars liv kretsar kring att vara ordningen väktare bekymrar sig gärna om sådant som vederbörande egentligen inte lider av på riktigt.

Som hundägare sedan många år har jag konstaterat att många må kalla hunden för "människans bästa vän" men ändå är hundar bannlysta på många platser där de faktiskt inte stör någon. Förutsättningen för att man ska kunna vistas på allmän plats med sin hund är naturligtvis att den är väluppfostrad och inte aktivt stör sin omgivning. Man är ju dessutom som hundägare skyldig att hålla ordning på sin hund, och att plocka upp efter den. Den som inte har lust att ta det ansvar som det innebär att vara hundägare ska inte ha någon hund. Så enkelt är det.
Bara för att jag är hundägare innebär det inte att jag tolererar allt som hundar kan tänkas göra i min omgivning. Jag skulle t ex inte tycka om att ha en skällande hund vid bordet bredvid mig på en uteservering. Men jag har absolut ingenting emot att en lugn och skötsam hund råkar sitta bredvid någons stol, då jag är ute och fikar eller äter. Utomlands har jag ofta sett hundar på uteserveringar, och dom har inte gjort en fluga förnär då de stillsamt väntat bredvid sin ätande ägare.

En sak som jag alltid har funnit mycket märklig är att så många tycker att det är äckligt med hundar som badar i sjöar. Som hundägare vill man naturligtvis åka och bada på sommaren, och många hundar älskar vatten. Men det har hänt att man fått mördande blickar bara för att man av misstag råkat promenera in på kanten av en badplats då det har promenerats med hundarna under husbilssemestern. Att en tass beträder marken på en badplats tycks för många vara lika hemskt som en tömning av giftiga kemikalier på marken. Det enda som är värdigt att gå runt bland handdukarna är mänskliga, svettiga och lortiga fötter. Gud Förbjude att man skulle släppa ner hunden i vattnet. Det kan ju bli smutsigt!! Människor badar hellre bland bajskorvar och kiss från barn. Det är sååå mycket fräschare. Det verkar finnas en uppfattning bland många att hundar är orena, men förutom att många hundar badar relativt ofta, så finns det människor som inte missbrukar tvål och vatten. Så vad är problemet? Och hur tänker alla renlighetsivrare om att vilda djur och ibland boskap såsom kor badar i de sjöar där hundar är bannlysta? Det verkar vara okey bara för att man knappast kan förbjuda en älg att ta sig ett dopp, eller att gå och läxa upp bonden vars kohage går ner till vattnet.
Det har hänt att vi under semestern förstulet har smugit oss iväg till stranden då kvällen närmat sig sitt slut, för att få njuta av närheten till vattnet tillsammans med hundarna. Så dags blir det inget dopp för jyckarna, för dom hinner inte torka innan läggdags, och dyngsura hundar är inte roligt att ta in i husbilen. Tänk så trevligt det hade varit att kunna vistas på stranden under dagtid istället.

Hundlivet skulle kunna bli betydligt friare och ännu roligare om bannlysningen av "Människans bästa vän" kunde upphöra.















Behöver fylla på min inspiration...

För ett år sedan åkte jag iväg till Spanien i januari, och det var verkligen välbehövligt. Jag tog ridlektioner i dressyr, och var ute på långa och fartfyllda ritter. Att resa bort brukar alltid vara avkopplande, men ingenting rensar huvudet så bra som en aktiv semester :) Det skulle ha varit extra roligt om jag hade kunnat ha med mig mina egna hästar, för där jag bor finns inga ens liknande ridvägar. När jag åkte hem igen bestämde jag mig för att försöka ta mig iväg igen framåt slutet av året eller början av detta år. Det är inte helt lätt att få till allt som måste lösas för att jag ska kunna åka bort, men den här månaden har jag möjlighet att få hjälp med allt. Det känns lite synd att inte ta vara på det.

Men nu är det inte mycket kvar av denna månad. Resmålen som jag för ett år sedan drömde om att åka till ligger inom drägligt avstånd, men vädret är inte något vidare varmt där. Jag vill inte drabbas av regn och kall blåst, för det får man hemma så det räcker. Visst finns det andra resmål som jag gärna vill åka till, men då blir det jättedyrt, samt att jag måste flyga länge och får lägga två dagar av en vecka på att pinas i ett flygplan. 

Jag vill också jättegärna åka iväg på någon form av ridkurs inte alltför långt hemifrån, och ta med mig de två yngsta hästarna. Även om vädret är kallt och eländigt, så skulle det vara så roligt att förkovra sig tillsammans. Det är kanske så att jag har tappat inspirationen lite av att hålla på så mycket ensam med hästar och ridning här hemma. Jag saknar dessutom verkligen att kunna ge mig ut och rida i skog. Om jag slapp att se den blåsiga pannkakan från och med idag, så skulle jag inte sakna den en enda minut under resten av mitt liv. Det finns annars många fördelar med att ha eget stall, men när man har hästen uppstallad bland andra så har man - om man vill - folk att rida ihop med och byta idéer med. Man kan peppa varandra när man tränar inför tävlingar, och det behövs ibland när det är mörkt och man är lite allmänt trött. Den sociala biten i hästlivet saknar jag ibland - både ridsällskap och någon att ta en fika med efter ridningen ibland. Så att resa iväg på någon kurs med hästarna skulle fylla på inspirationen rejält samt ge utveckling på köpet :)

Nåväl, än har jag några dagar på mig att lyckas hitta på någonting!!


Så här gött hade jag det i januari förra året! Kaffe och glass smakade finfint i den spanska solen :-)


Det var så skönt att vara ute och rida i skjortärmarna när det var kallt och isigt hemma! :-)


Jag är väl inte precis någon dressyrstjärna, men ibland tar jag tag i att bättra mig lite ;)











söndag 17 januari 2016

Idag chansar vi inte...

Solen skiner, och det rycker i utflyktstarmen. Åh, så härligt det skulle vara att ge sig iväg och ta den där underbara turen som vi skulle ha gjort igår! Jag älskar att rida i gammal trollskog med snötyngda grenar! Men gårdagens oroliga huttrande utanför en trasig bil har gjort mig en smula fundersam. Man har ju inte bara sig själv att ta ansvar för, utan även för hästarna på släpet och djuren som är kvar hemma. Det går inte an att inte ta sig hem, får då blir det några som får vara hungriga och frusna.

Den andra bilen är till åren kommen, och har ju varit lite lömsk beträffande hållbarheten. Visst, den funkar nu - men det gjorde den andra bilen också igår. Jag är egentligen inte särskilt pessimistisk av mig, men realist måste man unna sig att vara. Andrabilen är dessutom mycket klenare motormässigt än den som gick sönder igår, och inte fyrhjulsdriven heller, så det är tveksamt om den orkar dra ett par tusen kilo uppför rejäla backar. När man väl är på plats med hästarna på släp är det inte roligt att bli stående med spinnande hjul... Nej, det får helt enkelt bli att rida i hemmatrakterna istället. Får hoppas att bilstrulet är löst till nästa helg, för nu har jag fått rejäl utflyktsabstinens! Som tur är hittade maken felet på bilen idag, och hade kunnat lösa det, men man har ju inte något reservdelslager liggande hemma. Så det blir att beställa det som behövs imorgon och hoppas på leverans innan nästa helg.

Idag har jag tagit det lugnt och skrivit i väntan på att minusgraderna ska mildras lite. Skrivlusten dyker upp titt som tätt när den har lust, och då får jag ta vara på den :) Det blåser i vanlig ordning på pannkakan, och då blir köldeffekten mycket värre än i skogen. Men nu är det dags för en längre ridtur i den gnistrande snön :)

Ha en bra dag alla ni där ute i vinterkylan - eller inomhus! :-)

Idag bjuder jag på några blandade vinterbilder bilder tagna på "farmen" :-)



















lördag 16 januari 2016

En himla otur men tur ändå...

Så var det äntligen lördag, och dags att åka på utflykt med hästarna. Men ibland blir det verkligen inte som man har tänkt sig. Vädret var strålande soligt och vindstilla, och det var inte mer än tio minusgrader ute. Inte för att jag tycker att det är en skön temperatur, men den är iallafall bättre än -20 plågsamt kalla grader. Matsäcken var packad och vi rullade iväg.

Vi var nästan framme vid vårt mål när det plötsligt började kännas kallt i bilen, samtidigt som tempmätaren steg... Attans, inte bra alls!! Det var bara att svänga in på första bästa gårdsplan och hoppas att det fanns någon hemma som vi kunde be om vatten att fylla på i bilen. Jodå, vi hade tur, och efter vattenpåfyllning sjönk tempen. Det var dock uppenbart att det var något fel på bilen som inte var lämpligt att åka omkring med. Så det var bara att avbryta planerna på en vacker ridtur och försöka att långsamt och försiktigt rulla hemåt igen. Fy tusan så surt när man hade sett fram emot en kanondag!!

Nåväl, det sista sura hade inte hänt ännu - det hände ett par kilometer senare. Plötsligt steg tempen rejält igen, och det fanns inte ens någonstans att stanna... Med andan i halsen rullade vi sakta framåt, och till sist blev vi tvungna att parkera ekipaget längs vägen, för det var på vippen att börja koka under huven... Sen var det bara att återigen traska iväg till första bästa hus för att få vatten igen. Tyvärr hade vi inte kunnat ta med oss något från det förra stället vi stannade på, för tanten hade ingenting annat än en hink att fylla vatten i - och den lämnade vi förstås tillbaka.

Den här gången var det jag som stannade kvar hos hästarna, och iförd min reflexväst väntade jag bakom transporten ifall någon skulle missa att se våra varningsblinkers. Man vill ju inte ha sina fyrfota vänner kvaddade av någon ouppmärksam bilist som i värsta fall sitter och sms:ar under körningen.

En tag senare hade vi ett par dunkar vatten, och fyllde på igen. Dags att starta bilen. Men nej då, det gick inte! Hur tusan hade ett bra bilbatteri blivit så dåligt av att bilen stått med varningsblinkers igång ett tag?! Vem vet - det var bara att traska tillbaka till de snälla människorna som gav oss vattendunkarna. En stund senare tog mannen i huset med sig ett bilbatteri och följde med tillbaka till bilen, och vi lyckades kabla igång eländet.

Resten av färden gick långsamt med andan i halsen, ett falköga på tempmätaren och påfyllda vattendunkar i beredskap. Vi hade tur i oturen och lyckades iallafall ta oss hem. I värsta fall hade vi fått sadla hästarna och rida dom sista milen, men efter att jag hade stått och väntat ett tag vid vägkanten så var tårna rätt så rejält stelfrusna. Men det känns ändå tryggt att veta att man har hästar med många mil i benen som kan bära oss ganska långt om det kniper. Mindre tryggt är det att veta att bilar inte behöver bli stående någon längre stund längs vägkanten, innan någon som inte kan skilja på ditt och mitt stannar till och tar för sig. Bilen är illa nog att få plundrad, men transporten hade bara varit att häkta av och stjäla. Så lusten att lämna något längs vägen är minimal.

Men nu är vi hemma igen efter en frusen och misslyckad dag. Hästarna såg minst sagt snopna ut när dom lastades av hemma precis innan mörkret föll, för dom hade förväntat sig en tur i skogen. Det hade väl gått att ta en tur hemma, men tårna sa nej och magen var hungrig. Får helt enkelt ta den andra bilen och ge oss iväg imorgon igen.

Förväntansfulla inför dagens utflykt...
Rackarhästen moloken när han snuvats på utflykten.
Nyss urlastade och tröstäter lite ;-)


tisdag 12 januari 2016

Dags att äta C-vitamin och sluta vara klumpig....

Nu har jag haft lite otur med min lekamen igen, så jag får bestämt sköta om den lite.
I förrgår kväll vrickade jag foten när jag hoppade ner från transportrampen. Av alla ställen jag kunde landa på i snön så var det förstås ett hål just där första foten landade!! Så nu är vristen öm och protesterar mot rörelse. Fast det är inte lika illa som min klumpighet förra året samma tid, då jag ramlade med knäna rakt ner på vassa stenar. Det gjorde ondare än ont, och inträffade lagom tills jag skulle resa till Spanien och träna dressyr, samt rida fartfyllda terrängritter varje dag. Klumpig är vad jag är, men jag biter ihop.

Igår började jag få lite ont i halsen vid lunchtid. Tänkte att det går väl snart över, men istället blev det bara värre. När det var läggdags kunde jag inte ens svälja och kunde därför inte somna. Natten blev lååång och vid tvåtiden tänkte jag att "Nu jäklar, nu ska jag ha slut på det onda!!!" Jag kom på att det står en flaska Xylocain i kylskålet, vilket är "tandläkarbedövning". Denna fick jag utskriven av en doktor för länge sen då jag drabbats av riktigt rejält halsont. Jag är faktiskt inte sjuk särskilt ofta, åtminstone inte så att jag måste stanna hemma, så flaskan hade stått ett tag i skåpet. 

Jag släpade mig upp ur sängen, och kände mig febrig och allmänt ledbruten, men beslutsam att ta död på det onda. Ipren som har fått vara räddare i nöden vid behov kan jag inte ta på kvällar och nätter, för då kan jag absolut inte sova. Men jag hittade bedövningen, hällde en skaplig slurk i munnen och började gurgla. Det dröjde väl knappt en minut så var allt den nuddat i munnen bedövat - utom den onda halsmandeln (jag har bara en). Det var hemskt!! Känslan av att inte känna svalget och ha svårt att svälja, samtidigt som det gjorde svinont när jag lyckades... Jag slängde en blick på etiketten och läste bäst före datumet: 1997!!!! Vid det här laget var jag övertygad om att jag skulle bli förgiftad också av det lilla jag råkade svälja av misstag!! 

Resten av natten förblev i stort sett sömnlös med ett stänk av oro över förtäringen av antik medicin, men jag somnade förstås någon timma innan klockan började väsnas. Det räckte med att försöka att stiga upp, så insåg jag att sängen är den rätta platsen för mig idag. Men nu känner lite bättre med hjälp av min vän Ipren.


Jag bjuder även på en riktig fulbild från tillredningen av min C-vitamin. När jag tagit kortet ovan la jag paddan på kanten av bänken, och råkade tydligen nudda avtryckaren. Så lite av min hemmahemska sjukmundering har också förevigats ;)



söndag 10 januari 2016

Sagolikt vacker utflykt idag :-)

Vintern kan vara fantastiskt vacker ibland, och idag var en sådan dag. Så för att få njuta optimalt av det snövita landskapet lastade vi Kola & Rackarhästen och drog iväg till skogs. Det kändes en smula äventyrligt att ge sig av, för man vet inte om man kan lita till hundra procent på att det plogas i ett naturreservat. Men det var delvis plogat, och med hjälp av fyrhjulsdriften tog vi oss fram i backar och snö :)

Det var tur att vi vågade oss iväg, för det var makalöst vackert i skogen! :) De stora granarnas grenar tyngdes ner av snön, och det var så gnistrande vitt att det kändes som att rida i ett vykort. För första gången kom jag på mig själv med att vilja ha en kamera på hjälmen, för det hade varit härligt att kunna filma turen.

Rackarhästen är så mycket starkare än förr, och har fått ett helt annat driv. Kanske lite mera än nödvändigt rentav ;-) Det märktes att hästarna var lika glada som vi att komma ut i skogen, och dom frustade belåtet när vi tog oss fram längs små vägar och igensnöade stigar. Vi tog det lugnt och behagligt, för man vet inte riktigt vad som döljs under snön i den gamla risiga och ovårdade skogen. Vid det här laget hittar vi nästan överallt, men landskapet ser väldigt annorlunda ut när det är täckt av snö.

Handskarna höll mina händer perfekt varma, och till och med tårna klarade sig bra iförda mina allra tjockaste ullsockor. Jag hade kvällen innan lyckats gräva fram ett par gamla vinterridstövlar i pannrummet, men till min stora förtret hade nån eländig liten mus smitit in i den ena för att skaftet var öppet. Och eftersom möss inte gör så mycket annat än bajsar, så hade den gjort ifrån sig så frikostigt i min stövel att det var otänkbart att ta den på sig!! Nåväl, det gick ju bra ändå, och jag kommer att byta innersulan - var så säker!

Tyvärr blev det inget fotande under färden, för mobiltelefonen låg väl inklämd i täckjacksfickan under både säkerhetsväst och reflexväst. Men några få kort blev det när vi kom tillbaka till bilen precis innan mörkret föll :)

Nu är vi hemma igen och jag är både sömnig och hungrig, så nu ska jag sluka några köttbullar med potatismos, och sen ska jag sjunka ner i soffan ;-)