fredag 18 december 2015

Världens avundsjukaste och egensinnigaste häst... ;-)

Hur många känner till hur avundsjuk en häst kan vara? Själv hade jag ingen aning förrän Lilliman kom in i mitt liv. Han är inte min första häst, så man kan ju tycka att jag borde ha stött på den "hästliga" avundsjukan förr, men nej, aldrig så stark, tydlig och omisskännligt kommunicerad ;-) Visst vill dom andra hästarna ha uppmärksamhet, och näst mest av denna vill min andra arab ha, men ingen av dom blir sur och långsint då matte lägger tid på sina andra gunstlingar ;-)

Lilliman som också kallas Rackarhästen, har gett mig många goda skratt under åren vi har haft tillsammans. Tyvärr har jag väl ofta skrattat när jag absolut inte borde, och eftersom han tycker om när jag skrattar och är glad, så har han blixtsnabbt lagt sig till med nya vanor som inte alltid varit så önskade. Ett exempel är att när han var ny hos mig ville han inte lyfta på hovarna då jag skulle kratsa. Han behöll envist sina små ädla fossingar i backen, och låtsades att han inte märkte mina försök att komma åt den oönskade smutsen. Självklart segrade min envishet varje gång, och då såg han sig tvungen att lägga upp en ny taktik för att få behålla sin kära lort. En morgon när jag med sedvanlig beslutsamhet böjde mig ner för att killa honom på kotleden - vilket just då var det enda sättet att lyckas med sitt uppsåt - började han göra "gymnastik". Han sträckte sina ben långt åt alla håll, medan han morrade och brummade. Övningen avslutades med att lägga sig ner med framkroppen i torven och benen rakt fram, medan rumpan stod rakt upp i luften. I denna position släppte han en riktigt rejäl brakfis och stönade högljutt :D 
Vad kunde jag göra? Det fanns inget sätt att hejda gapskrattet, och från den morgonen tvingades jag vänta en god stund med hovkratsen i handen, medan Rackarhästen utstuderat långsamt körde igenom sitt gymnastikprogram... Nåväl, jag lyckades så sakteliga att avleda honom från att dra igång gympan, för med handen på hjärtat så har man ju inte alltid all tid i världen. Men detta är ett exempel på hur snabbt en vana kan uppstå ;-)

Numera har Rackarhästen skaffat sig nya vanor för att upplysa mig om när livet är orättvist. Först och främst uppstår dessa orättvisor då jag ägnar mig åt min andra arab, Pari eller åt appaloosan Kola.
Pari är yngre och lägre i rang, och har minsann kommit på hur man kan fjäska för sin matte, och därmed bli extra ompysslad. Eftersom han brukar lyckas alldeles för bra så gäller det att hålla ordning på matte så att hon prioriterar rätt. I stallet har Rackarhästen från sin box uppsikt över vad alla gör, och Pari står mitt emot på andra sidan stallgången. Det är inte roligt att behöva se på när matte pysslar med Pari, och tvingas man dessutom uthärda ljudet av belåtna suckar och frustningar måste man agera. Ett välanvänt sätt är att luras. Matte har sagt att det är fult att ljuga, men ändamålet helgar medlen, och det är det viktiga ;-) Rackarhästen brukar luras genom att tala om att hans hö är slut i nätet, vilket han gör genom att sätta tänderna i handtaget till boxdörren och titta krävande på sin försumliga matte. Det kan ju verka vara ett udda sätt att be om mat, men så går det till och fungerar riktigt bra, för då måste hon ju komma och fylla på. Lurendrejeriet består av att hönätet är i stort sett aldrig tomt, men om man låtsas att det är det så kommer matte och kollar. Då kan man passa på att ge matte strikt förmanande blickar, och vara lite avvisande mot att bli klappad - trots att det är så skönt att bli kliad bakom öronen. Matte måste krusa och fjäska lite som kompensation för sin otrohet, vilket kan innebära att hon t ex får ta sig tid att göra en fläta i manen, för det är så skönt att få manen ompysslad. Sedan går det bra att gosa och vara nöjd. Tills matte går tillbaka till Pari igen...

När det är Kola som får otillbörligt mycket uppmärksamhet är inte "luras att maten är slut-tricket" gångbart, för matte ser rakt in på nätet från Kolas box. Då finns det ett annat knep att ta till för att inte Kola ska få njuta ostört. Rackarhästen har kommit på att om man ställer sig vid väggen intill Kolas box och drar tänderna längs metallstängerna över boxväggen, så åstadkommer man ett rysligt ljud som kan avbryta det mest behagfulla mys man tvingas beskåda. Det är ju lite extra kul att störa Kolas tid med matte eftersom han är högre i rang, och vägrar att ge upp sin roll som Herre på täppan ;-)

Den enda som matte får ägna sig ostört åt är Fleur, för hon är av någon mystisk anledning ointressant. Hon är äldst, egensinnigast av alla, oförutsägbar och ofta en riktig virrpanna ;-) Troligen har den lille avundsjuke gett upp sina försök att hålla koll på henne, för det är helt enkelt omöjligt ;-)

Hursomhelst så har jag väldigt roligt åt Rackarhästens alla egenheter inklusive avundsjukan, och det är väldigt intressant och givande att tillbringa tid i en hästflock. Alla hästar har sina egna personligheter precis som människor och hundar, och att få komma dom in på livet ger en stor tillfredsställelse och glädje :-)

De tre första bilderna är tagna i somras då vi var på semester med hästarna. Det fanns inget galler mellan boxarna, så då kunde avundsjukan flöda fritt ;-) Det fanns starka misstankar om att Kola fick mera innehåll i sin krubba, vilket nogsamt kontrollerades till Kolas dagliga förtret ;-)




Lilliman hemma i sin egen box med perfekt utsikt över allt och alla ;-)






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar