måndag 14 december 2015

När ekorrhjulet är för trångt...

Kanske händer det dom flesta någon gång att man funderar över vad livet går ut på egentligen. För vissa finns det ingen tvekan, utan man har sin uppfattning klar och lever efter den. Andra söker svar på frågan ett helt liv med blandade framgångar.

Själv har jag allt mera börjat känna att ekorrhjulet är för trångt. Jag funderar på det här med att prestera. Att alltid leva upp till skyhöga krav. Är det verkligen det som är meningen med livet? Med mitt liv? Jag har i så många år jobbat med extrema prestationskrav hängande över mig, och det känns naturligtvis bra att kunna leva upp till krav som ställs. Men när kraven bara blir högre och högre för varje år som går... Det handlar inte om krav som jag personligen ställer på mig själv, utan krav som blir ställda på mig. För varje år som går sätts allt högre mål att leverera. Förr brukade man säga att mål ska vara realistiska och därmed uppnåeliga samt mätbara. Visst, en önskan om ständig förbättring av allt är något som har funnits med i arbetslivet under alla år jag har arbetat.
Men en gång i tiden funderades det över vilka förutsättningar som fanns eller behövde anskaffas för att man skulle kunna sätta eller uppfylla mål. Numera sätts ofta de mest grandiosa mål upp, och även om större delen av alla nödvändiga förutsättningar saknas så SKA man lyckas. Det bara är så. Punkt. Tillväxtkrav, lönsamhetskrav och andra krav skruvas upp maximalt, och om det innebär att man får koka soppa på en spik så är det bara att koka spiken och hoppas att den smälter. Men det gör den ju inte. Det enda som kokar bort är livstid - i övertidskarusellen. Övertidsersättningen "förhandlas bort" vid ingående av anställning, och övertiden blir osynlig och gränslös. Man har "förtroendetid", vilket i praktiken innebär att man har fått förtroendet att jobba ihjäl sig om det behövs, för att nå målen som är satta i höjd med månen ungefär. För konsekvenserna om man inte lyckas är ofta mycket stora. Gud förbjude att man misslyckas med att öka omsättningen, tillväxten och marknadsandelarna sådär högt och supersnabbt som målen säger att man ska. Då kan man istället få i uppgift att skicka hem människor, dvs de som aldrig fick förutsättningen att prestera för att dom hade jobb som egentligen skulle räcka åt flera, de som inte fått möjligheten att utveckla sin kompetens i takt med den tekniska utvecklingen, de som inte hade hunnit sätta sig in i sin nya roll i den senaste av otaliga och täta omorganisationer varav ingen hunnit "sätta sig", osv.

När försvann mänskligheten i kravmaskineriet? Hur får man ihop det när man förväntas fungera som en robot men fortfarande bara är en människa?

I dagens samhälle förväntas alltför många vara ständigt tillgängliga för sitt arbete. Annars är man inte en bra anställd. Arbetsmobilen ska vara med i fickan alla dagar och alla tider utom då man sover. Då ska den ligga bredvid sängen. Datorn ska man släpa med sig hem varje dag, så att man kan fortsätta att jobba när man har kommit hem på kvällen. Semesterlagen har förvandlats till något nödvändigt ont, och den "duktiga" typ-A människan avstår sin semester om det behövs, eller kortar ner den och kollar ängsligt sina jobbmail varje dag under sin ledighet. Tänk om något händer på jobbet? Tänk om någon undrar något? Tänk om hela företaget går under om inte den plikttrogne är mentalt och digitalt uppkopplad under hela sin förkortade semester? Själv har jag tagit min semester och lämnat datorn hemma. Men får man njuta för den skull? Nej, då ska någon av de präktiga som missunnar sig att leva kasta ur sig gliringar och skapa det där onödiga smolket i bägaren. För många människor har lyckats med den där förvandlingen som jag har misslyckats med - nämligen att göra om sig till en robot. Dom har lyckats programmera sin hjärna till att tycka att det är normalt att jobba övertid tjugo timmar i veckan. Dom tror att hela deras arbetsplats faller ihop som ett korthus om inte just dom finns till hands varje dag året runt. I deras värld är människor som tänker på sin familj, alla som vill se sina nära och kära vakna någon gång, alla som vill ha en fyra veckors semester och rentav resa bort på denna, alla som vill ligga i solstolen och läsa böcker istället för jobbmail, alla som bara vill få lägga ifrån sig den satans jävla mobiltelefonen någon gång osv, inte lika goda anställda och människor. Och att VÄRNA om att andra människor åtminstone ska ha det så DRÄGLIGT som möjligt i ansträngande, tuffa och jobbiga tider - ja det är absolut inte en bra egenskap. Nej, allt går ut på att prestera till vilket pris som helst.

Till sin hjälp att samvetsbelägga de som utmattade faller ihop mitt i kravmaskineriet, har robotarna olika "coacher" och allehanda konsulter som med övertygande käckhet präntar in i alla som stupat - eller är på väg dit - att var och en ställer sina egna krav på sig själv oberoende av den verklighet som existerar runt individen. Det är bara att lära sig att säga nej. Det är bara att lära sig att sätta sina egna gränser. Jodå, den som är sugen på att mista sitt jobb kan säga nej hur mycket den vill. Det har konsekvenser att säga nej, och dessa är det inte några käcka coacher som betalar. För sanningen är den att allt har sitt pris. Att göra om sig till en robot har ett pris. Att inte göra det har ett annat.

Just nu undrar jag hur jag ens vågar skriva detta. Men tankarna finns där, och går inte längre att förtränga. För sanningen är den att jag har redan kommit fram till att livet går ta mig tusan inte bara ut på att prestera. Men där de mänskliga robotarna finns kommer det aldrig att finnas balans. Ibland undrar jag vad som behövs för att återinföra det mänskliga i arbetslivet där det har försvunnit.
Kanske skulle robotarna behöva leva i ovisshet med en riktigt plågsam och dödlig sjukdom under en tid, för att sedan återkomma till arbetslivet med en annan syn på tillvaron. För om dom skulle bli lite mänskligare, så kanske det skulle bespara många av deras offer att bli sjuka av utmattning istället.

Bilden föreställer mig ridande på min favoritplats i världen, Mexiko. Där uppe i "open big sky country" var frihetskänslan total, ekorrhjulet existerade inte och mobiltelefoner, datorer och ändlösa mängder av mail samt krav, krav och åter krav var bortglömda. Båda gångerna jag var där tog det emot lika mycket att åka hem och ta på sig tagelskjortan igen...






2 kommentarer:

  1. Det känns befriande att läsa detta, för jag har själv kommit till samma insikter den senaste tiden. Ekorrhjulet är i sanning för trångt, och den som spenderar sitt liv i jakten på en fin karriär bara för att få sitt behov av bekräftelse är sorligen fel ute. Inte är det något fel i att vilja göra ett bra jobb men det får aldrig nånsin ske på den egna hälsans eller familjens bekostnad. Det där med att vara, och krävas vara, ständigt närvarande är en annan styggelse av vår tid. Inte nog med att man förväntas arbeta många timmars övertid varje vecka utan man skall dessutom vara konstant nåbar och uppkopplad resterande timmar på dygnet. Här är emellertid jobbmobilen på flightmode på fritiden numera och det är faktiskt en långt mer belönande känsla än man skulle kunna tro.
    En sak är jag säker på - det har aldrig nånsin karvats en gravsten med texten "här vilar en människa som spenderat för lite tid på sin arbetsplats"...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att läsa att jag inte är ensam om mina funderingar. Kanske är det flera än man tror som har kommit till likadana insikter. Själv har jag alltid velat få leva också, men det har blivit svårare och svårare att få balans i livet. Som jag ser det är problemet dom som du nämner är sorgligen fel ute. När den typen av människor hamnar i ledande positioner så finns inte känslan med i ledarskapet. Dom tycker att det är självklart att man ska försaka precis allt i livet som utgör ett hinder mot att sitta fast i marionettrådarna all sin levande tid, och kan man inte avboka sin inplanerade helgaktivitet för att studsa iväg hemifrån för ett möte när det knäpper till i deras fingrar gör man bäst i att vara vaksam och skydda ytan mellan skulderbladen. När det kommer till ämnet karriär så är helt klart medaljens baksida att man tvingas ha med så många själviska människor att göra. Ytterst få människor klarar att hantera lite "makt" utan att i någon mån ruttna lite inifrån.

      Radera