onsdag 30 december 2015

Till er som tillhör kategorin Stingsliga FB-"vänner".

Kanske vet ni inte själva om att ni tillhör denna kategori, så det är väl bäst att jag börjar med att tala om vilka så kallade "vänner" just jag åsyftar. Jag är naturligtvis inte personligen vän med er alla, men några av er har jag råkat ut för.

Jag menar alla som bara kan vara vänner med personer som har samma uppfattningar och åsikter om allt som er själva. Jag menar er som tar bort era "vänner" så fort ni råkar se att dom inte tänker precis som Ni gör, och er som inte överhuvudtaget kan utbyta åsikter om något utan att sura ihop och redigera er vänlista. De av er som är extra omogna och trångsynta kan rentav passa på att blockera era "vänner" så att ni skyddar er från att plåga ögonen med läsning som upprörande nog inte stämmer med de uppfattningar som ni har om allt.

Den juvenila sysslan att blockera vänner som inte tycker som ni gör är obeskrivligt löjlig. Vem tror ni att ni är egentligen när ni gör sådana saker?! Tror ni att det finns något intresse från den blockerades sida att gå in och läsa vad ni skriver. Tror ni att ni blir saknade?! Folk som er ger jag personligen inte skiten under skorna för. Det finns bebisar som är mognare i psyket än vad ni är.

Ett litet gott råd till er barnsliga stackare som vill ha många FB-vänner och skickar förfrågningar till folk som ni inte känner, eller är väldigt ytligt bekanta med: Kolla upp vem ni skickar förfrågningar till så slipper ni bli upprörda över vem ni blev "vän" med.
Till er som bara lider av vad ni läser, och som känner att ni inte mår bra av att diskutera saker: Gör inte det då!! Man måste inte tycka lika om precis allt. Så slipper ni sura ihop och reducera vänlistan. Det kommer nämligen aldrig i världshistorien hända att alla människor som finns på jorden har samma uppfattning om precis allt, och så måste det få vara. Det är först när man förstår och accepterar detta faktum som man ärligt kan säga att man "Gillar olika".

Personligen så skiter jag i om omogna pissråttor är mina vänner eller inte. Jag har nämligen vänner som ÄR vänner, så jag behöver er inte!!




tisdag 29 december 2015

Sveriges alla djurplågare får sitt lystmäte igen :(

Sverige klappar sig gärna på axeln och vill påstå sig vara världens djurvänligaste land. Så sorgligt att det inte är sant, utan att en stor del av befolkningen är djurplågare - och försvarar sin lagliga rätt att vara det. Det är nämligen helt legitimt att vara djurplågare i Sverige, bara man inte är det alla dagar under hela året. Man får nöja sig med att vara det ibland. Och om man vill plåga djur flera dagar och tider än de tillåtna, så gör polisen inget åt saken i vilket fall som helst, så det är bara att köra på.
Storhelger som Nyår och Valborg har djurplågarna det så otroligt mycket festligare än både djuren dom plågar och deras ägare. Men vem bryr sig, det är ju bara djur som lider. De mest ointelligenta och oempatiska djurplågarna - dom vars hårrötter man ser när dom gäspar - brukar tom anklaga djurägarna för att vara orsaken till djurens lidande.

Djurplågarna tycker att deras livsviktiga nöje att få smälla av fyrverkerier rättfärdigar att djur måste drogas, stängas in, gömmas undan eller rentav lämnas bort för att inte fara illa. Tyvärr är det inte så lätt för djurens ägare att veta när dessa åtgärder ska vidtas, för smällandet kan börja åtminstone en vecka innan själva högtidsdagen, och fortsätta därefter. Husdjur vågar inte gå ut och kissa, och hästar flyr vettskrämda ur sina hagar - i värsta fall mot sin död.

Byggnader fattar eld och händer sprängs bort. Jag tycker inte de minsta synd om alla som mister fingrarna, för dom hade ett val, och valde att vara dumma i huvudet. Då händer det att kroppen får lida. Men de oskyldiga som drabbas av terrorn flera gånger om året är det verkligen synd om.

Storhelger betyder helt olika saker för olika människor. För vissa betyder det fest, fylla och fyrverkerier. Varsomhelst och närsomhelst - helt hänsynslöst.
För andra betyder storhelger oro, rädsla, problem och kanske rentav sorg - pga av de hänsynslösas agerande.

Själva sitter vi eldvakt i stallet under alla storhelger, för då vet vi att stallet riskerar att brinna upp. Vi kan aldrig åka hemifrån även om hästarna står inne och har massor av mat. Vi kan aldrig fira tolvslaget på Nyårsafton på någon annan plats än i stallet, för vi vågar inte åka bort och komma hem till en rykande ruin. Grannarna skjuter nämligen fyrverkerier i sina trädgårdar på så nära avstånd från stallet att vilken raket som helst kan råka antända byggnaden. Dom börjar dessutom när som helst, så oftast hinner vi inte ens ta in hästarna innan helvetet brakar lös. Förra året skenade en häst i hagen, gick omkull och skadade sig. Vad som helst kan hända när som helst. En grannfamilj har i åratal firat även samtliga familjemedlemmars födelsedagar med fyrverkerier, och dessa har utan förvarning kunnat dra igång vilken veckodag som helst. Att prata med grannarna tjänar ingenting till - det har misslyckade försök visat. Dom struntar totalt i våra hästar, så svaret blir bara "-Ni kan ta era hästar och sticka härifrån".

Frågan är när det ska bli olagligt att terrorisera djur och människor sammanlagt några veckor om året. Kommer det någonsin att ske? Så länge djurplågarna får fritt spelrum är det bara att kallt konstatera att Sverige är inte världens djurvänligaste land. Det går inte att låtsas bedriva djurskydd samtidigt som det är lagligt med djurplågeri.


söndag 27 december 2015

Nu kommer julstämningen minsann... ;-)

Bättre sent än aldrig brukar ju många säga, men nog kunde väl snön ha dykt upp några dagar tidigare! Nåväl, granen står kvar och glittrar fint, och jag är inte den som rafsar undan pyntet så snart julhelgen är slut ;-) Nu är det bara att hoppas att snön har kommit för att stanna, för lera och mörker klarar jag mig mycket bra utan. Äntligen kan jag släppa ut alla fyrfotingarna utan att dom lortar ner sig!!! :D

Lilliman, Baloo och Kola blev riktigt uppspelta av snön och busade friskt. Om vår kära Molly hade funnits med oss även denna jul hade hon förmodligen varit gladast av alla, för hon älskade verkligen snö, och blev lika överlycklig varje år när hon fick rulla sig i den första snön.
Tyvärr hade jag inte mobilen med mig ut så att jag kunde föreviga fyrfotingarnas ystra krumbukter, så jag får helt enkelt bjuda på ett par bilder från föregående år.

Baloo skulle hjälpa mig att släpa undan en rishög, men tyckte att det var mycket roligare att knycka diverse pinnar och rusa runt som en virvelvind i trädgården. Han sprang och sprang tills han blev trött, och då slängde han sig ner i snön och sov. Själv blev jag mest sugen på en glögg ;-)

















onsdag 23 december 2015

NEJ, förskolepersonal ska banne mig INTE bära niqab!!!

Nu är det dags att leverera starka åsikter igen, men det är banne mig oundvikligt. I GP kan man läsa att Göteborgs stads tillsynsenhet för fristående verksamheter har lagt ett föreläggande mot en förskola i Västra Hisingen pga att personal på förskolan har burit niqab på jobbet. Det var bra och föredömligt gjort av denna tillsynsenhet, men tyvärr leder föreläggandet till att kommunen blir anmäld till Diskrimineringsombudsmannen för sina synpunkter. Återigen är det dags för Sverige att krypa på knä och slicka islam på skorna.

När i helsike blev det acceptabelt att barn ska behöva omhändertas av maskerade människor? Av personer som närmast kan liknas vid ihopfällda svarta parasoller i vilka ett par ögon tittar fram!! Återigen är det individens rättighet att utöva sin religion som sätts i första rummet. Att det skulle kunna ge en känsla av otrygghet för barnen att hanteras av maskerade människor skiter den godhetsknarkande anmälaren fullständigt i. Att maskeringen t ex hämmar kommunikationen med små barn som ännu inte ens kan prata, eller med människor som har hörselnedsättning och läser den talandes läppar tänker heller inte anmälaren på.

Vad har hänt med detta absurda land egentligen?! Är det inte Sverige vi lever i?! Ska inte de som invandrar hit ta seden dit dom kommer?!

När kan man anse att den svenska självutplåningen är nog egentligen? Det är fullt acceptabelt att svenska traditioner numera ska särskiljas från allt vad kyrkor heter. Inte för att invandrare har ställt sådana krav, och inte för att invandrare säger sig ha blivit kränkta. Nej, det är godhetsknarkarna som i FÖREBYGGANDE syfte letar efter anledningar till att invandrare SKULLE KUNNA bli kränkta. Det gäller att dissekera allt som kan betraktas som svenskt till sina minsta beståndsdelar, och se till att invandrare inte kan bli kränkta av svenska sedvänjor och traditioner.

I en fullständigt "genomgod" hjärna finns inte en tanke på att invandrare kanske faktiskt förstår att dom har flyttat till ett annat land, och att där finns andra sätt att göra saker och att leva än i det lämnade hemlandet. Att invandrare skulle kunna tänkas vilja lära sig något om svenska traditioner, levnadssätt och svensk kultur är en så främmande tanke att den förskjuts innan den ens uppstår.
Att invandrare som INTE accepterar svenska sedvänjor och traditioner inte har här att göra överhuvudtaget är inte tänkbart. Nej, då är det bättre att göra om allt som är svenskt i förebyggande syfte. Det är bara att knåda om hela kulturen som en klump modellera. Eller så kan man - om man är extra extremt god - helt enkelt förneka att det ens existerar någon svensk kultur eller några svenska traditioner. Man kan om man drar saker till sin yttersta spets hävda att det inte ens existerar något land som heter Sverige, utan att hela jordklotet är ett enda stort land där alla har rätt till precis allt, och att alla som tycker något annat är fula och bruna rasister.

Tyvärr så håller inte godhetsknarkarnas resonemang riktigt. Det finns kultur, traditioner och sedvänjor i alla länder, och så även i Sverige. Det finns olika religioner, och beroende på hur starkt olika individer bekänner sig till dessa, så har religionerna påverkan på hur folk lever och tänker - även om dom är rena ateister. OM det vore så enkelt att man bara kan koka ihop olika kulturer och religioner hursomhelst, så skulle det knappast förekomma några krig i världen om annat än ekonomiska intressen. Men såväl historien som nutiden visar tyvärr mera exempel på hur mycket konflikter som uppstår överallt i världen just pga det mänskliga släktets oförmåga att samsas pga oförmågan att acceptera olikheter. Just Sverige särskiljer sig dock i godhetsknarkarnas ögon, för här finns ju ingenting som kan betraktas som svenskt, och då är det svenskarna som ska integreras och inte invandrarna. De svenskar som tycker tvärtom är helt enkelt bara simpla rasister.

Sverige är ett kristet land, och även om det är långt ifrån alla svenskar som är religiösa, så är det den religionen som i stora drag har präglat och präglar hur vi lever. I ett öppet och fritt land ska människor INTE vara maskerade. Niqab och burka bör förbjudas. Alla ska kunna SE VEM man har framför sig i ALLA sammanhang. Det kan faktiskt upplevas som obehagligt att ha maskerade människor omkring sig. Man ska kunna se människors ANSIKTSUTTRYCK och KROPPSSPRÅK. Man ska inte behöva fundera på vem som göms under en svart spökmundering. Särskilt viktigt BORDE det vara att värna om BARNS rättigheter till TRYGGHETEN att veta vem man har framför sig, och att kunna LÄSA AV personen utifrån alla normala sätt som står till buds för människor att kommunicera med varandra. Att man i Sverige plötsligt låter barns rättigheter sättas åt sidan till förmån för religionsutövning är fullständigt obegripligt och oacceptabelt!!!

Vad är nästa steg för att visa att Sverige är Världens Mest Politiskt Korrekta land?! Bör man kanske förbjuda pappor att hämta sina barn på dagis, så att personalen slipper maskera sig inför olämplig kontakt med män?! Bör man kanske förbjuda utomhuslek av samma anledning?! Eller bör man införa särskilda skyddsregler på förskolorna som ger personalen rätt att gå och gömma sig i någon skrubb vid tiden för lämning och hämtning, ifall det inte finns någon trasa tillhands att gämma sig i?! 
Sist men inte minst - bör man införa förbud mot att låta män arbeta på förskolor så att vissa kvinnor i personalen slipper maskera sig hela dagarna?! Med detta sagt så undrar jag när det är dags att föra diskussionen om hur mycket samhället kan tolerera av diskriminering av pappor och män, även om diskrimineringen utförs i ett alltid lika gott pk-syfte?

Nu får det banne mig vara nog!!! Den som absolut vill vill svepa in allt utom ögonen - och ibland även dessa - i ett skynke får göra det inom det egna hemmets väggar. Det här är Sverige. Punkt!

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2936743-kommunen-inte-acceptabelt-med-niqab-pa-forskola?articleRenderMode=image&image=bigTop



Istället för styrketräning...

Ibland straffar det sig snabbt att vara lat. Denna morgon var ett sådant exempel. Igår kväll var jag trött och orkade nätt och jämnt ta mig upp ur soffan när det var dags att gå till stallet och dela ut nattahö, så jag bestämde mig för att stiga upp tidigare idag och göra höpåsarna för dagen.

Jodå, upp kom jag och ut kom jag tidigare enligt plan, men hösilagebalen var inte det minsta samarbetsvillig. Ibland undrar jag om någon illmarig jäkel blandar lim i ensileringsmedlet, för det är nästan lögn i helsike att få loss minsta lilla tuss. Just den här gigantiska balen var bara lite "klistrig" i det yttre lagret, men det var tyvärr redan förbrukat, och denna morgon klamrade sig vartenda strå fast vid sina kompisar och vägrade att släppa taget. Det var nog närmare ett år sedan jag fick slita så ont för att göra några lunchpåsar, och den gången hade balen frusit.
Jag fick dra med hela min kraft - vilken kanske inte är så stor - och ta i ända från tårna. Faktum är att jag fick slita och dra så hela hökärran gungade. Det är visserligen inte någon stor kärra, och den var inte helt full, men det var iallafall något ton jag lyckades sätta i gungning.

Med facit i hand hade jag behövt att stiga upp åtminstone en timma tidigare istället för den halvtimma som jag hade tilldelat mig själv för uppgiften. Om jag hade stigit upp ännu tidigare hade jag kanske rentav sluppit att bli totalt genomsvettig, och inte minst kanske jag hade sluppit att börja dagen med att bli urlakad. Men men, man får glädja sig åt att det finns en dusch i huset och att musklerna växer... ;-)

Årets motsträvigaste höbale... :(
Araben Lilliman & Leonbergern Baloo latar sig tillsammans medan matte sliter i sitt anletes svett.


måndag 21 december 2015

Var är julstämningen?!

Årets december är inte som julmånaden brukar vara. När jag vaknade imorse till ännu en "varm" och blåsig dag, och släppte ut hästarna i lortiga hagar, kunde jag inte låta bli att längta lite efter känslan av julstämning. Visst händer det att man inte får en vit jul, men detta decemberväder måste vara det konstigaste någonsin. Att det är nästan samma temperatur ute som det var på midsommarafton är väldigt märkligt. Vinterjackan har hängts åt sidan igen, och jag använder samma jacka som i somras. Då frös jag i den ibland, men det gör jag inte nu.

Hästarna har fått vinterpäls, och blir lätt riktigt svettiga. Det behövs inte alls mycket ansträngning för att dom ska svettas när pälsen är tät och längre än vanligt. Dessutom älskar dom att rulla sig i lera, så det tar en evighet att borsta iordning dom inför ridning. Då dom har täcke på sig blir det mindre ytor att borsta, men täckena har dom mest när det regnar, så mycket borstande blir det. Dessutom har Fleur börjat brunsta igen, och det är inte roligt...

Nåväl, imorse tänkte jag tvinga fram lite julstämning till kaffet, så det blev att dricka ur julmuggen bredvid den lilla tomteprydnaden på köksbänken. Vad gör man inte för att skaka liv i julkänslan ;-)



fredag 18 december 2015

Världens avundsjukaste och egensinnigaste häst... ;-)

Hur många känner till hur avundsjuk en häst kan vara? Själv hade jag ingen aning förrän Lilliman kom in i mitt liv. Han är inte min första häst, så man kan ju tycka att jag borde ha stött på den "hästliga" avundsjukan förr, men nej, aldrig så stark, tydlig och omisskännligt kommunicerad ;-) Visst vill dom andra hästarna ha uppmärksamhet, och näst mest av denna vill min andra arab ha, men ingen av dom blir sur och långsint då matte lägger tid på sina andra gunstlingar ;-)

Lilliman som också kallas Rackarhästen, har gett mig många goda skratt under åren vi har haft tillsammans. Tyvärr har jag väl ofta skrattat när jag absolut inte borde, och eftersom han tycker om när jag skrattar och är glad, så har han blixtsnabbt lagt sig till med nya vanor som inte alltid varit så önskade. Ett exempel är att när han var ny hos mig ville han inte lyfta på hovarna då jag skulle kratsa. Han behöll envist sina små ädla fossingar i backen, och låtsades att han inte märkte mina försök att komma åt den oönskade smutsen. Självklart segrade min envishet varje gång, och då såg han sig tvungen att lägga upp en ny taktik för att få behålla sin kära lort. En morgon när jag med sedvanlig beslutsamhet böjde mig ner för att killa honom på kotleden - vilket just då var det enda sättet att lyckas med sitt uppsåt - började han göra "gymnastik". Han sträckte sina ben långt åt alla håll, medan han morrade och brummade. Övningen avslutades med att lägga sig ner med framkroppen i torven och benen rakt fram, medan rumpan stod rakt upp i luften. I denna position släppte han en riktigt rejäl brakfis och stönade högljutt :D 
Vad kunde jag göra? Det fanns inget sätt att hejda gapskrattet, och från den morgonen tvingades jag vänta en god stund med hovkratsen i handen, medan Rackarhästen utstuderat långsamt körde igenom sitt gymnastikprogram... Nåväl, jag lyckades så sakteliga att avleda honom från att dra igång gympan, för med handen på hjärtat så har man ju inte alltid all tid i världen. Men detta är ett exempel på hur snabbt en vana kan uppstå ;-)

Numera har Rackarhästen skaffat sig nya vanor för att upplysa mig om när livet är orättvist. Först och främst uppstår dessa orättvisor då jag ägnar mig åt min andra arab, Pari eller åt appaloosan Kola.
Pari är yngre och lägre i rang, och har minsann kommit på hur man kan fjäska för sin matte, och därmed bli extra ompysslad. Eftersom han brukar lyckas alldeles för bra så gäller det att hålla ordning på matte så att hon prioriterar rätt. I stallet har Rackarhästen från sin box uppsikt över vad alla gör, och Pari står mitt emot på andra sidan stallgången. Det är inte roligt att behöva se på när matte pysslar med Pari, och tvingas man dessutom uthärda ljudet av belåtna suckar och frustningar måste man agera. Ett välanvänt sätt är att luras. Matte har sagt att det är fult att ljuga, men ändamålet helgar medlen, och det är det viktiga ;-) Rackarhästen brukar luras genom att tala om att hans hö är slut i nätet, vilket han gör genom att sätta tänderna i handtaget till boxdörren och titta krävande på sin försumliga matte. Det kan ju verka vara ett udda sätt att be om mat, men så går det till och fungerar riktigt bra, för då måste hon ju komma och fylla på. Lurendrejeriet består av att hönätet är i stort sett aldrig tomt, men om man låtsas att det är det så kommer matte och kollar. Då kan man passa på att ge matte strikt förmanande blickar, och vara lite avvisande mot att bli klappad - trots att det är så skönt att bli kliad bakom öronen. Matte måste krusa och fjäska lite som kompensation för sin otrohet, vilket kan innebära att hon t ex får ta sig tid att göra en fläta i manen, för det är så skönt att få manen ompysslad. Sedan går det bra att gosa och vara nöjd. Tills matte går tillbaka till Pari igen...

När det är Kola som får otillbörligt mycket uppmärksamhet är inte "luras att maten är slut-tricket" gångbart, för matte ser rakt in på nätet från Kolas box. Då finns det ett annat knep att ta till för att inte Kola ska få njuta ostört. Rackarhästen har kommit på att om man ställer sig vid väggen intill Kolas box och drar tänderna längs metallstängerna över boxväggen, så åstadkommer man ett rysligt ljud som kan avbryta det mest behagfulla mys man tvingas beskåda. Det är ju lite extra kul att störa Kolas tid med matte eftersom han är högre i rang, och vägrar att ge upp sin roll som Herre på täppan ;-)

Den enda som matte får ägna sig ostört åt är Fleur, för hon är av någon mystisk anledning ointressant. Hon är äldst, egensinnigast av alla, oförutsägbar och ofta en riktig virrpanna ;-) Troligen har den lille avundsjuke gett upp sina försök att hålla koll på henne, för det är helt enkelt omöjligt ;-)

Hursomhelst så har jag väldigt roligt åt Rackarhästens alla egenheter inklusive avundsjukan, och det är väldigt intressant och givande att tillbringa tid i en hästflock. Alla hästar har sina egna personligheter precis som människor och hundar, och att få komma dom in på livet ger en stor tillfredsställelse och glädje :-)

De tre första bilderna är tagna i somras då vi var på semester med hästarna. Det fanns inget galler mellan boxarna, så då kunde avundsjukan flöda fritt ;-) Det fanns starka misstankar om att Kola fick mera innehåll i sin krubba, vilket nogsamt kontrollerades till Kolas dagliga förtret ;-)




Lilliman hemma i sin egen box med perfekt utsikt över allt och alla ;-)






torsdag 17 december 2015

Att kunna leva på sitt skrivande...

Kanske är det flera som drömmer om att leva på sitt skrivande än vad det är som lyckas. Man kan ha oändliga mängder med ord, tankar och berättelser inom sig som vill ut och möta världen, men vad säger att dom kommer att fånga sina läsare? Eller ens hitta några läsare?

Själv har jag i många år drömt om att skriva en bok. Jag lyckades faktiskt att komma igång också, men min dåvarande dator var gammal och slö och hindrade mig från att få flyt i skrivandet. Faktum är att den var så seg att bokstäverna dök upp på skärmen ett antal sekunder efter att jag skrivit dom. Det kan ju verka otåligt att tycka att några sekunder är lång tid, men när orden bubblar och vill ut finns inte utrymme för någon väntan på en seg dator. Dessutom förde det gamla skrället oväsen som krävde djup koncentration för att inte låta sig bli distraherad. Tillsist började jag handskriva i ett block för att slippa störas av datorn, och då behövde jag bara dra igång den gamla stånken då och då för att skriva in mina spretigt nedtecknade ord. Men fix och trix till trots så tog mitt skrivande slut när datorn gick sönder. Nu finns mina ord instängda i en dammig hårddisk, och USB-stickan som jag hade en backup i är sedan länge förlagd. Någon gång ska jag nog försöka mig på att vittja innehållet i gammeldatorn, för där finns mycket som jag har skrivit under åratal. Inte bara min påbörjade bok, utan även poesi.

Hursomhelst så har min önskan om att skriva på heltid växt sig allt starkare. Jag drömmer om att varje morgon sätta mig i en mysig skrivarlya med inspirerande utsikt, istället för att med andan i halsen stressa igenom morgonrutinerna för att åka till jobbet. I min dröm har jag ett gammalt skrivbord placerat framför ett fönster, och när jag startar datorn och tittar ut känner jag tacksamhet över att få leva av det som jag verkligen brinner för. Jag dricker långsamt mitt morgonkaffe medan jag tar mig an dagens ord som ska forma fortsättningen på min berättelse. När jag tar ut svängarna ordentligt i min dröm blickar jag ut över vatten. Det kan vara en sjö eller ett hav. Jag ser hästarna stillsamt beta utanför, medan närgångna flugor viftas bort med svepande svansar. När jag vill kan jag kan sadla en av dom och ge mig ut i naturen för en stunds avkoppling. Kanske tar jag med mig lite mat i en sadelväska. 
Ett fönster står på glänt och jag hör fåglar kvittra medan doften av blommor letar sig in i rummet. Baloo ligger hoprullad bredvid mina fötter och sover, nöjd med att bara vara med. När vädret är vackert tar jag med mig datorn och går ut. Ibland sätter jag mig vid det gamla trädgårdsbordet, och ibland ger jag mig ut i naturen och fortsätter mitt skrivande såsom jag en gång - i vad som känns som ett annat liv - tog med mig mitt staffli och mina målarsaker ut i naturen och målade tavlor.

Det fanns en tid för länge sedan i mitt liv då min kreativitet flödade fritt. Det var på den tiden då mitt arbetsliv inte sög åt sig nästan all min tid och ork. Då var det inte skrivandet som jag ägnade mest tid åt, utan att måla i olja. En gång i ett annat liv målade jag så många tavlor att dom räckte både till utställningar, försäljning och att pryda mitt eget hem. I efterhand kan jag tycka att det är synd att jag inte behöll flera tavlor, och ibland undrar jag var dom finns. Som tur är har jag några kvar som talar om för mig att jag visst är kreativ i de stunder då tvivlen ansätter mig. För kreativitet är förhoppningsvis inte något man förbrukar, utan om man ger sig själv och sin själ frihet igen så finns den säkert där - redo att börja flöda igen precis som förr.

Kanske börjar jag måla någon gång igen. Det känns inte bråttom. Men att få skriva är ett behov som inte låter sig läggas åt sidan eller fösas undan längre. Numera är det min blogg som får ta emot alla mina ord, och vad man än tänker om det jag skriver så fyller den en funktion för mig - jag får utlopp för mitt behov. Men någon gång vill jag verkligen kunna livnära mig på att skriva på heltid.










måndag 14 december 2015

När ekorrhjulet är för trångt...

Kanske händer det dom flesta någon gång att man funderar över vad livet går ut på egentligen. För vissa finns det ingen tvekan, utan man har sin uppfattning klar och lever efter den. Andra söker svar på frågan ett helt liv med blandade framgångar.

Själv har jag allt mera börjat känna att ekorrhjulet är för trångt. Jag funderar på det här med att prestera. Att alltid leva upp till skyhöga krav. Är det verkligen det som är meningen med livet? Med mitt liv? Jag har i så många år jobbat med extrema prestationskrav hängande över mig, och det känns naturligtvis bra att kunna leva upp till krav som ställs. Men när kraven bara blir högre och högre för varje år som går... Det handlar inte om krav som jag personligen ställer på mig själv, utan krav som blir ställda på mig. För varje år som går sätts allt högre mål att leverera. Förr brukade man säga att mål ska vara realistiska och därmed uppnåeliga samt mätbara. Visst, en önskan om ständig förbättring av allt är något som har funnits med i arbetslivet under alla år jag har arbetat.
Men en gång i tiden funderades det över vilka förutsättningar som fanns eller behövde anskaffas för att man skulle kunna sätta eller uppfylla mål. Numera sätts ofta de mest grandiosa mål upp, och även om större delen av alla nödvändiga förutsättningar saknas så SKA man lyckas. Det bara är så. Punkt. Tillväxtkrav, lönsamhetskrav och andra krav skruvas upp maximalt, och om det innebär att man får koka soppa på en spik så är det bara att koka spiken och hoppas att den smälter. Men det gör den ju inte. Det enda som kokar bort är livstid - i övertidskarusellen. Övertidsersättningen "förhandlas bort" vid ingående av anställning, och övertiden blir osynlig och gränslös. Man har "förtroendetid", vilket i praktiken innebär att man har fått förtroendet att jobba ihjäl sig om det behövs, för att nå målen som är satta i höjd med månen ungefär. För konsekvenserna om man inte lyckas är ofta mycket stora. Gud förbjude att man misslyckas med att öka omsättningen, tillväxten och marknadsandelarna sådär högt och supersnabbt som målen säger att man ska. Då kan man istället få i uppgift att skicka hem människor, dvs de som aldrig fick förutsättningen att prestera för att dom hade jobb som egentligen skulle räcka åt flera, de som inte fått möjligheten att utveckla sin kompetens i takt med den tekniska utvecklingen, de som inte hade hunnit sätta sig in i sin nya roll i den senaste av otaliga och täta omorganisationer varav ingen hunnit "sätta sig", osv.

När försvann mänskligheten i kravmaskineriet? Hur får man ihop det när man förväntas fungera som en robot men fortfarande bara är en människa?

I dagens samhälle förväntas alltför många vara ständigt tillgängliga för sitt arbete. Annars är man inte en bra anställd. Arbetsmobilen ska vara med i fickan alla dagar och alla tider utom då man sover. Då ska den ligga bredvid sängen. Datorn ska man släpa med sig hem varje dag, så att man kan fortsätta att jobba när man har kommit hem på kvällen. Semesterlagen har förvandlats till något nödvändigt ont, och den "duktiga" typ-A människan avstår sin semester om det behövs, eller kortar ner den och kollar ängsligt sina jobbmail varje dag under sin ledighet. Tänk om något händer på jobbet? Tänk om någon undrar något? Tänk om hela företaget går under om inte den plikttrogne är mentalt och digitalt uppkopplad under hela sin förkortade semester? Själv har jag tagit min semester och lämnat datorn hemma. Men får man njuta för den skull? Nej, då ska någon av de präktiga som missunnar sig att leva kasta ur sig gliringar och skapa det där onödiga smolket i bägaren. För många människor har lyckats med den där förvandlingen som jag har misslyckats med - nämligen att göra om sig till en robot. Dom har lyckats programmera sin hjärna till att tycka att det är normalt att jobba övertid tjugo timmar i veckan. Dom tror att hela deras arbetsplats faller ihop som ett korthus om inte just dom finns till hands varje dag året runt. I deras värld är människor som tänker på sin familj, alla som vill se sina nära och kära vakna någon gång, alla som vill ha en fyra veckors semester och rentav resa bort på denna, alla som vill ligga i solstolen och läsa böcker istället för jobbmail, alla som bara vill få lägga ifrån sig den satans jävla mobiltelefonen någon gång osv, inte lika goda anställda och människor. Och att VÄRNA om att andra människor åtminstone ska ha det så DRÄGLIGT som möjligt i ansträngande, tuffa och jobbiga tider - ja det är absolut inte en bra egenskap. Nej, allt går ut på att prestera till vilket pris som helst.

Till sin hjälp att samvetsbelägga de som utmattade faller ihop mitt i kravmaskineriet, har robotarna olika "coacher" och allehanda konsulter som med övertygande käckhet präntar in i alla som stupat - eller är på väg dit - att var och en ställer sina egna krav på sig själv oberoende av den verklighet som existerar runt individen. Det är bara att lära sig att säga nej. Det är bara att lära sig att sätta sina egna gränser. Jodå, den som är sugen på att mista sitt jobb kan säga nej hur mycket den vill. Det har konsekvenser att säga nej, och dessa är det inte några käcka coacher som betalar. För sanningen är den att allt har sitt pris. Att göra om sig till en robot har ett pris. Att inte göra det har ett annat.

Just nu undrar jag hur jag ens vågar skriva detta. Men tankarna finns där, och går inte längre att förtränga. För sanningen är den att jag har redan kommit fram till att livet går ta mig tusan inte bara ut på att prestera. Men där de mänskliga robotarna finns kommer det aldrig att finnas balans. Ibland undrar jag vad som behövs för att återinföra det mänskliga i arbetslivet där det har försvunnit.
Kanske skulle robotarna behöva leva i ovisshet med en riktigt plågsam och dödlig sjukdom under en tid, för att sedan återkomma till arbetslivet med en annan syn på tillvaron. För om dom skulle bli lite mänskligare, så kanske det skulle bespara många av deras offer att bli sjuka av utmattning istället.

Bilden föreställer mig ridande på min favoritplats i världen, Mexiko. Där uppe i "open big sky country" var frihetskänslan total, ekorrhjulet existerade inte och mobiltelefoner, datorer och ändlösa mängder av mail samt krav, krav och åter krav var bortglömda. Båda gångerna jag var där tog det emot lika mycket att åka hem och ta på sig tagelskjortan igen...






fredag 11 december 2015

Lite julstämning i spöregnet...

Tänk om regnet som faller vore snö istället! Då skulle vi ha ett vitt och gnistrande vackert snötäcke vid det här laget, vilket i sin tur skulle höja julstämningen lite. Men men, vädret råder man inte över, så nu har jag plockat fram lite pynt att göra ljusstakarna sällskap. Ibland önskar jag att juletiden vore lite längre, för när det väl har blivit lite mysigt inomhus känns det onödigt att plocka bort tomtar och stakar lika snabbt igen. Några gardinbyten eller andra tidskrävande sysslor blir det inte, men den lilla tomteskaran är alltid trevligt att sätta fram.

Tänk om man kunde bjuda hem Ernst och låta honom pyssla till det sådär riktigt skönt och juligt ;-) Han kunde gärna få lägga några timmar på att göra hela det där godisbordet som han fixade till igår. Fast å andra sidan är det nog lika bra att jag inte har tillgång till så mycket godis, för då skulle jag snart rulla fram... ;-)





onsdag 9 december 2015

Hur höga kostnader för asylsökande kan anses skäliga?

Ja, man ska vara god, empatisk och förstående, men det finns gränser för allt, och kostnaderna för asylsökande har passerat en sådan. Asylboendet Trängslet i Dalarna har den senaste tiden varit omskrivet för att de boende är missnöjda med maten - den är inte god och arabisk. Det är säkerligen inte så att precis alla är missnöjda, men dom som är det har iallafall lyckats med att göra sina protester hörda. Genomgoda svenskar hittar naturligtvis fog för de mest otacksamma klagomål, medan andra har funderat på varför asylsökande måste ha bättre mat än gamla som bor på äldreboende. Men på något sätt lyckas landets åldringar aldrig väcka samma svindlande höjder av empati hos de av sina landsmän som påverkar och styr vem som ska få vad i det här landet.
Åldringar - som inte ens har potential att göra någon mera nytta än vad dom redan har gjort under hela livet - är det helt legitimt att spara på, eftersom dom endast anses vara tärande i stats- och kommunbudgetar.

De senaste skriverierna om asylboendet Trängslet handlar om vad de asylsökandes otäcka svenska mat kostar per dygn. Hela 572 kr per person och dygn - dvs drygt 17000kr per person och månad - spenderas det på den mat som vållat det omskrivna missnöjet. Det är banne mig inte klokt!! Tänk om asylsökande hade tvingats att äta likadan mat som många åldringar får levererad - inplastad, smaklös och i besparingssyfte kanske rentav kall någon dag eller två i veckan. Faktum är att asylsökande borde inte få bättre mat än vad de gamla som har byggt upp detta land får av samhället när dom inte längre klarar sig själva. Jag tänker inte ens lyssna på pladder om att "man ska inte ställa olika svaga grupper mot varandra", för det är exakt vad som görs i ett samhälle där resurserna inte är obegränsade. Det sparas och åter sparas på svaga svenska samhällsgrupper som gamla, sjuka och handikappade, medan nyanlända får kosta vad som helst inom den superlukrativa asylindustrin.

Nyanlända har rätt till allt, såsom boende, försörjning, utbildning, mat, städning, fritidsaktiviteter, busskort, sjukvård, tandvård och allt annat som behövs i ett liv. Javisst, man behöver vissa saker för att leva - så är det - men det jag vänder mig mot är att det inte är lika självklart att svaga svenska grupper ska ha samma rättigheter. Det finns många svenskar som inte har råd att laga tänderna. Det finns dom som inte ens har råd att dra ut en trasig tand. Men vem bryr sig?

Sist men inte minst så är det svenska sättet att hjälpa ett enormt och orättvist resursslöseri. De verkligt nödlidande flyktingarna i krigets närområden får också vara med och betala för att asylindustrin i Sverige ska snurra på med skyhöga kostnader. Övergivna kvinnor och barn får hungra och törsta när biståndspengar dras in, för att deras män och övriga som hade råd att resa genom Europas alla fredliga länder för att komma till Sverige ska kunna få MAT för 572 kr/dygn. Ovanpå denna luxuösa summa (hur många äter för så mycket pengar per dygn??) tillkommer alla andra kostnader. Tänk om lika mycket pengar skulle spenderas på de som bor i flyktinglägren i krigets närområden! Då skulle de fattiga och övergivna flyktingarna kunna äta Nobelmiddag varje dag. Men så skulle det naturligtvis inte bli ens med tillgång till så mycket pengar, för det förnuftiga vore naturligtvis att hjälpa FLERA människor att få ett drägligt liv. I Sverige är det FULARE än FULAST att ens tänka tanken på att hjälpa flera i krigets närområden, men det är DÄR de VERKLIGT NÖDLIDANDE finns, och jag tror att dom har mera anledning att klaga på maten - dvs att dom knappt får någon!

http://www.dt.se/dalarna/alvdalen/vid-trangslets-asylboende-kostar-flyktingmaten-7-miljoner-i-manaden

http://www.dt.se/dalarna/alvdalen/asylboende-i-trangslet-onskar-mer-arabisk-mat-da-man-saknar-eget-kok

http://www.dt.se/dalarna/alvdalen/tv-matprotesterna-fortsatte-under-fredagen-i-trangslet





tisdag 8 december 2015

Sommarlängtan i gråkalla tider...

Jag borde väl egentligen längta efter snö nu, för då blir det så mycket ljusare ute, och fyrfotingarna håller sig rena. Men samtidigt är vintern så opraktisk på så många sätt, att den aldrig kan mäta sig med den sköna sommaren. Jag minns vintrarna när jag var barn, och hur roligt jag tyckte att det var att åka pulka, skridskor, skidor eller bara leka i snön. Men nuförtiden är marken sällan snötäckt, utan snarare lortig och lerig efter regnskurar som egentligen borde ha varit snöfall. När det äntligen faller lite snö så smälter eller regnar den bort nästan lika fort som den kom, och kvar blir ännu mera lort och lera.

Så eftersom det är långt kvar till sommaren unnar jag mig ibland att drömma tillbaka till vackra sommardagar då grönskan frodades i solens sken, då vindarna var ljumma, och fyrfotingarna var rena och fina. Det enda som är svårt med att drömma sig tillbaka, är att kära Molly finns med nästan överallt bland alla minnen. Det gör väldigt väldigt ont att mista en sann och äkta vän. Det är ytterst få människor som är så lojala som en hund är. Men hon var en del av alla dessa somrar, och av så många år, att hur plågsamt det än känns delar jag med mig av henne som en del av livets vackra tider.

Utsläpp i beteshagen :) Lilliman och Kola springer ystert omkring :)
Kära Molly lever numera endast i våra hjärtan. Hon var en underbar American Akita, och Baloos kamrat. Vi saknar henne otroligt mycket. Sommaren 2015 blev den sista vi fick tillsammans.
Söta Pari i sommarhagen :)
En liten vilstund mitt i trädgårdspysslet :)
Kola rullar sig efter ett fartfyllt träningspass :)
Baloo har ett favoritnöje, nämligen att bli duschad med trädgårdsslangen :)
Molly älskade att busa med Fleur - tills Fleur en stoig dag drog henne i rumpluddet!! :D
Skönheterna njuter av livet i gröngräset :)
Molly hade precis kvicknat till igen efter ett av sina sjukdomsskov, och matte var så glad att hon fick lov att busa runt med sköna tröjan :)
Liten promenad med Pari när gräset är som godast... ;)
Jyckarna stryker omkring och gör ingenting ;)
Ute på ridtur med Kola :)
Leonberger och vatten... ;)
Fleur rullar sig noggrant och länge :)
Pinnar är alltid goda och roliga - eller roliga och goda...;)
Molly njöt av livet som gårdshund :) 
Fleur njuter i sommarhagen :)
Jo det är varmt, men om matte är i solen så kan man inte vara i skuggan... ;)
Lilliman & Kola spanar på cyklister :)
Kola sover och Molly håller koll :)

söndag 6 december 2015

Nu får det väl för tusan bli bättre väder snart!!!

Visst är det meningslöst att reta sig på saker som man absolut inte kan påverka, men när en hel helg bokstavligt talat blåser bort blir jag inte glad. Känner mig lite bättre idag, och skulle ha velat ge mig ut och rida, men nej, det blir inget. Det blåser så att det dånar i luften, och så regnar det som grädde på moset!! Allra värst blåser det vid ridbanan, så sakerna som var utplacerade för diverse ridövningar har blåst iväg. För att ge mig ut på slätten nu skulle jag behöva stenar i fickorna, klamra mig fast i sadelknoppen samt kläder som står emot en högtryckstvätt. Dessutom vill jag inte riskera hälsan när jag har varit dålig i flera dagar, så jag stannar inne idag.
Får väl roa mig med att drömma om nästa sommar, eller varför inte fundera på att emigrera till ett varmt land...


lördag 5 december 2015

Tittar efter bra bloggar...

Jag har tittat ett tag efter bra bloggar att läsa, men det är svårt att hitta någon att fastna för i det jättelika utbudet. Det finns några bloggar jag trivs med att läsa, bl a i den grupp som vi som var med i #Blogg100 länkar in våra inlägg i nuförtiden. Om jag har börjat att läsa någon blogg så blir det lätt en vana att jag fortsätter då tid finns. Det har i perioder varit svårt att ens få tid att skriva, men efter semestern började jag lunchblogga vid de tillfällen så lunchsällskap saknades, och sedan dess har skrivandet tagit lite mera fart :)

Dilemmat med att hitta bloggar som intresserar mig är att jag inte har den minsta lust att läsa om mode, smink, naglar, hår, skönhet, shoppingtips, shoppingfynd etc. Det går tretton sådana bloggar på dussinet, och att vaska fram guldkornen ur ändlösa mängder av ytlighet är mera tidskrävande och oinspirerande än vad jag kunde tänka mig. Att skönhet skulle kunna komma inifrån av ett gott hjärta verkar ingen av dessa bloggare vilja lyfta fram som ens en möjlighet. Det verkar finnas en hel "bloggvärld" full av människor som slår knut på sig för att visa upp en perfekt fasad, och som mer än gärna vill dela med sig av hur dom blev så perfekta och hur perfekt dom lever. Det är ju underbart för dom, men för mig känns det tillgjort, tillrättalagt, överdrivet och ibland nästan lite ångestdrivet. Det är som om vissa bloggare nästan skriker genom cyberspace "-Se hit! Se på mig! Jag har lite mera fyllning i mina läppar än vad andra bloggerskor har!! Jag är snyggare, smalare, smakfullare och lyckligare!!!!"

Jaja, nu kan man säkert tycka att jag var lite elak, men för mig är inte ytlighet en dygd. Jag vill läsa om äkta vardagsskildringar, åsikter, tankar, berättelser, upplevelser, glädjeämnen och annat som hör till de vars liv inte går ut på att förställa sig. Smaken är som baken, men detta är min smak.

Ps! Jag gjorde bilden till inlägget för att vara lite ironisk ;-)





fredag 4 december 2015

Om tiggeriet - varför förväntas ingen framåtanda av just romer?

Återigen sticker jag huvudet i getingboet, men jag måste faktiskt ställa frågan:
Är romer ett totalt odugligt folkslag? Personligen tror jag inte att det är så, men majoriteten av svenska folket verkar anse det - och med stolthet dessutom. För vad annat kan man säga att folk tycker, när dom har uppfattningen att ett folkslags enda sätt att förtjäna sitt uppehälle är att sitta med en kopp i handen i Sverige och tigga. Eller handlar det om att folk göder sitt ego och mår bra när dom får släppa en krona i en kopp då och då? Är det ett sätt att putsa på den egna glorian?

I Expressen finns en artikel (även innehållande en film) där det står att läsa om Gheorge med flera från Rumänien som åker till Sverige för att tigga, pga att han och hans gelikar tycker att lönerna är för låga i Rumänien. När lönerna sänktes under krisen bytte Gheorge yrke - till tiggare. Jodå, med svenska mått mätt är förvisso lönerna låga, men å andra sidan är levnadskostnaderna inte desamma som i Sverige. Att det är svårt att få jobb i Rumänien är ett faktum, men det framgår också om man ser på filmen att det inte är omöjligt för den som verkligen vill.

Det framgår också att det faktiskt är svårt att få romer att tacka ja till arbete - det är helt enkelt mycket lönsammare att tigga i Sverige. I artikeln kan man läsa om Hjärta till Hjärta som har fem anställda som tjänar vit lön på att tillverka korgar. "Tanken är att kunna tillverka i stor skala och sälja i butiker som Ica och Konsum för att många ska kunna anställas. Men det är svårt att få folk att tacka ja till jobben."
Så vad säger då detta? Jo, att det är svenskar som ser till att upprätthålla tiggeriet. Det är helt enkelt inte mödan värt att ta ett jobb i Rumänien när tillfälle bjuds, eftersom svenskar som har behov av att känna sig godhjärtade är mycket lönsammare att utnyttja. Den som påstår att romer kommer till Sverige för att arbeta kommer inte att nå fram till mig med detta budskap. Har det någonsin hänt att en rom har uppsökt en svensk arbetsförmedling? Det vore väl en god idé att göra det om man är sugen på att få arbeta lite?

Som om oviljan att arbeta inte är illa nog, så drabbas barnen mycket hårt av att tiggeriet har blivit ett yrke. Tydligen struntar många romer i sina barn och vad det ska bli av deras framtid. Svenskar som offrar någon krona då och då borde egentligen känna en stark samvetsvånda, eftersom deras gärning bidrar till att stackars barn lämnas utan föräldrar, vilket leder till utebliven skolgång och en förstörd framtid. Givmildheten fördärvar nästa generation.

Gheorge och Georgeta har fem barn och tio barnbarn, och inget barn går i skolan, trots att det är gratis. Därmed blir dom utan barnbidrag. När jag läste detta blev jag fly förbannad, för även romer borde begripa att livet inte blir lättare för den som saknar utbildning. Men den som lämnar sina barn vind för våg och beger sig till ett annat land, kan ju i vilket fall som helst inte se till att barnen går till skolan. Känner romer inget ansvar för att deras barn ska få en dräglig framtid?! En framtid bättre än det liv deras föräldrar lever? Har romer ingen som helst framåtanda? Kunde dom inte åtminstone dra tummen ur arslet och skicka barnen till skolan så att dom får barnbidrag, vilket faktiskt om inte annat bidrar till familjens försörjning? Det framgår av filmen att det finns barn som lämnas hos släktingar. Varför ser då inte släktingarna till att barnen tar sig till skolan?

Det positiva som står att läsa i artikeln är bl a Florin Ianovicis kloka ord om hur man kan och bör hjälpa - på plats i Rumänien. Han är VD för rumänska Liv och Ljus som stöds av svenska Läkarmissionen, och dömer helt ut att ge pengar till tiggare i Sverige. Hans förklaringar är sakliga, tydliga och logiska. Han arbetar enligt principen att man aldrig ska ge utan krav på motprestation, och han beskriver också hur barnen drabbas av tiggeriet. Läs gärna vad han säger.

Om artikeln skrevs för att aktivera tårkanaler så misslyckades den vad det mig beträffar. De romer som det är riktigt synd om är de som har fallit offer för organiserad brottslighet såsom människohandel och utpressning. Tyvärr är inte heller brottsoffren hjälpta av att folk lägger pengar i deras koppar, för pengarna går endast till att göda kriminella till större rikedomar, medan brottsoffren tvingas fortsätta leva i misär.

Av någon mystisk anledning så finns inte samma förväntningar på romer som det finns på andra folkslag. Faktum är att det finns inga förväntningar alls. Dom förväntas inte vare sig ha eller vilja förvärva några kunskaper. Dom förväntas inte söka några jobb, eller att ens uppsöka någon arbetsförmedling överhuvudtaget. Dom anses inte ha någon som helst mikroskopisk del i att deras liv ser ut som det gör, utan offerkoftan hänger tung som en våt yllefilt över deras axlar. Romer betraktas nästan som någon sorts förvuxna bebisar som bara kan sitta ner och vänta på att folk ska komma och ge dom det som dom behöver. Därför kan romer till skillnad från andra som befinner sig i Sverige få slippa att följa lagar och regler, vilket i praktiken t ex innebär en frihet att skräpa ner överallt och att bosätta sig var man vill - även på privat mark, vilket annars brukar orsaka avhysning pga ockupation. Alla ni som känner er lite godare än alla andra rasar säkert inombords nu sedan någon minut tillbaka. Kanske tänker ni "-Hur kan hon skriva så hemska saker?" Men jag skriver bara hur jag tolkar människors sätt att agera och resonera kring folkgruppen romer.

 Det finns människor i världen som är betydligt fattigare än vad romerna är, men som ändå försöker att göra något för att förtjäna sitt uppehälle. Det kan röra sig om de allra enklaste sorters arbeten med en ytterst blygsam lön, eller att sälja saker man har tillverkat. Det har jag sett med egna ögon under mina resor i världen.

Romer skulle iallafall kunna ta de arbeten som de erbjuds i hemlandet istället för att tacka nej, de skulle kunna låta sina barn gå i skolan för att få en bättre framtid, de skulle kunna söka arbete i Sverige under sin vistelse här.
Men nej, tigga är lönsamt, så då ratas de möjligheter som bjuds till ett hedervärt liv.

http://www.expressen.se/nyheter/longread/darfor-kommer-tiggarna/sv/gheorghe-lamnade-nybyggda-huset-och-djuren-for-att-tigga-i-sverige/

http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/snabba-cash/?autoplay=0&startvolume=0.5&starttime=0




En ruggig morgon...

Jag som tyckte att jag kände mig risig igår. Idag skulle jag ha varit nöjd med att känna mig som igår... Nu känns det nästan som att en lunginflammation är på väg. Det är inte ens skönt att ligga nerbäddad, och täcket åker av och på. Frågan är om det kan vara skönt att ta ett bad. Att äta frukost lockar inte ens, men en rejäl kopp kaffe har slunkit ner och smakade oväntat bra.

Utomhus blåser det så att det dånar i luften och de höga träden runt tomten flaxar omkring. Värre ska det bli enligt prognosen, nämligen upp till 28 meter per sekund. Inte alls roligt när det står otroligt höga och smala träd lite för nära huset. Vinden hörs inte så mycket inne i huset som har en rejäl timmerstomme vilken är putsad på såväl in- som utsidan. Men den letar sig in i skorstenarna, och där kan jag höra den.

Det är ju tur att det är adventstider, för med ljusstakarna tända ser det ju iallafall mysigt ut i huset.




onsdag 2 december 2015

När könshysterin passerat rim och reson; Nej pojkar ska inte vara Lucia!!

Så är det dags för ett pulshöjande inlägg igen. Inte nog med att det onödiga och urlöjliga "ordet" hen har skapats i syfte att utplåna könsskillnader, nu kan man i Aftonbladet läsa den löjliga diskussionen om huruvida pojkar ska vara Lucia eller inte. Precis som om det ens är något att diskutera. Jo det förstås, i könshysterins förlovade land kan allt som har med kön att göra problematiseras in i det oändliga.

I Sverige finns det människor som lever i olika sorters villfarelser. En av dessa är att vissa vägrar att erkänna att människor har olika kön, och de skadligt extrema förvägrar sina barn att ens få veta vilket kön dom har. Undrar hur många timmar av dessa barns framtid som kommer att gå åt i en terapisoffa efter en så märklig uppfostran.

En annan villfarelse är att samhället blir jämställdare och jämlikare om man utplånar allt som på något sätt är könsrelaterat. Då tros det uppnås någon slags konstruerad rättvisa där alla är exakt lika, har samma rättigheter och möjligheter.

Tyvärr är det så - hur envist de könsfientliga än må förneka detta - att kön finns, och kommer alltid att finnas. Om någon byter kön så har den fortfarande ett kön - ett annat kön. En hermafrodit har två kön, alltså är inte heller hermafroditen könlös.

Med könen följer åtminstone vissa möjligheter och begränsningar som ingen flummare kan resonera bort. Kvinnor har (om fortplantningssystemet fungerar) möjlighet att föda barn. Män har inte den möjligheten oavsett hur mycket det än må svida i den som lider av könshysteri.

Kvinnors och mäns kroppar är inte identiskt lika konstruerade vare sig på insidan eller utsidan, och kommer inte att bli det genom pladder och önsketänkande.

Män och kvinnor - nu säger jag inte precis alla - HAR till viss del en dragning åt olika INTRESSEN i livet, vilket bland annat avspeglar sig i den stora massans typer av yrkesval och fritidsintressen.
Jodå, det finns män som gillar att byta gardiner flera gånger om året, och det finns kvinnor som gillar att ligga i garaget och meka bil. Men oavsett hur mycket man avskyr tanken, så kan många olika intressen och yrkesval kopplas till att huvudsakligen utövas av kvinnor respektive män.

Det är - oavsett hur man än vrider sig av motvilja mot detta - så att män oftast är fysiskt starkare än kvinnor. Detta i sin tur gör att vissa yrkesval faller sig lättare för en man än för en kvinna. Jag har personligen under hela mitt yrkesliv arbetat inom mansdominerade yrken, men inte inom något sådant som har krävt fysisk råstyrka. Den har jag nämligen inte, och har aldrig haft hur mycket jag än har tränat. Visst finns det kvinnor som går mot strömmen och t ex utbildar sig till servicetekniker på tunga entreprenadmaskiner, men dom är inte många trots att ingen kvinna förvägras denna utbildning.

Tyvärr har könshysterin passerat rim och reson när det plötsligt börjar att letas orättvisor i allt, och det skapas problem där inga sådana egentligen finns. Hur långt ska man gå för att åstadkomma "rättvisa" åt alla?
Är pojkar med en luciakrona på huvudet vad som krävs?
Bör man införa en rättighet för kvinnor att få vara "Sveriges starkaste man"? Man kan ju trots allt låta kvinnor tävla ihop med männen och låta dom stå bredvid den starkaste mannen på prispallen bara för att det ska vara "rättvist".
Bör man införa en hel rad nya yrkestitlar så att ingen behöver känna sig förorättad av att kallas något som inte passar med en könshysterisk självbild? "Sjukbror" borde man väl som man få lov att kalla sig istället för sjuksyster?
Varför inte införa uniformer överallt i hela samhället? En uniform med byxkjol som underdel vore väl det allra rättvisaste?
Man kanske bör konstruera en livmoder att operera in i bukhålan på män så att dom kan få föda barn?

Jag vet att jag drar saker till sin spets med detta inlägg, men könshysterin börjar bli tröttsam och faktiskt patetisk.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21870542.ab


Snart tänds juleljusen på Mammons högtid...

Julen är väl tänkt att vara en högtid fylld av gemenskap och värme, då nära och kära samlas för att glädjas åt fröjdefull samvaro. Men istället har den blivit kommersialismens främsta högtidsdag, och nya kassarekord ska slås varje år. Många frestar sin ekonomi så hårt för att kunna handla allt som MÅSTE köpas att det är ebb i plånboken under lång tid efteråt. Barn bara MÅSTE ha allt som finns att köpa för pengar, och helst några saker av varje sort. Och dyra ska dom vara så att man inte har mindre att skryta med än kamraterna när man ses efter julen igen. Även vuxna måste ofta handla till varandra trots att väldigt många inte ens vet vad dom ska önska sig när dom redan har allt man behöver i livet.

Det finns få saker jag AVSKYR så mycket som att en högtid ska vara förknippad med att man ska känna sig tvungen att handla saker åt varandra. Särskilt när det läggs in värderingar i hur dyra dessa saker måste vara för att vara goda nog. Bara tanken på detta tvångsmässiga handlande får mig att vilja undvika julfirande.

En annan sak är folks ständiga och långvariga stress i veckor före dopparedagen. Vad sjutton stressas det för? Varför måste så många vara så präktiga? Man ska äta middag en dag, och mycket av det som äts köps färdiglagat. Tom skinkan är färdigkokad. Sillburkarna är det bara att knäppa upp locket på. Allt går att handla riktigt nära inpå julafton, så varför folk jagar upp sig i mer än en månad är ett mysterium. Och varför ska det handlas och tillagas så groteska mängder med mat?! För att slippa kasta bort en massa snurkna prinskorvar och torra samt salta allehanda köttbitar ska dom åka ut och in i skåpet och värmas dag efter dag efter dag… Annars är det soppåsen som gäller.

Sen har vi dom som måste supa sönder högtiden, bråka och leva rövare. Istället för julefrid får barnen men för livet. Det är ju inte klokt att vuxna människor kan uppföra sig på det viset.

Nej det kommersiella kan jag klara mig fullständigt utan. Det jag vill ha kan jag köpa själv och vice versa.
Julen är för mig att få koppla av, känna lugn och frid. Att få sova ut i lugn och ro, vakna och äta en god frukost till vacker julmusik och tända ljus. Jag vill inte titta på klockan utan ta dagen som den kommer. Det är så skönt att bara sitta och mysa vid tända ljus med en liten kopp rykande glögg. Att se på sin glittrande och blänkande gran i sällskap med några tomtar och lite pynt. Att äta en god men inte överdriven måltid när kvällen närmar sig till ännu mera vacker musik. Att slippa den gnagande känslan av att man kaaanske har handlat för lite eller för "billiga" julklappar. 

Det är så oerhört lätt att få en avkopplande jul. Sådana har jag haft många av. Men då måste man våga ta avstånd från kommersialismen.