söndag 4 oktober 2015

Från flyktingkris till samhällskris - när välviljan går över styr...

Anna Dahlberg skriver i Expressens ledare "Alla flyr ansvaret för flyktingsituationen".
Eftertankens kranka blekhet har bevisligen slagit till nu när medias propagandamaskineri har uppnått önskat resultat. Media har tydligen börjat inse att vår inkompetenta och handlingsförlamade amatörregering har satt sig i en oöverskådligt svår situation.

Visst vill de flesta av oss hjälpa människor som flyr för sina liv. Personligen känner jag extra starkt för alla som flyr IS bestialiska mordorgier. Tro inte annat än att jag förstår dessa stackars människor, för jag hade också flytt om jag riskerat att få mitt huvud avskuret.

Dessvärre går det ju tyvärr inte att trolla fram boende åt tusen människor om dagen. Man kan tycka att Migrationsverket gör ett dåligt jobb - men då förstår man inte vilka mängder av bostäder det handlar om att blixtsnabbt skaffa fram. Bostadsbristen har varit ett omtalat faktum i många år, och den löser sig inte av sig självt genom önsketänkande. Särskilt inte i en extrem situation som denna. Det enda som sker är att äckliga profitörer som Bert Karlsson blir stenrika på att tillskansa sig våra skattepengar. Men snart har Migrationsverkets dammsugning av bostadsmarknaden nått sin ände - snart finns ingenting ledigt kvar att hyra - och då återstår att skapa flyktingläger. Inte roligt i ett land med kalla vintrar. Men Bert kommer nog att hyra ut dyra tält med kaminer.

Det går inte snabbskapa en fungerande integration då den tyvärr aldrig har funnits. Integrationen var inte ens undermålig före flyktingkrisen. Den var urusel, och har skapat alla de no-go områden som politiker älskar att låtsas att de bryr sig om. Nu förväntas den plötsligt hoppa igång som ett självspelande piano. Men det kommer inte att hända. Kommer Sverige någonsin klara att komma ikapp? Sannolikt inte så länge vidöppna gränser är det enda som politikerna bryr sig om.

Det går inte att lösa undervisning på alla nivåer åt många tusen människor från en månad till en annan i ett samhälle där det redan råder lärarbrist. Åtminstone inte om man vill åstadkomma kvalitativ undervisning. Det finns faktiskt - även om många vägrar inse detta faktum - nyanlända som inte kan läsa och skriva ens på sitt eget modersmål. Inse faktum: alla som kommer hit är inte högutbildade människor från Syrien. 

Det går inte att snabbt sätta nyanlända i arbete i ett samhälle där det råder arbetslöshet, och där stora grupper diskrimineras pga ålder och ursprung. Svenska ungdomar har svårt att få jobb. Medelålders och äldre svenskar har svårt att få jobb. Invandrare som redan har levt här i åratal har svårt att få jobb. Inte ens högutbildade flyktingar kommer snabbt i arbete i detta land pga byråkrati och resursbrist i integrationsmaskineriet. Så vad säger att t ex en nyanländ Afrikan plötsligt snabbt ska få jobb? Dessutom måste man fråga sig vad som menas med att få ett jobb. Arbeten vars lön betalas av skattebetalarna, istället för av arbetsgivarna är ett mycket dyrt sätt att sysselsätta människor. Särskilt då arbetsgivare utnyttjar situationen såsom det fungerar i FAS3.
Avsaknaden av tillräckligt antal lediga jobb är sedan länge ett mycket stort problem. Till detta kommer kulturella skillnader som PK-folket vägrar att acceptera: i många länder förvärvsarbetar inte kvinnor. Det är i dessa länder en självklarhet att kvinnor är hemma och föder barn och sköter hemmet. Kommer kulturella skillnader att utraderas så snart dessa människor kommer till Sverige? Ja iallafall i önsketankens värld, men svårligen i verkligheten.

En sak är mera omöjlig än allt annat: Att skapa politisk handlingskraft i ett samhälle där realister kallas rasister, och där PK-hysterin skapar en rädsla för att bli utsatt för utfrysning och hat hos såväl politiker som medborgare som ser bortom propagandamaskineriets horisont. I Sverige är det skamligt och fult att tänka realistiskt och att göra konsekvensanalyser. Prio ett har blivit att värna om sitt anséende. I Sverige är man en dålig och kanske rentav ond människa om man ens vågar tänka på att det finns svenskar som skulle behöva få det bättre i livet. Gamla, handikappade, sjuka, familjer som lever under existensminimum, och - gud förbjude - de hemlösa som numera verbalt bespottas som otacksamma missbrukare som inte tar vara på all den hjälp som samhället storsint erbjuder. Det är en utbredd vanföreställning att alla svenskar är rika och har det bra. Det är för sent att fråga de som dog i väntan på vård vad dom tycker. "De Äkta Godhetsapostlarna" har bestämt att man inte kan ställa grupper mot varandra. Men oavsett vad dom tycker så är det exakt det som sker. För resurser som inte är outsinliga och oändliga prioriteras, vilket är vad som dagligen sker i samhället. 

Jag och många andra undrar: När är man egentligen en flykting? Numera är människor tom på flykt från Tyskland och Sverige. De som kallas flyktingar reser från det ena fredliga landet till det andra. Det väljs strategiskt vart man har lust att bosätta sig. Vart kan man enkelt få PUT? Vart får man mest av samhället? Sverige har ett "gott rykte" vilket gör en lång och mödosam resa värd besväret. Vissa har bott i åratal i länder där det är fred. Dessa "flyktingar" flyr för att få ett bättre liv. Kvar i krigets närområde finns miljontals människor som inte har råd att resa därifrån, och om lever i misär och hopplöshet.

Men är önskan om ett bättre ekonomiskt välstånd verkligen ett asylskäl? Man flyr inte från fattigdom, man lämnar fattigdom. Man emigrerar. Om fattigdom är ett asylskäl kan Sverige kapitulera och ta hit precis alla på hela jorden som vill ha en "bättre" tillvaro. Inom en inte alltför lång tid kommer alla av samma skäl fly från Sverige. Här finns nämligen inte tillräckligt många skattebetalare för att försörja alla världens fattiga människor.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar