torsdag 29 oktober 2015

Så tog jag mig igenom ännu en dag...

Två tunga dagar, och lika många sömnlösa nätter har passerat. Ännu en vaken natt ligger framför mig. Jag tror att jag har förtjänat en Oscar på arbetet idag. Har man tagit sig till jobbet är det bara att hänga med i tempot. Munnar har pratat, men jag har inte hört allt dom har sagt. Eller åtminstone inte registrerat allt. Det har känts tungt och omotiverat. Koncentrationen har varit svårfångad, och tankarna har flutit lika tröga som kall sirap. Min forna fyrfota vän har hela tiden varit med mig i mina tankar. Hon är överallt och ingenstans. Jag ser henne för min inre syn där hon borde vara. Bredvid Baloo. I stallet. I trädgården. I köket. Överallt. Och ingenstans...


tisdag 27 oktober 2015

En trotjänare har somnat för alltid


Jag brukade ibland skämtsamt säga att Molly var det enda bestående i vårt föränderliga liv. Idag lämnade hon oss för alltid, och tomrummet känns stort, svidande och overkligt, ja rentav förvirrande. Hon var en älskad och lojal liten vän, och tanken på att någon gång förlora henne hade effektivt förträngts. Hennes gamla kropp hade drabbats av ännu en sjukdom, och hoppet om bot och bättring släcktes snabbt hos veterinären. Från en stund till en annan försvann alla tankar på dropp och medicin. Hennes sista sjukdom visade sig vara den värsta - en tumör i magen.

Molly kom till oss som valp, och vilken valp hon var... Sötare än socker, glad, knubbig och busigare än vi trott var möjligt. Hon levde med oss i olika bostäder och på olika platser. Hon fick se matte komma hem med först skolväska och sedan jobbväska. Under en period hade hon ingen hundkompis, och då var hon med mig och arbetade. Hon var en lättsam och glad hund - hunden som alltid viftade på svansen. Hon var också väldigt egensinnig på ett positivt sätt. Det finns så mycket att skriva, så många minnen att dela, men just nu gör det för ont. Sov gott älskade lilla vän.
























onsdag 21 oktober 2015

Är DU emot mobbning - i verkligheten?

Det har aldrig varit så lätt att vara en "god" människa, som det är just nu i modern tid. Samtidigt råder alltjämt brist på handlingskraftig godhet. Modern godhet utövas flitigt vid många människors tangentbord, men ute i verkligheten fortsätter ofta livet som vanligt.

Det här med att dela behjärtansvärda statusar på Facebook är till och med lättare och smidigare än det var att köpa avlatsbrev av kyrkan förr. Några fingertryckningar är allt som behövs för att visa vilken empatisk och varmhjärtad människa man är.
Men vad gör alla goda människor i verkligheten när såväl barn som vuxna blir illa behandlade i skolor, på arbetsplatser, i byn/bostadsområdet osv?? Hur många är med handen på hjärtat beredda att offra sin sociala komfort för att hjälpa en utsatt människa? Hur många av alla FB-helgon tittar undan när någon mobbas för att slippa att göra ett obekvämt ställningstagande?

För sanningen är den att om inte majoriteten av människorna ute i samhället vore en blandning av fega, bekväma, oempatiska, fördömande och egennyttiga individer så skulle ingen mobbning förekomma. För ingen skulle tiga, titta undan eller acceptera att medmänniskor behandlas illa. Civilkurage är en av samhällets absolut största bristvaror. Det är lättare att följa minsta motståndets lag och undvika att stöta sig med den som är populär, formell/informell ledare eller tongivande på annat sätt. Många av alla de som inför världen deklarerar sig vara "emot mobbning" har själva mobbat eller är aktiva mobbare. Men med sina egna "goda skäl". En liten skitpratskampanj är väl inte mer än rätt om någon har gjort sig förtjänt av den? Eller?

Så nästa gång som DU i form av klasskamrat, arbetskamrat, lärare, "vän", granne etc ser att någon behandlas illa på något sätt - SÄG IFRÅN där ute i verkligheten istället!! Det är där du behöver göra din röst hörd. Kliv ut ur komfortzonen. Jag kan lova att det känns jättebra. Statusdelningar på FB är gulliga, men gör ingen praktisk skillnad för alla utsatta människor som behöver hjälp på riktigt.





måndag 12 oktober 2015

Hur många vet hur det känns att hata?

Ännu ett modeord missbrukas flitigt - nämligen ordet hat. Trots att hat förmodligen är en av de starkaste känslor som en människa kan känna, har ordet sedan länge använts för att beskriva en ofta ganska mild form av ogillande. "-Jag hatar fiskbullar!" "-Jag hatar att stiga upp tidigt!" "-Jag hatar dansbandsmusik!" Ordet används sedan länge så slentrianmässigt, att det numera verkar normalt att anklaga sina medmänniskor för att känna och sprida hat.

I dagens Sverige anses den som tycker olika vara hatisk. Detta trots att många svenskars favorituttryck  är "vi gillar olika".
I dagens Sverige anses även den som vågar ifrågasätta saker som sker i samhället vara hatisk. Den som dristar sig att tänka tankar som kan betraktas som "icke politiskt korrekta" bör hålla tand för tunga. Åtminstone om vederbörande skulle ogilla att bli kallad hatisk.

Även rädsla är numera ofta synonym med hat i dagens samhälle. Rädsla och oro orsakar ofta ifrågasättande, och att ifrågasätta är detsamma som att vara hatisk.

Personligen undrar jag om alla som slänger ur sig sina anklagelser vet hur det känns att hata - dvs på riktigt. Något hum om vad man slentrianmässigt slänger ur sig borde man ju ha. Eller??? 

Så vad har alla som älskar att anklaga sina människor för att vara hatiska och sprida hat råkat ut för, som har gett dom kännedom om vad dom pratar om? Så att dom verkligen förstår känslan.

Personligen tror jag nog att jag är kapabel att hata. Jag skulle säkerligen hata den som skadar mina nära och kära. Jag skulle säkerligen hata den som utsätter mig för en våldtäkt. Något riktigt ofattbart hemskt skulle kunna locka fram denna starka och mörka känsla i mig. Och med den uppfattningen är det samtidigt omöjligt för mig att anklaga mina medmänniskor för att känna och sprida hat, så snart deras uppfattningar och åsikter skiljer sig från mina.


söndag 4 oktober 2015

Från flyktingkris till samhällskris - när välviljan går över styr...

Anna Dahlberg skriver i Expressens ledare "Alla flyr ansvaret för flyktingsituationen".
Eftertankens kranka blekhet har bevisligen slagit till nu när medias propagandamaskineri har uppnått önskat resultat. Media har tydligen börjat inse att vår inkompetenta och handlingsförlamade amatörregering har satt sig i en oöverskådligt svår situation.

Visst vill de flesta av oss hjälpa människor som flyr för sina liv. Personligen känner jag extra starkt för alla som flyr IS bestialiska mordorgier. Tro inte annat än att jag förstår dessa stackars människor, för jag hade också flytt om jag riskerat att få mitt huvud avskuret.

Dessvärre går det ju tyvärr inte att trolla fram boende åt tusen människor om dagen. Man kan tycka att Migrationsverket gör ett dåligt jobb - men då förstår man inte vilka mängder av bostäder det handlar om att blixtsnabbt skaffa fram. Bostadsbristen har varit ett omtalat faktum i många år, och den löser sig inte av sig självt genom önsketänkande. Särskilt inte i en extrem situation som denna. Det enda som sker är att äckliga profitörer som Bert Karlsson blir stenrika på att tillskansa sig våra skattepengar. Men snart har Migrationsverkets dammsugning av bostadsmarknaden nått sin ände - snart finns ingenting ledigt kvar att hyra - och då återstår att skapa flyktingläger. Inte roligt i ett land med kalla vintrar. Men Bert kommer nog att hyra ut dyra tält med kaminer.

Det går inte snabbskapa en fungerande integration då den tyvärr aldrig har funnits. Integrationen var inte ens undermålig före flyktingkrisen. Den var urusel, och har skapat alla de no-go områden som politiker älskar att låtsas att de bryr sig om. Nu förväntas den plötsligt hoppa igång som ett självspelande piano. Men det kommer inte att hända. Kommer Sverige någonsin klara att komma ikapp? Sannolikt inte så länge vidöppna gränser är det enda som politikerna bryr sig om.

Det går inte att lösa undervisning på alla nivåer åt många tusen människor från en månad till en annan i ett samhälle där det redan råder lärarbrist. Åtminstone inte om man vill åstadkomma kvalitativ undervisning. Det finns faktiskt - även om många vägrar inse detta faktum - nyanlända som inte kan läsa och skriva ens på sitt eget modersmål. Inse faktum: alla som kommer hit är inte högutbildade människor från Syrien. 

Det går inte att snabbt sätta nyanlända i arbete i ett samhälle där det råder arbetslöshet, och där stora grupper diskrimineras pga ålder och ursprung. Svenska ungdomar har svårt att få jobb. Medelålders och äldre svenskar har svårt att få jobb. Invandrare som redan har levt här i åratal har svårt att få jobb. Inte ens högutbildade flyktingar kommer snabbt i arbete i detta land pga byråkrati och resursbrist i integrationsmaskineriet. Så vad säger att t ex en nyanländ Afrikan plötsligt snabbt ska få jobb? Dessutom måste man fråga sig vad som menas med att få ett jobb. Arbeten vars lön betalas av skattebetalarna, istället för av arbetsgivarna är ett mycket dyrt sätt att sysselsätta människor. Särskilt då arbetsgivare utnyttjar situationen såsom det fungerar i FAS3.
Avsaknaden av tillräckligt antal lediga jobb är sedan länge ett mycket stort problem. Till detta kommer kulturella skillnader som PK-folket vägrar att acceptera: i många länder förvärvsarbetar inte kvinnor. Det är i dessa länder en självklarhet att kvinnor är hemma och föder barn och sköter hemmet. Kommer kulturella skillnader att utraderas så snart dessa människor kommer till Sverige? Ja iallafall i önsketankens värld, men svårligen i verkligheten.

En sak är mera omöjlig än allt annat: Att skapa politisk handlingskraft i ett samhälle där realister kallas rasister, och där PK-hysterin skapar en rädsla för att bli utsatt för utfrysning och hat hos såväl politiker som medborgare som ser bortom propagandamaskineriets horisont. I Sverige är det skamligt och fult att tänka realistiskt och att göra konsekvensanalyser. Prio ett har blivit att värna om sitt anséende. I Sverige är man en dålig och kanske rentav ond människa om man ens vågar tänka på att det finns svenskar som skulle behöva få det bättre i livet. Gamla, handikappade, sjuka, familjer som lever under existensminimum, och - gud förbjude - de hemlösa som numera verbalt bespottas som otacksamma missbrukare som inte tar vara på all den hjälp som samhället storsint erbjuder. Det är en utbredd vanföreställning att alla svenskar är rika och har det bra. Det är för sent att fråga de som dog i väntan på vård vad dom tycker. "De Äkta Godhetsapostlarna" har bestämt att man inte kan ställa grupper mot varandra. Men oavsett vad dom tycker så är det exakt det som sker. För resurser som inte är outsinliga och oändliga prioriteras, vilket är vad som dagligen sker i samhället. 

Jag och många andra undrar: När är man egentligen en flykting? Numera är människor tom på flykt från Tyskland och Sverige. De som kallas flyktingar reser från det ena fredliga landet till det andra. Det väljs strategiskt vart man har lust att bosätta sig. Vart kan man enkelt få PUT? Vart får man mest av samhället? Sverige har ett "gott rykte" vilket gör en lång och mödosam resa värd besväret. Vissa har bott i åratal i länder där det är fred. Dessa "flyktingar" flyr för att få ett bättre liv. Kvar i krigets närområde finns miljontals människor som inte har råd att resa därifrån, och om lever i misär och hopplöshet.

Men är önskan om ett bättre ekonomiskt välstånd verkligen ett asylskäl? Man flyr inte från fattigdom, man lämnar fattigdom. Man emigrerar. Om fattigdom är ett asylskäl kan Sverige kapitulera och ta hit precis alla på hela jorden som vill ha en "bättre" tillvaro. Inom en inte alltför lång tid kommer alla av samma skäl fly från Sverige. Här finns nämligen inte tillräckligt många skattebetalare för att försörja alla världens fattiga människor.