fredag 28 augusti 2015

Vad är egentligen vänskap?

Beroende på vem man frågar är nog svaret både lätt och svårt att tänka ut. Det har skrivits oändligt många fina ord om vänskap, och några som är verkligt sanna - "I nöden prövas vännen". 
Men ska det verkligen behövas någon sorts nödsituation för att man ska få märka om en vän är en vän på riktigt. Då är det ju så dags... Nej, så är det oftast inte, även om sådana situationer brukar utgöra den ultimata prövningen av en vänskap. 

"Äkta vänner accepterar varandra som man är" sägs det. Så jag har personligen försökt att ge människor i allmänhet och vänner i synnerhet största möjliga frihet att vara sig själva. Under förutsättning att dom inte uppför sig illa och respektlöst. Men uppför sig äkta vänner så? Nej det gör dom inte, och därmed är den sortens människor borträknade från vänkretsen.

Så vad vill man göra för en vän? Allt säger många, för vänner betyder ju så mycket - kanske rentav allt i livet. Andra kanske nöjer sig med att ta för sig utan att ge tillbaka - av tjänster, saker, tid, energi eller rentav kärlek. Men den som bara tar utan att ge är väl knappast en riktig vän.

Vad får en vän kosta? Nu menar jag inte pengar, för man köper inte äkta vänner. Jag menar på andra sätt. Kan en riktig vän samtidigt vara fel typ av vän? För att man förlorar i anséende t ex genom att synas tillsammans med vännen. När jag var liten var samhället väldigt annorlunda mot idag, och Romer kallades för Zigenare. Deras rykte var inte gott, och jag var det enda svenssonbarnet som lekte med barnen i den familj som flyttade in i vårt nybyggda bostadsområde. Jag hade hört vad både vuxna och barn hade att säga om folkgruppen, men brydde mig inte om pratet, utan lät mig skjutsas omkring på det ena barnets cykel bland undvikande svenssons. Vad andra än tyckte så var de så kallade Zigenarungarna kamrater, och inget stirrande eller babblande kunde hindra mig från att leka med vem jag ville. På det viset har mitt liv fortskridit, och jag har inte sorterat bort någon från att vara eller bli en vän pga några yttre attribut eller "annorlunda" egenskaper. Jag är en vän för den som behandlar mig som en vän - på riktigt.

Så hur är det - kan man vara en riktig vän om vänskapen har en "prisgräns"? Om man skäms för någon man samtidigt tycker bra om, eller om man hemlighåller sin vänskap av rädsla för vad andra människor ska tycka eller säga? Vad ska man behöva tåla i vänskapens namn? Att bli ifrågasatt hur man kan vara vän med sin vän? Att bli utskälld pga att man har "fel" vän?  Att få ultimatum från nära och kära? Vart går gränsen för vad det är värt att vara någons vän?

Är det verkligen så att allt har ett pris, och så även vänskap? Kanske tänker jag för mycket... Men ingen väljer mina vänner åt mig...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar