lördag 16 maj 2015

Det där med att kunna eller vilja förlåta...

Att kunna förlåta uppfattas av många som något gott och bra, och det är det ofta också. Personligen anser jag inte att det är eftersträvansvärt att vara oförsonlig. Få människor är värre att stå ut med än de som samlar på oförätter och gammalt groll, som bittert pyser ut så fort tillfälle bjuds.

Men måste man alltid kunna förlåta allt? Och för vems skull förlåter man saker egentligen? Det finns människor som förlåter de allra hemskaste saker för att kunna "gå vidare". Det kan handla om riktigt svåra oförrätter, och ibland så svåra att de inte ens är möjliga att upprepa. Eller så kan det handla om oförrätter som upprepas gång på gång, och förlåts lika ofta. Det sägs att man mår bättre av att förlåta. Men gör förlåtelsen egentligen någon skillnad för det personliga måendet då man har blivit utsatt för något riktigt genuint sårande? För om det är på det viset - varför mår många som har förlåtit saker ändå dåligt över det som har skett. Ett typexempel är människor som säger sig ha förlåtit sin partners otrohet, men alltid därefter lever utan tillit till den förlåtne, och som trots förlåtelsen tar varje tillfälle i akt att dra fram det som en gång hände i dagens ljus. Det sägs att man kan "förlåta men inte glömma". Men om man inte kan glömma - har man då förlåtit det som har skett?

Ibland undrar jag vad som egentligen är äkta förlåtelse. Har man förlåtit någon på riktigt när det fortfarande finns en tagg inombords som gärna tar sig ut och sticker till vid varje givet tillfälle?
Är det inte egentligen ofta så att förlåtelse är en slags "läpparnas bekännelse". För mig innebär förlåtelse då den är äkta att man kan gå vidare som förut. Man börjar om igen som om det dåliga aldrig hade inträffat. Men ofta verkar orden bara vara just ord, och saker blir aldrig som förut. Så vad är egentligen förlåtelse?

Ibland vill jag inte förlåta även om jag därmed går miste om att utföra en god gärning. Det känns helt enkelt inte meningsfullt längre då jag av erfarenhet vet att den jag förlåter med största sannolikhet kommer att upprepa det som har gjorts. Eller då jag med allra största säkerhet vet att så kommer att ske.

Det kan handla om en person som uppför sig på ett väldigt otrevligt sätt med alkohol i blodet. Att det sker någon gång kan jag förlåta, men inte att det sker vanemässigt. Särskilt inte om personen ifråga känner en så pass stark kärlek till alkohol att den måste finnas med vid umgänge. En sådan person kan jag känna agg till, och då är förlåtelsen verkligen inte nära. Allt jag vill är att slippa ha med människan att göra.

Det kan också handla om en person som utan anledning medvetet skämmer ut mig inför andra. Personen ifråga mår förstås inte bra (man gör inte så om man mår bra) men man får inte sänka andra för att lyfta sig själv.

En annan sak som jag inte vill förlåta är falskhet. Det är hemskt att upptäcka att någon man trodde gott om, och kanske rentav tyckte väldigt bra om gick bakom ryggen på mig och gjorde fula saker.

Jag tycker personligen inte att allt förtjänar att förlåtas. Jag skulle bara känna mig falsk om jag påstod mig förlåta något som jag i hjärtat inte kan förlåta. Känslan måste finnas med, annars blir det bara tomma ord i syfte att döva den oförtjäntes eventuella samvete.








6 kommentarer:

  1. Jag håller med dig.
    Allt kan inte förlåtas. Bör kanske inte förlåtas heller förrän personen verkligen har slutat med sitt destruktiva beteende, för annars kommer han eller hon tro att det är okej att fortsätta ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja om man låter någon komma undan med ett dåligt betéende alltför lätt, så kan man känna sig tämligen säker på att det oönskade betéendet kommer att fortsätta.

      Radera
  2. Fantastiskt bra skrivet! Du sätter i princip fingret på min uppfattning om förlåtandet som begrepp och företeelse. Tror också att man "förlåter" ytligt och lättvindigt för att det är vad man tror förväntas av en, men allt för ofta bärs det agg inombords som kommer att ta varje tillfälle i akt att krypa upp till ytan igen så fort tillfälle givs. Många förtjänar en andra chans och verklig förlåtelse, men då under förutsättning att personen i fråga verkligen har kommit till insikt med sitt misstag och därefter agerar för att inte göra om detsamma.
    Mycket bra skrivet som vanligt! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar så jättemycket Jerry! :-)

      Radera
  3. Allt varken kan eller vill man förlåta. Däremot så tror jag att man för sin egen skull behöver släppa det, för att själv inte må dåligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det håller jag med dig om. Jag gissar att många tror att man släpper något bara för att man förlåter - att dom två sakerna hänger ihop. Men för mig är det inte så. Jag kan släppa en oförätt utan att förlåta om jag anser att den är oförlåtlig.
      Mvh
      Anna

      Radera