lördag 2 maj 2015

Den svåraste fattigdomen fortgår i tysthet...

Häromdagen sändes UNICEF:s humorgala, och ännu en gång blev det synligt hur många barn som lever i svår fattigdom och misär i världen. Det som jag tycker är sorgligt - förutom deras lidande - är att det krävs så stora insatser för att väcka folks medlidande för fattiga och utsatta barn. Visst är det fint att det ordnas galor på TV, och visst är det behjärtansvärt med TV-reklam för att samla in pengar. Men TV-reklam är ett fruktansvärt dyrt sätt att marknadsföra sig, och om folk brydde sig om de ALLRA fattigaste självmant, kunde de stora reklamkostnaderna användas i hjälparbetet istället. Det är ju trots allt så - även om förbluffande många vägrar att acceptera detta faktum - att de allra fattigaste människorna, och de som behöver hjälp ALLRA mest, är de som inte har någon möjlighet alls att fly sin livssituation. De allra fattigaste har inte råd att fly med någon sorts fortskaffningsmedel förutom sina fötter, men utsvultna, uttorkade, skadade och sjuka människor orkar inte gå särskilt långt.

Jag undrar om den svåraste fattigdomen hamnar i skymundan pga att politiskt korrekta svenskar tycker att det är fult att vilja hjälpa människor i deras hemländer? Det är gott och fint att hjälpa de som lyckas ta sig till Sverige, men den utbredda motviljan mot att hjälpa människor i deras hemländer gör att många inte ens vill tänka tanken. Den som vill hjälpa på plats kan bli kallad rasist, och att få det söndermissbrukade ordet kastat på sig verkar vara många människors största skräck.

Men svenskar överlag vill ju vara goda människor, och då måste godhetsbehovet kanaliseras på något sätt, och med något till buds stående medel.

Det intressanta är hur valet att idka godhet utfaller. Många vill nämligen att deras godhet ska synas, för då blir godheten officiellt bekräftad. Att lägga en krona i en tiggarkopp utanför affären tvättar samvetet rent för stunden. Den som har lagt ifrån sig sin peng kan andas ut och känna sig delaktig i den politiskt korrekta hjälpsamheten. Att det samtidigt runtom i världen finns miljontals människor, och däribland hjärtslitande många barn som faktiskt svälter ihjäl, behöver man inte tänka på när man har gjort dagens goda gärning. De riktigt fattiga finns så långt bort att det blir abstrakt att ens tänka på dom. Den som vill känna sig lite extra god kan dessutom gå hem till datorn och skriva något argsint om hemska människor som anser att det ska ska krävas av tiggarnas hemländer att använda de bidrag de får till att ta hand om sina medborgare.

Varför är det inte lika viktigt att hjälpa de ALLRA fattigaste människorna i världen? De som inte har råd att resa hit? De som är så utmärglade att de nästan skulle falla i bitar om inte huden höll ihop kroppen? De som inte är EU-medborgare? De som inte har rättighet att söka arbete i Sverige men väljer att avstå? De som inte har råd att röka?

En så pytteliten insats från var och en kan göra så mycket för de som har det svårare än vad de flesta ens kan tänka sig. Det är så lätt att bli Världsförälder, och det kostar inte alls mycket. Så jag bara undrar VARFÖR är det inte flera människor som blir Världsföräldrar? De allra fattigaste har inte vare sig möjlighet eller rättighet att gå till den svenska arbetsförmedlingen, eller att söka någon som helst sorts försörjningsstöd av det svenska samhället.






6 kommentarer:

  1. Det bästa jag läst på mycket länge! Högst beklagligen så är det ju så att det finns åtskilliga miljoner extremfattiga människor runt om på jorden, åtskilliga som dör av svält, vattenbrist och relativt lättbotade sjukdomar varje dag, människor som på grund av geografiska avstånd eller ignorans är lätta att förtränga. Det är bekvämt att byta kanal på tvn om det kommer ett inslag om några missförhållanden i nåt avlägset land...

    SvaraRadera
  2. Gillar ditt inlägg, ungefär så som jag tycker. Bra skrivet!

    SvaraRadera