söndag 31 maj 2015

När något verkar för bra för att vara sant...

...så är det oftast det också... Men den här gången hoppas jag att det inte är på det viset. Nästa helg ska jag göra något som jag har velat göra väldigt länge, men som jag också länge trodde att jag aldrig skulle kunna göra. Eftersom jag knappt tror att det är sant så säger jag inte ännu vad jag ska göra, för jag får en slags vidskeplig känsla av att det inte kommer att bli av om jag avslöjar vad det gäller. Men om det går det vägen så kommer det bli en mycket stor stund i mitt liv... :-)



lördag 30 maj 2015

Vilken pinkdag!!

Idag ska vi åka bort, och jag hade tänkt att hinna rida innan vi beger oss iväg. Tiden har dock inte varit något problem att få att räcka till, utan det är vädret som är bedrövligt :( Det kalla regnet forsar ner, och om jag skulle välja att trotsa vädrets makter så skulle jag tvingas uthärda en upplevelse jämförbar med att bli högtryckstvättad - fast av vind och vatten ute i det fria. Det finns hurtbullar som ger sig ut och motionerar ändå, men livet kan vara nog så jobbigt ibland utan att man behöver späka sig frivilligt, så jag håller mig inomhus idag så mycket jag kan ;) Det är nämligen inte på minsta sätt hälsofrämjande att ha kallt vatten rinnande från hjälmen och ner innanför kragen under ett par timmar, och det sista jag har tid med är att bli sjuk.

Det finns dom som säger att "det finns inget dåligt väder, utan bara dåliga kläder". Min uppfattning är att det finns j-ligt dåligt väder, och då hjälper inte de bästa av kläder. Och tro mig jag vet, för när man bor på en riktig skitväderplats och har mitt fritidsintresse, så saknas inte den bästa sortens funktionskläder. Sen är det ju så att hästarna ska tycka att det är trevligt och roligt att ge sig ut också, men det är ganska tydligt att dom inte njuter av spöregn dom heller. Så idag blir det ingen motion, utan det är bara att hoppas på en bättre söndag. För då MÅSTE jag ut. Får väl dansa en regndans i kväll och offra en snackspåse till vädergudarna ;-)

Ifall någon undrar, så försökte jag att fota vattnet som rinner från hängrännan, men det ser ut som en ynklig liten pinkstråle på bilden ;)


Blir det någon vettig sommar i år måtro...

Snart är det juni, och det känns som om det är ett bra tag kvar till sommaren. Blommorna slår inte ut, och kvällarna är ganska kalla. Vinterkläderna är inte helt undanhängda, utan ett och annat plagg hänger kvar i hallen och används då och då... Visst håller jag värmen om jag är aktiv och väl påklädd, men den sköna känslan av att kunna gå ut i shorts verkar ännu avlägsen.

Så länge våren gjorde tydliga framsteg var jag på något sätt säker på att det kommer bli en varm och skön sommar. Nu känner jag mig plötsligt tveksam, och börjar drömma om varmt hav och sandstränder i varma länder. Det är inte roligt att semestra med husbilen om det är ruggigt och regnigt. Tanken på att återigen ge sig iväg till Franska Rivieran börjar därför att locka. Eller till något annat land där en badkruka som jag kan gå obehindrat ner i vattnet och doppa mig utan föregående vånda. Det finns många fina stränder i Sverige, men vattnet är ju ack så kallt... 

Bilderna är tagna på Gotland, och trots att det var mitt i sommaren så var det riktigt kallt. Det var väldigt vackert att sitta på stranden, men det gick åt riktigt varma kläder...
På kvällarna räckte det inte ens med varma kläder, utan då satt vi och huttrade under filtar.




fredag 29 maj 2015

Så sugen på att gå på Countryfestival!! Någon som kan ge tips?

Nu var det ett bra tag sedan jag var på countryfestival, och jag är RIKTIGT sugen på att gå igen! Jag älskar musiken, stämningen, kläderna...ja allt!! Det är en sån härlig känsla att ta på sig sin kära hatt, sina boots, fransjackan, snyggjeansen samt cowgirlskjortan och bara ryckas med i stämningen. Countrymusik gör mig glad och upprymd, och att lyssna på riktigt bra sådan hör till en av livets största njutningar. En av mina livsdrömmar är att åka till Nashville och se på countrygalan, så det återstår att se när den drömmen kan förverkligas :-)

Frågan är bara vart det finns någon festival i år. Jag har inte sett att det blir någon i High Chaparall. Om någon har ett tips så tar jag tacksamt emot detta.

Ikväll bjuder jag på en bild från festivalen i Ydre, där jag och Mikis var och roade oss :-)


onsdag 27 maj 2015

När är det lämpligt att bjuda tillbaka?

Det finns väldigt många människor som älskar att gå på kalas, bjudningar, fester och tillställningar av alla de sorter. Det tackas ja till inbjudningar, äts, dricks, skrattas och bedyras hur trevlig tillställningen var. Så långt är allt bra. Det som förvånar mig är att för många av dessa människor följer ingen naturlig fortsättning eller uppföljning - dvs, det bjuds inte tillbaka.

Jag vet exempel på människor som årligen har gått på födelsekalas hos alla i bekantskapskretsen, men själva har hållit någon enstaka bjudning efter åratal av påtryckningar från de som tyckt att man faktiskt bör bjuda tillbaka någon gång.

Jag vet människor som gärna går på andras fester så ofta det bara går, men vars hem är ännu inte är beskådat av de som det festas hos.

Sämst av alla de som älskar att låta sig bjudas men inte vill bjuda tillbaka, tycker jag att dom är som går på bröllop utan att bjuda tillbaka när dom själva gifter sig. Bröllop är ofta en av de mest storslagna, festliga, påkostade, vackra och fina högtider som firas, och att gå på ett sådant är det få människor som har något emot. Men när den egna gästlistan ska sammanställas börjar vissa människor att sortera mycket hårt och snålt. Då blir endast de "allra närmaste" inbjudna, och de vars bröllop man gästade som inte råkar finnas med på familjeträdet (nej jag menar inte släktträdet), eller råkar vara vänner sedan tidig barndom slösar man inte sina dyrbara slantar på.

Självklart bestämmer man själv vem man vill bjuda på sina födelsedagskalas och fester, bröllop, dop och andra högtider. Den rättigheten har man i sitt liv. Men man kanske ska tänka över om det är lämpligt att springa runt och smörja kråset överallt, när man trots allt inte uppskattar alla man låter sig bjudas av tillräckligt mycket för att bjuda tillbaka när tillfälle ges.


tisdag 26 maj 2015

Från klotögd och blekfet till mager med braxläppar...

Skönhetsidealen har sannerligen förändrats genom åren. Som barn brukade jag förundras när jag tittade på gamla porträttmålningar av kungligheter och adelsfolk. Kläderna tyckte jag var väldigt vackra, men ögonen hade jag det lite svårt att förstå mig på. Varför var dom stora som klot? Såg folk ut så för några hundra år sedan, eller var människorna sjukdomsdrabbade på något sätt vid tillfället för sin avbildning? Kunde det bero på någon brist i maten? Kanske struma? Eller var klotformade ögon något eftersträvansvärt på den tiden, så till den grad att konstnärerna lät "bättra på" utséendet vid avmålandet av sina kunder? För i så fall handlade det ju bara om "fusk" via pensel, istället för fusk med fotografier.

Jag hade också lite svårt att förstå varför personerna på målningarna var så vitbleka och feta. Nog för att jag själv är lagd åt det bleka hållet, men vit...? Hur kunde man bli det? Och varför var alla så fylliga? Var det inte dåligt med mat på den tiden det begav sig? Jag funderade också på mitt barnsliga vis på hur man kunde ha så mycket lockigt hår att det räckte till de enorma och vanligen gråvita uppsättningar som det fina folket hade på tavlorna. När jag blev något äldre och förstod att det var peruker jag beskådade, funderade jag mera på hur mycket ohyra som kunde tänkas leva i högönsklig välmåga i dessa hårarrangemang, som borde ha utgjort utmärkta boplatser för allt möjligt smått och gott.

Idag är idealen annorlunda. Visst anses det av många vara vackert att ha stora ögon, men det är ingen som försöker att irritera sina ögon till att se köttiga och uppsvullna ut på något sätt. Ingen manipulerar sina bilder för att få ståta med ett par rejäla kulögon. Nej nu är det läpparna som har intagit kulögonens betydelsefulla plats som skönhetstillgång att visa upp. Ju tjockare, svullnare och mera korvformade desto bättre. Bland det vackraste man som kvinna kan visa upp idag, är ett léende värdigt en hungrig Brax. Bland det intressantaste man kan visa upp av sig själv idag, är ett porträtt taget ur den klassiska "selfievinkeln" med plutande braxmun. Varje gång jag ser sådana bilder kommer jag att tänka på när jag som liten hjälpte till att mata akvariefiskar, och de små fiskmunnarna ivrig snappade mot vattenytan, medan jag med fingertopparna strödde ut en nypa av små illaluktande spån att äta.
Inte ska man vara vitblek heller. Som tur är har kanske den värsta solariehetsen klingat av lite, men det anses i regel att man ser fräsch ut om man är solbränd. För den som inte vill riskera hudens hälsa finns många hjälpmedel att ta till för att slippa se ut som forna tiders ideal - att vara mjölvit. Allt från "spraymålning" av hela kroppen, till krämer och smink.

Sist men inte minst verkar det i dagens samhälle vara lika högt värderat att ha en mager kropp, som det i forna tider var fint att ha en fyllig kropp. De kroppar som i modern tid avbildas som skönhetsideal är sådana som traskar omkring på en catwalk klädda i specialsydda kläder. Det är ju inte så många kvinnor som av naturen är väldigt långa, samtidigt som dom är så smala att dom kan gömma sig bakom ett sugrör. Det är dessa ideal som har fått många kvinnor i modern tid att självsvälta sig eller att stoppa fingrarna i halsen efter måltider. Tänk vilka ytterligheter - från att proppa i sig bakverk för att bli fyllig så att det syns att man inte måste anstränga sig och att man har råd att äta mycket, till att ständigt räkna kalorier så att det inte slutar att skramla i benknotorna...

Jag undrar vad framtidens människor kommer att tycka om nutidens skönhetsideal...


På bilden syns Madame de Pompadour - en sinnebild av skönhet en gång i tiden.



måndag 25 maj 2015

Världens tröttaste fötter...

Milde tid så trött jag är just nu. Det surrar i hela kroppen, men värst känns det i fötterna. Idag har det varit riktigt slitsamt kroppsarbete från 06:30 till 21:30, och nu står stallet på tur att göras iordning. Gårdagen var ungefär likadan, förutom något senare start och slut. Men nu har vi kommit långt med ridbanan, så det är bara att känna sig nöjd och belåten, och konstatera att det kommer att sovas den utmattades hårda sömn inatt ;-)

Dagens roligaste stund bestod av Rackarhästens inspektion av arbetsplatsen när vi råkade ha en stunds väntetid mellan materialleveranserna :) Han sprang omkring som en hund med mulen i marken och luktade, och fick även en visning av lastmaskinen, vilken han var tveksam till om den var något att ha ;-) Dessutom tog han sig friheten att inviga banan i förtid genom att bajsa på den.
Hade tänkt att även Pari skulle få bekanta sig med arbetsplatsen, men det blev ont om tid, så det tar vi imorgon :) Han lär i vilket fall som helst få bekanta sig med ridbanan så det räcker och blir över ;)

Ikväll bjuder jag på en bild på världens tröttaste fötter, samt en på världens nyfiknaste häst ;-)




Den som väntar på nåt gott...

...väntar alltid för länge. I just det här fallet så har jag väntat läääänge på min ridbana. Det har blivit ett litet framåtskridande då och då, eftersom det är mycket som såväl ska hinnas med som finansieras här i livet, men idag tog vi ett stort steg framåt igen. Dessutom helt oplanerat just för den här dagen.

Leveransen av underlaget skulle inte ske förrän någon gång i nästa vecka, och vi skulle förvarnas en dag innan för att få tid på oss att lägga ut markduken innan lastbilarnas ankomst.
Men på söndagsmorgonen fick vi ett telefonsamtal om att materialet ska levereras på måndag morgon, och det blev lite lätt panikartat att hinna få ut och fixera duken på marken. Rullarna var visserligen väldigt otympliga, men det var den bedrövliga blåsten som försvårade hela arbetet. Den slet och rev i duken så till den milda grad att humöret var på kokpunkten ett tag. Lösningen blev att lägga mängder av stubbar av nedtagna äppelträd längs kanterna, och det var knappt att ens den åtgärden var tillräcklig. Vi fick hemkört ett av arton lastbilslass med material för att lägga ut i högar på de fladdrande seglen. Det funkade bra, men milde tid så slitsamt att få ut högarna över hela ytan... Ikväll var vi och hämtade hjullastaren som vi hyr för att slippa slita ihjäl oss när materialet ska fördelas ut över ytan, och imorgon kör vi vidare.

Än har vi inte kunnat lägga ut all duk, för "stubbegubben" dök på sedvanligt hantverkarvis inte upp i veckan såsom utlovat för att fräsa bort de sista stubbarna i ytterkanterna av banan. Dessutom ligger en stor rishög i vägen i änden av långsidan. Men efter dagens slit känns resten som en baggis... ;-)
Nu känns det verkligen att ridbanan är på gång :-)

Någon bild blir det inte nu, för tekniken strular så till den milda grad att jag är glad att jag kunnat få iväg inlägget överhuvudtaget...




lördag 23 maj 2015

Snyft!...Så var det dags igen...

Just nu känns det som att en högre makt har bestämt sig för att hålla mig borta från tävlingsbanorna. Det började redan förra året. Kola vrickade sig på en distansritt då han sprang ut i en gropig dikesren för att undkomma grovt och vasst stenkross som lagts ut på vägen, och i väntan på att han skulle bra igen tog tävlingssäsongen slut. Rackarhästen fick tas ur träning med omedelbar verkan då knäledsdefekter gjorde sig till känna och via röntgen upptäcktes på våren, och hela sommarsäsongen gick åt till behandling och konvalescens. Trilsketroll sattes in i hans ställe, och vi hann få till en ritt i slutet av sommaren, men rejäla hormonproblem gjorde det totalt omöjligt att veta vilka tävlingar man skulle komma iväg på. Hon vägrar att kliva på transporten när hon brunstar, och blir allmänt oregerlig. Opåverkad av hormoner är hon världens roligaste häst, och totalt outtröttlig, men när det infaller vet ingen...

I år kom jag inte ens till en första start med Kola, för han blev skadad av en pinne i en hasled. Återigen läka och försiktig igångsättning. Nu var det dock dags för uppladdning igen med tanken att komma till start i juli. Men igår hände något vid hovslagningen och han är halt igen.

Trilskis har inte tränats för att starta i år, utan vi har satsat på att lösa hormonproblemen då en veterinär äntligen har börjat samarbeta. Men vi måste kunna veta säkert att hon går på transporten när det är så dags. Alltså kan hon inte vara reserv - inte innan slutet på sommaren åtminstone.

Nu återstår att se hur det går med kära lilla Rackarhästen. Han sägs ha 50 % chans att klara sig bra, och samtidigt som jag är överlycklig att han är igång igen efter en lång, dyster och sorgsen tid, är jag livrädd att han ska bli dålig igen. Glädje och skräck är blandad i ungefär samma proportioner som hans prognos för framtiden. Ingenting dåligt får hända med honom, för jag klarar det inte. Han är min lilla själsfrände på fyra ben.

Fina och rara Pari kommer om allt vill sig väl att vara färdig för tävlingsbanorna om ett par år. Det känns som en lång tid att vänta, men han är värd att vänta på. Måtte hans hälsa förbli bra, och skador hålla sig borta.


fredag 22 maj 2015

I väntan på den riktiga färgprakten...

Jag älskar blommor, och väntar varje år lika ivrigt på att dom svällande knopparna ska slå ut. Helst av allt skulle jag vilja ha sommar året runt, och en blomstertid som aldrig tar slut. Men tyvärr är det en ouppnåelig dröm, så för att kunna njuta av färgprakten året runt, brukar jag ständigt och outtröttligt fotografera i trädgården.

Årets färgprakt låter sig dröja lite, och i väntan på att blomningen ska komma igång ordentligt bjuder jag på en liten bildbomb från tidigare år :-)

















torsdag 21 maj 2015

Drömmen om frihet...

Jag har funderat på vad som är det dyrbaraste man kan äga. För många är det något materiellt och statusbringande, såsom t ex ett lyxigt hus och en dyr och avundsvärd bil. Många liv spenderas jagande efter den perfekta materiella statusen. Den som som andra kan se, och som inför omvärlden bekräftar ett framgångsrikt liv.

För andra är det dyrbaraste man kan äga en god hälsa. Tyvärr är det ofta med hälsan som med hästen - man saknar den inte förrän spiltan är tom. Så länge hälsan är god tas den ofta för given, och den missbrukas ofta i otacksamt oförstånd. När den lämnar den som inte förstår att uppskatta den blir den mycket saknad. Härmed inte sagt att alla som har mist den har orsakat det själva, för så är det verkligen inte. Sjukdom och skador kan drabba alla oavsett leverne.

För mig som har jobbat oerhört mycket i många år har frihet kommit att bli något av det dyrbaraste som finns. Drömmen om frihet handlar för mig om att inte behöva åka ifrån fågelsången på morgonen. Den handlar om att få ta sig tid i stallet, klia bakom öron och klappa mjuka pälsar medan frukostar harmoniskt tuggas, istället för att skyndsamt och effektivt göra det som måste göras för att snabbt ta mig hemifrån. Att långsamt få strosa med hundarna och låta dom lukta på allt spännande i lugn och ro, medan jag fotograferar sådant som jag tycker är vackert omkring mig, istället för att skynda på rastningen för att snabbt komma hemifrån. Att sakta dricka den första och extra goda koppen kaffe och fundera över i vilken ordning dagens sysslor ska avklaras, istället för att snabbt halsa den så att den inte stjäl värdefull tid när alla måsten hårt trycker på. Att kunna ta på mig sköna och praktiska kläder istället för skjortor, finskor och ibland kavaj. Att kunna ge mig ut mitt på dagen och rida i timmar och bara njuta av samvaron med en fyrfota vän, istället för att sitta stilla på en kontorsstol eller bilstol tio till tolv timmar per dag och se solen utanför fönstret. Att kunna ta en rast när jag behöver och kanske sätta mig ute i solen med en kaffekopp och ett gott tilltugg, istället för att kanske inte få mer än en stund att snabbtugga lunchen. Eller att kunna läsa något trevligt när det regnar och när kalla vindar ylar runt knuten, istället för att bombarderas av oöverskådliga mängder mail från människor som tror att bara för att man har tryckt på "skicka" så är deras mail läst, omhändertaget och inom en minut besvarat, trots att avsändaren var en i en ofantlig mängd avsändare, och uppgiften att sköta mailen är en av hundra. Att kunna lämna mobiltelefonen inomhus och gå ut, istället för att leva med den i handen så att alla samtal kan besvaras, och ovett kan undvikas då samtal missas vid toalettbesök, eller från vissa som råkade ringa då ett samtal redan pågick. Att kunna ta det lugnt på kvällen istället för att såsom på dagen skynda igenom alla sysslor, och att hinna få behövlig nattsömn också...

Det dyrbaraste som jag kan äga är mitt eget liv.




onsdag 20 maj 2015

Om terroristvänliga godhetsknarkande politiker som daltar med IS-monster!!

Vad har vi för sinnessjuka politiker i det här landet egentligen?! Ju vidrigare och avskyvärdare handlingar en terrorist begår, desto bredare blir gräddfilen vid återkomst till Sverige.
Det värnas om att återvändande slaktarsvin som skurit huvudet av människor, våldtagit, förslavat och utfört alla tänkbara sorters vedervärdiga brott mot mänskligheten inte får bli en "paria för resten av livet" i samhället. Är det inte exakt det som dessa blodbesudlade varelser är?!?! Hur kan man bli något annat än en paria när man deltar i bestialiska mordorgier? Folkmord jämställs av politikerna med "grova brott", som om halshuggning vore jämförbart med bankrån, narkotikahandel eller liknande.

Jag blir så äcklad av alla dessa politiker som inte skänker offren och deras anhöriga en enda liten tanke!! Hur tror alla imbecilla politiker att det känns att invänta knivbladets färd genom halsen, och att uppleva skräcken och smärtan när livet lämnar kroppen ihop med blodet?? Hur tror alla äckliga godhetsknarkarpolitiker att det känns för offrens anhöriga att leva med sorgen och vetskapen att deras nära och kära inte endast har gått bort, utan att dom har gjort det under de mest hemska, plågsamma och ångestladdade former som en människa kan tvingas lämna sitt liv.

IS-slaktarna är inte på något sätt mindre grymma och mordlystna än vad nazisterna var under andra världskriget. Folkmordet fortgår, men metoderna är annorlunda. Sämst av alla länder i världen är Sverige som finns till hands för mördarnas välbefinnande och omplåstring mellan slaktarresorna, och som belönar återvändarna med en gräddfil i samhället.
Men säg den politiker som skulle ha velat ge Hitler, Josef Mengele och övriga vidriga krigsförbrytare förtur till jobb, bostad och psykiatri. Men å andra sidan, om förintelsen av judar hade varit pågående just nu - och nazister hade lämnat Sverige för att vara behjälpliga med folkmordet i koncentrationslägren - så skulle säkert dagens godhetsknarkande politiker ställt upp lika fint för dom mördarna också, och glömt bort judarnas lidande.

Svenska politiker sanktionerar folkmord och gör Sverige till en fristad och ett paradis för terrorister. Det finns inget annat land i världen som är så ömsint och välvilligt mot terrorister som detta land. Detta beror på att våra politiker är imbecilla godhetsknarkare som tyvärr totalt har missuppfattat vad godhet är.

SKÄMS, SKÄMS och åter SKÄMS alla ni vidriga politiker som värnar om återvändande massmördares livskvalité. Dom har förbrukat sin rätt att leva, och istället för ges livskvalité ska dom utvisas och fråntas sitt medborgarskap.

De politiker som fortsätter att envisas med att finnas till hands som hjälp och stöd för återvändande IS-slaktare ska fråntas sin tjänst. Man är inte lämplig att sitta i maktens korridorer när den ENDA empati man förmår känna är för mördarmonstren, medan offrens anhöriga och de som flytt för att rädda sina liv inte ägnas en tanke, utan tvingas se på när monstren får förtur i samhällets gräddfil.


tisdag 19 maj 2015

Nu är jag riktigt förbannad...

Gång på gång tvingas man läsa om den lögnaktiga amatörregeringens brutna löften. Höjningen av bensinpriset är ett sådant löfte. Statsministern och finansministern har trots att dom sitter i samma regering helt olika uppfattningar om varför löftet måste brytas. Amatör Löfven skyller på världsmarknadspriserna, och lögnerska Andersson skyller på att det måste kompromissas för Miljöpartiet - det lilla skitpartiet som blev regeringens starkaste röst genom brott mot demokratin i Sverige - den havererade demokratins land.

Min ilska gäller dock inte bara regeringen, utan den gäller alla IDIOTER som tycker att alla som bor på landet endast har sig själva att skylla för att det blir dyrare att ta sig till arbetet. Det är förvisso så att i Sverige är det vissa normer som gäller om man vill leva rätt, och dessa normer har till 99% satts upp av människor som inte vet vad dom pratar om. Det är lätt att sitta och klappa sig själv för bröstet när man aldrig har behövt vara i den situation som man tycker är så enkel att undvika.

I Sverige ÄR det FULT att bo på landet och vilja ha rättigheter i samhället. Man har som landsortsbo t ex inte rätt att klaga på bensinpriset, för man har ju endast sig själv att skylla för att man är så dum att man bor på landet. Dom enda som har rätt att klaga är alla rättfärdiga miljövänner som bor i stora städer med väl utbyggd kollektivtrafik. Då har man rätt att klaga på att priset på månadskortet går upp.

Det finns år 2015 människor som på fullt allvar tror att alla som inte bor på cykelavstånd till arbetet istället bor bredvid en busshållplats, tunnelbanestation eller tågstation. Men sorry alla vilseförda - så är det inte. Det finns många som har rejäla avstånd till sin arbetsplats, och långa avstånd till kollektivtrafik. Det är inte varken enkelt eller billigt att ta sig till arbetet för den som inte bor nära kollektivtrafiken.

Det finns också människor som tror att alla som har långt till arbetet har VALT det själva. Men sorry alla ni som tror att man gör ett engångsval av arbetsplats i nära anslutning till hemmet, och sedan blir kvar där tills man fyller 65 år; det funkar inte så på arbetsmarknaden.

Det finns människor som flyttade till en avlägsen ort och etablerade sig där pga att det då fanns arbete på orten. Men då arbetet av någon anledning upphörde fick det naturligtvis sökas jobb igen, och då fanns det arbetet låååångt borta från hemmet. Men den andra parten hade jobbet kvar och barnen gick i skolan. I dagens samhälle kan man inte tacka nej till ett jobb för att det inte är cykelavstånd till arbetsplatsen. Man kan inte tacka nej för att det inte finns kollektivtrafik att förflytta sig med många mil varje morgon och kväll. Många människor har för övrigt inte endast dyra kostnader för att ta sig till arbetet, utan får också försaka mycket värdefull tid med sin familj.

I dagens samhälle krävs det av människor att alla ska arbeta varsomhelst och överallt, och det innebär att många MOT SIN VILJA har långt till jobbet.

Det finns också människor som bor på landet pga att dom inte har fått en lägenhet i stan. Det går nämligen inte att få ett hyreskontrakt om man har betalningsanmärkningar.

Jag vet människor som av olika anledningar tvingas till mycket bilkörning, och jag blir så trött och förbannad på alla som sitter och slänger ur sig en massa skit om att alla som har långt till jobbet får skylla sig själva.

Arbetslöshet kan drabba precis exakt vilken präktig pösmunk som helst, och då kommer det att uppenbaras att precis exakt vem som helst kan få många mil bakom ratten.



Snuskiga varukorgar...

Varje gång som jag går och handlar blir jag faktiskt lite äcklad av hur snuskiga och lortiga varukorgarna är. Jag är absolut inte en pedant människa, men någonstans måste man dra gränsen för hur mycket lort man tycker är okey. Det kvittar vilken affär jag besöker - korgarnas handtag är flottiga och tummade, medan botten av korgarna ibland ser ut som om de används för att bära plantor i. Detta kan tyckas vara ett litet bekymmer sett ur ett världsligt perspektiv, men det man lägger i korgarna är ofta sådant som ska ätas, och vars nästa förvaringsanhalt efter bärkassen är gemene mans kylskåp och skafferier. Utrymmen som det ska förvaras mat i ska faktiskt vara rena invändigt, och då rimmar det illa att de produkter man ska ställa på hyllorna har befunnit sig i en korg som ser lortigare ut än gatan invändigt.

Det borde ingå i alla butikers allmänna städning att göra rent sina varukorgar då och då. Eftersom det finns renlighetskrav på alla andra utrymmen  i matbutiker, så förstår jag inte varför varukorgarna helt legitimt får vara så snuskiga. Skärpning alla äckelbutiker!!!



måndag 18 maj 2015

Först besviken, men det blev bra ändå...

När jag verkligen har sett fram emot något jag ska göra, blir jag väldigt besviken när det ställs in. Självklart kan det finnas goda skäl till att ställa in saker, men oavsett hur goda anledningarna än är, så gör dom inte att det blir roligt att gå miste om det efterlängtade.

På söndagen var det dåligt väder som saboterade dagsplaneringen. Jag skulle ha åkt bort och ridit med ett gäng på en mycket vacker plats där jag inte har varit på länge. Bilen var färdigpackad med utrustning och transporten var påkopplad. Men på morgonen lovade väderprognosen regn och blåst, så ritten blev inställd. Jag höll prognosen under noggrann bevakning efter beskedet, i hopp om att den skulle ändra sig, och att någon vänlig själ skulle vara flexibel och vilja ge sig ut på tur. Men innerst inne visste jag att det var kört. Även om vädret skulle bli bättre än väntat så hade folk hittat på andra saker att förströ sig med.

Regnet blev det lyckligtvis inte mycket av, men blåst blev det i överflöd. Man blir ju dock inte särskilt besvärad av blåst när man befinner sig i skogen. Framåt slutet av dagen var solen framme, och bilen som fått fortsätta att stå färdigpackad med transporten påkopplad kördes fram för lastning. Någon liten tur måste det allt bli innan dagen var slut, och det blev det också. Det var bitvis lite halt på skogsstigar som blivit leriga av regnet, och det blåste såpass hårt att det susade rejält i skogen. Men iväg kom vi, och det var det viktiga. Veckan fick avslutas med den ljuva doften av barr, nysågade träd och fuktig jord i näsborrarna, och hästarna var pigga och glada. Turen blev inte så lång som det var tänkt, men tillräckligt lång för att ge de sköna känslorna av avkoppling och livsnjutning.

På vägen hem var det riktigt strålande solsken, och jag passade på att ta några kort genom bilfönstret. Bildkvalitén blev väl inte den allra bästa, för mobilkameran förmår mest att prestera suddiga bilder då man fotar i farten. Men för den som gillar sol och raps blev korten ändå lite trevliga tycker jag ;-)

















söndag 17 maj 2015

När grannens musik är en plåga...

Med våren kommer inte endast vacker grönska och fågelsång, utan även musik på riktigt dunkande hög volym. Inte ibland, utan nästan varje ledig stund. Att komma hem från en lång och tröttsam arbetsdag och tro att man ska få njuta av lite lugn och ro är omöjligt. Att stiga upp och äta frukost på balkongen till vacker fågelsång är omöjligt, den drunknar i hetsiga bastoner.

Det finns människor som säger att om man vill ha lugn och ro ska man flytta ut på landet. Jo man kan absolut få det lugnt och skönt på landet, men då ska man inte ha oturen att bo bredvid en fullständigt hänsynslös människa vars främsta intresse är att föra oväsen. Ibland undrar jag om han är döv eftersom han måste spela med så makalöst hög volym. Även om det inte är min ensak, så undrar jag också hur hans små barns öron klarar av att lyssna på oljudet. När man spelar så högt att det hörs lång väg, och inne i andras hus, då tror jag inte att volymen är hälsosam för barnaöron. Men oavsett vilket, så är vi minst sagt trötta på att musiken inkräktar i våra liv.

Vän av ordning kanske undrar varför vi inte bara löser problemet lite enkelt genom att prata med grannen. Då kan jag berätta att det har vi försökt att göra, men han är inte mottaglig. Så fort man försöker så kan han plötsligt inte svenska, och inte heller engelska. Trots att grannbonden har haft honom anställd på gården i flera år så kan han plötsligt bara sitt öststatsspråk (ja jag vet inte vilket det är). Han har dock lärt sig ett fåtal ord på svenska upptäckte vi då han blev tillsagd att man inte får skjuta fyrverkerier alla dagar och tider om året efter eget gottfinnande, nämligen; "-Du kan ta dina hästar och sticka härifrån. Jag kan svensk lag".

Så inte ens en idiot är helt obildbar. Synd bara att han inte kan lära sig lite folkvett.



lördag 16 maj 2015

Det där med att kunna eller vilja förlåta...

Att kunna förlåta uppfattas av många som något gott och bra, och det är det ofta också. Personligen anser jag inte att det är eftersträvansvärt att vara oförsonlig. Få människor är värre att stå ut med än de som samlar på oförätter och gammalt groll, som bittert pyser ut så fort tillfälle bjuds.

Men måste man alltid kunna förlåta allt? Och för vems skull förlåter man saker egentligen? Det finns människor som förlåter de allra hemskaste saker för att kunna "gå vidare". Det kan handla om riktigt svåra oförrätter, och ibland så svåra att de inte ens är möjliga att upprepa. Eller så kan det handla om oförrätter som upprepas gång på gång, och förlåts lika ofta. Det sägs att man mår bättre av att förlåta. Men gör förlåtelsen egentligen någon skillnad för det personliga måendet då man har blivit utsatt för något riktigt genuint sårande? För om det är på det viset - varför mår många som har förlåtit saker ändå dåligt över det som har skett. Ett typexempel är människor som säger sig ha förlåtit sin partners otrohet, men alltid därefter lever utan tillit till den förlåtne, och som trots förlåtelsen tar varje tillfälle i akt att dra fram det som en gång hände i dagens ljus. Det sägs att man kan "förlåta men inte glömma". Men om man inte kan glömma - har man då förlåtit det som har skett?

Ibland undrar jag vad som egentligen är äkta förlåtelse. Har man förlåtit någon på riktigt när det fortfarande finns en tagg inombords som gärna tar sig ut och sticker till vid varje givet tillfälle?
Är det inte egentligen ofta så att förlåtelse är en slags "läpparnas bekännelse". För mig innebär förlåtelse då den är äkta att man kan gå vidare som förut. Man börjar om igen som om det dåliga aldrig hade inträffat. Men ofta verkar orden bara vara just ord, och saker blir aldrig som förut. Så vad är egentligen förlåtelse?

Ibland vill jag inte förlåta även om jag därmed går miste om att utföra en god gärning. Det känns helt enkelt inte meningsfullt längre då jag av erfarenhet vet att den jag förlåter med största sannolikhet kommer att upprepa det som har gjorts. Eller då jag med allra största säkerhet vet att så kommer att ske.

Det kan handla om en person som uppför sig på ett väldigt otrevligt sätt med alkohol i blodet. Att det sker någon gång kan jag förlåta, men inte att det sker vanemässigt. Särskilt inte om personen ifråga känner en så pass stark kärlek till alkohol att den måste finnas med vid umgänge. En sådan person kan jag känna agg till, och då är förlåtelsen verkligen inte nära. Allt jag vill är att slippa ha med människan att göra.

Det kan också handla om en person som utan anledning medvetet skämmer ut mig inför andra. Personen ifråga mår förstås inte bra (man gör inte så om man mår bra) men man får inte sänka andra för att lyfta sig själv.

En annan sak som jag inte vill förlåta är falskhet. Det är hemskt att upptäcka att någon man trodde gott om, och kanske rentav tyckte väldigt bra om gick bakom ryggen på mig och gjorde fula saker.

Jag tycker personligen inte att allt förtjänar att förlåtas. Jag skulle bara känna mig falsk om jag påstod mig förlåta något som jag i hjärtat inte kan förlåta. Känslan måste finnas med, annars blir det bara tomma ord i syfte att döva den oförtjäntes eventuella samvete.








fredag 15 maj 2015

Ännu en härlig tur med Rackarhästen :-)

Idag var det återigen en fantastiskt fin och solig vårdag :) Det finns mycket man skulle kunna göra en sådan dag (såsom t ex att hyfsa till trädgården lite...), men för mig finns det ingen bättre plats att vara än på hästryggen :) Det roligaste av allt är att åka hemifrån och rida. Jag älskar att vara i skogen, och det gör hästarna också. Det är så skönt att slippa se åkrar omkring sig hela tiden. Rackarhästen vill ha omväxling, och det vill även jag ha. Vi trivs som allra bäst när vi får prova nya vägar. Visst är det väl så att det skulle bli mindre åkande om vi bodde vid bra ridvägar, men nu är det ju som det är.

Slingrande skogsstigar är alltid lika roligt att ta sig fram på, och då vill vi gärna öka farten lite. Grusvägar är mindre populära, och rackarhästen visar alltid eventuell uttråkning genom att gå som en snigel. Innan jag skaffade mig en arabhäst trodde jag att det var "heta" hästar, men nej, rackarhästen är en bekväm livsnjutare som tar stunden som den kommer. Han springer inte omkring och "fnorkar" med svansen på ryggen bara för sakens skull, och han är inget skvatträdd eller sprättig. Han är mest upptagen med att hålla koll på om det sticker fram någon gren längs vägen vars löv är på perfekt avstånd att snappa åt sig i förbifarten. Denna vana försöker jag enträget att få honom att sluta med, eftersom han inte bryr sig om vart han sätter hovarna när han håller koll på löven omkring sig... Värst är det när det går brant nerför i eländig terräng, och rackaren klampar ner med huvudet åt alla håll utom i färdriktningen. Kanske har han ett väldigt gott självförtroende, och tänker att han kommer ta sig helskinnad ner även om han blundar. Självförtroendet är i såfall rättmättigt gott, för hittills har han tagit sig fram överallt. Men han kan ju tänka lite på sin stackars matte som får hjärtat i halsgropen när han ska briljera ;-)


torsdag 14 maj 2015

Trädgårdens röda guld - körsbären - är på gång!! :-)

Äntligen blommar körsbärsträdet :-) Bland allt gott man kan skörda i en trädgård, så är körsbär bland det allra godaste. Trädet är gammalt och opraktiskt högt, så att plocka bären medför alltid en viss risk eftersom man måste klättra på en mycket hög stege. Men när man tagit sig helskinnad genom prövningen har man lycklig i hågen fått ihop en ansenlig mängd bär :-)

Tyvärr finns det flera som ivrigt och kanske rentav girigt väntar på att skörden ska mogna, nämligen fåglarna. Dom övervakar lystet de mognande bären och gör sig beredda att snabbt rensa rent i trädet. De generösa fåglarna tar en näbb här och där, och lämnar återstoden av de provsmakade bären åt trädets ägare. De glupska fåglarna lämnar välrensade kärnor kvar, retsamt hängande i grenarna. Man måste vara snabb med att skörda om man vill hinna före fåglarna, och i väntans tider får man skrämma bort dom så gott det går.

I år hoppas jag förstås på en stor skörd av söta och saftiga bär, så jag ska vakta det röda guldet nogsamt ;-)





Tulpanen - en överraskningarnas blomma...

Nu har det dykt upp en otroligt vacker tulpan igen på ett oväntat ställe i trädgården. Den här gången är det den lilla gräslökstäppan som har fått ett synnerligen färgglatt sällskap :)
Tulpaner fascinerar mig verkligen eftersom deras spridning inte verkar vara lika enkel som för blommor vars frön bärs till nya platser av vinden. Lökarna förökar sig förvisso, men det sker ju i "moderlökens" omedelbara närhet.
Tulpanerna som dyker upp här och där måste ha planterats någon gång före min tid på platsen, och efter en tid av vila har dom vaknat till liv igen. Det är hursomhelst väldigt vackra blommor, och det gör mig ingenting att det bara är någon enstaka tulpan som dyker upp här och där.

Gräslöken är också mycket vacker när den blommar. Bilden nedan är från första året på gården, och då växte den ganska glest. Nu är den tätvuxen och frodig :) När jag flyttade hit visste jag knappt ingenting om vad för grönska som kunde tänkas dyka upp. Visst känner jag igen många växter genom att se deras vissna blad, men det som är nerklippt avslöjar sig inte lika lätt.

Idag bjuder jag på en bild av min fantastiska tulpan :-) (Och en gles tuva gräslök ;))





Klippvånda...

Ibland tar det lång tid innan tanke blir handling, men nu har det äntligen införskaffats ett renskinn. Rackarhästen är skavkänslig, så skinnet ska användas under hans sadel. Innan det köptes tänkte jag inte så mycket på det här med att klippa i skinnet, utan föreställde mig mest hur mjukt och härligt det skulle ligga an mot rackarhästens rygg. Nu när skinnet hänger över en stolsrygg här hemma - betydligt större än jag trodde att det skulle vara - finner jag det svårt att ta fram saxen och skrida till verket. Det är ju så fint... Jag har tillbringat en god stund i sadelkammaren med att leta efter ett schabrak som kan användas som mall så att jag inte klipper fel. Men efter genomgång av alla sadelunderlägg jag äger har jag inte hittat något med en form som passar perfekt. Jag får helt enkelt tillverka en mall. Imorgon ska min nya pälspad provas, så jag får bekämpa min klippvånda genom att påminna mig om varför skinnet köptes ;)





tisdag 12 maj 2015

Åsa Romson - Vice statsminister och Pinsamheten personifierad...

Tomma tunnor skramlar mest, och att lyssna på Åsa Romson kan göra att man får riktigt ont i öronen. Eller att man tappar humöret. Hur i hela fridens namn kan en sådan tomhylsa få vara vice statsminister?!?! Att hon skämmer ut sig själv när hon öppnar munnen är en sak, men hon skämmer ju ut hela landet dessutom. Det är pinsamt!!

Att regeringen lider av akut kompetensbrist är inte ett faktum som ens kan ifrågasättas. Det fanns en tid då jag trodde att finansministern var den vars hårrötter man såg mest av då hon gäspar, men hon och Romson delar minsann på förstapriset "Sveriges absolut mest korkade politiker genom tiderna". Men medan Magdalena Andersson är lika dålig på att hantera sanningen som statsministern är på att hålla löften, så är Romson totalt och fullständigt befriad från allt vad allmänbildning heter. Att hon ens lyckades fundera ut en i hennes lilla förstånd relevant jämförelse mellan Auschwitz och Medelhavet är ett bevis för detta, och när hon ursäktade sig så gjorde hon det verkligen med bravur - genom att fortsätta att skämma ut sig.

Hennes lilla manshatande tal är bland det värsta jag någonsin har hört inom politiken. Hur skruvad får en vice statsminister lov att vara?!?! Jag blir arg, illamående och äcklad av att det faktiskt inte behövs en gnutta av förstånd för att kvalificera sig till politikens allra högsta poster, och blir överbetald av att nöta stolstyg i Rosenbad.

Maka söker kaka, och Stefan Löfven har verkligen lyckas samla sina bästa gelikar omkring sig...

https://youtu.be/72d4E3Qencs