onsdag 1 april 2015

Vems skyldighet är det att uppfostra barn?

Att ens ställa frågan är lite som att sticka huvudet i ett getingbo. Hur naturligt svaret än kan verka vara, så finns det totalt olika uppfattningar om vad det är. Spektrat av de uppfattningar som styr hur barn fostras är brett. I ena änden finns de ansvarsfulla och engagerade människorna som skaffar barn, och gör sitt allra bästa för att ge dessa en god fostran och goda värderingar, som i sin tur skapar förutsättningar för att barnen ska klara sig igenom skolåren och vidare in i arbetslivet.

I andra änden finns de som inte borde ha skaffat barn överhuvudtaget. Det kan låta hårt, jag vet, men min personliga uppfattning är och förblir att man gör inte mänskligheten en tjänst genom att skaffa avkommor som man inte bryr sig om. Det ideala vore om alla som vill sätta barn till världen kunde ta sig en funderare på vad de har att erbjuda ett framtida barn i livet. Det finns de som faktiskt inte har något barnintresse, men som av olika anledningar blir föräldrar ändå. Det finns barn som får växa upp utan kärlek, omtanke, engagemang och fostran, och deras väg genom livet blir oförtjänt svår.

Mellan ytterändarna av skalan finns ett oändligt antal varianter av hur mycket föräldrar engagerar sig och hur barnuppfostran fungerar, och anledningarna är många. Ibland är det konsumtionsbehovet som står i främsta rummet, och mellan föräldrars arbetstid och barnets tid för sänggående blir det inte mycket tid över. Då är det lätt hänt att fostran lämpas över på samhället, och att samvetet stillas genom en frikostig konsumtion. För visst måste väl det barn som har senaste dataspelen, egen TV på det prylbelamrade rummet, moderna kläder och en och annan kostsam hobby vara extra lyckligt? Särskilt om familjen dessutom åker i en ny och överdimensionerad bil, samt tar sig iväg utomlands på semester minst en gång om året. Att föräldrarna är de personer som barnet faktiskt umgås minst med görs mindre bekymmersamt genom att plånboken står på vid gavel.

Välvilja kan även ta sig skadliga uttryck om den överdoseras eller används av mindre goda anledningar. Curlingföräldrarna har blivit allt flera genom åren, vilket har bidragit till att öka mängden sönderdaltade och initiativlösa individer, vars förutsättningar att klara sig bra i vuxenlivet tyvärr har försämrats. När curlingbarnet såsmåningom börjar bli vuxet, gynnar det inte chanserna att få jobb om en ivrig förälder föser barnet framför sig in på anställningsintervjun och talar för dess räkning. Personligen vill jag inte anställa någon som är totalt osjälvständig. När man anställer så är det ju för att man har ett arbete som måste utföras, och föräldrarna lär inte gå med sitt barn om dagarna och se till att jobbet blir gjort.

Jag anser att det definitivt är föräldrars skyldighet att fostra sina barn, och de som saknar intresse för att göra det bör avstå från att bli föräldrar. Det finns många som tycker att det är skolans skyldighet att fostra barn som inte kan ta ordet nej, vägrar inrätta sig efter gränser och respektlöst kallar vuxna allt möjligt. Ouppfostrade barn tar tyvärr mycket tid och kraft från såväl lärare som de barn som är uppfostrade, skötsamma och vill lära sig saker i skolan. 

Barn må födas med olika mycket begåvning för olika saker. Men var och ens unika begåvning måste tas tillvara och utvecklas. Det sker inte med automatik bara för att någon är född. Den som har haft förmånen att födas av engagerade och sunda föräldrar som gör sitt bästa för att ge sitt barn god fostran och goda värderingar, kommer att ha ett rejält försprång i livet, gentemot den som föddes av oengagerade föräldrar och lämnades vind för våg utan gränser. Den late och den som inte begriper bättre kommer att finna det bekvämt att förneka detta faktum. Men icke desto mindre är det så det är.


3 kommentarer:

  1. Du har så rätt, det var det bästa jag läst på länge!! Om fler tänkte som du så hade vi förmodligen haft en betydligt sundare uppväxande generation! Det är ingen annan än föräldrarnas ansvar och förbannade skyldighet att uppfostra sina barn och göra dom redo för deras fortsatta färd genom vuxenlivet - inte skolan eller samhällets!
    Jerry

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar! Det känns extra skönt att få medhåll för mina åsikter i det här inlägget, eftersom det föranleddes av en diskussion i vilken en person ansåg att skolan ska fostra barnen under skoldagarna. Att diskutera med vissa människor är ungefär lika givande som att spela schack med en pingvin...

      Radera
  2. Haha...det ligger nåt i pingvinliknelsen :-) Jag vill personligen absolut inte att nån utomstående skall försöka sig på att uppfostra mina barn, vem vet då egentligen vad resultatet blir?
    // J

    SvaraRadera