fredag 10 april 2015

Lyckotävlingen på Facebook

Ibland kan jag tycka att Facebook för många människor är en showmonter, i vilken de gör en finputsad och noga utvald utställning av sina liv. I montern finns endast plats för lycka och allt perfekt som hör den till. Att visa upp något tråkigt som riskerar att göra en repa på lyckofasaden är inte tänkbart. Det är ibland så viktigt att kunna mäta sig med alla andra som lever i lycka, att även sådana saker som en person egentligen inte uppskattar framställs som något underbart, mysigt och trevligt. Tråkiga sysselsättningar blir supertrevliga, trist umgänge blir mysigt, och människor som i verkligheten inte uppskattas så högt blir "bästaste" + en rad med hjärtan. För den som deltar i lyckotävlingen kan ju knappast inte avslöja att den tillbringat tid med att göra något tråkigt, eller spenderat tid med trist umgänge. Då är det bättre att vänta med att göra nästa statusuppdatering i väntan på att det ska hända något underbart att rapportera.

Visst, det finns dom som alltid måste upplysa världen om alla sina plågor och umbäranden, men lyckotävlingen känns värre. Inte för att det är så roligt att läsa om elände hela tiden, utan snarare därför att känslorna som för fingrarna till tangentbordet för att berätta om en frustration iallafall framstår som äkta, till skillnad från en hel del av "mys-gullegull och bästaste hjärtorgierna".

Det finns människor som i verkligheten är stelare än eldgafflar, men på FB är dom översvallande varma, och nästintill missbrukar en massa hjärtan och andra puttinuttsymboler. Detta trots att man vet att det i verkligheten till och med kan framstå som nästintill motbjudande för vissa av de överdrivet hjärtliga att agera på det viset.

Värst av alla är nog de som befinner sig nära nog att ha kroppskontakt med varandra, och väljer att utöva sina kärleksdialoger på FB. Det finns människor som ligger i soffan och kramas (enligt egen utsago) medan de pratar gullegulligheter med varandra via sina telefoner. Ursäkta mig, men sådana människor har ett sjukligt bekräftelsebehov.

Det kan dessutom i mina ögon verka lite personlighetskluvet när jag hör någon prata illa om en annan person i verkligheten, och sedan läser hur skitprataren överöser den smutskastade med hjärtligheter. Om man nu inte tycker bättre om en människa än att man verbalt delar sina mindre vackra tankar med omgivningen, varför måste man då skriftligen smickra personen inför offentligheten?

Tack och lov så är det inte alla som har fastnat i lyckotävlingen, men jag tycker lite synd om dom som har gjort det. Livet är en blandning av upplevelser och känslor, och allt kan inte alltid vara superunderbart och perfekt. Personligen tycker jag att det verkar mera äkta när människor delar med sig av och står för sådant som inte är rosaskimrande gulligt också.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar