fredag 17 april 2015

En hyllning till Michael Jackson

En gång i tiden hade jag en annan blogg på Svenskablogg, men tyvärr gick det plötsligt en dag inte att logga in på den längre, och alla mina inlägg var från en dag till en annan oåtkomliga. Jag var väldigt upprörd, och det var jag nog inte ensam om eftersom det inte bara var min blogg som "stängdes", men det fanns inget att göra åt saken. Så småningom började jag blogga igen, men ibland saknar jag min gamla blogg. 
Det här inlägget kommer från min gamla blogg, och handlar om en person som var min stora idol under många år. Jag kände honom förstås inte i verkliga livet, men hans bortgång blev ändå oerhört smärtsam för mig. Jag hoppades länge att han inte var död på riktigt, utan hade dragit sig undan från en grym värld för att få vara ifred och aldrig återvända. Michael Jackson dog den 25 juni 2009, och jag känner fortfarande sorg de gånger jag tänker på honom. Ikväll beslutade jag mig för att publicera detta inlägg från en svunnen tid igen, så här kommer det;

Igår var det hyllningskväll för Michael Jackson, och än en gång gjorde det riktigt ont inombords. Vad andra än tyckte om honom var han oerhört stor i min lilla värld, och drömmen att få se honom live någon gång tog ett abrupt slut vid hans tragiska bortgång.
Det är för mig obegripligt att media lagligt kan få förfölja människor på det sätt dom gör över världen. Han blev inte den förste vars liv skvallerpressen bokstavligt talat slog i spillror, men han blev definitivt det mest tragiska fallet av dom alla.
Att ondskan verkligen finns i världen är snabbt bevisat av hur vissa människor kan bära sig åt för att få pengar.

Ja, han var annorlunda, men det är inget fel med det. Hur skulle han annars ha kunnat vara så unik? Och hur skulle han kunna bli något annat än annorlunda? När man som barn får en stor talang identifierad av en förälder och därefter ständigt drillas hårt och kompromisslöst en hel uppväxt, men en förlorad barndom som följd kan man förvisso få ett framgångsrikt liv (om man klarar trycket). Man kan bli ett riktigt skyltexemplar och tjäna stora pengar, men att bli en högpresterande vuxen redan som barn har naturligtvis en påverkan på individen. Det är ofrånkomligt även för den som inte vuxit upp i strålkastarljus. Oavsett på vilken av livets “arenor” vi människor växer upp så kommer känslor att vara känslor.
Michael Jackson var en människa som var så oerhört älskad samtidigt som han var hånad och hatad. Vilka känslor en människa väcker hos sina medmänniskor ligger till stor del i betraktarens natur. Man kan glädjas åt sina medmänniskors framgångar och begåvningar, men så finns det dom som istället känner avundsjuka, illvilja, girighet samt en möjlighet att sko sig på den “oförtjänt” framgångsrike.
Michael var en oerhört ödmjuk människa och hans generositet mot andra människor saknar motstycke när det gäller att skänka pengar till välgörenhet. Dom som lurade honom och förstörde hans liv hade nog sannolikt kunnat få pengar av honom bara genom att uppge en god anledning. Människors svekfullhet och falskhet finns tyvärr i alla våra “världar”.

Det kan inte bara vara lätt att vara den som alla tycker “har så mycket”. Hur ska den personen veta om folk är ens vänner på riktigt eller om dom är ute efter någon egen vinning?
Det märks ganska tydligt ute i samhället även hos oss “vanliga” alldagliga människor. Man blir väldigt olika bemött beroende på vilken position man har i samhället. Det kan gömma sig en vass kniv bakom det vänligaste léende, och lika fort som man skrattat varmt tillsammans kan den sitta fast mellan skulderbladen ända in till skaftet. Ju högre upp man kommer, desto ensammare blir det på toppen och blåsten blir hårdare runt öronen. För den som är godtrogen och vill alla så väldigt väl kan det kosta mycket. Michael fick betala med sitt liv.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar