söndag 3 januari 2016

Dags att pruta på finkänsligheten och snällheten lite...

Jag är absolut inte den som har svårt för att säga vad jag tycker, utan jag är faktiskt en ganska frispråkig och väldigt orädd person. Samtidigt är jag många gånger alldeles för snäll, och biter ihop på tok för länge gentemot människor som inte förtjänar det. Vissa människor måste tyvärr sättas i respekt, eftersom de annars kan bli en pina att ha att göra med.

Tyvärr är det så att vägen till respekt ibland är onödigt lång. Det finns alldeles för många egenkära egoister och snyltare här i världen, och när de luktar sig till snällhet kommer deras mindre smickrande sidor fram. I de "mindre allvarliga" fallen har det handlat om människor som får eller vill ha otroligt mycket mer än vad de ens skulle kunna tänka sig att ge tillbaka. Dvs om de ens ger något alls - någonsin. Vissa har inte ens lärt sig ordet "tack".

Det är så lätt att ta för givet att den som "har" alltid ska vara den som ger. Med uttrycket "har" menar jag såväl materiella tillgångar, som förmågan och kunskapen att utföra tjänster, arbete eller rådgivning då den behövande hamnat i någon sorts knipa. Den som får, tar emot eller vill ha känner sig ofta berättigad, just därför att personen har eller kan mindre. När man ger, bjuder, gör och hjälper utan att be om något i gengäld får man ofta en sak tillbaka, nämligen vetskapen om att den som man varit generös emot, eller ställt upp för, kommer att höra av sig igen - när ett behov uppstår. 

Det skulle vara otroligt trevligt om vissa människor kunde visa en smula tacksamhet någon gång. Inte genom att betala, utan genom att höra av sig mellan "nyttotillfällena", undra hur det är med MIG någon gång, ta sig tid för en fika eller något som inte kräver annat än vanlig gratis medmänsklighet. Att bry sig om någon genom att höra av sig utan att vilja ha ut något av kontakten behöver inte kosta någonting alls. I sämsta fall kostar det ett telefonsamtal, några kaffebönor eller en skvätt bensin. Det svåra verkar dock inte vara att finansiera omtanken, utan att överhuvudtaget komma på den.

Så finns det ytterligare en variant av bristande respekt. Det är den som frekvent förekommer i arbetslivet och i affärslivet i övrigt. Det handlar om människor som regelmässigt glömmer eller förtränger att ett avtal är en ömsesidig förpliktelse, vars uppfyllelse ska ske av båda parter. Någon ska leverera en vara eller tjänst enligt vissa villkor, medan motpartens förpliktelse i regel är av monetär art. Avtalstextens innebörd devalveras blixtsnabbt efter påskrift, och kvar blir slitsamma ansträngningar för att få betalt, eller för att få det man faktiskt har betalat för. Som om inte den bristande uppfyllelsen av förpliktelsen vore illa nog, tar sig ofta den försumliga parten rätt att agera som om den vore den förorättade.

I arbetslivets affärsrelationer är det i regel lätt undvika att ta saker personligt. Det handlar inte om "nära" relationer, och då är det lättare att rikta sitt fokus på att få till en lösning med den ovilliga, ohederliga eller försumliga motparten.

När det gäller affärer i privatlivet är det svårare att låta bli att ta illa upp, då någon man trodde gott om visar sidor som är oförenliga med äkta vänskap eller god affärsetik. I affärer mellan vänner och bekanta tenderar "pappersskrivningen" bli mager eller rentav utebli, för man känner ju varandra. Ibland fungerar det bra, men det är väldigt tråkigt när man får upptäcka att den man trodde sig känna just är en egoist och/eller snyltare. När man t ex upptäcker att en person har all tid och vänlighet i världen tills syftet är uppnått. Därefter är personens tid totalt förbrukad. Tills behovet av att göra en affär uppstår igen. 

Det som ofta utmärker en egoist eller snyltare oavsett sammanhang är ju just att personen är extremt vänlig och intresserad - kanske rentav fjäskig - när den försöker få som den vill. Detta betéende utgör en stark kontrast mot ointresset, tidsbristen och ibland rentav ovänligheten som uppstår däremellan.

Och fastän jag ser mönstret så tydligt och klart, och ofta ganska fort när det gäller den här sortens människor så är jag tyvärr för snäll. För ofta och för länge. Trots att jag förstår hur det ligger till lika väl som den som tänkte ut agendan. Tillsist får jag nog, och då är det verkligen nog. När jag tillsist säger ifrån så har det ofta gått för långt. Ibland vill jag rädda relationen, men ibland vill jag aldrig mer ha med personen att göra igen. Det beror på graden av övertramp som jag har fått tolerera.

Så med detta sagt, avslutar jag med att konstatera att det är dags att pruta på finkänsligheten och snällheten, och använda mig av min uppriktighet i ett betydligt tidigare skede. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar