söndag 12 april 2015

Dagen som nästan blåste bort...

Ibland vill man en sak, men vädret vill något annat. Den här dagen blev ingenting som planerat, för det blåste så hårt att man fick luta sig mot vinden för att ta sig framåt. Att ge sig ut och rida var otänkbart, vilket var en stor besvikelse eftersom det är mitt stora nöje. Att förkylningen var ännu värre idag var det minsta bekymret, för det är så roligt att rida att jag kan förtränga hur jag mår så länge jag sitter i sadeln.

Det är otäckt av flera anledningar när det blåser så hårt. Träden är höga och jag brukar undra hur länge de ska klara att klamra sig fast i jorden. Vissa av träden har grunda rotsystem, och när de flaxar i vinden känns det som en tidsfråga innan något träd ska rasa omkull. Ibland dimper stora grenar ner, och i trädgården ligger det pinnar och grenar av varierande storlek lite överallt. Idag fick vinden tag i ett av grannens stora plåttak, och jag såg hur det buktade utåt medan jag befann mig nedanför. 
Jag undrar om det blev några frön kvar på åkrarna efter gårdagens sådd, för jorden blåstes upp och bildade dammoln över gärdena. 

Men trots allt måste man ju få lite friskluft, så tillsist tog jag Kola och Baloo och gick ut lite. Vi lyckades hitta en plats i lä och kunde njuta lite av solen. Hästen betade girigt av nytt grönt gräs, och jycken var överlycklig över att få chansen att få lukta pållen i öronen när han var djupt upptagen av att äta. Ingen av fyrfotingarna verkade särskilt besvärad av ovädret trots att det blåste så att det nästan drog i pälsen på dom. Själv hade jag dragit en tjock stickad öronlappsmössa över huvudet för att hålla mig varm trots det strålande solskenet. Efter vår köldslagna stund i friska luften fick jag gå in och bädda ner min huttrande kropp, men ett par fyrfotingar var nöjda och glada :-)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar