torsdag 30 april 2015

Valborgsmässoafton - ett frosseri i hänsynslöshet...

Så är det dags igen för en av de dagar då folk går man ur huse och frossar i hänsynslöshet. Valborgsmässoafton såsom t ex nyårsafton skulle kunna vara en trevlig kväll för alla, men för många är den en pina. Hänsynslösheten i form av fyrverkerier och smällare låter sig heller inte begränsas till en stund av den aktuella kvällen, utan det finns platser där det börjar smälla en vecka i förväg, och fortsätter någon dag efteråt.

Förutom det faktum att det är otrevligt att vid oförutsedda tider bli väckt av något som låter som rena rama kriget, så finns det många djur som mår fruktansvärt dåligt av att bli så skrämda som de blir. Många är de hundägare som måste finna lösningar för att deras kära vänner ska ta sig genom tiden av smällande utan att må alltför dåligt. Det medicineras, åks bort, och vissa hundar får flytta in på pensionat tills lugnet har lagt sig - men alla har inte möjlighet eller råd att lämna bort sina vänner.
Det finns hundar som inte vill gå ut och kissa under en veckas tid runt de stora aftnarna. Hundar som darrande av rädsla får tvingas ut för att tömma blåsan. Då man tar upp ämnet kan man få många argsinta reaktioner från alla som tycker att det är viktigt att bränna upp matkassan på en kväll. Inte ska man väl behöva bry sig om hur hundar mår?! Det är väl var och ens rättighet att fyra av smällare så ofta man vill - oavsett om det är lagligt eller inte. Det enda som brukar omvända den hänsynslöse är införskaffandet av en hund som visar sig vara rädd för fyrverkeriljud. Då sällar sig djurplågaren snabbt till djurvännernas skara.

Många hästar och deras ägare har det också väldigt jobbigt under hänsynslöshetsaftnarna. Hästar är stora och starka djur, och när dom får panik kan det gå riktigt illa med stora skador som följd.
Dom kan skena genom staket, springa omkull, och springa ut på vägar. Konsekvenserna kan bli fruktansvärda. Jag tror att många har läst om hästen Helge som flydde i panik pga nyårsraketer och aldrig kom tillbaka. Han hittades drunknad i slutet av mars. Människors nöje kostade honom livet. Som djurägare blir man fullständigt och hjärtskärande förtvivlad när ens djur råkar illa ut. Om det beror på en olycka är det illa nog, men när det är mänskligt förvållat pga av själviskhet och hänsynslöshet blir man så heligt förbannad, att man knappt vet vad man ska göra av sin vrede. Hur många kan med handen på hjärtat säga att det är helt okey att genom sina handlingar vålla ett djurs död? Jovisst, det finns väl jägare som tycker att det är helt normalt, rentav vardagsmat, men nu frågar jag inte vad dom tycker om att sätta en kula i vartenda vackert djur som råkar dyka upp i skogen.

En annan sak som fyrverkerierna orsakar är bränder. Vår tomhövdade granne har inte en tanke på att han fyrar av sina pjäser mot ett stall, och att det i ett sådant finns såväl levande djur som brännbart material. Vi kan aldrig någonsin åka hemifrån under hänsynslöshetsaftnarna, för risken att komma hem till en rykande ruin men lukten av bränt kött finns alltid närvarande då andra bara tycker sig ha roligt. Det finns många djurstallar i detta land, och förutom dessa finns det många andra byggnader som riskerar att fatta eld pga att ingen kan med exakthet styra en rakets bana.

Det kanske mest smaklösa med hänsynslöshetsaftnarna är det faktum att många av de som fyrar av raketer och smällare är berusade. Fylla hör ihop med fest, och många äro de som borde hålla sig på långt avstånd från tändsticksasken istället för att tända på stubiner. Fulla människor är omdömeslösa, och detta obestridliga faktum bevisas av dom ens kan tänka sig att fyra av raketer med hjärnan helt eller delvis frånkopplad. Likväl som fulla människor inte hör hemma bakom ratten, så hör de inte ihop med raketer.

Vän av ordning undrar säkert om jag inte tycker synd om alla som skjuter fingrarna eller hela händer av sig varje år. Svaret är NEJ. Det är nämligen självförvållat. Djuren kan inte välja om dom vill bli plågade eller inte. Dom har ingen röst och kan inte säga nej. Deras ägare kan göra allt som står i deras makt för att lindra deras lidande, men har ingenting att sätta mot som kan hindra att dom utsätts för lidande. För det är tyvärr en del av världssamvetet Sveriges kultur att människor ska få unna sig att vara djurplågare några dagar om året.





onsdag 29 april 2015

Det märkliga modet att fördärva sitt utséende via injektioner...

Ja ja, jag vet att skönhet finns i betraktarens öga, och att folk får se ut precis som dom vill. Men tyvärr kan jag personligen inte låta bli att tycka att dagens mode som går ut på att man sprutar in diverse preparat i ansiktet får folk att se ut som karikatyrer av sig själva. Läppar ska numera se ut som om de hör hemma på en akvariefisk som simmade stenhårt in i glaset. Ansiktsuttryck får inte finnas, utan med hjälp av det farligaste giftet man kan tänka sig - Botox - skapas förstelnade ansikten. Det är bättre att se ut som om man är formgjuten av plast, än att en liten skrattrynka råkar synas. Tänk så många som är rädda för att dö, samtidigt som det är förskräckligt hemskt att visa tecken på att man har haft förmånen att få leva ett tag.

Som om det inte är tillräckligt att folk betalar för supergiftiga botoxinjektioner, så får många stackars små djur offra sina liv på fåfängans altare. Varje dos måste testas så att den som är livrädd för att se levande ut inte av misstag ska råka dö. Personligen tycker jag att det är oerhört mycket hedervärdare att låta en plastikkirurg ta till skalpellen, för då är det bara den som vill förändra sitt utséende som får ha ont en tid istället för att oskyldiga små djur måste dö.

Det mest ironiska med allt detta sprutande i folks ansikten, är att det ofta är väldigt unga människor som känner behov av att förändra sitt utséende, och att de såg oerhört mycket bättre ut innan de valde att göra sig till slavar under nålsticken. Har unga människor sämre självförtroende nuförtiden hur söta de än är, eller nyttjar dom bara det faktum att det numera är tillgängligt på ett annat sätt än förr att göra om sig?

Observera att jag inte är ute efter att döma, utan jag tycker bara att det är sorgligt att så många förstör det utséende som redan är fint. Att låta operera sig av "funktionsanledningar" eller för att slippa något som man mår dåligt av är en helt annan sak, och om detta handlar inte mitt inlägg.









måndag 27 april 2015

Den pisstråkiga sysslan att deklarera...

Det är något speciellt med att deklarera. Jag vet inte varför jag ogillar sysslan så mycket, men faktum är att jag hellre tittar på färg som torkar. Det kvittar om jag har lite eller mycket att deklarera, det är ändå motbjudande tråkigt. Bara tanken på att gå igenom alla dessa årsbesked och jämföra med det fördeklarerade får mig att vrida mig inombords som en mask på en metkrok. Att sedan behöva räkna på vilka ändringar som ska göras vill jag inte ens tänka på. Snart är det dags igen, och som vanligt lovar jag mig själv att inte vänta in i det sista. Men som vanligt lär jag väl ändå bli klar i precis sista minuten. Urk, blä och ännu mera uuuurrrk!!!


Livsnjutning med Rackarhästen :)

Att sommaren är på väg gick det knappast att ta miste på idag :) Solen strålade över gröna fält, och nyutspruckna löv såg ut som ljusgröna tussar i träden. Det är inte bara vi människor som njuter av årstiden, utan djuren gör det också. Idag var Lilliman riktigt glad och pigg, och det märktes att han njöt i fulla drag av att vara ute i naturen. Det frustades och brummades sådär som han brukar göra när han berättar hur nöjd och belåten han är. Vi hittade återigen nya vägar och stigar, och rackarhästen traskade nyfiket fram med spetsade öron :) Det var så skönt att ta sig fram i lugn och ro längs små vägar och på slingrande stigar. Rackarhästen tycker om att se nya platser, och är så nyfiken att han måste se allt vi passerar. Jag brukar ofta få be honom att titta framåt när han går så att han inte ska stå på huvudet i någon buske med sin matte :)

Det roliga är att det känns som att vi är mentalt ihopkopplade så att jag känner vad han tänker. Det är en väldigt speciell känsla. Han verkar också känna av mig och min sinnesstämning fullständigt, och är väldigt lyhörd. Att få beröm är något han tycker mycket om, så det brukar jag ge vid minsta lilla anledning.

Det händer mycket nytt när vi är ute på våra små äventyr. Mitt i djupaste skogen kan man plötsligt möta cyklister som tränar för fullt på sina mountainbikes. Plötsligt kan någon som är ute och springer med sin hund komma ikapp oss på en stig. Det kan vara rådjur i buskarna, och värst av allt; man kan behöva passera lite vatten ;-) Rackarhästen är en riktig ökenhäst och vill inte väta sina ädla hovar om han slipper. Idag blev det efter några fina poser av förfäran ett par hopp över små ynkliga bäckar som nästan sinat och torkat upp ;-) Ett omkullblåst jakttorn med plast som rörde sig i vinden var lite otäckt där det låt precis intill stigen. Efter lite backande och snurrande tog vi oss förbi så långt ifrån det som vegetationen tillät. En så bananformad häst har nog sällan skådats ca 1,5 meter från tornets plasttäckta koja. Men förbi kom vi. Som vanligt när vi är ute och njuter av livet önskade jag att dagen inte skulle ta slut. Men nu har vi den bästa tiden av året framför oss så det blir många turer att njuta av framöver :)


fredag 24 april 2015

Plötsligt har grönskan fått bråttom...

Det var inte så många dagar sedan rabatterna såg torra och livlösa ut. Resterna av fjolårets blomsterprakt spretade torra och bruna, bland gamla löv som vinden tacknämligt placerat som vintertäckning över vilande perenner. Här och där letade sig någon enstaka tidig blomma upp i dagsljuset för att berätta att våren var på väg. De allra första blommorna är lika välkomna som årets första glass i solen :)

Nu sjuder det av liv i rabatterna. Lökväxterna har slagit ut och blivit lysande färgklickar i trädgården. Perennerna är på väg, och pionerna leder kapplöpningen mot solen. De kommer att få sällskap av liljor och lupiner, och tillsammans utgöra en syn som jag aldrig kommer att tröttna på. I blomrabatter pågår en stafett över säsongen. Vartefter växter blommar över kommer andra och tar vid.

Syrénerna har satt rejäl fart de senaste dagarna, och jag kan skönja knopparna som snart kommer att bli till blommor som sprider en underbar väldoft över gården. De flesta är ljust lila, men här finns även vita och en mörklila. Hästarna försöker vid varje givet tillfälle att frisera häcken framför stallet, och jag brukar tala om för dom att dom måste låta bli att förstöra mattes blomsterprakt. Men syrénkvistar verkar vara oemotståndligt goda, och det blir en diskussion om saken ibland ;-)

Det har hänt att hammocken har kånkats ut i gröngräset vid den största och mest prunkande rabatten, och i sällskap med blommor, hundar och surrande humlor har jag läst en god bok. Baloo brukar påpassligt erbjuda sig att vara stöd åt min fot när jag ska gunga mig, för det betyder ju att han blir kliad i pälsen med tårna samtidigt ;-) Tyvärr hinner jag sällan läsa så många sidor innan jag somnar. Ibland smaskar jag i mig en välfylld skål med glass ute i grönskan. Det gäller att ta vara på livets gyllene stunder :-)






onsdag 22 april 2015

Återvändande IS-massmördare ska nekas inträde till Sverige.

För en tid sedan var nyhetsrapporteringen från det folkmord som IS ägnar sig åt väldigt omfattande. Det publicerades dagligen bilder på avhuggna huvuden, på människor som knuffades ner från hustak pga sin sexuella läggning, och oräkneliga andra fruktansvärda grymheter. Nu verkar intresset för det pågående folkmordet ha svalnat trots att IS fortfarande oförtröttligt ägnar sig åt att mörda och förstöra. 
Fokus verkar ha flyttat från förfasandet över grymheterna, till de praktiska frågor som uppstår när stora mängder flyende människor ska tas omhand i ett land som saknar resurser. Eller rättare sagt till politikernas totala handfallenhet inför hela situationen.

Trots att IS-terroristerna hör till de grymmaste som världen har skådat så fanns det svenskar som drog till deras försvar när rapporteringen var som mest detaljerad. Svenskar som inte kunde se till offrens och deras anhörigas lidande och rättigheter, utan som var fixerade vid att hitta förmildrande omständigheter för deras mördares räkning. (Kanske är det typiskt svenskt, för samma typ av behandling får t ex kvinnor smaka på om de har oturen att bli våldtagna i Sverige). 
Det är fortfarande så att det letas förmildrande omständigheter för mördarnas räkning, och det sämsta av allt är att svenska politiker inte endast står flata inför att hundratals "svenskar" tar steget att bli massmördare, utan att de väljer att gulla med monstren vid återkomst från mordorgierna. Det finns inga konsekvenser att möta för en hemvändande massmördare, utan det är bara att vila upp sig, bli omplåstrad, vässa kniven och ge sig av igen. Eller stanna kvar i Sverige och bli extra omhuldad av samhället ifall deltagandet i mordorgier orsakar någon form av psykisk obekvämlighet.

Den som åker och ansluter sig till den blodtörstiga terrororganisationen IS för att bli massmördare, har förbrukat sin rätt att sätta fötterna på svensk mark. En sådan varelse är inte välkommen tillbaka. Passet ska konfiskeras och förstöras på utsidan av den svenska gränsen. Medborgarskapet ska omgående dras in. Det finns inga förmildrande omständigheter. Det är inte synd om bestialiska mördare. Det är synd om OFFREN och deras ANHÖRIGA!!! 

Det här handlar inte om rättroende muslimer, utan om sjuka idioter med ett tidigare undertryckt och nu uppvaknat behov av att döda människor. Det är helt sinnessjukt att svenska politiker är så patetiskt flata!! Människor flyr till Sverige för att rädda sina liv, och tvingas såsom resten av landets befolkning att leva sida vid sida med de återvändande mördarmonstren. Som om det inte är vedervärdigt nog går skattebetalarnas surt förvärvade slantar åt till vård av skador som mördarna ådrog sig under sin ondskefulla gärning. Som grädde på moset ska massmördarna ha förtur i köerna till jobb och psykiatri. Kan man inte anmäla svenska politiker någonstans för att dom är kriminellt dumma i huvudet som upplåter Sverige som garnisonsstad åt terrorister?!?!?! Svenska folket - naturligtvis inklusive de som har flytt hit för att rädda sina liv - har rätt att leva sitt liv utan obestraffade mördare i sin omgivning!!!



Rabarberpajen har börjat växa ;-)

Jag är en äkta snaskråtta, och en av årets höjdpunkter är när jag får stoppa den första skeden av nygjord paj i munnen ;-) Jag är inte den som bakar särskilt ofta (snarare nästan aldrig), men paj med vaniljsås kan locka mig till huslighet då och då ;-)

Varje år noterar jag med tillfredsställelse när rabarberna börjar växa, och jag väntar med en antydan till iver på att de ska bli stora nog att skörda. Men för det mesta är det mycket som ska hinnas, och innan jag har kommit mig för att ge mig ut med den lilla slöa frukt- och skalkniven, har de ofta hunnit växa sig rejält stora och rentav träiga ibland... Men i år ska jag skärpa mig och skörda när stjälkarna är späda och mjälla :) Har jag tänkt mig iallafall... ;-)


Baloo och jag har dokumenterat våren lite ;-)

Rustad med min spräckta Iphone tog jag idag med mig bamsehunden för att fota blommor. Det händer mycket i naturen nu när dagarna blir allt varmare. Blommor är bland det finaste jag vet, och det har blivit en tradition att fota vår- och sommarprakten varje år. Idag blev det inte så jättemånga kort, för lagringsutrymmet tog slut i telefonen. Men det blev flera än väntat för stora goofyhunden lyckades inte trampa på precis alla jag ville fota ;-) Han är iallafall ett bättre fotosällskap än hästen Pari, för han äter upp blommorna innan jag hinner ta kort ;-) Här kommer några av dagens vårtecken;











måndag 20 april 2015

Vad är framgång EGENTLIGEN?

När det talas om att någon är framgångsrik så handlar det ofta om en människa som tjänar mycket pengar. Det kan t ex vara någon som har gjort en strålande karriär inom sitt yrke, fått sitt egna företag att visa hög lönsamhet, tagit sig till segrar inom idrottens lukrativa grenar eller blivit en stor idol för många som skådespelare eller musiker. Att någon är framgångsrik och tjänar dåligt hör man sällan talas om. Just nu kan jag inte komma på ett enda exempel faktiskt. Väldigt många verkar se det som att framgång och stora pengar går hand i hand.

Att bli framgångsrik inom sitt yrke verkar oftast handla om att "komma upp sig". Att klättra på stegen. Att gå från "arbetare" till chef eller någon form av ledande position. Det är den bilden jag har fått förmedlad via många inställningsintervjuer och utvecklingssamtal som jag har genomfört med människor under åren. Orden framgångsrik och "karriär" går mycket ofta hand i hand. Karriär i sin tur är vanligen synonymt med "uppåt".

Det är lätt att konstatera att orden framgångsrik och lycklig inte alls behöver ha någon koppling till varandra. Det finns oräkneliga exempel på människor som är eller var oerhört framgångsrika, välbeställda och rentav världskända, men som lever eller har dött djupt olyckliga. 

Jag tänker absolut inte påstå att man blir olycklig av att tjäna pengar. Personligen skulle jag inte tacka nej till att bli ekonomiskt oberoende. Min tanke är snarare att framgång känns för snävt definierad. Det finns nog ingen som vill vara fattig, men ändå finns det fattiga människor som faktiskt är lyckliga.

För min del har ordet framgång kommit att handla om att lyckas åstadkomma ett liv att trivas med. Att känna att det man ägnar sina dagar åt skänker någon form av mening i livet. Varje gång jag somnar för kvällen har jag förbrukat ännu en dag av mitt liv. Varje morgon jag vaknar har jag en dag mindre kvar att leva än vad jag hade föregående dag. Ska man tillåta sitt liv, eller ens delar av sin vakna tid att bli en transportsträcka mot slutet, trots att varje dag är så dyrbar?

Jag tror att det verkliga svaret på vad framgång egentligen är kommer alla att se tydligt den dagen livet närmar sig sitt slut. Personligen tror jag att den som kan se tillbaka på sina dagar utan ånger, och känna att dagarna användes väl - oavsett inkomst - är den som har levt ett framgångsrikt liv.




söndag 19 april 2015

Ibland blir det inte som man tänkt sig...

Dagen började ganska bra trots akut brist på nattsömn. Vinglade sömndrucken iväg till stallet för att servera frukost, snörvlig och ocharmigt rufsig, men besjungen av fåglarnas muntra kör. Ögonlocken må behöva bändas upp ibland på morgonkvisten, men väl inne i stallet piggnar jag alltid till. Hästar är både lugnande och uppiggande, och man har glädje av båda dessa egenskaper utefter behov.

Morgonljuden i stallet består av gnäggningar som snarare låter som brummande ljud och en båtmotor, samt ett envist slamrande av en otålig hov mot en dörr. Bank bank!! Skynda dig!! Höpåsarna töms raskt i näten, förutom hos Rackarhästen och Pari. Araberna har sina egna synpunkter på hur en frukost ska serveras för att bringa största möjliga njutning på morgonen. Visst kan man skynda sig igenom rutinerna vid behov, såsom vid tidsnöd, men jag vet hur dom vill ha det. De otåliga ljuden byts snabbt ut mot belåtna ljud såsom små frustningar. Krubbor slafsas ur (ja hästar kan låta som små grisar när dom äter) och hötussar tuggas metodiskt tills näten är tomma.

Idag skulle vi åka iväg till skogs och rida, och allt stod förberett och klart för lastning på eftermiddagen. Solen strålade och vi såg fram emot att lämna den hårda vinden och njuta av naturen på mjuka, barriga stigar. Jag traskade iväg för att hämta in hästarna för lite borstning och hovkratsning, och då visade det sig att den ena hästen hade skadat sig. Han hade fått ett sår precis klockrent mitt på en led på ett bakben och var halt. Nej!! Exakt en sådan sak som man inte vill ska hända! Hästarna busar ju omkring ganska vildsint ibland, ja man kan säga att det går undan upp och ner bland träden... Så kan det gå om man har otur när det är race i hagen, men jag vill ju inte hindra dom från att leka och springa ur sig heller. Nu är det bara att hoppas att han blir bra så snart som möjligt.

Någon tur till skogen blev det alltså inte idag. Det blir inte heller någon distansritt nästa helg med den halte gossen. Men men, det blir flera tillfällen. Det viktigaste är att stora "Mysmule" blir bra.



lördag 18 april 2015

Guden och Gudinnan som blev en rättstvist om rasism.

Tänk så olika vi människor reagerar på saker. Att skönhet ligger i betraktarens öga är för många ett vedertaget talesätt. Samma sak kan även gälla budskap vi utläser ur saker vi ser i vår omvärld.

När jag såg bilden av den stolte bagaren Yannick Tavolaros omtvistade kakor flög en mängd tankar snabbt genom hjärnan. Den första var "Vilka snuskiga kakor!!". Jag får nog tyvärr bekänna mig vara aningen pryd, och tanken på att mumsa i mig vällustigt framställda könsorgan tillverkade av choklad landade inte in särskilt väl i mitt sinne. Nästa tanke var "Det är ju konstverk han har bakat. Ska man äta upp sådana?" Plötsligt såg jag något vackert i kakorna. Om jag bara kunde låta bli att se mig blind på enskilda små delar av dom, så var de dessutom på något sätt sensuella. Min tredje tanke var att "Bagaren måste ha skapat kakorna som en hyllning till mörkhyade människor. Varför skulle han annars ha döpt dom till "Gud" och "Gudinna"?

När jag läste artikeln på nyhederne.tv2.dk om kakorna som i femton år bakats, sålts samt visats i skyltfönstret på konditori "La Belle Epoque" i den sydfranska byn Grasse, fick jag veta att kakorna hade uppmärksammats av antirasistgruppen CRAN och lett till en rättstvist. Någon som såg kakorna hade tänkt helt andra tankar än vad jag tänkte, och den personen såg varken snusk, konst, sensualism eller någon hyllning i kakorna, utan endast ful och smutsig rasism. 

Borde jag också ha sett rasism i kakorna? De framställer ju mörkhyade människor utan kläder. Dessutom med könsorgan som man inte kan se förbi eller missa. Vad nu könsorgan kan ha med rasism att göra.

Det här låter kanske konstigt, men jag tänkte inte ens på vilken färg kakorna hade. Förutom att choklad oftast är brun, så är brun hudfärg för mig lika naturlig som att vi måste andas för att leva. Personligen tycker jag att mörk hy är vacker, och har ofta önskat att jag inte vore den blekfis jag är. De vackraste människor jag någonsin har sett är riktigt mörkhyade. När jag ser människor med olika hudfärg, hårfärg och andra yttre egenskaper ser jag bara människor rätt och slätt. Vi är alla tillverkade av kött, ben och blod, men råkar ha olika färger på fodralet.

Det kommer säkert att finnas människor som anser mig vara naiv, när jag ser något vackert i det som någon annan har sett rasism. Men kan det kanske vara så att den som upplevde sig se rasismen skapade den där den inte fanns?

Foto: Scanpix


fredag 17 april 2015

En hyllning till Michael Jackson

En gång i tiden hade jag en annan blogg på Svenskablogg, men tyvärr gick det plötsligt en dag inte att logga in på den längre, och alla mina inlägg var från en dag till en annan oåtkomliga. Jag var väldigt upprörd, och det var jag nog inte ensam om eftersom det inte bara var min blogg som "stängdes", men det fanns inget att göra åt saken. Så småningom började jag blogga igen, men ibland saknar jag min gamla blogg. 
Det här inlägget kommer från min gamla blogg, och handlar om en person som var min stora idol under många år. Jag kände honom förstås inte i verkliga livet, men hans bortgång blev ändå oerhört smärtsam för mig. Jag hoppades länge att han inte var död på riktigt, utan hade dragit sig undan från en grym värld för att få vara ifred och aldrig återvända. Michael Jackson dog den 25 juni 2009, och jag känner fortfarande sorg de gånger jag tänker på honom. Ikväll beslutade jag mig för att publicera detta inlägg från en svunnen tid igen, så här kommer det;

Igår var det hyllningskväll för Michael Jackson, och än en gång gjorde det riktigt ont inombords. Vad andra än tyckte om honom var han oerhört stor i min lilla värld, och drömmen att få se honom live någon gång tog ett abrupt slut vid hans tragiska bortgång.
Det är för mig obegripligt att media lagligt kan få förfölja människor på det sätt dom gör över världen. Han blev inte den förste vars liv skvallerpressen bokstavligt talat slog i spillror, men han blev definitivt det mest tragiska fallet av dom alla.
Att ondskan verkligen finns i världen är snabbt bevisat av hur vissa människor kan bära sig åt för att få pengar.

Ja, han var annorlunda, men det är inget fel med det. Hur skulle han annars ha kunnat vara så unik? Och hur skulle han kunna bli något annat än annorlunda? När man som barn får en stor talang identifierad av en förälder och därefter ständigt drillas hårt och kompromisslöst en hel uppväxt, men en förlorad barndom som följd kan man förvisso få ett framgångsrikt liv (om man klarar trycket). Man kan bli ett riktigt skyltexemplar och tjäna stora pengar, men att bli en högpresterande vuxen redan som barn har naturligtvis en påverkan på individen. Det är ofrånkomligt även för den som inte vuxit upp i strålkastarljus. Oavsett på vilken av livets “arenor” vi människor växer upp så kommer känslor att vara känslor.
Michael Jackson var en människa som var så oerhört älskad samtidigt som han var hånad och hatad. Vilka känslor en människa väcker hos sina medmänniskor ligger till stor del i betraktarens natur. Man kan glädjas åt sina medmänniskors framgångar och begåvningar, men så finns det dom som istället känner avundsjuka, illvilja, girighet samt en möjlighet att sko sig på den “oförtjänt” framgångsrike.
Michael var en oerhört ödmjuk människa och hans generositet mot andra människor saknar motstycke när det gäller att skänka pengar till välgörenhet. Dom som lurade honom och förstörde hans liv hade nog sannolikt kunnat få pengar av honom bara genom att uppge en god anledning. Människors svekfullhet och falskhet finns tyvärr i alla våra “världar”.

Det kan inte bara vara lätt att vara den som alla tycker “har så mycket”. Hur ska den personen veta om folk är ens vänner på riktigt eller om dom är ute efter någon egen vinning?
Det märks ganska tydligt ute i samhället även hos oss “vanliga” alldagliga människor. Man blir väldigt olika bemött beroende på vilken position man har i samhället. Det kan gömma sig en vass kniv bakom det vänligaste léende, och lika fort som man skrattat varmt tillsammans kan den sitta fast mellan skulderbladen ända in till skaftet. Ju högre upp man kommer, desto ensammare blir det på toppen och blåsten blir hårdare runt öronen. För den som är godtrogen och vill alla så väldigt väl kan det kosta mycket. Michael fick betala med sitt liv.


Dagens hageloväder bjöd på ett gott skratt! #Blogg100 inlägg 22

Aprilvädret gör verkligen skäl för sitt namn, och idag har det bjudits på alla ingredienser. Blytunga moln har avlösts av sol, regn har avlösts av uppehåll, och som grädde på moset kom en rejäl hagelskur. Allt serverat med ridå av envis blåst.

Hagelskuren kom precis lagom till lunchdags. Jag var väl påpälsad för alla eventualiteter, men mest förberedd på regn. Höpåsarna var tunga och tussar av strån slet sig i vinden och gav sig iväg utom räckhåll. Plötsligt öppnade sig himlen och en hagelskur av sällan skådat slag dundrade ner över oss alla. Små vita kulor studsade i gräset, och jag kunde känna hur dom landade på min stora och fula stickade mössa.

Min första tanke var att nu skulle väl hästarna ställa sig smått ihopkurade med rumporna mot vinden. Men nej, där hade jag fel! Jag vet inte om det berodde på smattrandet på hästarnas täcken, men plötsligt blev dom väldigt ystra. Det busades hej vilt, och dom jagade varandra hit och dit i upprymd lekfullhet. Glädjen gick inte att ta miste på :-)

Så min första reaktion "Neeej...vilket skitväder" förbyttes snabbt, och jag skrattade gott åt de tossiga pållarna. Nu är jag glad att dagen bjöd på ett hageloväder, för fyrfotingarna hade det roligt och jag fick skratta av mig ordentligt :-)

(Bilden är från en annan dag).


Det där med att ge kritik...

Ordet kritik kan ibland uppfattas som ett ord med negativ värdeladdning. En del människor använder sig t ex av ordet feedback istället, och jag tycker nog personligen att det är ett "mjukare" ord, men lägger inga värderingar i vilket ord man väljer att använda sig av. Det är upp till var och en.

Oavsett vilket ord man väljer att använda så kan kritik vara av såväl positiv som negativ natur. Vissa har nära till hands att ge några berömmande eller uppmuntrande ord, medan andra hellre berättar för andra att dom har gjort eller tyckt något dåligt. Det verkar ibland inte ligga lika nära tillhands att ge just positiv kritik. Det sägs ibland att "Hälsan tiger still", och det verkar ofta stämma. Den som gör något bra kan t ex få "bekräftelse" genom att inte få negativ kritik. Men samtidigt vet ju egentligen inte den som inte "hör något" om dess insats överhuvudtaget har uppmärksammats.

Det sägs ofta att kritik ska vara konstruktiv. Men vad kännetecknar att den verkligen är det? En sak som jag personligen fick lära mig för många år sedan är att man ska skilja på sak och person. Att man inte ska ta till personangrepp då man talar om för någon vad man tycker om vederbörandes ord eller gärningar. Kanske är det ett omodernt sätt att se på hur man ska uttrycka kritik? Det är nämligen inte helt ovanligt att människor nuförtiden - åtminstone i skydd av anonymiteten i dagens IT-värld - besvarar medmänniskors åsikter med att tala om vad dom tycker om personen som sådan. Tyvärr då ofta i en negativ bemärkelse. Det verkar ibland ligga nära tillhands att tycka illa om personen som inte delar den kritiserandes uppfattning. Samtidigt är det så många i samhället som förespråkar tolerans. Men vad är det egentligen man ska eller inte måste tolerera? Åsikter går ju ofta isär.

Så jag funderar på om synen på hur man ger kritik väsentligen har förändrats i samhället. Eller är den densamma, men kommer till uttryck så mycket tydligare, genom att människor kommunicerar på ett annat sätt nu än vad man gjorde på den tiden då man skulle skilja på sak och person.



torsdag 16 april 2015

När politikers hyckleri är som fulast...

Dagens nyhet att Miljöpartiet åker med regeringsplanet mellan Arlanda och Bromma är något av det mest stötande jag har läst inom politiken på senare tid. Förutom att Miljöpartiet vill lägga ner Bromma så ska ju miljön vara partiets hjärtefråga!! Att MP med den lille omogne och verklighetsfrånvände Fridolin är ett litet hycklarparti är ingen nyhet. Man skulle med en stor portion god vilja kunna tänka sig att tidigare uppdagade oomtänksamheter om miljön som har begåtts, har varit misstag orsakade av bristande kunskap. Att det kanske är svårt på gränsen till omöjligt, att få klarhet i om en färg man målar båten med är giftig att sätta i kontakt med vattendragen eller inte. Men nej, så god vilja har jag inte, för en företrädare för Sveriges "miljövänligaste" parti bör ligga lite steget före i sitt tänk och sina gärningar!

Kortresorna i regeringsplanet kan omöjligtvis ha varit oavsiktliga, och är gravt stötande av många skäl. Miljöpartiet anser att alla ska åka kollektivt - oavsett om möjlighet ens finns - och ser till att straffbeskatta alla som faktiskt måste använda bil genom att höja ett redan högt bensinpris. Bilarna ska bort från vägarna helt enkelt oavsett hur det drabbar människors möjligheter att ta sig till sitt arbete mm. Flyget betraktas som en horribel miljöbov, och den som åker på charterresa ska veta att den bidrar till världens förstörelse. Samtidigt åker MP själva flygplan för att förflytta sig den lilla fjuttsträckan på fyra mil mellan Arlanda och Bromma!! VARFÖR??? Vill lillkillen Fridolin m fl spara tid kanske?! För isåfall bör någon upplysa det otäcka hycklarpartiet MP om att vanligt folk vill också spara tid, men blir inte hämtade med flygplan för att åka några enstaka mil. MP - och hela regeringen för den delen - hade kunnat åka kollektivt denna sträcka. Men nej, de slösaktiga och omoraliska latmaskarna valde att lägga stora summor av skattepengarna på att värna om sig själva, och att smutsa ner miljön.

Det är redan ett brott mot demokratin att pyttelilla MP styr Sverige via sossarna. Men nu har det gått för långt. Hur djupt kan politiker få sjunka innan de helt enkelt avsätts?!?!?!


onsdag 15 april 2015

Trots censuren: Varför får inte alla tiggare pengar av alla som passerar?

Jag skriver detta inlägg med vetskap om att jag säkerligen kommer att utsättas för en hatstorm från läsande godhetsknarkare. Innan dagen är slut kommer de att ha nogsamt upplyst mig om vilken dålig människa jag är, till skillnad från dom själva som är så goda att dom hatar alla som inte är lika goda.

Det forskas och forskas om varför inte precis exakt alla tiggare får pengar av precis exakt alla människor som passerar dom. Slutsatserna av forskningen leder i korta drag oundvikligen tillbaka till att människor far så illa av sitt dåliga samvete och allmän vanmakt att givmildheten bedövas. Att bristande givmildhet på minsta lilla mikroskopiska sätt skulle kunna härledas till tiggarna själva, är totalt onämnbart. Den som inte sällar sig till godhetsknarkarnas ofta ganska aggressiva kör blir hårt ansatt så snart en "felaktig" åsikt yttras.

Men om jag börjar med grundproblemet så är det att tiggarna inte kan försörja sig i sitt hemland. Det är trots allt så - oavsett om godhetsknarkarna kommer hata ihjäl sig för att jag skriver detta - att Rumänien får feta EU-bidrag, och ska ta hand om sina medborgare. Det ska därmed ställas krav på Rumänien att ta ansvar för sitt folk, för om så inte sker ska landet kastas ut ur EU. Rumäniens ambassadör har uttryckligen bett om att svenskarna ska sluta ge tiggarna pengar, pga att det pågår program i landet för att hjälpa dom. Tiggarna kan faktiskt få ARBETE i sitt hemland. Som bevis för detta har Rumäniens ambassadör inviterat kommunanställda att komma och se det arbete som pågår. Men godhetsknarkarna tror inte på någon som har en avvikande åsikt - dvs inte ens Rumäniens ambassadör - och ser till att upprätthålla tiggeriet. De utgör därmed ett hinder för att människor får arbete i sitt hemland. 

Beträffande anledningarna till varför inte alla ger till alla, så vägrar godhetsknarkarnas censur att godta dessa. Människor blir påhoppade som lögnare för att deras empati minskar då tiggarna beskådas lägga sina slantar på rökning och surfning, när kläder byts ut mot finare sådana efter dagens tiggarpass, när det åks finbilar till "jobbet" såsom t ex BMW, när det dras i jackärmar för att få pantkvitton, när det tiggs på tågen och tågbiljetterna faktiskt inte är särskilt billiga, när tiggare med kryckor plötsligt kan traska iväg från sina hjälpmedel fullständigt ohalta osv. Det kvittar om man fotograferar uppräknade saker, för då det omöjliggörs att kalla någon för lögnare, byter godhetsknarkarna ut öknamnet mot egoist och andra mindre smickrande ord istället. Det är väldigt tröttsamt med alla som tror att dom ska få en VIP-biljett till himlen för att dom ger bort en krona då och då, men tyvärr samtidigt är väldigt elaka och ofta hatiska mot människor som inte delar deras åsikter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - det finns inget gott hat.



tisdag 14 april 2015

Kroppen säger nej ikväll.

Lite förkylning känns nästan som ett normaltillstånd ibland, men den här förkylningen blir envist lite värre för varje dag. Kanske är jag rentav sjuk, fastän jag har svårt att ens acceptera tanken. Idag har det nästan varit plågsamt att ta sig igenom timmarna vid datorn, och stallsysslorna har fått bli exakt vad som behövs och inte mer. Ikväll skulle jag bland annat ha jobbat med Pari, men det gick bara inte. Väldigt synd med tanke på hur ivrig han är att få vara med och göra saker. Fick istället klä på mig ordentligt och dra ett täcke över mig i soffan. Fleur hade definitivt behövt ridas för energin kokar nästan över. Men hon fick nöja sig med att springa sina race i hagen pga sin skröpliga matte. Nu ska det serveras nattahö något tidigare än vanligt, och sen ska jag bädda ner mig igen. Jag bjuder på en bild på Pari som togs nyligen då det var en solig dag :)


måndag 13 april 2015

Är det regeringens avsikt att avfolka landsbygden?

Personligen anser jag att frågan är befogad med tanke på den politik som regeringen bedriver. Den som är dum nog att bo på landet ska minsann känna att det kostar. Det är ju trots allt frivilligt, så den som inte har råd att tanka bilen med högt straffbeskattad bensin för att kunna ta sig hemifrån, kan helt enkelt flytta in till storstaden.

Som bilist är man alltid en omoralisk miljöbov, eftersom alla anses kunna cykla eller åka kollektivt. Strunt samma vilka avstånd som ska tillryggaläggas, och strunt samma att kollektivtrafiken kan vara allt från gles till obefintlig. Den allra mest upphöjda formen av omtanke om miljön utövar man genom ett boende i Stockholm, då det möjliggör kollektivåkande med tunnelbanan. Politiker tycks överlag vara födda i närområdena kring Rosenbad, eftersom förståelse för livet på landsbygden saknas.
Storstaden med all sin "miljömedvetenhet" väntar i teorin på alla korkade lantisar med öppna armar. Det är bara för alla lantisar att sälja sina hus och flytta in i lägenhet, så slipper dom att bo på landsbygden och klaga på höga bensinpriser, avvecklad samhällsservice, avvecklad arbetsmarknad för småföretagare och dåligt bredband. För det kan ju kosta samhället några skattekronor att låta människor som inte tar sig någonstans utan sin bil ha råd att tanka den. Det kan ju kosta att se till att ALLA i ett totalt internetberoende samhälle har tillgång till ett användbart bredband. Något som också kan kosta är att låta människor få tillgång till en miniminivå av samhällsservice. Att dessutom låta en massa småföretag överleva på vitt arbete istället för svart sådant kan också kosta. Alla som bor i hus vet att det ständigt finns något som behöver göras med sådana. Men nu är det av nya skäl ett stort behov av lägenheter i storstäderna, så då är det bara att strunta i småföretagen på landsbygden och pumpa in pengar i de stora stadsbyggena. Det ena utesluter det andra, och landsbygden drar det kortaste strået. 

Okey, några bönder kan väl få vara kvar, så länge dom inte gnäller. För det finns ju faktiskt mat att importera, så vem behöver egentligen våra svenska bönder? Det vet väl alla förresten att alla bönder tjänar oförskämt mycket pengar, och älskar att klaga på sin lönsamhet?
Förutom det faktum att det frodas fördomar om bönder, så är inte alla som lever på landsbygden lantbrukare. Den stora gruppen av landsortsbor som förvärvsarbetar glöms ofta bort i myllret av nedlåtande uttalanden och diskussioner. Alla lantisar som bidrar duktigt till landets skattkista glöms bort då de spefulla uttalar sig. Dock är det så att en skattekrona är lika mycket värd oavsett vems inkomst den dras ifrån.


söndag 12 april 2015

Dagen som nästan blåste bort...

Ibland vill man en sak, men vädret vill något annat. Den här dagen blev ingenting som planerat, för det blåste så hårt att man fick luta sig mot vinden för att ta sig framåt. Att ge sig ut och rida var otänkbart, vilket var en stor besvikelse eftersom det är mitt stora nöje. Att förkylningen var ännu värre idag var det minsta bekymret, för det är så roligt att rida att jag kan förtränga hur jag mår så länge jag sitter i sadeln.

Det är otäckt av flera anledningar när det blåser så hårt. Träden är höga och jag brukar undra hur länge de ska klara att klamra sig fast i jorden. Vissa av träden har grunda rotsystem, och när de flaxar i vinden känns det som en tidsfråga innan något träd ska rasa omkull. Ibland dimper stora grenar ner, och i trädgården ligger det pinnar och grenar av varierande storlek lite överallt. Idag fick vinden tag i ett av grannens stora plåttak, och jag såg hur det buktade utåt medan jag befann mig nedanför. 
Jag undrar om det blev några frön kvar på åkrarna efter gårdagens sådd, för jorden blåstes upp och bildade dammoln över gärdena. 

Men trots allt måste man ju få lite friskluft, så tillsist tog jag Kola och Baloo och gick ut lite. Vi lyckades hitta en plats i lä och kunde njuta lite av solen. Hästen betade girigt av nytt grönt gräs, och jycken var överlycklig över att få chansen att få lukta pållen i öronen när han var djupt upptagen av att äta. Ingen av fyrfotingarna verkade särskilt besvärad av ovädret trots att det blåste så att det nästan drog i pälsen på dom. Själv hade jag dragit en tjock stickad öronlappsmössa över huvudet för att hålla mig varm trots det strålande solskenet. Efter vår köldslagna stund i friska luften fick jag gå in och bädda ner min huttrande kropp, men ett par fyrfotingar var nöjda och glada :-)



Röv - En jättegod smak?

Ja om man får döma av att det finns en ansenlig mängd människor som har slickat sig bruna om tungan, så måste väl smaken vara riktigt god. För det är väl så att ändamålet helgar medlen? Eller som man sår får man skörda? Det är väl kanske trots allt inte så viktigt att vara rakryggad och ärlig, om man kan ha större fördelar av att vara en falsk och lismande smilfink? Det är ju bara att vända kappan efter vinden och smöra för den som man kan ha nytta av för stunden. Dyker det upp någon som man kan ha mera eller bättre nytta av är det bara att slå en kniv i ryggen på den som bearbetas, och sedan flytta sin bruna tunga till nästa röv. Ärlighet är inte alltid det som varar längst - tyvärr.


lördag 11 april 2015

Vilse kan vara bra ;-)

Åtminstone när man som jag aldrig får nog av att vara ute i naturen ;) Idag bjöds det på strålande sol och värme, och gudomligt nog ingen blåst :) Dagen var inbokad för en långritt, och det kändes i luften redan tidigt på morgonen att det skulle bli en riktigt fin dag. Fåglarna sjöng högljutt i kör när jag gick till stallet för att servera frukost, och luften luktade friskt av spirande vår. Frusen som jag är hade jag ännu inte lagt undan täckjackan, men nu kändes den plötsligt för tjock och varm.

Det blev mycket riktigt en nästan somrig dag. Vi red i storskog på slingrande stigar, och överallt fanns tecken på att naturen har vaknat till liv igen efter vintern. Det är alltid spännande att utforska nya vägar, så pållarna traskade glatt allt längre in i skogen. Så småningom insåg vi att vi faktiskt inte hade en aning om vart vi befann oss. Kartan hade blivit glömd hemma, och där gjorde den ju ingen nytta. Det kan ju vara lite oroande att plötsligt inse att man är vilse, men jag blev nästan lite glad. Sådär i smyg ;) För vädret var ju trots allt underbart, hästarna hade orken i behåll, och ett litet äventyr kan ju vara uppiggande ibland :)


fredag 10 april 2015

Har jag missförstått syftet med #Blogg100? nr 20.

I ett tidigare inlägg med rubriken "Det svåra för mig med #Blogg100..." skrev jag om mina tveksamheter angående mitt deltagande. Jag hade nämligen insett att utmaningen av olika skäl inte hade den positiva inverkan på mitt skrivande som jag hade hoppats. Mina för mig helt nya tankar kring vad jag ville publicera hämmade mitt skrivande, och jag funderade på om mina ibland riktigt skarpa inlägg passar in bland en massa "snälla" inlägg. Jag är som sagt ingen "mellanmjölksmänniska", och har ingen avsikt att bli det heller.

Några fina och stöttande ord från ett par gruppmedlemmar, såsom t ex citat:
 "Jag tycker det är spännande att läsa alla sorters blogginlägg, både snälla och såna som "passar in" och såna som utmanar och provocerar en tankegång. Vi är alla olika och olikheter berikar alltid"  hjälpte mig i min beslutsprocess, och fick mig på banan igen. Jag tackar för dom orden.

Jag tillät mig själv att låta mitt dygn vara slut när jag släcker för att somna, och kunde därmed hålla mina "deadlines". Jag tillät mig att tro att utmaningen är personlig, och att man "får" skriva om vad man vill. När jag blev "fri" igen i mina tankar släppte skrivspärren, och skrivandet började kännas som förut. Dvs, som innan utmaningen, då jag skrev för mitt eget nöjes skull, och inte för att behaga andra.

Nu har jag dock återigen fått anledning att ta mig en funderare kring mitt deltagande. Jag som helt ärligt trodde att en av anledningarna till att delta i utmaningen var att komma igång och skriva regelbundet, har fått upptäcka att jag har missat ett syfte. Nämligen, att kritisera hur andra uttrycker sig i skrift, och avgöra huruvida det andra skriver är "läsvärt" och begripligt eller inte. Om det som står skrivet rentav kan anses "knepigt" och "rörigt".

Jag gör inga anspråk på att vara en fantastisk skribent, men att det finns enstaka individer i gruppen som tycker sig vara så duktiga på att uttrycka sig och skriva "rätt" saker, att dom måste upplysa mig om att det jag skriver inte är läsvärt mm finner jag lite oväntat. Jag är inte med i den här utmaningen för att få bekräftelse på om det jag skriver är läsvärt, eller om jag uttrycker mig knepigt och rörigt. Jag kommer heller aldrig att skriva något dåligt om något som någon annan gruppmedlem skriver, eftersom det inte är min sak att sätta mig till doms över andras skrivande.
Oavsett hur illa någon tycker om hur eller vad jag skriver kommer jag inte ändra på något. Mitt syfte med mitt skrivande bör inte antas vara att få kommentarer, för med eller utan sådana kommer jag att skriva exakt precis vad jag vill iallafall. Det paradoxala är dock att det minst "läsvärda" jag har skrivit samtidigt råkar vara det mest lästa jag har skrivit.

Så eftersom jag blankvägrar att anpassa mitt skrivande för att behaga de individer som är duktiga och skriver om rätt saker, är frågan för mig att ta ställning till; Är #Blogg100 egentligen något för mig?


Lyckotävlingen på Facebook

Ibland kan jag tycka att Facebook för många människor är en showmonter, i vilken de gör en finputsad och noga utvald utställning av sina liv. I montern finns endast plats för lycka och allt perfekt som hör den till. Att visa upp något tråkigt som riskerar att göra en repa på lyckofasaden är inte tänkbart. Det är ibland så viktigt att kunna mäta sig med alla andra som lever i lycka, att även sådana saker som en person egentligen inte uppskattar framställs som något underbart, mysigt och trevligt. Tråkiga sysselsättningar blir supertrevliga, trist umgänge blir mysigt, och människor som i verkligheten inte uppskattas så högt blir "bästaste" + en rad med hjärtan. För den som deltar i lyckotävlingen kan ju knappast inte avslöja att den tillbringat tid med att göra något tråkigt, eller spenderat tid med trist umgänge. Då är det bättre att vänta med att göra nästa statusuppdatering i väntan på att det ska hända något underbart att rapportera.

Visst, det finns dom som alltid måste upplysa världen om alla sina plågor och umbäranden, men lyckotävlingen känns värre. Inte för att det är så roligt att läsa om elände hela tiden, utan snarare därför att känslorna som för fingrarna till tangentbordet för att berätta om en frustration iallafall framstår som äkta, till skillnad från en hel del av "mys-gullegull och bästaste hjärtorgierna".

Det finns människor som i verkligheten är stelare än eldgafflar, men på FB är dom översvallande varma, och nästintill missbrukar en massa hjärtan och andra puttinuttsymboler. Detta trots att man vet att det i verkligheten till och med kan framstå som nästintill motbjudande för vissa av de överdrivet hjärtliga att agera på det viset.

Värst av alla är nog de som befinner sig nära nog att ha kroppskontakt med varandra, och väljer att utöva sina kärleksdialoger på FB. Det finns människor som ligger i soffan och kramas (enligt egen utsago) medan de pratar gullegulligheter med varandra via sina telefoner. Ursäkta mig, men sådana människor har ett sjukligt bekräftelsebehov.

Det kan dessutom i mina ögon verka lite personlighetskluvet när jag hör någon prata illa om en annan person i verkligheten, och sedan läser hur skitprataren överöser den smutskastade med hjärtligheter. Om man nu inte tycker bättre om en människa än att man verbalt delar sina mindre vackra tankar med omgivningen, varför måste man då skriftligen smickra personen inför offentligheten?

Tack och lov så är det inte alla som har fastnat i lyckotävlingen, men jag tycker lite synd om dom som har gjort det. Livet är en blandning av upplevelser och känslor, och allt kan inte alltid vara superunderbart och perfekt. Personligen tycker jag att det verkar mera äkta när människor delar med sig av och står för sådant som inte är rosaskimrande gulligt också.


tisdag 7 april 2015

Är överenskommelser något man lättvindigt kan bryta?

Det finns nog en och annan som svarar ja på den frågan. Det finns nämligen människor vars värld snurrar runt den egna axeln, och då blir de konsekvenser man åsamkar andra av oväsentlig betydelse.

Den som saknar respekt för löften och överenskommelser tenderar gärna att ändra på det som har bestämts i sista minuten. Att andra har lagt tid på att förbereda det överenskomna tas det ingen hänsyn till. Därtill förväntar sig den egotrippade att den som redan hade planerat upp sin tid kring överenskommelsen ska stå i givakt och omgående revidera sina planer. Oavsett om det är möjligt eller inte. Om det förväntade tillmötesgåendet inte kan ske, blir det inte roligt för den som hade ställt in sig på att följa det som hade planerats. Löftesbrytare blir gärna förnärmade på dom vars planer de kastar i stöpet.

Egotrippade människor är svåra att tillfredsställa. Den som bara ser till sig själv och sitt eget förväntar sig att alla glatt ska dansa efter dess pipa. Man kan gå med på förslag efter förslag, och när det överenskomna bryts av förslagsställaren själv gång på gång, förväntas man utan knot att tacka ja till nästa förslag. Strunt samma om det tidsmässigt inte alls passar in, eller om det man får inte motsvarar vad som var bestämt.

Lättast vore det om man slapp ha med självcentrerade människor att göra, men såvida det inte tas fram en stämpel att använda i deras panna lär man väl fortsätta att stöta på en och annan här i livet.






måndag 6 april 2015

Drogliberalismen äcklar mig!

Så är det dags att stoppa huvudet i ännu ett getingbo. Mina åsikter retar gallfeber på de narkotikafrälsta, men jag utövar min rätt att tycka vad jag vill. Det är väldigt lätt att reta igång en förorättad drogliberalists ordsvada. Det finns ett talesätt som beskriver den typiske drogliberalisten, nämligen "tomma tunnor skramlar mest". Tänk att det finns så mycket "kunskap" att inhämta ur ett tomrum.

Trots att alla människor får lära sig att knark är farligt, finns det alltid de som gärna vill prova att använda narkotika. Hur kan det komma sig? Ingen vill bekänna sig vara mindre intelligent, även om det faktiskt är så ibland. Den som söker ska finna, och därför lyckas de som använder narkotika alltid att hitta ursäkter som rättfärdigar användandet. "Det är minsann flera människor som dör av alkohol. Det finns det minsann statistik som visar". Genom att lyfta fram alkoholen som det "onda" i samhället tror man sig därmed göra knark till något gott och bra. I drogliberalistens värld är alkohol mera beroendeframkallande än de hälsosamma "lätta" drogerna, och ett glas vin till middagen någon gång kan göra vem som helst till en suput vars skrumplever kommer bli dess död. Men lek med tanken att alkoholen helt skulle ersättas med droger. Att folk t ex vid restaurangbesök skulle beställa in ett glas mineralvatten och lite kokain till maten, istället för en öl eller ett glas vin. Vem tror på allvar att antalet missbrukare då skulle bli färre i samhället? Det skulle väl förstås vara en drogliberalist som skrider till narkotikans försvar.

Drogliberalister brukar tala sig varma för Cannabis. Finns det något nyttigare? Inte ens vatten tycks vara oumbärligare för den mänskliga kroppen. I de narkotikafrälstas värld finns ingen inkörsport till tyngre droger via "lätta" droger. Nej skulden till att folk blir knarkare finns inte att finna hos de substanser som den korkade utsätter sin kropp för, och förstör sin hjärna med. Kanske är det just förstörelsen av hjärnan som gör att argumentationen för narkotika är så tunn och enkelspårig.

Vissa urskuldrar narkotikabruk med att användarna började pga sitt dåliga självförtroende. Vad de allra flesta undviker att nämna är hur många som fastnar i missbruk pga partyknarkande. Det framhålls att kändisar använder narkotika, och detta blir en legitimering av ungdomars partyknarkande. Typiskt för många ungdomar är att de i sin förhållandevis späda ålder redan tycker sig veta allt som finns att kunna om livet. Tyvärr är det ju inte riktigt så, och att tillfoga skada till en ännu inte färdigutvecklad hjärna är inte gynnsamt för individens framtid.

Individens frihet att göra vad den vill med sin kropp lyfts fram som ett skäl för legalisering av "lätta" droger. Synd bara att den som via "lätta" droger vandrar vidare till missbruk av tunga droger, sällan lyckas finansiera sin frihet att missbruka genom hederligt förvärvsarbete. Genom att individen blir missbrukare av tunga och dyra droger utvidgas dess frihet till att inkludera andra människors egendom. Andra människor ska tvingas finna sig i att utsättas för inbrott och stölder för att finansiera missbrukarens rättmättiga "frihetsutövande". 

Missbrukares "frihetsutövande" kostar skattebetalarna pengar. Hur kan då användarna av narkotika påstå att deras missbruk är deras egen ensak. Missbruket är alla skattebetalares och alla brottsoffers - såsom de bestulnas - ensak. Så frågan är om individens "frihet" inkluderar att åsamka skada och kostnader i samhället. Svaret på frågan kommer att variera beroende på vem man frågar. Mitt svar är kort och enkelt NEJ.



söndag 5 april 2015

Det svåra för mig med #Blogg100...

Jag har hoppat över att skriva ett par dagar, och det har berott på att jag har varit tveksam till mitt deltagande i Blogg100. Innan jag anmälde mig funderade jag på om utmaningen är något för mig, och hur den skulle påverka mitt skrivande. Tankarna kom att utgöra mitt första inlägg. Det tog inte många dagar för mig att inse att utmaningen inte hade den positiva inverkan som jag hade hoppats. Det är absolut inte svårt att skriva ett blogginlägg varje dag, tvärtom, utan det svåra handlar om omständigheterna kring skrivandet. Jag har alltid väldigt mycket att göra, och kvällssysslorna är ofta klara framåt midnatt. Eftersom jag råkar vara en nattuggla vars kreativitet gärna vaknar till efter midnatt då jag väntar på sömnen, är det ofta så att jag skriver innan jag somnar. Tyvärr är deadline då redan passerad eftersom klockan har passerat tolv. För mig är dagen slut när jag somnar, så det innebär att jag blir begränsad i mina möjligheter att skriva när tiden och känslan finns. Då tänker kanske den proaktive att jag kan skriva inlägg och spara för senare publicering. Jo, det kan funka någon gång, men eftersom jag drivs och styrs av känslor när jag skriver är det inte säkert att inlägget känns "rätt" att publicera vid ett senare tillfälle.

En annan sak som hämmar mig är mina tankar kring vad jag vill publicera i utmaningen. Jag kan inte förmå mig att skriva på "tomgång", vilket för mig innebär tvångsmässigt uttänkta inlägg bara för sakens skull. Jag kan t ex inte skriva ett litet inlägg om att "Oj så mycket klockan blev, och jag som måste få ihop något nu innan midnatt trots att inspirationen tryter". Då blir hela syftet med mitt skrivande förfelat. Då kan jag lika gärna göra statusuppdateringar på FB istället. 
Ibland har jag möjlighet att i rätt ögonblick skriva ner orden som kommer till mig, men så kommer för mig helt nya tankar - ska jag verkligen lägga ut detta i Blogg100? Jag kan vara väldigt frispråkig och radikal, och det bekymrar mig inte alls, för det är mitt sätt att uttrycka mig. Men passar mina ibland riktigt skarpa inlägg in bland en massa "snälla" inlägg? Jag är ju ingen "mellanmjölksmänniska", och har inga planer på att bli det heller. Jag lägger i vanliga fall ut mina inlägg på min FB-sida, och den är bara min, vilket innebär att passar inte mina inlägg kan man frivilligt ta bort sig ur min vänlista.

Men å andra sidan, det är ju inte ens säkert att någon läser det jag skriver. Det läggs upp en massa inlägg varje dag, men vilka blir lästa? Visst, jag ser att ett och annat inlägg som andra har skrivit har kommenterats, men långtifrån alla. Frågan är alltså om det är meningsfullt för mig att vara med, men den frågan kan väl bara jag svara på.


torsdag 2 april 2015

Sockerchockad och illamående...

Påsken har knappt hunnit börja, och jag har redan ätit mera godis än vad jag i normala fall äter under sammanlagt flera månader. Jag är väl egentligen inte den som lever ett asketiskt liv vad det gäller godsaker, men jag föredrar egentligen glass och kletiga bakverk. Ju rikligare med fyllningar desto bättre :-) Godis är förvisso gott, men jag mår verkligen inte bra av att äta mig mätt på karameller.

Ibland undrar jag varför högtider har de "teman" de har fått. Visst, att äta middagar i gott sällskap är alltid trevligt, och lite pynt är alltid fint och mysigt att titta på. Det jag tänker på är de obligatoriska överdrifter som hänger ihop med högtiderna. Under påsken ska det ätas kopiösa mängder av godis, och under julen ska det köpas kopiösa mängder med julklappar. Matborden måste digna av överdådiga mängder av mat. Ett gemensamt tema för högtider är vanligen konsumtion, och lika mycket som högtider är till för umgänge, så blir de inte minst väldigt viktiga för handeln. Jag brukar avhålla mig från att hoppa på köpkarusellen. Men nu råkar jag ha fått massor av godis, som egentligen skulle ätas på påskafton, och det mesta är redan slut...



onsdag 1 april 2015

Vems skyldighet är det att uppfostra barn?

Att ens ställa frågan är lite som att sticka huvudet i ett getingbo. Hur naturligt svaret än kan verka vara, så finns det totalt olika uppfattningar om vad det är. Spektrat av de uppfattningar som styr hur barn fostras är brett. I ena änden finns de ansvarsfulla och engagerade människorna som skaffar barn, och gör sitt allra bästa för att ge dessa en god fostran och goda värderingar, som i sin tur skapar förutsättningar för att barnen ska klara sig igenom skolåren och vidare in i arbetslivet.

I andra änden finns de som inte borde ha skaffat barn överhuvudtaget. Det kan låta hårt, jag vet, men min personliga uppfattning är och förblir att man gör inte mänskligheten en tjänst genom att skaffa avkommor som man inte bryr sig om. Det ideala vore om alla som vill sätta barn till världen kunde ta sig en funderare på vad de har att erbjuda ett framtida barn i livet. Det finns de som faktiskt inte har något barnintresse, men som av olika anledningar blir föräldrar ändå. Det finns barn som får växa upp utan kärlek, omtanke, engagemang och fostran, och deras väg genom livet blir oförtjänt svår.

Mellan ytterändarna av skalan finns ett oändligt antal varianter av hur mycket föräldrar engagerar sig och hur barnuppfostran fungerar, och anledningarna är många. Ibland är det konsumtionsbehovet som står i främsta rummet, och mellan föräldrars arbetstid och barnets tid för sänggående blir det inte mycket tid över. Då är det lätt hänt att fostran lämpas över på samhället, och att samvetet stillas genom en frikostig konsumtion. För visst måste väl det barn som har senaste dataspelen, egen TV på det prylbelamrade rummet, moderna kläder och en och annan kostsam hobby vara extra lyckligt? Särskilt om familjen dessutom åker i en ny och överdimensionerad bil, samt tar sig iväg utomlands på semester minst en gång om året. Att föräldrarna är de personer som barnet faktiskt umgås minst med görs mindre bekymmersamt genom att plånboken står på vid gavel.

Välvilja kan även ta sig skadliga uttryck om den överdoseras eller används av mindre goda anledningar. Curlingföräldrarna har blivit allt flera genom åren, vilket har bidragit till att öka mängden sönderdaltade och initiativlösa individer, vars förutsättningar att klara sig bra i vuxenlivet tyvärr har försämrats. När curlingbarnet såsmåningom börjar bli vuxet, gynnar det inte chanserna att få jobb om en ivrig förälder föser barnet framför sig in på anställningsintervjun och talar för dess räkning. Personligen vill jag inte anställa någon som är totalt osjälvständig. När man anställer så är det ju för att man har ett arbete som måste utföras, och föräldrarna lär inte gå med sitt barn om dagarna och se till att jobbet blir gjort.

Jag anser att det definitivt är föräldrars skyldighet att fostra sina barn, och de som saknar intresse för att göra det bör avstå från att bli föräldrar. Det finns många som tycker att det är skolans skyldighet att fostra barn som inte kan ta ordet nej, vägrar inrätta sig efter gränser och respektlöst kallar vuxna allt möjligt. Ouppfostrade barn tar tyvärr mycket tid och kraft från såväl lärare som de barn som är uppfostrade, skötsamma och vill lära sig saker i skolan. 

Barn må födas med olika mycket begåvning för olika saker. Men var och ens unika begåvning måste tas tillvara och utvecklas. Det sker inte med automatik bara för att någon är född. Den som har haft förmånen att födas av engagerade och sunda föräldrar som gör sitt bästa för att ge sitt barn god fostran och goda värderingar, kommer att ha ett rejält försprång i livet, gentemot den som föddes av oengagerade föräldrar och lämnades vind för våg utan gränser. Den late och den som inte begriper bättre kommer att finna det bekvämt att förneka detta faktum. Men icke desto mindre är det så det är.