tisdag 17 mars 2015

Hur gammal är det meningsfullt att bli?

Människor blir allt äldre, men i många fall undrar jag till vilken nytta. Den som är gammal och inte kan ta hand om sig själv i Sverige är uppenbarligen bara en belastning för samhället. Den som inte ens kan ta sig i och ur sin säng blir ofrivilligt en del i Sveriges sparprogram. Det må jobba och slita hur många vänliga människor som helst inom äldreomsorgen, men all verksamhet kostar pengar och kräver resurser att driva. Om man vill åstadkomma en god livskvalité måste man inse att det inte är möjligt om det inte får kosta något. Bekymret är att Sveriges politiker inte bryr sig om gamla och sjukas livskvalité. För om så vore skulle inte gamla ligga steget över de helt bortglömda hemlösa när det gäller politikernas omtanke. Så vad kan det snålas in på för att spara pengar till bättre prioriterade områden i samhället måtro? Ett av de värsta exemplen var när det uppdagades att det fanns (hoppas att det ej finns längre) de som återanvände blöjor. Varför skulle man lyxa till det med nya sådana innan materialet hade absorberat den sista droppe det klarar? Fram med vågen. Det kunde ju rentav bli pengar över till något konto i ett skatteparadis. Det måste väl ändå vara den ultimata förnedringen att få en nerpinkad blöja tillbakastoppad i underbyxan? Men spariver och kreativitet tenderar att vara på topp samtidigt.

Varje gång som missförhållanden inom äldreomsorgen avslöjas blir jag rädd för att bli gammal. Många yngre är rädda för att mista sitt utséende, men det är långt ifrån det sämsta som kan hända. Tänk om jag inte håller mig frisk i kropp och knopp ända fram till slutet. Då kommer mitt liv bli allt annat än det jag önskar mig. Livet så som det en gång var tar slut. Det finns säkerligen variationer i vård- och omsorgskvalité beroende på vart man "hamnar", men jag betvivlar att det idag och långt bort i framtiden finns någon omsorgsform där jag kan fortsätta att vara mig själv, och bejaka det jag vill och tycker (om jag har medvetandet i behåll).

Det är en fasansfull tanke att bli sittande i något litet rum och vänta på att någon med ett hårt pressat schema ska komma och förbarma sig över mig så att jag kan stiga upp, bli påklädd, gå på toaletten, sköta min hygien, äta trist mat, titta ut på solskenet och hoppas på att få komma ut en stund, med lite tur få komma ut någon gång, bli placerad i TV-fåtöljen och till sist bli hjälpt i säng.
En ännu fasansfullare tanke är att det kanske inte ens kommer att finnas personal nog att göra de saker som jag räknade upp. Att jag som en del i det svenska sparpaketet blir bortglömd då och då. Kanske får vara hungrig ibland, eller bli liggande när jag ramlat och slagit mig.

Oavsett vilka otillräckliga omsorger som jag kommer att få ransonerade till mig, så ska alltsammans ske då någon från den fria världen har sina minuter inplanerade för just mig. Och medan jag ser ryggtavlan på den som förbarmat sig över mig för stunden, försvinna ut genom min dörr igen - till friheten där ute, som jag också en gång var en del av - kommer jag med sorg i hjärtat undra; Är det såhär trist man ska sluta sina dagar?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar