fredag 27 mars 2015

Trilsketroll - En egensinnig Spanjorska

Många som saknar erfarenhet av hästar blir förvånade när jag berättar hur mycket personlighet de faktiskt har. Idag ska jag berätta om mitt tolvåriga spanska sto Fleur. Kärt barn har många namn, och lilla spanjorskan har kanske flera än de flesta. Hon är svart och mycket vacker, och har som komplement till sitt sköna yttre begåvats med personlighet så att det räcker åt en hel flock ;-) När hon är på sitt mest strålande humör, och arbetsviljan nästan sprutar ur de lurviga öronen är hon världens roligaste häst. När hon sätter den "andra" sidan till kan man nästan rycka sitt hår, såsom matadoren gjorde när Ferdinand inte ville samarbeta inför publiken ;-) Hormoner har en betydande inverkan på hennes sätt att vara, så svängningarna verkar svårundvikliga.

Ingen annan häst lyckas väcka ett så brett spektra av känslor hos mig som Trilskis gör. Hon är livlig, energisk, smart, lättlärd, rolig, egensinnig och uttrycksfull på gränsen till teatralisk. Dessutom är hon mycket bestämd, ombytlig, för smart, retsam och inte minst ENVIS. Man vet aldrig från en dag till en annan vilka sidor hon tänker bjuda på. Likväl som jag en bra dag kan känna mig euforisk av glädje när jag rider, kan jag en mindre bra dag känna mig bubblande av frustration när hon blankvägrar att gå in i transporten. Den som tror att hon är rädd kan tänka om. Nej, vad hon gör och inte gör beror på om hon har lust eller inte för stunden. Hon kan ha bråttom in i transporten, och hon kan tvärvägra att gå in. Hur det blir från gång till gång vet man först i den stunden man befinner sig. 

Jag tillhör kategorin människor som aldrig skulle ta till våld för att få min häst att göra som jag vill. När Trilskan sätter den tvära sidan till gäller det ofta att vara listig. Det borde väl inte vara så svårt att överlista ett djur kan man tycka... Men man kan inte lura detta lilla troll mer än högst en gång per knep man tar till. Man kan alltså då hon sätter sig på tvären tyvärr inte återanvända något sätt man har lyckats med en gång tidigare. Nästa gång är man direkt genomskådad... Som om detta inte är frustrerande nog är det lätt att se hur hon njuter när hon retas. Ibland kröker hon sin fisförnäma nacke och tittar mig retsamt rakt i ögonen med ett stort svart öga. Det händer också att hon blänger närgånget och förnärmat på mig, som t ex om jag bjuder henne på något som vid kontrolluktning inte luktar aptitligt nog. Hon kan också ställa sig och småsova med slappt hängande underläpp - på rampen till transporten. 

En annan sak som Trilskan njuter av är att göra påsättningen av grimman lite småbesvärlig. Hon brukar bajsa ihop en stor hög i boxen under natten, och oavsett vart högen befinner sig (det kan variera) så går hon alltid med en retsam min och ställer sig med huvudet framför bajshögen. Syftet är att matte ska tvingas ställa sig i högen för att kunna sätta på grimman. Varje gång jag drar nackstycket över öronen som nästan försvinner i det stora och yviga hårsvallet kan jag se hur det glittrar av okynne i ögonen... 

Hon tycker väldigt mycket om att bli pussad på mulen, men det vill hon inte visa, utan när jag pussar henne anlägger hon en snorkig min. Det som avslöjar hennes belåtenhet är den förnöjda blicken i ögonen. Hon tycker om att leka "pussleken". Den går ut på att hon sticker fram mulen över boxdörren, och jag ska hinna pussa på den innan hon drar bort den. Hon ser lika belåten och retsam ut oavsett om jag lyckas eller misslyckas.

Eftersom Trilsketrollet gillar att hålla ett högt tempo så tappar hon lätt tålamodet under stillsamma ridturer. Hennes skritt går helst i samma hastighet som andra hästar travar, och att sakta in och vänta på någon är knappt inte tänkbart. Stannar gör hon helst endast om hon får för sig att det lurar någon fara någonstans. Så enligt hennes logik måste matte ha sett något farligt om hon vill stanna. 

Att börja galoppera innan energitoppen är förbrukad medför ofta "utbrytningsförsök" i form av skutt. Så det blir att jogga minst några km innan en fartökning är aktuell. Jag vet inte hur många gånger jag har fått rida rodeo när energin har kokat över, men av någon outgrundlig anledning har jag lyckats sitta kvar under åren som vi har haft tillsammans.

Så vad gör att man fäster sig så vid denna trilska? Jo, när hon tar fram sin bästa sida så bokstavligt talat sprutar hon glädje omkring sig. Hon kastar sig med största iver på alla uppgifter hon ställs inför, och jobbar med en energi som saknar motstycke. När Fleur är glad är det omöjligt att inte bli smittad, och när hon jobbar på med all den iver som just hon har sitter man på ryggen och bara ler.

Fleur räddade antagligen mitt liv när jag var klantig då vi en gång skulle korsa ett krondike tillsammans. Jag satt av och skulle hålla i tygeln på vägen ner och vid uppklättring till andra sidan. Men jag halkade och rasade ner och höll reflexmässigt ett krampaktigt grepp om tygeln. Jag såg henne hålla emot där uppe på kanten, men med hela min tyngd drog jag ner henne. Sekunden när jag såg framhovarna lätta från kanten ovanför mig hann jag tänka mycket. Skulle hovarna landa på min bröstkorg eller på mitt huvud? En sekund kan vara oerhört mycket längre än vad någon tror när skräcken inför det sista ögonblicket infinner sig.
Men hon kastade sig åt sidan, och åkte nerför på sin kropp med benen riktade ifrån mig. Det sista jag tänkte i botten av diket var "vilken len päls hon har".

Vid ett annat tillfälle var det hon som gav mig tröst när jag hade fått ett besked som var fullkomligt förkrossande. Chockad och förtvivlad satte jag mig mot väggen i hennes box när hon skulle äta sin kvällsmat. Den matglada lilla damen brukar alltid koncentrera sig till fullo på sin mat, men den här kvällen struntade hon i sitt hönät. Istället rullade hon ihop sig i torven framför mig och placerade mjukt sitt huvud i mitt knä. Jag tog emot hennes tröst och sorg blandades med kärlek.

Stunder av renaste lycka blandas med stunder av skärande tandagnissel. Varje lyckostund rensar bort spåren av föregående frustration.

Det kan säkert finnas många tankar och synpunkter på hur jag ska lyckas få min häst samarbetsvillig på heltid, och jag är inte världens allra främsta hästexpert. Men detta är en del av berättelsen om min egensinniga lilla Spanjorska.






3 kommentarer:

  1. Underbar läsning om en likaledes underbar fyrfota vän! Vilken fantastisk personlighet som den hästen besitter, det är i vanlig ordning ett nöje att få ta del av dina berättelser om en av dina hovbeprydda vänner :-)
    Jerry

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  2. Tackar så jättemycket! :-) Så roligt att du tyckte om berättelsen :-)

    SvaraRadera