söndag 1 mars 2015

Saknar ranchen i Mexico...

Nog för att det är mars nu, men det känns mera som november med kalla, blöta och starka vindar. Tänk om vädret kunde vara lite trevligt på helgerna åtminstone. Den här helgen har jag kommit på mig själv med att vilja emigrera. Jag har ganska länge lyckats förtränga saknaden efter Mexico, men nu tvingar den sig på mig. Somrarna på ranchen var bland de bästa i mitt liv. Jag saknar de oändliga gröna vidderna, känslan av frihet och de långa dagarna på hästryggen. Jag saknar den vänliga och ödmjuka befolkningen, som trots många gånger ganska knapra förhållanden är så levnadsglad och hederlig. Man kunde stanna till vid vilket litet hus som helst, binda upp hästen utanför och få låna toaletten. Man kunde köpa en läsk ur någon gammal tants kylskåp, och när man höll fram en näve mynt för att betala plockades försiktigt det minsta myntet fram.

Hur litet och enkelt en mexikan än bor, så är det rent i huset, och där finns alltid en stor stereo. Musiken är ständigt närvarande i befolkningens liv. När man rider förbi små hus på landsbygden svävar glada toner ut genom fönstren medan det tvättas och sopas ute på gårdarna. På bussarna spelas musik på ganska hög volym, och det är en behaglig syn att se folk i alla åldrar smågunga på sätena till starka bastoner medan bussen skumpande förflyttar sig med kännbar fart. Man blir faktiskt ganska munter av att åka buss. Musiken är väldigt medryckande även om jag bara förstår något ord då och då.

Jag saknar Fiestorna som hålls varje vecka i olika byar, då folk samlas för att ha det festligt och trevligt tillsammans. Det äts och dansas till glada toner från orkestrar, och ibland får man njuta då det spelas smäktande romantisk musik. Feststämningen är påtaglig, och tom hundarna som går fritt överallt inklusive i kyrkorna känns extra glada. Man känner förväntan växa till sig inombords redan då man på hästryggen nås av tonerna från musiken, och ser folkmyllret på ett allt kortare avstånd. Känslan när jag red in på festplatserna sittande på en svart hingst kommer jag aldrig att glömma. Att se alla léende människor i cowboyhattar värmde inombords. Som främling kände man sig alltid välkommen överallt.

Jag saknar även marknaderna där det finns ett myllrande och billigt utbud av allt man kan tänkas vilja köpa, utan att någon tränger sig på och tjatar. Mexikanerna är väldigt diskreta, och man lämnas ifred tills man själv ber om hjälp. Då kommer deras vänliga och hjälpsamma sida fram till fullo. Klädprovning kan vara en liten utmaning, för folk är så pass småväxta att jag som är ganska kort verkar reslig. Byxor är trånga med korta ben även i "stora" storlekar, men med lite hjälp har jag alltid lyckats hitta jeans som passar. När man strosat runt tills fötterna känns ömma och magen knorrar finns det alltid något enkelt och gott att äta.

Jag hoppas att det blir tillfälle att återvända någon gång i framtiden. Jag har så många härliga minnen att jag skulle kunna fylla en hel bok. Det har hänt att ranchen har hört av sig och undrat om jag vill komma dit och arbeta. Åtminstone en säsong. Tyvärr går det inte att lämna allt här hemma så länge, men några veckor någon gång hoppas jag på att kunna få återuppleva friheten, värmen och livsglädjen på min favoritplats på jorden.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar