söndag 29 mars 2015

Om invandring, godhetsknarkare och det missbrukade ordet rasist...

Sverige har en likhet med Indien, nämligen att även här finns heliga kor. Sveriges heliga kor är dock inte några djur, utan utgörs av saker som man inte får prata om såvida man inte har "rätt" åsikter. Vad som är rätt åsikter i vårt sk demokratiska land avgör media, och alla de människor i övrigt som vanligen anser sig vara lite godare, omtänksammare, intelligentare, välutbildade och politiskt korrekta än alla de som dristar sig att tänka ett steg utanför det "tillåtna". Alldeles oavsett hur många av de uppräknade egenskaperna som en fritänkande människa besitter, så kommer den omgående vid yttrande av "fel" åsikter att stämplas som rasist, ointelligent, lågutbildad mm samt en rad fula öknamn som jag pga av förfulande av språkbruket i mitt inlägg inte kommer att räkna upp. 
Ordet rasist är ett av Sveriges allra mest missbrukade ord, och kastas i blindo och utan minsta eftertanke på alla som inte har exakt "rätt" åsikter. Detta trots att det knappast kan förknippas med godhet att kalla sina medmänniskor för fula tillmälen i syfte att lyfta fram sin egen subjektiva  "godhet". Det faktum att tyvärr väldigt många människor inte ens vet vad ordet rasist betyder, lägger inga hinder i vägen för den frikostiga användningen.


I Sverige frodas något som skulle kunna kallas "godhat", och det sprids urskillnadslöst av landets alla "godhetsknarkare" vilka likt korstågsriddare sprider sitt budskap på icke så goda sätt. Många äro de som i rättfärdighetens namn kastar ohyggliga mängder smuts på sina medmänniskor då de inte sjunger med i godhetsknarkarnas kör. 

OM man skulle välja att se det som att det inom människosläktet finns olika raser, så anser jag personligen inte att det finns någon ras som är bättre än någon annan. Jag kan väl möjligen tycka att det är mera estetiskt tilltalande med en brun hudton, och det lär jag väl inte vara ensam om eftersom så många med vit hud steker sig i solen för att se "bättre" och fräschare ut.
Beträffande religion så bryr jag mig inte om vad folk bekänner sig till för tro, så länge ingen pga sin religion väljer att skada någon annan. Detsamma gäller politiska åsikter; jag bryr mig inte om vad folk röstar på även om jag ogillar de flesta av våra politiska partier.
Människovärdet styrs för min del inte heller av om någon är kvinna eller man, fattig eller rik, ung eller gammal, sjuk eller frisk, med eller utan utbildning, hetero-, homo- eller bisexuell osv osv.

Så med detta sagt kräver jag min rätt att tycka vad jag vill utan att bli attackerad av godhetsknarkare som i affekt kallar mig fula glåpord då jag yttrar mina åsikter. Det finns nämligen inget gott hat även om de flesta av alla godhetsknarkare iförda sina rosa glasögon tror det.

Oavsett hur infekterat ämnet invandring är, så har invandringen till Sverige inte alltid sett exakt likadan ut, och den har inte genom tiderna förekommit i exakt samma volymer och av exakt samma anledningar. Det måste väl ändå säga sig självt att ren arbetskraftsinvandring där de nyanlända rekryterats till landet och kommit i arbete direkt, inte går att jämföra med att man helt planlöst och utan resurser för omhändertagande av asylsökande samt integration av nyanlända bokstavligt talat tankar och knökpackar in människor innanför gränserna. De invandrare som råkar ha en läkarutbildning eller någon annan på arbetsmarknaden gångbar utbildning fastnar i det totalt underdimensionerade mottagandesystemet. Välutbildade människor sitter sysslolösa och bidragsberoende i den svenska flaskhalsen i åral, vilket är ett slöseri med såväl kompetens som skattemedel.

Den faktiskt mycket stora andelen nyanlända som inte har någon utbildning, och som inte skulle ha haft ett arbete i sitt hemland heller, ens om det hade varit fred där (ja alla godhetsknarkare, den gruppen finns hur mycket ni än väljer att förneka fakta) blir och förblir ointegrerad och sysslolös år ut och år in, och sett ur ett krasst perspektiv en kostnad för samhället. Debatten om hur finansieringen av mycket stora mängder människors levnadskostnader ska ske - via stat eller kommuner - känns ganska meningslös. Det måste ju ändå säga sig självt att det är skattebetalarna som genom sitt dagliga slit är betalarna i den mån skattepengarna räcker. Det går ju förvisso annars alltid att spä på stadsskulden också. 
När det redan råder stor brist på bostäder och arbete, och maskorna i det sociala skyddsnätet är mera söndertrasade än någonsin, är det helt obegripligt att politikernas enda åtgärd för att lösa alla de problem som redan finns och komma skall, är att ta på sig skygglappar. Politikerna stoppar sina huvuden i sanden, tömmer det sociala skyddsnätet på sina sista kronor och drömmer om att "välfärdens" pengar snabbt ska åstadkomma de kolossala mängder bostäder som krävs för att kunna ta hand om nyanlända på ett någotsånär värdigt sätt, och samtidigt åstadkomma alla de skattefinansierade "åtgärder" och arbetstillfällen som ska sysselsätta de nyanlända. 

Hur gärna man än vill hjälpa precis exakt alla människor i nöd, så måste man vara så realistisk att man inser vad som faktiskt är möjligt utifrån de förutsättningar som finns. Den så kallade "välfärden" finns INTE längre till för alla, vilket av naturliga skäl kan besvära de som har betalat den, och inte får ta del av den vid behov. Välfärden finns inte heller i ordets rätta bemärkelse för många av Sveriges nyanlända, eftersom många flyktingar som flytt för sitt liv faktiskt inte får någon livskvalité i detta land. Man kan givetvis ha olika uppfattningar om vad som ger livskvalité, men den lär vara en smula svåruppnådd för den som ska starta ett nytt liv i ett samhälle där det inte finns bostäder, och där det kan vara nästintill omöjligt att få ett riktigt jobb för den som inte har med sig en attraktiv utbildning i bagaget. Oavsett vad vilken människa som helst tycker om ett liv som bidragsberoende, så kommer många av de som betalar och har betalat för välfärden misstycka till politikernas prioriteringslista då de upptäcker sig icke finnas med på den alls när de behöver den som bäst. 

Sverige är inte ett rikt land för alla. Det finns många fattigpensionärer, hemlösa, sjuka, handikappade, arbetslösa m fl som har fått smaka på detta faktum. Svenska politikers främsta prioritet - oavsett politisk färg - är att visa upp en skinande gloria för omvärlden. Kanske kan Sverige som land med lite tur bli helgonförklarat av FN en vacker dag. Men om och när den dagen kommer, så lär det både finnas såväl invandrare som bortprioriterade samhällsgrupper som avstår från att stämma in i hyllningssången. Man kan förvisso krossa en kaka i pyttesmå smulor och dela ut en smula vardera till oräkneliga människor. Men ingen kommer att bli mätt.





2 kommentarer:

  1. Bra text. Jag gillar rakryggade människor so skriver med både hjärtat OCH hjärnan. Håller med dig om mycket! Stå på dig!

    SvaraRadera