tisdag 31 mars 2015

Idag tog vårkänslan ett steg framåt igen :-)

Äntligen är den efterlängtade sommartiden här. Som jag har väntat...Det var ett tag nära att jag tog fram pinnkammen för att räkna ner dagarna.
Idag kändes kvällen nästan lång, och blev genast mera användbar. När man som jag har utomhusaktiviteter som intresse, är den mörka tiden av året till stor del en tråkig, besvärlig och nästan frihetsberövande transportsträcka mot ljusare tider. Personligen förstår jag inte varför vintertiden ens finns. Vad är det för ett urbota dumt påfund att ställa om klockan och göra en dålig tid sämre? Vad är det för nytta med att mörkret lägrar sig en timma tidigare än vad det hade behövt göra i den kalla norden? Är det inte trist nog att behöva utstå kyla och blandad nederbörd? Det finns folk som påstår sig tycka att den mörka tiden av året är mysig för att man kan tända stearinljus. Precis som om man inte kan tända ljus när som helst under året. Det är väl ändå valfritt. Personligen tror jag snarare att många av de som talar sig varma för sina stearinljus ägnar sig åt självbedrägeri. 

Ikväll har jag varit ute och ridit, och inte en minut blev det i mörker eller ens skymning. Det är vad jag kallar årets stora framsteg!! En kväll i sadeln med solen i ögonen :) Återkomst till stallet när det fortfarande var ljust!! Det var inte särskilt varmt, men det spelar ingen roll. Kläder kan man alltid bylta på sig, men det är svårare att lysa upp himlen. Nu väntar allt längre kvällar, och då brukar jag även känna mig allt piggare. Varje gnutta ork är välbehövlig när man har mycket att göra. NU börjar 2015 på riktigt för mig :-)


Bilden är tagen för drygt ett par år sedan, och föreställer Fleur och Molly.


måndag 30 mars 2015

När gräsklipparen är trasig...

Förra sommaren upplevde jag det som rätt så besvärande ett tag när gräsklipparen hade gått sönder. Det blev att låta hästen hjälpa till att hålla undan gräset närmast huset, men han åt lite här och där, så det såg lika tufsigt och ovårdat ut i trädgården ändå ;-) Glädjen var stor när gräsklipparen var reparerad och "djungeln" var ansad.

Just nu skulle jag vara överlycklig om gräset vore grönt och totalt vildvuxet. Den sedan snösmältningen kladdiga marken hann bara nästan torka upp innan regnskurarna började avlösa varandra. Nu är marken återigen blöt, mjuk och ömtålig, och hagarna blir allt lerigare för varje dag som går. Hovarna skär sönder den första sköra grönskan i hagarna såsom en smörkniv sjunker ner i ett paket rumsvarmt bordsmargarin. Hästarna rullar sig så att de ser ut som gyttjebrottare, och bryr sig inte det minsta om mattes ansträngningar att hålla dom fina ;-) Jag avskyr verkligen detta pissväder!!


söndag 29 mars 2015

Om invandring, godhetsknarkare och det missbrukade ordet rasist...

Sverige har en likhet med Indien, nämligen att även här finns heliga kor. Sveriges heliga kor är dock inte några djur, utan utgörs av saker som man inte får prata om såvida man inte har "rätt" åsikter. Vad som är rätt åsikter i vårt sk demokratiska land avgör media, och alla de människor i övrigt som vanligen anser sig vara lite godare, omtänksammare, intelligentare, välutbildade och politiskt korrekta än alla de som dristar sig att tänka ett steg utanför det "tillåtna". Alldeles oavsett hur många av de uppräknade egenskaperna som en fritänkande människa besitter, så kommer den omgående vid yttrande av "fel" åsikter att stämplas som rasist, ointelligent, lågutbildad mm samt en rad fula öknamn som jag pga av förfulande av språkbruket i mitt inlägg inte kommer att räkna upp. 
Ordet rasist är ett av Sveriges allra mest missbrukade ord, och kastas i blindo och utan minsta eftertanke på alla som inte har exakt "rätt" åsikter. Detta trots att det knappast kan förknippas med godhet att kalla sina medmänniskor för fula tillmälen i syfte att lyfta fram sin egen subjektiva  "godhet". Det faktum att tyvärr väldigt många människor inte ens vet vad ordet rasist betyder, lägger inga hinder i vägen för den frikostiga användningen.


I Sverige frodas något som skulle kunna kallas "godhat", och det sprids urskillnadslöst av landets alla "godhetsknarkare" vilka likt korstågsriddare sprider sitt budskap på icke så goda sätt. Många äro de som i rättfärdighetens namn kastar ohyggliga mängder smuts på sina medmänniskor då de inte sjunger med i godhetsknarkarnas kör. 

OM man skulle välja att se det som att det inom människosläktet finns olika raser, så anser jag personligen inte att det finns någon ras som är bättre än någon annan. Jag kan väl möjligen tycka att det är mera estetiskt tilltalande med en brun hudton, och det lär jag väl inte vara ensam om eftersom så många med vit hud steker sig i solen för att se "bättre" och fräschare ut.
Beträffande religion så bryr jag mig inte om vad folk bekänner sig till för tro, så länge ingen pga sin religion väljer att skada någon annan. Detsamma gäller politiska åsikter; jag bryr mig inte om vad folk röstar på även om jag ogillar de flesta av våra politiska partier.
Människovärdet styrs för min del inte heller av om någon är kvinna eller man, fattig eller rik, ung eller gammal, sjuk eller frisk, med eller utan utbildning, hetero-, homo- eller bisexuell osv osv.

Så med detta sagt kräver jag min rätt att tycka vad jag vill utan att bli attackerad av godhetsknarkare som i affekt kallar mig fula glåpord då jag yttrar mina åsikter. Det finns nämligen inget gott hat även om de flesta av alla godhetsknarkare iförda sina rosa glasögon tror det.

Oavsett hur infekterat ämnet invandring är, så har invandringen till Sverige inte alltid sett exakt likadan ut, och den har inte genom tiderna förekommit i exakt samma volymer och av exakt samma anledningar. Det måste väl ändå säga sig självt att ren arbetskraftsinvandring där de nyanlända rekryterats till landet och kommit i arbete direkt, inte går att jämföra med att man helt planlöst och utan resurser för omhändertagande av asylsökande samt integration av nyanlända bokstavligt talat tankar och knökpackar in människor innanför gränserna. De invandrare som råkar ha en läkarutbildning eller någon annan på arbetsmarknaden gångbar utbildning fastnar i det totalt underdimensionerade mottagandesystemet. Välutbildade människor sitter sysslolösa och bidragsberoende i den svenska flaskhalsen i åral, vilket är ett slöseri med såväl kompetens som skattemedel.

Den faktiskt mycket stora andelen nyanlända som inte har någon utbildning, och som inte skulle ha haft ett arbete i sitt hemland heller, ens om det hade varit fred där (ja alla godhetsknarkare, den gruppen finns hur mycket ni än väljer att förneka fakta) blir och förblir ointegrerad och sysslolös år ut och år in, och sett ur ett krasst perspektiv en kostnad för samhället. Debatten om hur finansieringen av mycket stora mängder människors levnadskostnader ska ske - via stat eller kommuner - känns ganska meningslös. Det måste ju ändå säga sig självt att det är skattebetalarna som genom sitt dagliga slit är betalarna i den mån skattepengarna räcker. Det går ju förvisso annars alltid att spä på stadsskulden också. 
När det redan råder stor brist på bostäder och arbete, och maskorna i det sociala skyddsnätet är mera söndertrasade än någonsin, är det helt obegripligt att politikernas enda åtgärd för att lösa alla de problem som redan finns och komma skall, är att ta på sig skygglappar. Politikerna stoppar sina huvuden i sanden, tömmer det sociala skyddsnätet på sina sista kronor och drömmer om att "välfärdens" pengar snabbt ska åstadkomma de kolossala mängder bostäder som krävs för att kunna ta hand om nyanlända på ett någotsånär värdigt sätt, och samtidigt åstadkomma alla de skattefinansierade "åtgärder" och arbetstillfällen som ska sysselsätta de nyanlända. 

Hur gärna man än vill hjälpa precis exakt alla människor i nöd, så måste man vara så realistisk att man inser vad som faktiskt är möjligt utifrån de förutsättningar som finns. Den så kallade "välfärden" finns INTE längre till för alla, vilket av naturliga skäl kan besvära de som har betalat den, och inte får ta del av den vid behov. Välfärden finns inte heller i ordets rätta bemärkelse för många av Sveriges nyanlända, eftersom många flyktingar som flytt för sitt liv faktiskt inte får någon livskvalité i detta land. Man kan givetvis ha olika uppfattningar om vad som ger livskvalité, men den lär vara en smula svåruppnådd för den som ska starta ett nytt liv i ett samhälle där det inte finns bostäder, och där det kan vara nästintill omöjligt att få ett riktigt jobb för den som inte har med sig en attraktiv utbildning i bagaget. Oavsett vad vilken människa som helst tycker om ett liv som bidragsberoende, så kommer många av de som betalar och har betalat för välfärden misstycka till politikernas prioriteringslista då de upptäcker sig icke finnas med på den alls när de behöver den som bäst. 

Sverige är inte ett rikt land för alla. Det finns många fattigpensionärer, hemlösa, sjuka, handikappade, arbetslösa m fl som har fått smaka på detta faktum. Svenska politikers främsta prioritet - oavsett politisk färg - är att visa upp en skinande gloria för omvärlden. Kanske kan Sverige som land med lite tur bli helgonförklarat av FN en vacker dag. Men om och när den dagen kommer, så lär det både finnas såväl invandrare som bortprioriterade samhällsgrupper som avstår från att stämma in i hyllningssången. Man kan förvisso krossa en kaka i pyttesmå smulor och dela ut en smula vardera till oräkneliga människor. Men ingen kommer att bli mätt.





lördag 28 mars 2015

Äntligen en skön dag!! :-)

Ordet lyx kan innebära olika saker för olika människor, men för mig kan lyx vara något så sällsynt som en solig och samtidigt vindstilla dag, som dessutom infaller under en helg :-) Idag åkade en sådan infalla, och glädjen över att hitta ytterligare sorter av utslagna blommor i trädgården, förstärktes av att det var så varmt att jag åkte bil klädd i T-shirt :-) Visst, jag vet att de finns de som kör bil i skjortärmarna året runt, men det gör inte jag. Tvärtom, på vintern åker jag väl påbyltad med minsta uthärdliga värme i bilen. Tänk om jag skulle krocka. Då vill jag minsann inte frysa ihjäl bakom ratten i väntan på räddning ;-)

Idag var den ena hästen mycket piggare än vanligt, och var nästan odräglig av iver innan vi kom iväg. Det krävdes några galoppsträckor för att ta udden av energin så att vi kunde lunka fram lite lugnt i solskenet. Vi tog oss iväg längre än vanligt idag, och det var synnerligen njutbart att sitta i sadeln och gotta sig i det vackra vädret. Snart slår löven ut på träden, och nya friska gröna grässtrån tittar fram i fjolårets torra och bruna rufsgräs. Sadlarna är fortfarande klädda i tjockt "vinterludd" för att det är så skönt att sitta på. Strunt samma om det blir lite varmare än nödvändigt ;-) Tänk om våren kunde vara så snäll och fortsätta nu istället för att ge efter för kyla, blåst och regn...

Efter ridningen försökte jag äta kakor, men det gick halvbra. Hästarna är riktigt snikna och unnar inte sin matte att få höja blodsockret ifred ;-) Nej då, jag fick efter tydliga påtryckningar bjuda bort såväl det mesta av min äppelkrona som mina pepparkakor. Därefter fick jag fingrarna renslickade och tillsist blev det nästan dragkamp om apelsinsaftflaskan. Nåväl, lite fick jag i mig så jag orkade hålla ut tills kvällsmaten som nu är slukad. 
Ikväll ska jag slappa på soffan och hoppas på att regnet som utlovats imorgon tar andra vägar :-)



fredag 27 mars 2015

Trilsketroll - En egensinnig Spanjorska

Många som saknar erfarenhet av hästar blir förvånade när jag berättar hur mycket personlighet de faktiskt har. Idag ska jag berätta om mitt tolvåriga spanska sto Fleur. Kärt barn har många namn, och lilla spanjorskan har kanske flera än de flesta. Hon är svart och mycket vacker, och har som komplement till sitt sköna yttre begåvats med personlighet så att det räcker åt en hel flock ;-) När hon är på sitt mest strålande humör, och arbetsviljan nästan sprutar ur de lurviga öronen är hon världens roligaste häst. När hon sätter den "andra" sidan till kan man nästan rycka sitt hår, såsom matadoren gjorde när Ferdinand inte ville samarbeta inför publiken ;-) Hormoner har en betydande inverkan på hennes sätt att vara, så svängningarna verkar svårundvikliga.

Ingen annan häst lyckas väcka ett så brett spektra av känslor hos mig som Trilskis gör. Hon är livlig, energisk, smart, lättlärd, rolig, egensinnig och uttrycksfull på gränsen till teatralisk. Dessutom är hon mycket bestämd, ombytlig, för smart, retsam och inte minst ENVIS. Man vet aldrig från en dag till en annan vilka sidor hon tänker bjuda på. Likväl som jag en bra dag kan känna mig euforisk av glädje när jag rider, kan jag en mindre bra dag känna mig bubblande av frustration när hon blankvägrar att gå in i transporten. Den som tror att hon är rädd kan tänka om. Nej, vad hon gör och inte gör beror på om hon har lust eller inte för stunden. Hon kan ha bråttom in i transporten, och hon kan tvärvägra att gå in. Hur det blir från gång till gång vet man först i den stunden man befinner sig. 

Jag tillhör kategorin människor som aldrig skulle ta till våld för att få min häst att göra som jag vill. När Trilskan sätter den tvära sidan till gäller det ofta att vara listig. Det borde väl inte vara så svårt att överlista ett djur kan man tycka... Men man kan inte lura detta lilla troll mer än högst en gång per knep man tar till. Man kan alltså då hon sätter sig på tvären tyvärr inte återanvända något sätt man har lyckats med en gång tidigare. Nästa gång är man direkt genomskådad... Som om detta inte är frustrerande nog är det lätt att se hur hon njuter när hon retas. Ibland kröker hon sin fisförnäma nacke och tittar mig retsamt rakt i ögonen med ett stort svart öga. Det händer också att hon blänger närgånget och förnärmat på mig, som t ex om jag bjuder henne på något som vid kontrolluktning inte luktar aptitligt nog. Hon kan också ställa sig och småsova med slappt hängande underläpp - på rampen till transporten. 

En annan sak som Trilskan njuter av är att göra påsättningen av grimman lite småbesvärlig. Hon brukar bajsa ihop en stor hög i boxen under natten, och oavsett vart högen befinner sig (det kan variera) så går hon alltid med en retsam min och ställer sig med huvudet framför bajshögen. Syftet är att matte ska tvingas ställa sig i högen för att kunna sätta på grimman. Varje gång jag drar nackstycket över öronen som nästan försvinner i det stora och yviga hårsvallet kan jag se hur det glittrar av okynne i ögonen... 

Hon tycker väldigt mycket om att bli pussad på mulen, men det vill hon inte visa, utan när jag pussar henne anlägger hon en snorkig min. Det som avslöjar hennes belåtenhet är den förnöjda blicken i ögonen. Hon tycker om att leka "pussleken". Den går ut på att hon sticker fram mulen över boxdörren, och jag ska hinna pussa på den innan hon drar bort den. Hon ser lika belåten och retsam ut oavsett om jag lyckas eller misslyckas.

Eftersom Trilsketrollet gillar att hålla ett högt tempo så tappar hon lätt tålamodet under stillsamma ridturer. Hennes skritt går helst i samma hastighet som andra hästar travar, och att sakta in och vänta på någon är knappt inte tänkbart. Stannar gör hon helst endast om hon får för sig att det lurar någon fara någonstans. Så enligt hennes logik måste matte ha sett något farligt om hon vill stanna. 

Att börja galoppera innan energitoppen är förbrukad medför ofta "utbrytningsförsök" i form av skutt. Så det blir att jogga minst några km innan en fartökning är aktuell. Jag vet inte hur många gånger jag har fått rida rodeo när energin har kokat över, men av någon outgrundlig anledning har jag lyckats sitta kvar under åren som vi har haft tillsammans.

Så vad gör att man fäster sig så vid denna trilska? Jo, när hon tar fram sin bästa sida så bokstavligt talat sprutar hon glädje omkring sig. Hon kastar sig med största iver på alla uppgifter hon ställs inför, och jobbar med en energi som saknar motstycke. När Fleur är glad är det omöjligt att inte bli smittad, och när hon jobbar på med all den iver som just hon har sitter man på ryggen och bara ler.

Fleur räddade antagligen mitt liv när jag var klantig då vi en gång skulle korsa ett krondike tillsammans. Jag satt av och skulle hålla i tygeln på vägen ner och vid uppklättring till andra sidan. Men jag halkade och rasade ner och höll reflexmässigt ett krampaktigt grepp om tygeln. Jag såg henne hålla emot där uppe på kanten, men med hela min tyngd drog jag ner henne. Sekunden när jag såg framhovarna lätta från kanten ovanför mig hann jag tänka mycket. Skulle hovarna landa på min bröstkorg eller på mitt huvud? En sekund kan vara oerhört mycket längre än vad någon tror när skräcken inför det sista ögonblicket infinner sig.
Men hon kastade sig åt sidan, och åkte nerför på sin kropp med benen riktade ifrån mig. Det sista jag tänkte i botten av diket var "vilken len päls hon har".

Vid ett annat tillfälle var det hon som gav mig tröst när jag hade fått ett besked som var fullkomligt förkrossande. Chockad och förtvivlad satte jag mig mot väggen i hennes box när hon skulle äta sin kvällsmat. Den matglada lilla damen brukar alltid koncentrera sig till fullo på sin mat, men den här kvällen struntade hon i sitt hönät. Istället rullade hon ihop sig i torven framför mig och placerade mjukt sitt huvud i mitt knä. Jag tog emot hennes tröst och sorg blandades med kärlek.

Stunder av renaste lycka blandas med stunder av skärande tandagnissel. Varje lyckostund rensar bort spåren av föregående frustration.

Det kan säkert finnas många tankar och synpunkter på hur jag ska lyckas få min häst samarbetsvillig på heltid, och jag är inte världens allra främsta hästexpert. Men detta är en del av berättelsen om min egensinniga lilla Spanjorska.






torsdag 26 mars 2015

Kan Blogg100-utmaningen vara något för mig måtro?

Behovet av att skriva finns alltid med mig, men i perioder är det nästan omöjligt att få tiden att räcka till. Under ett antal år har våren, sommaren och hösten inneburit konstant övertid, och vissa år har det blivit så mycket övertid att jag har tvingats rida i mörker även under sommaren. Då slutar man sent... Det är mycket man inte kan eller ens vill prioritera bort i ett fullspäckat liv, men mitt skrivande har varit bland det första som fått läggas åt sidan när allt som måste göras har staplats på hög.

Snart är det april, och förhoppningsvis kommer snart även vädret att bjuda på lite vårkänsla, så att alla utomhusaktiviteter blir behagligare att ägna sig åt. Jag har funderat på om det är rätt läge att hoppa på Blogg100 nu. De som var med vid starten har ju redan hunnit skriva många av de 100 inlägg som ska skrivas på 100 dagar.

För mig är skrivandet nästan nästan som ett kall. Jag sitter inte och funderar på vad jag ska skriva, utan mina texter kommer självmant till mig hela tiden. Det är många saker som kan trigga igång en ny text, såsom en vardaglig händelse, något jag ser eller läser om, saker som händer omkring mig, tankar kring roliga eller mindre roliga saker mm. Jag upplever inte någon idétorka, eftersom det jag skriver om kommer till mig. Å andra sidan har jag aldrig satt några kvantitétskrav på mig själv, så vad händer om sådana krav plötsligt finns med i bilden? Kommer min ordström att sina om den drivs fram av ett tvång? Eller kommer den klara sig opåverkad när jag ställer krav på mig själv att "leverera"? 

Det går oftast fort att skriva ett blogginlägg när orden ramlar in i hjärnan. Saken är bara den att jag måste fånga orden när de dyker upp, eller åtminstone ha möjlighet att skriva ner de inledande meningarna innan de glöms bort. Det är inte alltid så lätt att lyckas med när jag är mitt i saker som inte kan avbrytas. Som tur är dyker det upp nya ämnen och tankar kontinuerligt, så om jag inte "fångar" ett ämne får jag tillvarata ett annat. 100 inlägg på 100 dagar borde jag väl klara av att skriva? Ja för sjuttsingen ;-) Jag hoppar på!!





tisdag 24 mars 2015

Sockorna är färdigrockade - Annorlunda var bra och roligt...

Jag ska öppet erkänna att jag inte var med och rockade sockor. Inte för att jag tyckte att tioåriga Nathea Anemyr hade en dålig idé, utan tvärtom, den var underbar, vacker och godhjärtad på alla sätt. Nathea gjorde något som inte ens de flesta vuxna vågar göra; hon visade sitt stöd för sin syster inför alla som kunde se och höra. Det stöd som alla utsatta människor skulle behöva få inför alla de som gör att de ens behöver något stöd.

Det jag tycker är sorgligt - förutom att människor mobbas - är att det krävs någon sorts "jippo" för att den allmänna godheten ska vakna till liv för en dag. Hur många av alla som lät sig fotas med omaka strumpor ställer upp där ute i verkligheten när det verkligen behövs? Är det bara de som hade likadana sockor på sig som mobbar, särbehandlar och kränker, eller fanns det en och annan hycklare som skenheligt visade upp sina fötter denna dag? 

Kränkande särbehandling förekommer överallt i samhället av såväl vuxna som barn, funktionshindrade, människor med "avvikande" utséende, betéende, läggning, ålder intressen mm mm. Ofta sker särbehandlingen väldigt öppet på skolgårdar, i klassrum, på arbetsplatser, i föreningar och bostadsområden mm. Trots att mobbare ofta är ganska öppna och djärva i utövningen av sina exkluderande aktiviteter, blir de ytterst sällan stoppade av en godhjärtad omgivning då de plågar sina offer. Om man skulle skicka ut en enkät till befolkningen och fråga om det finns någon som tycker om eller utövar mobbning, är jag övertygad om att ingen skulle svara ja på någon av frågorna. Så hur kan det komma sig att mobbning ens existerar? 

Jo, mobbning och kränkande särbehandling existerar pga att vissa människor lyfter sig själva genom att sänka andra, medan omgivningen är feg och tyst tittar på, eller rentav vänder undan blicken från det obehagliga som pågår. Om människor inte vore så rädda om sin egen bekvämlighet, och mindre rädda för att få obehag av och "stöta sig" med mobbarna, skulle inte mobbning kunna fortgå. Om människor lät sig styras av goda värderingar istället för feghet och bekvämlighet, skulle den unga Nathea aldrig ha behövt bekymra sig för hur hennes syster behandlas av andra människor.

Jag behöll förvisso mina två likadana strumpor för mig själv under hela den dag då folk rockade sockor för glatta livet. Men när det kommer till livet utanför Facebook och internetforum, kan jag garantera att jag inte stillatigande ser på om jag ser att en medmänniska mobbas. Jag har stått ensam i skottlinjen många gånger pga att jag tar de konsekvenser det får när man går mot strömmen och säger ifrån. Man plockar sannerligen inga popularitetspoäng när man sätter ner foten mot mobbning ute i verkligheten, men man kan iallafall både vakna och somna med gott samvete. Oavsett färgen på sina sockor.






lördag 21 mars 2015

Årets snabbaste väderväxling...

...måste ha skett idag. På väg från stallet i solsken och kyliga vindar blev jag en smula fascinerad. Det såg ut som om det var olika årstider på tomten. Snön som fallit under småtimmarna hade smält bort på vissa ställen, och blommorna tittade fram igen. Vårkänslan var fläckvis återställd, för på andra ställen var marken fortfarande snötäckt, och såg ut som vilken vinterdag som helst. I hörnet av en något ovårdad blomrabatt råkade jag se ganska långa istappar hänga på torra blomstjälkar, och bestämde mig för att föreviga denna ovanliga syn. Under tiden som jag böjde mig ner för att fota verkade solen gå i moln. Jag hann bara resa sig mig innan himlen öppnade sig och snön vräkte ner. Från en minut till en annan så var väderomslaget totalt, och några minuter senare var det vitt överallt igen... Suck...Jag som hade hunnit vänja mig vid vårkänslan.




Nattsudd i ruskväder...

Imorse verkade fåglarna sjunga högre än vanligt. Luften kändes ljummen, och jag blev rentav svettig när jag hastade omkring och fyllde på vatten och hö utomhus. Efter en stund insåg jag att det var nog inte så att fåglarnas sång var högre och klarare än vanligt, utan det var stillheten i luften som lät sången höras. När vinden viner i trädkronorna tar den över naturens andra ljud. Det var lugnet före regnvädret...

Nu är det natt, och jag ligger och lyssnar på det vindpiskade regnet. Under det tjocka och prassliga täcket är det varmt, men utomhus har det varit ruskigt i många timmar. Våren har jagats på flykten, och leran gör sitt återtåg. Usch och fy!!! Tur att stalltaket blev lagat förra helgen.
Det är mer än hög tid att somna, men sömnen verkar långt borta. Så går det när jag slocknar på soffan på kvällen. Jag kan vara vimmelkantig av trötthet när jag går till stallet för att dela ut nattahö, men så fort jag går ut piggnar jag till ordentligt. Jag får väl ta fram min bok och hoppas att den söver mig. Klockan ringer snart igen... Hoppas på att få vakna till en uppklarnad himmel, och att det kan bli någotsånär vettigt ridväder i helgen.


tisdag 17 mars 2015

Hur gammal är det meningsfullt att bli?

Människor blir allt äldre, men i många fall undrar jag till vilken nytta. Den som är gammal och inte kan ta hand om sig själv i Sverige är uppenbarligen bara en belastning för samhället. Den som inte ens kan ta sig i och ur sin säng blir ofrivilligt en del i Sveriges sparprogram. Det må jobba och slita hur många vänliga människor som helst inom äldreomsorgen, men all verksamhet kostar pengar och kräver resurser att driva. Om man vill åstadkomma en god livskvalité måste man inse att det inte är möjligt om det inte får kosta något. Bekymret är att Sveriges politiker inte bryr sig om gamla och sjukas livskvalité. För om så vore skulle inte gamla ligga steget över de helt bortglömda hemlösa när det gäller politikernas omtanke. Så vad kan det snålas in på för att spara pengar till bättre prioriterade områden i samhället måtro? Ett av de värsta exemplen var när det uppdagades att det fanns (hoppas att det ej finns längre) de som återanvände blöjor. Varför skulle man lyxa till det med nya sådana innan materialet hade absorberat den sista droppe det klarar? Fram med vågen. Det kunde ju rentav bli pengar över till något konto i ett skatteparadis. Det måste väl ändå vara den ultimata förnedringen att få en nerpinkad blöja tillbakastoppad i underbyxan? Men spariver och kreativitet tenderar att vara på topp samtidigt.

Varje gång som missförhållanden inom äldreomsorgen avslöjas blir jag rädd för att bli gammal. Många yngre är rädda för att mista sitt utséende, men det är långt ifrån det sämsta som kan hända. Tänk om jag inte håller mig frisk i kropp och knopp ända fram till slutet. Då kommer mitt liv bli allt annat än det jag önskar mig. Livet så som det en gång var tar slut. Det finns säkerligen variationer i vård- och omsorgskvalité beroende på vart man "hamnar", men jag betvivlar att det idag och långt bort i framtiden finns någon omsorgsform där jag kan fortsätta att vara mig själv, och bejaka det jag vill och tycker (om jag har medvetandet i behåll).

Det är en fasansfull tanke att bli sittande i något litet rum och vänta på att någon med ett hårt pressat schema ska komma och förbarma sig över mig så att jag kan stiga upp, bli påklädd, gå på toaletten, sköta min hygien, äta trist mat, titta ut på solskenet och hoppas på att få komma ut en stund, med lite tur få komma ut någon gång, bli placerad i TV-fåtöljen och till sist bli hjälpt i säng.
En ännu fasansfullare tanke är att det kanske inte ens kommer att finnas personal nog att göra de saker som jag räknade upp. Att jag som en del i det svenska sparpaketet blir bortglömd då och då. Kanske får vara hungrig ibland, eller bli liggande när jag ramlat och slagit mig.

Oavsett vilka otillräckliga omsorger som jag kommer att få ransonerade till mig, så ska alltsammans ske då någon från den fria världen har sina minuter inplanerade för just mig. Och medan jag ser ryggtavlan på den som förbarmat sig över mig för stunden, försvinna ut genom min dörr igen - till friheten där ute, som jag också en gång var en del av - kommer jag med sorg i hjärtat undra; Är det såhär trist man ska sluta sina dagar?



Det där med att skjuta fram mötet med kudden så mycket det går...

Tänk att det ska vara så motvilligt att gå och lägga sig. Egentligen är det ju väldigt skönt att vira in sig som en kokong i det tjocka och prassliga täcket. På morgonen är sängen guld värd, och jag önskar att det kunde kännas likadant på kvällen. Men nej, jag hittar på allt möjligt som jag "bara" måste göra innan läggdags. Hästarna får sitt nattahö väldigt sent på kvällen, och i stallet går det att fördriva hur mycket tid som helst. Tiden står liksom stilla. Det går alltid att borsta och klia lite till, göra några extra höpåsar, plocka lite bland stallsakerna, försöka ta något fint kort på någon pålle som ignorerar mobilkameran till förmån för sitt hö. Ljudet av tuggande hästar är lugnande, och det är lätt att fastna i det tillståndet. Förr eller senare blir det dags att slita sig från stallet, släcka och gå in. Men först får det bli ett litet varv till bland hästarna. Ännu en liten godnattrunda klaras av, och sen bär det ut i natten och iväg mot husets sköna värme.

Hundarna springer omkring i mörkret, och under snötider ser man inte vart den vita tar vägen. Nu när snön är borta syns knappt inte den mörka trots sin ansenliga storlek. Den ene är lydig och kommer snabbt när jag ropar. Ivrig att som vanligt få frikostigt med beröm. Den andra lever i sin egen lilla värld. Hon ser illa och hör när hon har lust. Det är en gammal och ytterst egensinnig, men alltid glad hund. Förutom när hon vaktar. Den stora bjässehunden har sina rutiner att följa, och en av dessa är att bli kliad en stund innan sovdags. Pälsen är så tjock att fingrarna knappt kommer igenom den, och med tanke på all tid som spenderas i stallet skulle ett bad inte vara av ondo. Det är dock ett stort projekt att bada en hund som är stor som en liten ponny. Duschkabinen är ju inte så värst rymlig, och när projektet är klart är man dyngsur från topp till tå.

Väl inne igen finns det ultimata hindret på vägen till sängen, nämligen soffan. Åh så skönt det är att mysa ner sig bara en pytteliten stund bland kuddar och filtar. Tyvärr tenderar den lilla stunden ofta att bli en lång stund... Det är av någon anledning väldigt lätt att somna på soffan. Ju mera jag säger till mig själv att jag inte får somna, desto fortare slår ögonen igen. Men att vakna mitt i natten och förflytta sig en våning med allt vad det innebär är inte lyckat. Klockan ringer obönhörligen varje morgon, oavsett hur mycket eller lite sömn det blir.
Nu har jag lyckats få en trist vårförkylning som känns en smula värre varje morgon när jag vaknar. Därför bör jag se till att få min hälsobringande sömn. Dags att slita sig från soffan nu...


onsdag 11 mars 2015

Om hovslagare och så dessa j-a tappskor!!

Tänk så skönt det skulle vara om alla hästskor kunde sitta fast tills det är dags att sko igen. Det känns som att det inte går att planera sin ridning, för närsomhelst saknas det en sko. Jag är inte den som sträcker ut skoningsintervallen så långt det går, men den kortaste tiden som gått innan första tappskon är knappt tre veckor. Om jag själv vore hovslagare kunde jag ju snabbt sätta dit en ny sko igen, men tyvärr, så är det ju inte.

Att vänta på saker är inte min starka sida, så väntan på att hovslagaren ska förbarma sig och göra hästen ridbar igen är svårt tålamodsprövande. En dags väntan är irriterande. Flera dagars väntan får jag nästan eksem av.

En sak som jag har ägnat många funderingar åt är hur det kan komma sig att alla hovslagare gör och tycker olika. Det är som om alla jag har träffat på under årens lopp har gått olika utbildningar. Vissa visar sig när man börjar ställa frågor inte ha gått någon utbildning alls, utan är självlärda. Det har t ex ansetts tillräckligt att beskåda sin fars arbete (var han utbildad måtro) för att förvärva nödvändiga kunskaper. Med samma resonemang skulle jag kunna titulera mig kokerska för att jag under barndomen betraktade min mors arbete vid köksbänken då hon lagade mat...

Om man anlitar olika hovslagare som finns listade på Hovslagarföreningens sida, så gör inte två av dessa på samma sätt. Ta bara ämnet broddar. Den ene tycker absolut att man bara ska ha ett par traktbroddar i varje sko, medan den andre inte kan tänka sig annat än att sätta fyra broddar i varje sko.  En annan sak att tycka olika om är hur stora skor hästen ska ha. Det kan skilja två storlekar beroende på vem som skor. Medan en spikar på skor som är mindre än hovarna och raspar bort mycket av hovkanten för att hoven ska få plats på skon, sätter en annan på skor som sticker ut som skidor bakom trakterna. Så finns det förstås varianter däremellan. Inte ens antalet sömmar som sätts i varje sko är detsamma från den ene till den andre. Personligen ogillar jag starkt när det snålas med sömmarna, för tappas en söm av tre på ena sidan har det mer än en gång visat sig att två sömmar inte räcker.
Någon enstaka hovslagare vill se hästen röra sig inför skoningen. Dom flesta bryr sig inte det minsta om det, utan det enda som är viktigt är att hästen står klar med renkratsade hovar. Vissa hovslagare lägger omsorg och tid på hovens symmetri. Andra verkar knappt titta efter sådan. En del tar gott om tid på sig för att göra ett bra arbete, medan andra skyndar på med nästa kund i åtanke. Några enstaka tar hänsyn till hästens användningsområde, och men dom flesta bryr sig inte, utan kör på likadant oavsett vad hästen ägnar sina dagar åt.

Det finns en sak som jag har konstaterat att alla tycker lika om, och det är att var och ens individuella sätt att sko är det rätta, och att man som kund är outbildad och okunnig nog att göra bäst i att inte lägga sig i. Vissa kan man diskutera lite med, och med andra är det helt omöjligt. Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att kunna resonera med hovslagaren, eftersom det faktiskt handlar om att hästens hovar ska må bra. Och så får skorna gärna sitta kvar några veckor också.





tisdag 10 mars 2015

Återigen har en våldtäktsman blivit frikänd. Offret är 13 år ...

Sverige må kalla sig ett jämställt land, men när det kommer till våldtagna kvinnors rättigheter är Sverige inget annat än ett U-land. Det finns alltid någon ursäkt, förklaring eller förmildrande omständighet som friar våldtäktsmän från att bli straffade. Det är fullständigt normalt att kvinnor ifrågasätts på alla sätt för att domstolarna ska komma till den sedvanliga slutsatsen att gärningsmannen ska frias. 



Det verkar finns ett antal checkpunkter som rättsväsendets mansgrisar nogsamt går igenom:
Kunde kvinnan anses bära upphetsande kläder?
Upptädde kvinnan på ett upphetsande sätt?
Var kvinnan för berusad för att kunna lämna ett samtycke? Tyvärr är det ju så i det moderna och "jämställda" Sverige att ett uteblivet "Nej" = "Ja", dvs ett samtycke. Så om en kvinna av någon anledning befinner sig i ett redlöst tillstånd är det bara att dra av trosorna och köra på. Det är helt lagligt och normalt.

Nu har mansgrisarna fått med ännu en checkpunkt på listan för den händelse att offret är minderårigt, som i det här fallet då hon är tretton år:
Är offrets minderåriga kropp så välutvecklad att det kan finnas "skälig anledning att anta" att flickan är 15 år? För om hon råkar ha fått några fysiska former sitter återigen gärningsmannens ursäkt lika fint på plats som handen i handsken. Det spelar ju faktiskt ingen roll vad en kvinna, eller ett barn för den delen, har sagt. Det är våldtäktsmannen som kommer att få åtnjuta den eftertraktade trovärdigheten. 

Jag kan inte låta bli att tänka väldigt fula tankar om varför det är på det här sättet. Varför är Sverige ett paradis för våldtäktsmän?

Beror det på att rättsväsendets tjänare känner förståelse för våldtäktsmännen pga att de själva våldtar vid givna tillfällen?
Beror det på att rättsväsendets tjänare anser att kvinnor är mindre trovärdiga än män?
Eller har mansgrisarna ifråga helt enkelt den uppfattningen att kvinnor får skylla sig själva?

Det är hursomhelst vidrigt att våldtagna kvinnor är chanslösa i svenska domstolar. Kommer det någonsin att ske en förbättring inom det här området? En våldtagen kvinna får nöja sig med att fantisera om upprättelse. Tyvärr finns det nog inget annat sätt att skydda sig som kvinna i Sverige 2015 än att beväpna sig och alltid vara nykter.



måndag 9 mars 2015

Sol, fågelsång och ystra glada pållar!! :-)

Tänk vad solen kan göra för välbefinnandet :-) Jag förstod nog inte hur mycket jag saknade den förrän den började stråla igen :-) När naturen börjar vakna upp blir hela livet ljusare. Årets första blommor är alltid lika speciella, och den första fågelsången är extra ljuv att lyssna på. Men det bästa av allt är att marken torkar upp. För stadsmänniskan gör det nog ingen större skillnad om asfalten är fuktig eller torr, men på landet är det en välsignelse när marken torkar upp efter snösmältningen. Allra bäst är det för hästarna och för ridningen. En vinter som bjuder på snö, tö, regn och minusgrader om vartannat gör hagar och ridvägar omväxlande ishala eller lerhala. Leken i hagarna blir begränsad och ridturerna går mest i skritt. Täcken blir blöta och leriga om vartannat, och är kanske inte roligare att bära än att hantera.

Men nu när solen bjuder på ovanligt många plusgrader för årstiden åker täckena av, och leken börjar igen. Hästarna springer av sig, och det är tydligt att det njuts i fulla drag av att dra på rejält i galopp. Alla måste förstås rulla sig i den lera som ännu finns kvar, så det är ett otacksamt jobb man lägger på att försöka hålla pälsarna blanka. Dessutom är det pälsfällningstider nu, vilket inte underlättar arbetet med att hålla pälsarna vackra. Men pållarna njuter av att bli borstade, och jag har inget emot att motionera mina armmuskler, så det gör inget ;-) Pysslet med hästarna är ett avkopplande nöje.

Ridningen blir roligare igen när man slipper bitande kalla vindar, tjocka klumpiga elhandskar och dåligt underlag. Äntligen går det att öka farten och njuta av härliga galopper. Allra mest svävande är arabens galopp. Det känns knappt inte att han rör sig, utan vi svävar fram. Han håller den fart jag ber om, och ökar farten genom att öka steglängden. Det försvinner mycket mark under hovarna utan att det märks, och det går lika lätt att sakta av som att gasa iväg.

Nu vill jag ha ljusa kvällar, en lång tid utan nederbörd och ännu flera timmar i sadlarna :-)







lördag 7 mars 2015

Vårkänslan kom visst av sig...

Så är det lördag igen, och jag hade förstås hoppats på fortsatt vackert väder till helgen. Men tji fick jag, hujedamej så kallt det blåser idag!! Ruggigare än såhär kan det knappast inte bli :(
Tanken var att vi skulle lasta pållar och ge oss iväg på tur, men när det blåser så hårt att träden flaxar omkring är det föga inbjudande. Hästarna har fått vårkänslor och är väldigt pigga, men underlaget är ännu inte det bästa att hålla fart på. Snön som har smält har gjort marken hal och lerig, så det kan slira under hovarna även i skritt ibland. Det är bara att fortsätta att rida med broddar ett tag till. Det skulle vara jätteskönt att slippa bylta på sig termobyxor och elhandskar, men just idag är det vinterkläder som gäller. Hoppas verkligen att söndagen blir angenämare...

söndag 1 mars 2015

Saknar ranchen i Mexico...

Nog för att det är mars nu, men det känns mera som november med kalla, blöta och starka vindar. Tänk om vädret kunde vara lite trevligt på helgerna åtminstone. Den här helgen har jag kommit på mig själv med att vilja emigrera. Jag har ganska länge lyckats förtränga saknaden efter Mexico, men nu tvingar den sig på mig. Somrarna på ranchen var bland de bästa i mitt liv. Jag saknar de oändliga gröna vidderna, känslan av frihet och de långa dagarna på hästryggen. Jag saknar den vänliga och ödmjuka befolkningen, som trots många gånger ganska knapra förhållanden är så levnadsglad och hederlig. Man kunde stanna till vid vilket litet hus som helst, binda upp hästen utanför och få låna toaletten. Man kunde köpa en läsk ur någon gammal tants kylskåp, och när man höll fram en näve mynt för att betala plockades försiktigt det minsta myntet fram.

Hur litet och enkelt en mexikan än bor, så är det rent i huset, och där finns alltid en stor stereo. Musiken är ständigt närvarande i befolkningens liv. När man rider förbi små hus på landsbygden svävar glada toner ut genom fönstren medan det tvättas och sopas ute på gårdarna. På bussarna spelas musik på ganska hög volym, och det är en behaglig syn att se folk i alla åldrar smågunga på sätena till starka bastoner medan bussen skumpande förflyttar sig med kännbar fart. Man blir faktiskt ganska munter av att åka buss. Musiken är väldigt medryckande även om jag bara förstår något ord då och då.

Jag saknar Fiestorna som hålls varje vecka i olika byar, då folk samlas för att ha det festligt och trevligt tillsammans. Det äts och dansas till glada toner från orkestrar, och ibland får man njuta då det spelas smäktande romantisk musik. Feststämningen är påtaglig, och tom hundarna som går fritt överallt inklusive i kyrkorna känns extra glada. Man känner förväntan växa till sig inombords redan då man på hästryggen nås av tonerna från musiken, och ser folkmyllret på ett allt kortare avstånd. Känslan när jag red in på festplatserna sittande på en svart hingst kommer jag aldrig att glömma. Att se alla léende människor i cowboyhattar värmde inombords. Som främling kände man sig alltid välkommen överallt.

Jag saknar även marknaderna där det finns ett myllrande och billigt utbud av allt man kan tänkas vilja köpa, utan att någon tränger sig på och tjatar. Mexikanerna är väldigt diskreta, och man lämnas ifred tills man själv ber om hjälp. Då kommer deras vänliga och hjälpsamma sida fram till fullo. Klädprovning kan vara en liten utmaning, för folk är så pass småväxta att jag som är ganska kort verkar reslig. Byxor är trånga med korta ben även i "stora" storlekar, men med lite hjälp har jag alltid lyckats hitta jeans som passar. När man strosat runt tills fötterna känns ömma och magen knorrar finns det alltid något enkelt och gott att äta.

Jag hoppas att det blir tillfälle att återvända någon gång i framtiden. Jag har så många härliga minnen att jag skulle kunna fylla en hel bok. Det har hänt att ranchen har hört av sig och undrat om jag vill komma dit och arbeta. Åtminstone en säsong. Tyvärr går det inte att lämna allt här hemma så länge, men några veckor någon gång hoppas jag på att kunna få återuppleva friheten, värmen och livsglädjen på min favoritplats på jorden.