fredag 20 februari 2015

Plötsligt blev det november igen... men ridbanan är på G.

Jag kan inte påstå att jag någonsin har uppskattat vintern, men den här vintern måste vara den sämsta jag har upplevt. Så länge marken täcks av snö är det iallafall ljust och fräscht ute, men nu är snön borta igen. Det tog lång tid innan den kom, och efter att det töat och frusit om vartannat är den nu borta. Kvällarna är återigen kolsvarta. Bläää!!! Som om inte blåsten är störande nog så regnar det också. Kan vädret bli äckligare i februari?! Tveksamt.

Hagarna är dyngsura och lortiga, och här och där ligger det kvar lite blank is. Fy tusan så trist!! Inget underlag att springa runt och leka på direkt, vilket åtminstone två av pållarna brukar vilja göra. Kola brukar busa igång Lilliman, och dom kan fara omkring en god stund och småkivas. Trilskis håller sig för god för sånt trams, och nöjer sig med att slita sönder mattes miljöträningsrekvisita vid varje givet tillfälle. Lill-Pari är trots sin ringa ålder lika stillsam som tjuren Ferdinand var under korkeken, och håller sig intill Trilskis som gör sitt bästa för att undvika de två bushästarnas ystra upptåg. Ibland bestämmer sig Lilliman för att de stillsamma ska vara med och leka, och någon enstaka gång lyckas han sätta fart på dom.

Idag hade pållarna rullfest när dom släpptes ut efter frukost. Yippiii...lera igen!!! Nu måste vi rulla oss länge och nogsamt!!! Araberna hade nog rulltävling för dom turades om att rulla sig så många gånger att jag tappade räkningen. Lill-Paris superfina täcke (det finaste vi någonsin har köpt) är nu oigenkännligt och definitivt inte rött. Några reflexer ser man inte skymten av. De kroppsdelar som inte täcks av täcket är inte längre svarta, utan bruna. Manen är tjockare än någonsin - av lera. Tror att jag ska spärra av den delen av hagen där dom åtnjuter sina gyttjebad, och tvinga in dom i skogsdelen...;-) Undrar varför pållarna inte självmant kan tänka sig att vistas där marken är som minst blöt? Det är för mig ett mysterium. Nåväl, antagligen gillar dom väl geggamojja.

Nu har jag iallafall fått loss tummen lite beträffande ridbanan. Markduken är beställd, och jag har reserverat materialet som den ska täckas med. Det kommer att levereras när tjälen har lossat i högarna hos företaget som säljer det. Jag trodde inte att det ens hade hunnit bli någon tjäle, så jag hoppas att det inte tar lång tid innan den lossar. Hursomhelst tänkte jag optimistiskt att ridbanan ska vara hyfsat stor. Jag vill inte att det ska kännas som att jag sitter och snurrar runt på en liten volt när jag rider på den. Dessutom vill jag om andan faller på kunna hoppa lite också. Markduken täcker åtminstone 33*53 m, så det måttet får det bli även om det är ett något udda mått. 20*40 m blir för trist att rida på. Tyvärr blev prislappen en smärre chock, men jag har snabbt hämtat mig från den. En ridbana ska jag ha, så är det bara. Nu återstår att beställa material till staketet samt belysning. Det ska bli sanslöst kul när den är klar :-) Då ska jag börja anstränga mig lite mera med dressyrarbetet och även markarbetet. Äntligen kommer jag att kunna rida lite mera dressyr med Trilskis. Passagen har vi ägnat oss åt längs vägarna, och min förhoppning är att få fram piaffen i nästa steg. Hennes ädla spanska lekamen verkar kunna göra vilka rörelser som helst, så det är bara mattes kunskaper och hennes egensinniga vilja som begränsar vad som utförs. Ridbanan kommer att anläggas på den allra torraste delen av tomten, där det aldrig står vatten ens när spöregnen inte vill ta slut. Jag hoppas att den kommer att funka bra. Den blir liksom räddningen när gegga och mörker hindrar mig i ridningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar