måndag 2 februari 2015

Äntligen en sadel som min arab trivs i - HURRA HURRA!!!

Tänk så jag har ansträngt mig... Min egensinniga och finkänsliga arabhäst som har åsikter om allt prånglar man inte på någon utrustning utan samtycke minsann. Om han inte hade varit en valack så hade jag döpt honom till "Prinsessan på ärten" ;-) Nåväl, när det gäller sadelutprovning så är det ju oerhört praktiskt att han själv talar om vad han tycker om komforten, för det är ju ändå han som ska bära på sadeln. I övrigt tycker jag bara att det är kul när han tycker och tänker om allt. Han är så uttrycksfull, och samtidigt så väldigt snäll. Jag har aldrig en tanke på att han skulle vilja göra mig illa på något sätt.
Undrar hur många sadlar som har passerat revy under vår gemensamma tid. Tror inte ens att jag orkar försöka räkna. Det har hänt att en sadel har passat ett litet tag, men så har han ändrat sig i kroppen... Han har under snart ett och ett halvt år ändrat sig en hel del, och framförallt i ryggen. Som fyraåring tyckte jag att han såg ut som en liten mula. Som snart sexåring är han en vacker svan. Med ett kort och lurigt sadelläge...
Jag har letat, letat och åter letat efter korta och nätta sadlar. Det finns inte heller på världskartan att jag får bli fet om baken, för då ryms jag inte i alla små sadlar som passerar i kavalkad. Jul och nyårshelgerna med överdrivet mycket ätande var inte bra för den som måste ha rumpa som passar i små ponnysadlar, men det är lättare att få ordning på figuren än att hitta en sadel som passar pålle...
Det har specialbeställts sadel som har tillverkats för att passa, men tyvärr, den näst dyraste sadeln jag någonsin köpt passar förstås inte.

I fredags var jag rådlös. Pållen hade sagt sitt igen - nej som vanligt. Helt ledsen var jag väl inte, för sadeln var rysligt obekväm att sitta i, rentav plågsam. Men ändå...

I min ägo finns en riktigt fin westernsadel, men den köptes ursprungligen till en annan häst. Den är stor, gedigen och förskräckligt tung. En läcker pjäs som jag knappt orkar bära från sadelkammaren till stallet. Några dagar före min resignerade fredag tänkte jag att - vad i sjuttsingen, det är ju en sån där superkvalitésadel som sägs passa alla hästar... Men den har ju inte roundskirt, och är ju så lång och tung. Blir den inte klumpig och hämmande för araben?? Vi får väl se om vi provar!! Sagt och gjort, sadeln åkte på, och verkade trots sin storlek ligga bra faktiskt. Så vi gav oss ut på en liten tur för att känna efter lite. Araben verkade nöjdare än vad han varit på länge. Föregående provsadel fick dåligt betyg genom några vispningar med svansen. Nu blev det brummande och frustande istället, vilket betyder nöjd och belåten arab. Nöjdheten höll i sig. Det dåliga betyget uteblev.
Där borde jag ha vågat känna lite hopp, men nej, hur skulle en sadel som är så stor och tung kunna passa lilla pålle? När matte storknar av att kånka den i famnen. Så det fick bli att prova ännu en liten nätt sadel på fredagen, vilken alltså ratades trots synbarligen perfekt anliggning.

I helgen åkte westernsadeln fram igen: en Rocking R Oldtimer som tillverkades för åratal sedan för att åka runt och visas upp på mässor i världen. I mina ögon är det en av de magnifikaste sadlar jag sett. Det fick lov att svida i lite i lädret att köpa den. Min egensinnige lille arab lät sig belåtet sadlas, och vi gav oss ut i snövädret. Framåtbjudningen var där igen, och rackarhästen pratade på så som bara han kan medan matte i vanlig ordning undrade vad alla ljud betyder egentligen - förutom att han är nöjd. Till min enorma glädje var det inte bara framåtbjudningen som var bättre, utan rörelserna också. Rackarhästen knatade på i tät skog, medan jag piskades i ansiktet av snötungt sly, och grangrenar släppte sin vita och blöta last över mig. Vi travade över öppna fält, och jistanes vilken schvung det var i stegen. Jag bad om en galopp, och vi seglade iväg. Jag red honom hela tiden med långa tyglar för att han skulle få hitta sin egen balans i terrängen. Det är en härlig känsla att öka farten med långa tyglar på en häst som bara gör det jag ber om istället för att försöka öka farten hela tiden. Han är väldigt lydig, och även om vi rider ihop med andra, och resten av sällskapet ger sig iväg i galopp så ökar han inte farten förrän jag ber honom.
Det var i alla fall helt underbart att han rörde sig så fritt, lätt och spänstigt under denna sadel som var ett så osannolikt val. Hoppas att han kommer att trivas i den ett tag nu - och helst för alltid :-)





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar