tisdag 24 februari 2015

När ska modern tids slaveri - Fas3 - avskaffas??

Det är inte välfärd att utnyttja och förnedra arbetslösa människor. Många är de företag som vid anställningsbehov väljer att få betalt 5000kr per månad och person, istället för att anställa på riktigt och betala sin arbetskraft kollektivavtalsenlig lön.

Medan företagen kasserar in pengar istället för att betala löner och sociala avgifter får deras slavar finna sig i att arbeta för en pytteliten och ynklig bidragspeng. Medan politikerna tror att dom gör samhället en tjänst genom att människor tvingas att arbeta för den lilla ynkliga bidragspengen, är det fullkomligt tvärtom. Fas3 dödar arbetsmarknaden. Varför är det så svårt för politikerna att förstå att så länge samhället betalar för att människor ska utnyttjas, istället för att arbetsgivarna betalar lön för det arbete som utförs, så kommer arbetsgivare systematiskt att fortsätta att ta betalt för att få arbetskraft. Dessutom tar företagen i sin tur naturligtvis betalt för det arbete som slavarna utför, så vinningen är ju maximal. Om Fas3 avskaffas så måste företagen anställa, för arbetet ska ju trots allt utföras.

Sossarna som påstår sig värna om välfärden har ju nu tyvärr den bästa guldsits en regering någonsin har suttit i. Tänk att ha fått makten och samtidigt vara serverad världens bästa ursäkt för att inte infria några vallöften. Tänk att helt legitimt kunna svika alla vallöften för att man regerar efter Alliansens budget. Men om dom apatiska sossarna väljer att avskaffa slaveriet, och företagen tvingas anställa, så kommer ju det att frigöra miljarder. Slavarna kommer dessutom att få lite köpkraft om dom får en lön istället för sin fickpeng. Även den lägsta av löner är högre än ett Fas3 bidrag.

Det är dags att politikerna rycker ut sina bajsiga tummar och börjar göra lite nytta nu!!

Nu är jag less på all jäkla spelreklam!!!

Spelreklamen har brett ut sig som ett värsta sortens ogräs i dagens samhälle. När man inte ens kan kolla väderprognosen på internet utan att först tvingas vänta på att en kasinoannons ska visas färdigt - då blir jag förbannad. Det är banne mig nerlusat med spelreklam överallt. Med tanke på hur många aktörer som profiterar i branschen skulle man kunna tro att större delen av befolkningen är spelberoende. Tänk om det ändå hade funnits något sätt att slippa se alla dessa annonser som jag inte vill se överhuvudtaget. Visst, det kan ju hävdas att man kan välja att inte bry sig, men tyvärr retar det mig att det läggs så enormt mycket resurser på dålig påverkan av människor. Allt som kan bidra till någon sorts elände är ständigt välexponerat. Om inte via intensiva reklamkampanjer så via dubbelmoralens Hollywood. Tänk om alla aktörer som gör reklam för beroendeframkallande produkter skulle tvingas att lägga lika stora resurser på att annonsera om biverkningarna av kundernas konsumtion. Som ett slags ansvarstagande gentemot samhället. Då om aldrig förr skulle man väl slippa att få se alla dessa anstötliga annonser. Så med dessa onda ord sagda hoppas jag slippa se någon äcklig spelannons i min blogg, för då blir jag arg på riktigt.

fredag 20 februari 2015

Plötsligt blev det november igen... men ridbanan är på G.

Jag kan inte påstå att jag någonsin har uppskattat vintern, men den här vintern måste vara den sämsta jag har upplevt. Så länge marken täcks av snö är det iallafall ljust och fräscht ute, men nu är snön borta igen. Det tog lång tid innan den kom, och efter att det töat och frusit om vartannat är den nu borta. Kvällarna är återigen kolsvarta. Bläää!!! Som om inte blåsten är störande nog så regnar det också. Kan vädret bli äckligare i februari?! Tveksamt.

Hagarna är dyngsura och lortiga, och här och där ligger det kvar lite blank is. Fy tusan så trist!! Inget underlag att springa runt och leka på direkt, vilket åtminstone två av pållarna brukar vilja göra. Kola brukar busa igång Lilliman, och dom kan fara omkring en god stund och småkivas. Trilskis håller sig för god för sånt trams, och nöjer sig med att slita sönder mattes miljöträningsrekvisita vid varje givet tillfälle. Lill-Pari är trots sin ringa ålder lika stillsam som tjuren Ferdinand var under korkeken, och håller sig intill Trilskis som gör sitt bästa för att undvika de två bushästarnas ystra upptåg. Ibland bestämmer sig Lilliman för att de stillsamma ska vara med och leka, och någon enstaka gång lyckas han sätta fart på dom.

Idag hade pållarna rullfest när dom släpptes ut efter frukost. Yippiii...lera igen!!! Nu måste vi rulla oss länge och nogsamt!!! Araberna hade nog rulltävling för dom turades om att rulla sig så många gånger att jag tappade räkningen. Lill-Paris superfina täcke (det finaste vi någonsin har köpt) är nu oigenkännligt och definitivt inte rött. Några reflexer ser man inte skymten av. De kroppsdelar som inte täcks av täcket är inte längre svarta, utan bruna. Manen är tjockare än någonsin - av lera. Tror att jag ska spärra av den delen av hagen där dom åtnjuter sina gyttjebad, och tvinga in dom i skogsdelen...;-) Undrar varför pållarna inte självmant kan tänka sig att vistas där marken är som minst blöt? Det är för mig ett mysterium. Nåväl, antagligen gillar dom väl geggamojja.

Nu har jag iallafall fått loss tummen lite beträffande ridbanan. Markduken är beställd, och jag har reserverat materialet som den ska täckas med. Det kommer att levereras när tjälen har lossat i högarna hos företaget som säljer det. Jag trodde inte att det ens hade hunnit bli någon tjäle, så jag hoppas att det inte tar lång tid innan den lossar. Hursomhelst tänkte jag optimistiskt att ridbanan ska vara hyfsat stor. Jag vill inte att det ska kännas som att jag sitter och snurrar runt på en liten volt när jag rider på den. Dessutom vill jag om andan faller på kunna hoppa lite också. Markduken täcker åtminstone 33*53 m, så det måttet får det bli även om det är ett något udda mått. 20*40 m blir för trist att rida på. Tyvärr blev prislappen en smärre chock, men jag har snabbt hämtat mig från den. En ridbana ska jag ha, så är det bara. Nu återstår att beställa material till staketet samt belysning. Det ska bli sanslöst kul när den är klar :-) Då ska jag börja anstränga mig lite mera med dressyrarbetet och även markarbetet. Äntligen kommer jag att kunna rida lite mera dressyr med Trilskis. Passagen har vi ägnat oss åt längs vägarna, och min förhoppning är att få fram piaffen i nästa steg. Hennes ädla spanska lekamen verkar kunna göra vilka rörelser som helst, så det är bara mattes kunskaper och hennes egensinniga vilja som begränsar vad som utförs. Ridbanan kommer att anläggas på den allra torraste delen av tomten, där det aldrig står vatten ens när spöregnen inte vill ta slut. Jag hoppas att den kommer att funka bra. Den blir liksom räddningen när gegga och mörker hindrar mig i ridningen.

söndag 15 februari 2015

Varför är vissa kränkande ord accepterade - som fitta och hora - medan andra förbjuds?

Kränkande ord är alltid kränkande, och i ett land som Sverige där det alltid letas efter sådant som kan anses kränkande finns det många sådana. Trots att det anses vara fult att kränka sina medmänniskor används ord med detta syfte dagligen människor emellan i vårt fredliga land. Vissa ord används så frekvent att de förefaller vara normaliserade, och personligen har jag aldrig hört någon göra anspråk på att de dagligen och slentrianmässigt använda kränkande orden ska sluta att användas.

Ett av de fulaste orden som finns är neger. Personligen skulle jag aldrig kalla någon människa det ordet, och jag vill tro att ingen annan människa heller tilltalar någon på det viset. Tyvärr finns det säkerligen personer som använder ordet om sina mörkhyade medmänniskor, men jag hoppas att de hör till undantagen. 

Nu ska man ska ändra ordalydelsen i folkkära Astrid Lindgrens numera kränkande böcker för att inte barn ska ta skada. Historien ska skrivas om för att passa in i nutiden. Vem vet vad som passar in i framtiden. Bakverket negerboll kränker människor så till den grad att det döps om. Jag tror inte att det finns en enda människa som ser en mörkhyad medmänniska för sin inre syn då det mumsas på det kladdiga och feta bakverket. Vet däremot att vissa tuggar med samvetskval för att rumpan kan bli bredare. Men nu byter bakverket namn så att världen blir en bättre plats.

Så nu när Astrid Lindgrens böcker och Sveriges konditorier hindras från att kränka människor - är det då inte dags att rensa upp i resten av det svenska språket? För i Sverige finns det många som kränks av ord som det verkar normalt att använda.

Orden "fitta" och "hora" ord vars existensberättigande kan ifrågasättas. Det är normalt i dagens samhälle att kalla kvinnor - och särskilt unga sådana - för dessa kränkande ord. Är det för att det är kvinnor som kränks som brukandet av orden obekymrat får fortgå?
Tänk om man skulle döpa om chokladbollen till "fittboll" eller "horboll". Hur trevligt skulle det vara?

Ordet "idiot" är ett annat utslitet men accepterat ord att använda då man vill kränka en medmänniska. Men det är bara att köra på för det är ett allsidigt ord som man kan använda för att kränka precis vem man vill.

Orden "fet" och "ful" är ytterligare ord som människor kan känna sig kränkta av att bli kallade. Men jag har inte hört någon klaga när orden används. Det råder ingen brist på användning av orden heller.

Jag skulle kunna göra en lång lista med nedsättande och diskriminerande ord, men tänker stanna här.
Det jag har konstaterat är att samhället återigen har prioriterat och selekterat. Den här gången gäller det graden av kränkning - vilken kränkning är värst, och vilken kan man strunta i? Vilka kränkningar måste upphöra, och vilka kan fortgå? Vems självkänsla måste skyddas eller räddas, och vems är det fritt fram att knäcka?

Personligen tycker jag att det är viktigare att ta tag i alla de mängder av normaliserade kränkningar som dagligen sker i samhället, än att skriva om några gamla sagoböcker vars innehåll föräldrarna kan resonera med barnen om under läsningens gång. 

lördag 14 februari 2015

Alla Hjärtans Dag på hästryggen :-)

Blommor och praliner är alltid trevligt, men det allra bästa sättet att fira Alla Hjärtans Dag är i samvaro med mina hjärtan :-) Hjärtan kan ha både två och fyra ben, och kan vara med och utan päls. Man skulle kanske kunna tro att den som ständigt har tillgång till att rida, och som lägger ett antal timmar i veckan på sysslan, skulle vilja göra något annat en dag som denna. Men nej, det finns inget bättre än att ge sig ut i naturen med pållarna.

Så idag sadlade vi alltså och gav oss iväg. Moder Natur var tillmötesgående och bjöd på en vindstilla dag. När man bor på slätten är det nog den bästa gåva naturen kan ge. Det blir så tyst och rofyllt. Kläderna håller värmen och man slipper det tjutande ljudet när motvinden träffar hjälmbågarna. Hästarna var pigga och glada, så dagens ridning gick i lite högre tempo. Snön hade smält ner och var ganska hård, men bitvis hade den försvunnit helt. När vi nådde skogen upptäckte vi till vår glädje att det var barmark.

Dagens bästa gåva var att araben som genomgått en lång rehabilitering, och under månader satts igång med största försiktighet, hade spring i benen. Det hade han definitivt inte när han hade ont. Idag stod galopp högt på önskelistan, och jag fick återigen uppleva den närmast euforiska känslan då han svävade iväg. Mera mjuk, svävande och vägvinnande galopp kan en häst knappast ha. Han fick som vanligt långa tyglar, och han missbrukar aldrig det förtroende jag ger honom. Blir inte het, och drar inte iväg. Stannar direkt när jag ber honom. Telepatin mellan oss har alltid funnits där. Det är inte alltid vi vill samma sak, men då vet jag varför. Det är ett privilegium att få ha en så nära relation till ett djur.

Nu ska dock fortsättningen av dagen firas på ett kanske något mera traditionellt sätt; med något gott att äta och ett glas vin :-)


fredag 13 februari 2015

Ställ krav på Rumänien - ta hand om tiggarna eller lämna EU!!

Tänk så perfekt det måste vara för Rumänien att ha lyckats bli medlem i EU. Bidragen rinner in i kassan samtidigt som landets Romer reser till andra EU-länder för att tigga. I takt med att tiggeriet förbjuds i andra EU-länder växer sig tiggarströmmen till Sverige allt större, vilket i praktiken innebär att Rumänien behöver ta om möjligt ännu mindre ansvar för Romerna än vad man har gjort innan.

Det är självklart alltid synd om fattiga människor, men vilket sätt är det bästa att hjälpa? I Sverige är ämnet inte ens öppet för diskussion. Så fort någon tycker att tiggarna skulle bli bäst hjälpta i sitt hemland med de bidrag som landet inkasserar, börjar Sveriges alla godhetsknarkare att gapa "rasist" så att stämbanden nästan går av. I Sverige är det många som tror att man får en VIP-biljett till Sankte Per på den yttersta dagen, om man smädar sina landsmän i tillräcklig omfattning då de råkar tänka och yttra sig i något som har med invandrings- och migrationsfrågor att göra.

Tyvärr är det så att godhetsknarkarnas kickar möjliggör för Rumänien att fortsätta att strunta i sitt ansvar för sin fattiga befolkning. Varför ska man slösa sina bidrag på Romerna när dom blir försörjda utanför landet? För varje slant som läggs i de oräkneliga pappmuggarna har Rumänien avbördat sig ytterligare lite mera från att ta hand om sin befolkning.

Varför är det så fel att anse att Romerna ska hjälpas på plats i sitt eget land? Vad är det som är så mycket bättre med att sitta på gator och torg i Sverige dag ut och dag in i kylan? Det är ju inte så att tiggarna gör det lilla som går för sin bekvämlighet genom att medta en liten stol så att dom slipper sitta på kalla marken dagarna i ända. Nej, så obekvämt man kan sätta sig sitter dom. Vore det inte bättre att det i Rumänien inrättas boende och enkla arbeten så att tiggarna kan tjäna sitt levebröd istället? Varför slösa sina magra slantar på att resa till andra länder? Romerna får definitivt betydligt mera för pengarna i sitt hemland.

Oavsett hur mycket godhetsknarkarna avskyr det jag skriver nu, så är det heller inte särskilt trevligt med de tiggare som är framfusiga. Och oavsett vad godhetens väktare tycker så är det inte behjärtansvärt att bidra till kriminell verksamhet heller. Det finns frivilligt blinda som vägrar inse att de som bedriver organiserat tiggeri tjänar pengar på sin verksamhet, såsom en hallick tjänar pengar på prostituerade. Sådant ska man inte bidra till om man inte vill vara medorsakande till att eländet fortsätter.

Det enda rätta är att ställa krav på Rumänien - hårt mot hårt - att nu får det vara nog med ansvarslösheten. Ta hand om och hjälp Romerna till ett anständigt liv, eller bli utkastade ur EU. Det svenska daltandet är kontraproduktivt om syftet är att hjälpa tiggarna. När den sista kvadratcentimetern av Sveriges gator och torg är fullknökad med tiggare kommer dom fortfarande att vara lika fattiga - oavsett att den missriktade hjälpen styr en peng ner i pappmuggarna då och då.

torsdag 12 februari 2015

Sverige putsar sönder glorian medan bostadsbristen exploderar.

Vad som helst kan lösas med ett riktigt gott önsketänkande. Ja det tycks iallafall våra verklighetsfrånvända politiker tro. Strunt samma att det har varit bostadsbrist i många år, och att den som vill ha en hyresrätt med överkomlig hyra har fått vänta i långa köer. Bästa sättet att korta en kö verkar enligt våra politiker vara att göra den längre. Man gör helt enkelt kön så oöverskådligt lång, att de som stod i den från början glöms bort. Då blir det bekvämt, för den bortglömdes behov behöver man inte tillgodose eller finansiera.

I dessa tider - när politikerna har öppnat sina hjärtan, samtidigt som allt flera människor slås ut av tuffa levnadsvillkor i samhället - riktas allt fokus mot att Sverige ska bli världskänt som det godaste landet som existerar. Det putsas allt intensivare på glorian för varje dag som går, dock utan tanke på att den urholkas av att putsas för mycket. Självklart ska man hjälpa människor i nöd, men man måste ha de resurser som krävs för att hjälpa. Annars blir det tillsist kaos. Samtidigt som "Ladorna är tomma" måste miljarder skakas fram för att bygga nya bostäder. Förutom att pengar måste trollas fram, så tar det faktiskt tid att bygga tiotusentals bostäder. Tid som det är lika stor brist på som pengar. Det finns ju iallafall en plan för hur många flyktingar som ska knökpackas in med skohorn i landet, och planen börjar inte att ticka om några år. Den rullar redan på för fullt.

Som om inte bostadsbristen i sig är illa nog, har dessutom världens godaste politiker bestämt sig för att en asylsökande måste få bo i landets största städer om så önskas. Och det brukar ju önskas. På något sätt måste man alltså lyckas tillgodose den nyanländes önskemål om bostadsort. Strunt samma om önskemålet inte är lösbart. Det ska bara gå. Punkt slut. Ner med huvudet i sanden och önsketänk starka och goda tankar som löser alla problem.

Tyvärr blundar våra hedersknyfflar till politiker för att den lyckade integrationen blir en alltmera ouppnåelig önskedröm. Olika samhällsgruppers behov ställs mot varandra. Politikerna väljer och vrakar - vilka ska vi bry oss om nu? Vilka ska vi ömma för så att vi får flera röster? Vilka är oviktiga för oss och riskfria att prioritera bort? Våra hemlösa? Javisst. Dom får väl skylla sig själva att dom inte har någonstans att bo. Våra gamla? Javisst. Dom ska ju ändå dö snart. Bara att mata dom med lugnande på hemmet så väntar dom snällt inomhus på mat, medicin och toalettbesök. Dvs om dom får en plats på hemmet förstås. Våra ungdomar? Javisst. Dom kan få jobb på krogen och bo hemma tills dom blir medelålders. Sådärja. Då kan vi plocka in våra popularitetspoäng, och Sverige kan vara världens godaste och humanaste land. Men bara tills den sista bostaden är utdelad och Sverige också får börja resa tältläger. Då kommer glorian att tappa den glans som redan har börjat falna.

onsdag 11 februari 2015

Längtar efter att kunna börja rida arabynglingen :-)

Det må vara mitt i februari, men när solen strålar och snön smälter kommer vårkänslorna fram. För mig känns det som att året börjar när våren börjar, eftersom jag inte gillar vintern. I april ska unghästen ridas in, och jag går redan och drömmer om hur det ska bli att kunna rida honom. Han är en snäll, vacker, speciell, eftertänksam, lugn och storväxt arabhäst, och jag har många drömmar inför vår framtid tillsammans. Han är fortfarande väldigt ung, så vi kommer att ta det lugnt. Det tar tid att förbereda en distanshäst så att den blir hållbar. Han har inte heller åldern inne för att ge sig ut på tävlingsbanorna, så fram tills han fyller fem år och får starta i clear round ska vi förbereda oss tillsammans. I min fantasi är vi redan ute i naturen tillsammans och på olika platser. Jag kan redan höra hur små torra kvistar bryts under hans hovar på slingrande skogsstigar medan jag njuter av doften av mossa och barr. Jag försöker föreställa mig hur det känns när vi travar eller svävar iväg i galopp. Han har en väldigt stor och svävande galopp utan ryttare, och jag fantiserar om hur det känns att sitta på ryggen istället för att stå på marken och se honom röra sig.
Jag känner att han vill vara med på äventyr, och han följer alltid lika glatt med när vi går på promenad. Det räcker att han ser grimskaftet så lyser ögonen upp. Han blir glad när jag tar ut honom ur hagen och traskar med mig utan att skänka sina kompisar en enda blick när han går. Han tar vara på sin tid med matte :-) Nu är våren nära, så snart snart är det äntligen dags för min bebbe att bli ridhäst!!

söndag 8 februari 2015

Undrar hur svårt det är att flytta ett hus...

Det är sannerligen inte enkelt att hitta en bostad som man trivs i på en plats som uppfyller alla ens drömmar. Man kan hitta den perfekta platsen, där det finns ett hus vars renoveringsbehov kräver oöverstigliga penningsummor och övermäktigt mycket arbete. Man kan också hitta Huset med stort H, som egentligen ligger på helt fel plats, men vars trivselfaktor är så stor att man i stundens iver gör ett avsteg från sina drömmar. Trots att man av erfarenhet vet vad ett sådant avsteg kan kosta, såväl känslomässigt som ekonomiskt. Man bara måste få bo i detta hus, och när den inre rösten börjar framföra sina sakliga argument för varför köpet är fel, tystas den snabbt och effektivt så att kontraktet kan signeras.

Man kan hänföras varje dag över vilket fantastiskt hus man bor i. Det är inte nytt, färdigrenoverat eller perfekt, men det har känslan och charmen som man har sökt efter nästan ett helt vuxet liv. Man vet att sannolikheten att man skulle hitta ett sådant hus igen är pytteliten.
Reparationsbehoven avlöser varandra när man har ett riktigt gammalt hus, så vartefter man betar av en sak kommer det snart något nytt som måste göras. Men för varje sak man gör iordning blir huset allt vackrare, och smyger sig allt djupare in i hjärtat. Och trots att man vet att man är på fel plats, och att man någon gång måste skiljas från det, finns alla drömmarna om husets framtid kvar. Det är som att titta på fotografier från framtiden och veta att det inte kommer att bli någon framkallning. Inte av alla kort som hjärnan har tagit iallafall.

Drömmen om skogen bleknar aldrig bort, utan finns närvarande varje dag. Ibland håller sig drömmen lite i bakgrunden, men den vägrar att ge vika. Under vackra och vindstilla dagar kan man njuta av synen av soldränkta fält. Gyllene säd som mognar och hav av blått lin. Utsikten från hästryggen är oändlig, och medan man tar sig fram längs grusvägar, gräsvägar och fält känns det riktigt bra. Vårens, sommarens och höstens dofter avlöser varandra, och under skördetiden friläggs stora ytor att sväva fram över i galopp. Om ändå de vackra och vindstilla dagarna kunde vara flera...

Bäst av allt är skogen. Där finns det totala lugnet, friden, tystnaden och dofterna jag aldrig tröttnar på. Där är det underbart att rida året runt. Man slipper den ylande blåsten som letar sig igenom de bästa och tjockaste lager med kläder man kan hitta. Man slipper att piskas av regnet som faller på tvären. Man slipper alla bilar, traktorer, maskiner och lastbilar som inte bryr sig om att man sitter på ett levande djur, och att hänsynslöshet kan få hemska konsekvenser. 

Man vill ju att boende, livsstil och fritidsintressen ska passa ihop och fungera tillsammans. Om ridningen endast eller huvudsakligen hade bestått av dressyr eller hoppning vore det nog att ha en ridbana. Men det är timmarna på hästryggen ute i naturen som är det stora intresset och balsamet för själen. Så vad vad gör man då?

Man kan ju iallafall drömma om att flytta huset.









lördag 7 februari 2015

Att plocka billiga popularitetspoäng genom praktarsleuttalanden

När en komiker som Henrik Schyffert ger sig på att leka nationalekonom kan det bli ack så fel... Först drar han en förenklad liten fabel om vad invandringen kostar, för att sedan slå ut denna uppdiktade kostnad på 10 miljoner personer. Detta för att se vad varje enskild individ i detta land skulle kunna "tjäna" om invandringen skulle stoppas. Precis som om varenda människa från nyfödda till av ålder döende plötsligt skulle få en insättning på ett personkonto. I Shyfferts imaginära värld finns också en starkt fördomsfull inställning till vad 10 miljoner slösaktiga människor skulle kunna tänkas göra med sin "tjänade" penningsumma. Först på listan finns alternativet att supa bort merparten av summan på en utlandsresa, för att sedan slösa bort de sista slantarna på taxfree. Det finns också en möjlighet att miljoner människor vill passa på att införskaffa sig en robotgräsklippare när det ändå spänner hårt i plånbokslädret. En hemmabio i allas källare ligger hett till, för att inte tala om en ny hundgård för alla - såväl kattägare, kaninägare som pälsdjursallergiker.

Vad i hela fridens namn har Schyffert för verklighetsförankring??? Tror han på fullt allvar att Sveriges befolkning endast består av 10 miljoner välbeställda och lättsinniga människor som är arbetande och friska, samt bor i villor och reser på utlandssemestrar?! Av de 10 miljonerna finns det många som lever ett synnerligen magert liv. Det finns sjuka som förvägras sjukpenning, och sjuka som inte ens får adekvat vård. Det finns fattigpensionärer, och pensionärer som inte tas om hand av samhället. Det finns arbetslösa som ratas på arbetsmarknaden pga en uppsjö av diskrimineringsskäl, såsom tex ålder, och som får leva på en mager A-kassa eller slavutnyttjas för en minimal bidragspeng i Fas3. Det finns hemlösa som lever i misär, och som politikerna vägrar att kännas vid. Det finns massor av barn som inte får bra förutsättningar för framtiden i skolan. Det sociala skyddsnätet är söndertrasat och människor skickas dagligen ut i det så kallade "utanförskapet" som hycklande politiker låtsas att de bryr sig om.

Schyffert uttalar sig som ett praktarsle, när han raljerar på det här sättet utan att ha den blekaste aning om hur svårt livet kan vara för många även i det här landet. Den hemlöse lär varken köpa sig en hemmabio eller robotgräsklippare. Men så som Shyffert resonerar ligger det nära till hands att tro att han ofta kommer hem rödbrun och bakisplufsig från Fuengirola med klirrande taxfreepåsar.


torsdag 5 februari 2015

Natten - en tid för outnyttjad frihet...

Det är på sätt och vis lite synd att man måste sova på natten. Det är så tyst och rofyllt att det känns som tiden står stilla, trots att den sakta rör sig mot uppstigningsdags. Nu när snön ligger vit utanför är natten märkligt ljus, och jag funderar på allt jag skulle ha kunnat göra om jag inte måste somna nu. Jag skulle kunna smyga mig ut i stallet och sadla en häst, och tillsammans skulle vi kunna ge oss ut i månskenet. Vi skulle vara alldeles ensamma i fullständig tystnad förutom det rytmiska ljudet av hovar i snön, och en frustning då och då. I ensamheten skulle fälten kännas större, och himlen skulle kännas högre med sina stjärnor långt däruppe. Vi skulle njuta av friheten på vägar utan trafik, och vi skulle galoppera genom snön med långa tyglar. Känslan av frihet skulle kännas extra stor om vi gav oss iväg under en tid då vi måste sova.

Men klockan kommer att ringa, så några nattliga äventyr finns det inte utrymme för. Det är redan alldeles för sent att gå till sängs, och jag vet att jag kommer vara jättetrött imorgonbitti. Ännu en gång var soffkuddarna för sköna och filten för varm och mjuk. Varför ska man resa på sig när man ligger som skönast?

I stallet har nog hästarna somnat nu. Nattens ljud har tystnat. Det fridfulla tuggandet på nattahö har övergått till en och annan småsnarkning. Alla pållarna ligger och sover i torven, och friden är total. Ibland har jag stannat i stallet en bit in på natten bara för att njuta av lugnet bland trygga djur. Kanske skulle jag också sova gott bland hästarna. Vi fick ta hem en ensam häst från sommarbetet en gång för att hon skadats, och eftersom jag inte ville att hon skulle känna sig ensam sov jag och en av hundarna i en bil med öppna fönster i hagen. Det var mysigt att ligga och trängas med hunden på trädgårdsdynorna i bilen medan hästen nyfiket tittade in på oss.

Nu är det dock kallt, så även om snön ser mjuk och fluffig ut är det skönast att sova inne. Så jag får ta med mig mina drömmar och knalla uppför trappan till sängen. Snart är det en ny dag igen.



måndag 2 februari 2015

Äntligen en sadel som min arab trivs i - HURRA HURRA!!!

Tänk så jag har ansträngt mig... Min egensinniga och finkänsliga arabhäst som har åsikter om allt prånglar man inte på någon utrustning utan samtycke minsann. Om han inte hade varit en valack så hade jag döpt honom till "Prinsessan på ärten" ;-) Nåväl, när det gäller sadelutprovning så är det ju oerhört praktiskt att han själv talar om vad han tycker om komforten, för det är ju ändå han som ska bära på sadeln. I övrigt tycker jag bara att det är kul när han tycker och tänker om allt. Han är så uttrycksfull, och samtidigt så väldigt snäll. Jag har aldrig en tanke på att han skulle vilja göra mig illa på något sätt.
Undrar hur många sadlar som har passerat revy under vår gemensamma tid. Tror inte ens att jag orkar försöka räkna. Det har hänt att en sadel har passat ett litet tag, men så har han ändrat sig i kroppen... Han har under snart ett och ett halvt år ändrat sig en hel del, och framförallt i ryggen. Som fyraåring tyckte jag att han såg ut som en liten mula. Som snart sexåring är han en vacker svan. Med ett kort och lurigt sadelläge...
Jag har letat, letat och åter letat efter korta och nätta sadlar. Det finns inte heller på världskartan att jag får bli fet om baken, för då ryms jag inte i alla små sadlar som passerar i kavalkad. Jul och nyårshelgerna med överdrivet mycket ätande var inte bra för den som måste ha rumpa som passar i små ponnysadlar, men det är lättare att få ordning på figuren än att hitta en sadel som passar pålle...
Det har specialbeställts sadel som har tillverkats för att passa, men tyvärr, den näst dyraste sadeln jag någonsin köpt passar förstås inte.

I fredags var jag rådlös. Pållen hade sagt sitt igen - nej som vanligt. Helt ledsen var jag väl inte, för sadeln var rysligt obekväm att sitta i, rentav plågsam. Men ändå...

I min ägo finns en riktigt fin westernsadel, men den köptes ursprungligen till en annan häst. Den är stor, gedigen och förskräckligt tung. En läcker pjäs som jag knappt orkar bära från sadelkammaren till stallet. Några dagar före min resignerade fredag tänkte jag att - vad i sjuttsingen, det är ju en sån där superkvalitésadel som sägs passa alla hästar... Men den har ju inte roundskirt, och är ju så lång och tung. Blir den inte klumpig och hämmande för araben?? Vi får väl se om vi provar!! Sagt och gjort, sadeln åkte på, och verkade trots sin storlek ligga bra faktiskt. Så vi gav oss ut på en liten tur för att känna efter lite. Araben verkade nöjdare än vad han varit på länge. Föregående provsadel fick dåligt betyg genom några vispningar med svansen. Nu blev det brummande och frustande istället, vilket betyder nöjd och belåten arab. Nöjdheten höll i sig. Det dåliga betyget uteblev.
Där borde jag ha vågat känna lite hopp, men nej, hur skulle en sadel som är så stor och tung kunna passa lilla pålle? När matte storknar av att kånka den i famnen. Så det fick bli att prova ännu en liten nätt sadel på fredagen, vilken alltså ratades trots synbarligen perfekt anliggning.

I helgen åkte westernsadeln fram igen: en Rocking R Oldtimer som tillverkades för åratal sedan för att åka runt och visas upp på mässor i världen. I mina ögon är det en av de magnifikaste sadlar jag sett. Det fick lov att svida i lite i lädret att köpa den. Min egensinnige lille arab lät sig belåtet sadlas, och vi gav oss ut i snövädret. Framåtbjudningen var där igen, och rackarhästen pratade på så som bara han kan medan matte i vanlig ordning undrade vad alla ljud betyder egentligen - förutom att han är nöjd. Till min enorma glädje var det inte bara framåtbjudningen som var bättre, utan rörelserna också. Rackarhästen knatade på i tät skog, medan jag piskades i ansiktet av snötungt sly, och grangrenar släppte sin vita och blöta last över mig. Vi travade över öppna fält, och jistanes vilken schvung det var i stegen. Jag bad om en galopp, och vi seglade iväg. Jag red honom hela tiden med långa tyglar för att han skulle få hitta sin egen balans i terrängen. Det är en härlig känsla att öka farten med långa tyglar på en häst som bara gör det jag ber om istället för att försöka öka farten hela tiden. Han är väldigt lydig, och även om vi rider ihop med andra, och resten av sällskapet ger sig iväg i galopp så ökar han inte farten förrän jag ber honom.
Det var i alla fall helt underbart att han rörde sig så fritt, lätt och spänstigt under denna sadel som var ett så osannolikt val. Hoppas att han kommer att trivas i den ett tag nu - och helst för alltid :-)