lördag 31 januari 2015

Det där med att hitta en passande sadel...

Att hitta en passande sadel kan vara olika lätt, men till min ena arabhäst verkar det vara nästintill omöjligt. Sadelläget är kort, och den högsmala manken slutar nästan mitt i ryggen. En abborre skulle nog ha varit lika lätt att sadla känns det som just nu. På fredagen var hoppet på topp för provsadeln var kort och följde ryggen som en smäck. Men ack nej, när jag spände fast den så klämde hoppkåporna på bogarna istället för att den - vilket är vanligast - räckte över ländryggen. Min pålle talar alltid om vad han tycker, så jag behöver inte köpa någon sadel i tron att den passar. Det räcker med en liten enkel tur så vet jag precis. Pålle talar om det mesta, såsom hur mycket sadelgjorden ska spännas, hur varmt vattnet ska vara i hinken, hur frukosten ska serveras (t ex att hans hö ska vara finfördelat och läggas på ett visst ställe), vart han vill bli kliad och borstad, om han har ont någonstans mm. När han är glad och nöjd brukar han vara pigg och framåt. Han kan brumma, morra, frusta och stöna. När han är missnöjd kan han vara motsträvig, vifta med huvud, framhov eller svans, kasta av mig mössan, och han kan även gnöla, pipa och gnälla. Så jag behöver inte rida någon längre stund innan han berättar vad han tycker om en sadel. Jag tycker att det är jättebra att han talar om vad han tycker, och det är faktiskt roligt också att han är så personlig. Det finns absolut inget ont i honom, och han har aldrig försökt att bli av med mig från ryggen genom att t ex bocka eller stegra sig. Hoppas bara att det finns en passande sadel någonstans i världen. En barnsadel skulle säkert gå att hitta, men då måste matte lyckas reducera storleken på sin rumpa lite ;-)



fredag 30 januari 2015

När konflikträdda ventilerar sina överkokta sinnen...

Svensken må överlag vara konflikträdd i det verkliga livet, men det kostar på att knyta näven i fickan för jämnan. I den verkliga världen vill folk inte gärna stöta sig med varandra. Den burduse vid fikabordet får hållas medan den förolämpade gnisslar tänder, och låter naglarna skära in i handflatorna. Någon slänger ur sig en åsikt som uppfattas som dum. Men den som misstycker väljer ofta att ventilera detta med någon annan, och gärna bakom ryggen på den vars åsikt inte väckte samtycke. Visst skulle det ha gjort större nytta att säga vad man tycker till den det berör, men nej, man vill ju inte gärna stöta sig. Det är bättre att vara tyst och reta upp sig. Tänk så hemskt att vara ärlig och kanske bli osams. Att det finns nyanser i hur man kan uttrycka sig, och att man kan säga det man känner med finkänslighet och respekt är ofta ett okänt faktum.

Men någonstans måste ju all ilska och frustration ta vägen. Om den alltid stängs inne kan ju den timide börja må dåligt såväl fysiskt som psykiskt. Numera finns det en välanvänd ventil för överkokta sinnen, nämligen internet. I det oändliga utbudet av forum och tidningar finns alltid en möjlighet att ösa ur sig allt som kokar och pyr inombords. Visst sker det ofta på någon annans goda humörs bekostnad, men vad gör väl det när den sköna dräparen är utdelad? 

Tänk så skönt det är för alla konflikträdda nuförtiden. Det är bara att blixtsnabbt och i affekt sätta första bästa tanke på pränt. Gärna anonymt, så att man slipper stå till svars i det verkliga livet där man inte vill stöta sig. Om man inte gillar någons åsikt, tycker att en person är okunnig eller att någon har fel värderingar är det så enkelt att man talar om - rakt av - att personen är dum i huvudet. Om man tycker att man är godare än sina medmänniskor så är det fritt fram att spy ur sig sitt hat mot alla som man inte uppfattar som goda. Strunt samma att inget hat är gott, man får ju i alla fall framhäva sin egen subjektiva godhet. Man kan dela statusar på FB till stöd för mobbade människor, samtidigt som man mobbar så mycket man orkar och förmår i andra forum. 

I skydd av den bekväma anonymiteten är det fritt fram att välja sitt offer. Sakliga debatter och diskussioner förda bakom tangentbord är en utrotningshotad företeelse i dagens samhälle. Personangrepp har snarare blivit regel än undantag. Konflikträdslan som hämmar människor i det verkliga livet, omvandlas till en slags mental instabilitet då den kokar över vid tangentbordet.

Tänk om människor skulle tilltala varandra lika oförskämt, burdust och respektlöst i det verkliga livet som dom gör vid tangentbordet. Det skulle bli totalt kaos i hela samhället då. Folk skulle förmodligen råka i slagsmål med varandra. Så varför uppför sig så många på det här anstötliga sättet på internet? Finns det ett övermått av uppdämda frustrationer och aggressioner i befolkningen, eller är även god fostran en utrotningshotad företeelse i dagens samhälle? Åsiktsfrihet och yttrandefrihet framförs ofta som ett argument för att rättfärdiga alla personangrepp som ilskna människor tanklöst slänger ur sig mot varandra på nätet. Men dessa friheter ska väl ändå användas med respekt??



lördag 24 januari 2015

Sverige fylls upp av flera massmördare för varje dag.

Det var en gång en lycklig tid i Sverige då mord var ett horribelt brott, och massmördare huvudsakligen figurerade i filmer och böcker. Mördare hörde hemma i fängelser, och man kunde möjligen gräma sig en smula över för korta strafftider. Man ville ju helt enkelt inte ha mördare fria på gator och torg. Den tiden är nu förbi.

Vartefter så kallade "svenskar" åker iväg och ansluter sig till terrororganisationen IS blir massmördarna flera för varje dag. Det drar skam över ordet "svensk" när det används för att benämna några av världens allra brutalaste och blodtörstiga massmördare. Regeringen borde skyndsamt ingripa mot att dessa ovärdiga medborgare reser iväg och slaktar oskyldiga stackars människor, men nej. Det är bara att boka en biljett och åka iväg och frossa i dessa blodsorgier.

Så vad händer då när dessa masslaktare tycker sig ha bragt tillräckligt många människor om livet, eller blir sårade och tyvärr inte dör? Jo, då är det bara att åka hem igen. Vila upp sig från halshuggningar och lemlästningar lite. Eller söka vård för att bli "fit for fight" igen.
Den som känner sig ha fått sitt behov av att slakta människor stillat kan i lugnt och ro återgå till det liv han lämnat. Här i Sverige, och mitt ibland oss människor som sist av allt vill leva sida vid sida med dessa monster. Men vi har inget annat val än att se på när vårt vackra land fylls upp av återvändande massmördare. För det är ju synd om dom. Man kan rentav läsa idioters pläderingar för att dom ska gå först i såväl jobbköer som vårdköer till psykiatriska mottagningar. Men med det resonemanget finns det i alla fall många skattekronor att spara på att stänga landets fängelser. Det finns väl inte så många i dagsläget inspärrade som har begått brott att klassa som ens tillnärmelsevis så horribla som de återvändande IS-krigarnas?! Lite skattefiffel och småstölder är ju inte ens värt att åtala någon för i jämförelse.

Politikernas totala flathet måste nå ett slut NU!!! Det kan inte fortsätta såhär. Sverige är en av världens skamfläckar, när medborgarna tillåts att åka iväg och delta i mordorgier och sedan komma tillbaka till ett liv i frihet och välmåga. Det är avskyvärt att detta tillåts. Politikerna är medskyldiga till massmorden av oskyldiga när ingenting görs. Mördarmonstren ska dessutom fråntas sitt medborgarskap och utlämnas till rättsväsendet i det land där dom blodat sina händer. Dom ska inte snylta på svenska skattepengar genom att leva för gott i svenska fängelser, och dom ska sannerligen inte leva i frihet heller. För det är ett stort hån och en skymf mot deras offer. De offer som Sveriges politiker väljer att håna och skymfa genom att ta väl hand om deras mördare vid återkomsten.

söndag 4 januari 2015

Sveriges hemlösa har ingen plats i maktelitens öppna hjärtan.

Självklart ska man hjälpa människor i nöd, men varför är viss nöd populärare än annan? Den svenska makteliten och alla som vill få stärka sitt ego genom att delta i landets stora godhetstävling basunerar ständigt ut att Sverige är ett rikt land. Javisst, det finns många länder som är mindre ekonomiskt bemedlade, men det innebär inte att alla landets invånare är rika.
En grupp invånare som lever i verklig misär är de hemlösa. Uteliggarna - som vissa kallar dessa människor - som hamnat så långt bort man kan komma från att känna att man lever i ett rikt land. Hur denna grupp kan fortsätta att leva bortglömd av politikerna är helt obegripligt. Vår miljövänliga maktelit borde snubbla på ett gäng i tunnelbanan varje dag. Jag ser bara en förklaring till att misären får fortgå i tysthet - makteliten väljer att titta bort. Det här är människor som får leva med hunger, sjukdomar, köld och alla de vedermödor som hör den utblottade och hemlöse till, men de skapar inga feta rubriker. Det blir ingen kioskvältare när en gammal vanlig svensk uteliggare fryser ihjäl. Media slår inte på stora trumman för att Sveriges fattiga får leva med hål i tänderna eller gluggar i tandraderna. Media kunde inte bry sig mindre om hur de hemlösa fryser när den svenska kölden tränger igenom de utfattigas slitna och lortiga kläder. Nej landets journalistkår väljer ämnen som säljer. Och alla som vill vinna godhetstävlingen hänger på.

Det pratas så hjärtevärmande om att alla människor har lika värde. Och med all rätt (med undantag för pedofiler, mördare, rånare o dylika avarter i människosläktet). Men varför får man inte bevittna denna goda inställning från de som förespråkar den mest? 
Förklaringen är nog enkel; makteliten och media väljer vilka man slösar sina blödande hjärtan på utifrån vad man kan tjäna. Politiker tjänar röster som genererar makt. Media tjänar pengar. Det gäller att välja vart man vill rikta fokusstrålen om man vill optimera sin vinning.

SKÄMS alla ni som tror att ni är så goda, när ni i själva verket selekterar vilket lidande som är värt att bry sig om. Lidande är lidande vem den än drabbar. Det har inget alls att göra med om maktelit och media har givit sin välsignelse att bry sig. Den som bryr sig om andra människor - PÅ RIKTIGT - bryr sig om ALLA nödställda. INTE bara de som ger popularitetspoäng i media. 

torsdag 1 januari 2015

Nytt år - nya drömmar.

2014 var sannerligen inte året som gled obemärkt förbi. Visst händer det alltid både bra och dåliga saker under ett år - sånt är livet - men förra året innehöll rejäla svängningar i sinuskurvan. Det hände riktigt positiva saker och väldigt tråkiga saker.
2015 hoppas jag kommer bli ett lugnare år på flera sätt. Jag vill att alla nära och kära på såväl två som fyra ben får vara friska och skadefria. Jag hoppas på att få slippa falska och illasinnade små människor vars livstillfredsställelse ligger i att förstöra för andra. Visst finns det ruttna människor utspridda överallt i världen och samhället, men 2014 råkade jag på alltför många. Jag tycker inte att nyårslöften är särskilt meningsfulla, men om jag ska lova något detta år så är det att dra ner på min snällhet. Vad det gäller djuren så kan man alltid lita på att de förtjänar allt gott. Tyvärr är det inte så med alla människor. Man kan bli så grundlurad att man får nypa sig i armen för att förstå att det man råkat ut för är sant. 2015 ska jag försöka slippa att nypa mig i armen igen.
Ett nytt år ligger som en oskriven bok framför mig, idag uppslagen på sidan ett. Nu gäller det att fylla 365 sidor på ett så bra sätt som möjligt. Det allra bästa hade varit att fritt kunna välja varje sidas innehåll. Tyvärr styr man ju inte över hela sin dag, så det är ju bara en önsketanke. Men ur tanke föds ju handling :)